det enda hoppet är kärleken

nä, ett kompakt mörker är det inte. solen strilar genom molnen. kärleken finns. hundar finns. katter finns. fåglar finns. maskar finns.

solen strilar genom molnen och lyser upp den kala berghällen med en glöd som doftar vår. det är den 18 januari 2025. våren är här, Los Angeles har brunnit ner, det finns riktiga människor som tror att Los Angeles bränder anlagts och tänts medelst laser, Trump är president igen, ingen tror väl riktigt det går att lita på Netanyahu, förra året var första där vi passerat 1,5°, vänstern äter fortfarande kött, kollegor åker fortfarande till Thailand varje år, absolut ingenting tyder på att det inte kommer gå åt helvete.

det är en trajectory. allt är inbyggt i den. och det här ska du läsa: https://www.aftonbladet.se/kultur/a/P3Jdmp/tro-inte-pa-roslings-bok--da-ar-det-kort

nu står vi här och   d a g e n s   u n g d o m   ser ut som en och samma individ och man krockar med dem för att de kollar ner i sin telefon och de har dockhy? varför skulle de bry sig om något annat än sitt absolut närmaste? huden? 

hur motiverar man sig själv ens? varför ska man bry sig om något mer än sin hud när det är kört? 

ibland händer något, en mening någon sa, nästan alltid en mening någon sa eller några meningar som någon sa i anslutning till varandra, som liksom... vänder något. det har kanske i historien, i filosofin talats om en kopernikansk vändning. inte kanske. det har. det fanns först en sanning som var så sann att den egentliga sanningen eller den andra sanningen som bara låg precis vägg i vägg men var helt annorlunda av nöd och erfarenhet blev kvävd. sen blev den egentliga sanningen eller den andra sanningen allmänt sann och då kunde den gamla sanningen spikas upp på en vägg i ett museum som en relik. 

här skulle jag därför kunna dra ett streck.

det vore ett val.

igår lärde jag mig några saker på internet. jag lärde mig att skam kan förstås som en rädsla för frånkoppling, 'disconnection'. jag lärde mig också att det som skiljer personer som har en känsla av värdighet och som känner en stark känsla av kärlek och samhörighet, från personer som bär på en kamp mot känslan av att inte vara värdiga, är att de förra är genuint övertygade om att de är värda kärlek och samhörighet. jag lärde mig också att 'self-compassion' brädar 'self-esteem', och att kärnkomponenterna i 'self-compassion' är 'self-kindness', 'common humanity' och 'mindfulness'.

vid frågan om värdighet kan man då uppenbarligen alltså hata sig själv eller älska sig själv och detta kan göras från exakt samma position med exakt diametralt olika konsekvenser. se där, se på fan, fuck me love me. bara vägra hata. det tänkte jag testa,

kanske att när jag är här och ser mig omkring så har sotet lagt sig och solen sipprar in?

 ser jag inte exakt likadan ut och är jag inte nästan helt densamma

jag måste skriva,

det känns som det är flera saker jag måste skriva och som att något genomskinligt berg hindrar mig.

jag behöver skriva en skönlitterär skildring av mitt liv, den kan börja på götgatan med en blå kappa.

jag behöver skriva om en flyktig tankegång, ett ögonblick if you will, om att fastna i tiden. om att mina föräldrar kanske fastnade i 1995, och jag har nog fastnat i tonåren. 

jag behöver skriva om vad jag faktiskt bär på för struktur. kanske har jag skrivit om det sjutti gånger redan. då behöver jag göra det igen. 

och jag behöver skriva om en känsla som spökar och som jagar mig i sin spökskepnad, att jag egentligen är någon annan, att jag egentligen inte är som jag är, att jag borde fungera på ett annat sätt, borde ha hamnat med andra människor och blommat. inte som en bitterhet utan som ett lås, en parallell, en otur.

 Jag hamnar här, det kunde ha varit en annan plats lika gärna.

Tråden,

tappar jag och hamnar här. Koncentrationsfönstret är kort när det är förknippat med inre aktivering. Och då avses inte bäckenbotten.

Hur behåller man koncentrationen när det känns som att livet är över

Över molnen, under molnen

Sous les pavés, la plage

Hastigheterna i kroppen och ändå är den större nyheten att det hittills mest närbelägna svarta hålet har upptäckts, 1000 ljusår bort.

Hastigheterna, en känsla av något sammanhållet och funktionellt drabbade och ögonblickligen, ett lokomotiv. En självklarhet. En oro. En till. 

En annan oro.

2. Ett hopp.

Varför växer inte min philodendron green princess. Bevisar den selektiva färdigheter i kombination med kontext, månne, som en präktigt övertydlig uppvisning av existensen.

Allt

leder

vidare.

Vilda nyheter:

Jag minns inte när senast jag grät.

!!!!!!!!

Priset av ett liv där dalarna är över havet, inte under, jag vet inte vad det är. Vad är den mörka kreativiteten värd. Vad är världsilskan värd. Har samhället råd att färre bär på akut världsilska.

Men ljuset. Är det så här det kan vara att leva? Det är ett nytt liv.

Jag har börjat drömma dystopiskt
Hela skogen brann, hela kusten brann
Ett pärlband av kasar,
anlagda.

