Jägarna på bussen

Lördag förmiddag klockan 9.36. Paret, 50+, som sitter på sätet mittemot, reser sig upp för att kliva av. De slänger upp saker på sina axlar. Såna där fodral. Med konstig form. Som bara kan innehålla en enda sak. Gevär. Hann tänka

Hur ser de ut? Är de macho killar i åldern 17-35 som ska vara macho och leka paintball, leka macho kille, få stora blåmärken?

tänkte vidare

Nej de där är ett vanligt svampplockande gubbe&tant-par. Hon har byxorna för högt upp. Han är lite fet.

Hann känna

stressen. Ögonbrynen dra ihop sig. Ögonen spärras upp. Hjärtat slå sällsynta slag. Hårda. Jag tog ur ena hörluren ur örat för att påkalla uppmärksamhet och säga

Ursäkta, ska ni ut och mörda??

men jag vågade inte. Ett scenario utspelades i mitt huvud.

Jag: Ursäkta, ska ni ut och mörda??
Gubben: Förlåt?
Jag: Ska ni ut och döda?
Gubben: Vad säger du?
Tanten (mumlar): Nämen...
Gubben: Passa dig så jag inte skjuter dig också
Jag: Det är inte jag som är den som dödar

Kanske osannolikt scenario. Jag vågade inte. Oförskämdheten stoppade mig. De kanske skulle spela paintball med sina blänkande gevär, i sina fjällrävenbyxor, leva ålderskrisen.

Eller vara våldsamt oförskämda. Jag ångrar att jag inte sa något. Att jag inte bara frågade.

Ursäkta, ska ni ut och mörda??

För jag hade så gärna velat höra svaret. Veta om min stress var befogad. Och om det ändå var OK att önska dem ett skadeskott i sina egna magar.