Mysteriet sorg

I torsdags var jag på en begravning. Den var i sin ordning vacker, men extra hemsk och fel. Alldeles för många av gästerna är redan betydligt äldre än vad han som begravdes blev, alldeles för många gäster känner jag alltför väl. Jag känner rentav den begravde alltför väl för att det ens ska kännas verkligt. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt, trots att jag påbörjade insikten om en stundande begravning redan innan den tragiska dagen inföll. På sätt och vis är jag glad för det, för det gjorde att jag kunde avsluta min relation med personen på ett betydligt mer ordentligt sätt än om dödsfallet hade kommit oväntat. Och det betydde mycket för mig. Väldigt mycket. Men det är fruktansvärt konstigt. Det kommer över mig när jag försöker sova, då får jag så där ont i fingrarna som jag brukade få när jag var deprimerad i högstadiet.

Det är konstigt med sorg. Rent fysiologiskt är det ett mysterium. Hur går det till? Som av en händelse har jag en gigantisk biologibok framför datorn, och det är möjligt att jag kan finna en molekylär förklaring till sorg och andra känslor i den. Fast frågan är om det ens är intressant.

Vad som är mer intressant är resten. Vad är sorg? Vad är det jag sörjer när jag är ledsen över att en person har dött? Jag har funderat mycket på det, för vid många av tillfällena så inser jag att min sorg grundar sig i empati. Det är så många som kommer sakna honom så otroligt mycket. Det finns så många minnen och så många speciella händelser som aldrig kommer bli mindre värdefulla, men för alltid på ett eller annat sätt kopplas till en förjävlig sjukdom och en förjäklig förlust. Jag tänker på hur det ska bli för alla dessa människor som stod honom närmast och jag får ont i magen. Jag vet att det är starka människor hela bunten, som om inte på egen hand så med den bortgångnes odödliga spirit kommer att klara det här. Men det är inte rätt... och då får jag ont i magen, empatisk sorg. Är det inte empati det handlar om i detta fall?

I början när jag fick höra om det så var jag otroligt ledsen med roten i något som skulle kunna vara förklädd egoism: Jag tänkte att han bannemig inte skulle dö utan att veta vilket spår han lämnat efter sig, vad han betytt och kommer betyda. Jag tror jag tänkte att det kanske kanske skulle underlätta... som när man glömt att salta pastavattnet och paniksaltar sista minuten av kokningstiden trots att man vet att det inte kommer göra någon skillnad, men kanske kanske. Var det kanske bara själviska tankar, att jag kanske haft svårare att bearbeta sorgen med en vetskap om att jag kunde ha givit mer kärlek och visat mer uppskattning?

Det är klart jag kommer sakna honom jag också. Jag har som sagt inte förstått än. Men han är borta nu, det finns ingen återvändo. Jag har massor av minnen kvar, en otroligt viktig lärdom och ett kärleksfullt ansikte som inte kommer blekna på ett bra tag. Men min sorg... Jag vet inte vad sorg är. Jag vet att jag är ledsen. Jag vet att jag tänker på och lider med hans närmaste. Jag känner att jag har en klump i halsen just nu. Är detta sorg?