Ängsliga män med öppen halsduk och för liten keps, runda glasögon. Lätt att tro om dem. Men de är rädda som alla vi andra.

Skämtar bort den skräck som gör mig trivsam SKÅNSKA GÖTEBORGSKA JOB Jag fick det med från allra första början En djup rädsla, nedärvd, år, år, år, omedelbart undflyende antigräv, för vad finnes.

Årmiljoner av kärlekslöshet Ett rep och någonstans långt in i framtiden, en projektil i främre änden.

Det går att förvärvsarbeta med finish och det går att ta 600 kronor i timmen för att flytta pixel upp ner seriff sans seriff kalibrera skärmen förebygga musarm kerna AV för att vinna alla pengar. Aldrig ha semester aldrig pilla på ett kollektivavtal alltid sitta med kutad rygg vänd mot alla barn och hushållssysslor förutom om fasaden måste högtryckstvättas förstås. Det går att bygga ett duktigt barn som ställer upp som medlare och fotomodell, bara ett väldigt, väldigt diskret leende det är jättefint perfekt.

Ett diskret leende är jättefint perfekt till 30 års ålder. Trettioförsta året.

Det trettioförsta året är ljudlöst.

Du är mitt zontillägg.
Ytterkanterna blir möjliga, hela kartan synlig.

Du är mitt motstånd.
Olikheten gör även mina kanter skarpare.

Du är min möjliga vänskap.
Intäkten för att de alla kan vara dina öron, ditt skratt, din öppenhet, i egen hög form.

Du är mitt perspektiv.
Gåtans ena svar, föränderligt och evigt möjligt.

Du är mitt eviga frågetecken.
Varför? Ville? Du? Inte?

Du är min katt.
Mjau mjau mjau mjau.

Du är min mörka glänta.
Ett svart hål av nu, tid, moralens omöjlighet, minne, motstånd, avstånd, fenomenologi.

Du är min katalysator.
En förångad droppe, kondenserad mot integritetens och värdighetens dittills osynliga insida.

Du är mitt lugn.
Låt oss helt enkelt stanna inomhus.




Portalparagrafen lyser.
I kommunismen kommer alla dessa individer och jag själv uppgå till en stor molekyl.
Vi behöver inte vara ensamma. Vi behöver inte vara ensamma.

Portal-
Para-
Grafen

Då sorgen ska sluta vara inbyggd.

Jag tänker på den manliga vänskapens uthållighet och hängivenhet

Två timmar kan vara så stora att de skapar ett helt nytt perspektiv

Det är enormt

All min begåvning ska en dag få skina fritt

Nedslaget i årets sista inför morgondagen som är likadan som alla andra dagar.

Året har varit ett av smärta. Smärta av sorg, smärta av besvikelse, smärta av självkännedom, smärta av smärta, smärta av kärlek. Igår rev katten mig.

Jag har befunnit mig så nära, bara på andra sidan av en glasskiva som gränsat mot ett färgglatt liv med oväntade, vackra former med ej fix baksida, skinande sol, uppfriskande regn, okända stigar ej att rädas. Jag har sett allt detta. Kanske glorifierat det. Som ett ledset barn som står vid glasfönstret och ser sin förälder vinka hejdå. Vi får se om jag kommer och hämtar dig efter jobbet. Kanske.

Jag har känt klistret under fötterna. Kedjorna runt fotlederna. Gummibanden mellan golv och knä. Denna känsla har varit så riktig. Det fascinerar mig att jag har en bildvärld av detta. Jag har känt att jag befunnit mig på en flytdyna, bara vatten runtomkring och under, tunna armar av simmande människor försöker hålla dynan stabil. Men den flyter. Jag måste befinna mig på den.

Året har varit svårt. Det har varit utmanande. Jag har vuxit. Tacksam för det antar jag. Kul att simma i skit som ingen annan ser. Människor har försvunnit. Människor har tillkommit. Sorg. Uppgivenhet. Matthet.

Självömkan. Detta att inte alla har gummiband mellan golv och knä. Att inte alla tar sats och kör och sen inte flyger bakåt och slår i huvudet. Att det finns vassa saxar som kan klippa av gummibanden och att jag inte hittat dem än. Att det får mig att ifrågasätta min egen förmåga. Är jag inkapabel. Fast i självömkan. En järnkula i bakhuvudet hela tiden.

Och ibland kan jag flyga.

Jag klipper ut och gör otillgängligt

"Will you love me when I'm old?"

Jägaren drunknade nästan och detta är en så svindlande fråga som faktiskt kan ha svaret ja redan. De älskade är många.

När all snö dör

Är jag inte så himla enkel?

Säg en sak jag inte skulle säga.

Bortsett från mina hemligheter - de är hemliga

Det är fan ni några, många, som är skitsvåra. Vill ni verkligen prata om skittråkiga saker. Vill ni det? Vad är ens kul

Jag är inte rätt person att ställa en sån fråga. Herregud jag oljar in mina nagelband och känner mig orolig när jag inte velat läsa bok på flera dagar. "kul"

Verkligen helt. Ni är kanske bara mycket smartare än jag. Och kan göra omständigheterna kul. Bara så där. 

Dra lite