På morgonen när frosten står i marken

den människa som behövs. som tar striden i alla lägen, som ser helheten och inte faller offer för det som de försöker presentera som sunt förnuft, eller för det de säger om att vi är verklighetsfrånvända, unga och oerfarna. har förstått att skrivbordsaktivismen har begränsningar. så även gatan. att det enda som inte begränsar, det är internationellt samarbete inriktad på allt, alla plan.

det kanske behövs entrism. vi måste ses och höras och samtidigt smyga ihop ett samfund utan att svenskt näringsliv märkte något. vi kanske var där.

konsekvens. den människa som är en konsekvens av sig själv och ständigt refererar tillbaka till sig. en rekursiv idealist som inte står utan ord. om det händer, tillbaka till ideologin och erkänn bristen oavsett vem det försvagar.

den människa som lyssnar och förstår att det är så vi gör när vi smyger ihop oss till det starkaste någonsin. en vis man sa en gång att allt stort och starkt är byggt av smulor.

- - -

idag har jag pluggat hela dagen i skolan. och köpt tre böcker har jag gjort också. jag vill mycket hellre läsa dem än att läsa tillämpad ekologi just nu och därför har jag tur. en av dem är kurslitteratur till den kurs jag börjar läsa på måndag. det är lycka. och det är inte många timmar kvar tills jag kan ställa ekologiboken i min bokhylla. om jag nu klarar tentan alltså, men det vore väl bra lustigt om jag inte skulle klara den. jag är ju en smart tjej. som så många andra.

jag minns en tid. nu får jag snart keps på huvudet, kör ut i motorvägspåfarten i 70 knyck (för jag kör förstås bil) (asså, nä, jag kör inte bil) och får epitetet GUBBE. men. jag minns ändå en tid. när jag var ungefär 14 år och jag störde mig något helt otroligt på mina fellow jämnårigas språk. att säga, fast framför allt skriva på lunarstorm, till varannan vän "~*jag äLsKaR deeejjjjeeee*~" typ. alltså. att jag inte alls, alls, gillade missbruket av begreppet. att älska någon. det var liksom större tyckte jag. ingenting att slösa med. och nu satt jag just här och tänkte för mig själv vad jag skulle skriva för att uttrycka mitt lilla huvuds pågående verksamhet här i lilla bloggen. jag började med det jag redan skrivit förstås, och nu tänkte jag att jag skulle skriva om ze feelings in ze heart. so what happens. jag överlade med mig själv och kom fram till att undvika kryptiska formuleringar samt kärleksförklaringar till människa/människor jag inte namnger (för då blir det ju liksom hemlighetsfullt ändå) och då KOM TANKEN!!!!! att JAG ÄLSKAR SÅ MÅNGA MÄNNISKOR! definitivt blir det många människor i förhållande till att älska en enda. jag HAR VUXIT!!!!! ELLER BLIVIT YNGRE IGEN!!! det är svårt att avgöra! kan vara vilket som! men jag tänker, att det är väl vackert, att ha den förmågan. att inte göra kärleken till något begränsat. eller låta sig begränsas av den.

därför blir det dungen nu. solen stiger upp.