Vi har våra händer, vad ska vi använda dom till?

Efter ett par veckors intensiva studier i globalisering och postkolonialism, och efter ett par månaders ilsket samhällsengagemang, har jag nu nått en punkt där krispig klarsynthet skär genom total förvirring. En dos postkolonial insikt - vilket jag skulle hävda framför allt innebär en insikt om och försök till bortseende från strukturer och invanda beteenden - ger verkligen ganska sjuka perspektiv på saker och ting i samhället. Jag kommer på mig själv med att tänka egentligen precis som jag alltid brukar, men nu med etikett på det. Och det är väl bra praktiskt, att kunna stoppa allt i lämpliga små fack? Precis som postkolonialism syftar till. (Not.)

Men jag blir helt knäpp i dragkampen mellan individ och struktur. För på ett sätt kan jag inte för mitt liv förstå hur postkolonialismens form av individualism går att säga emot: Alla är sig själv, sina känslor, sin etik och sina utlopp. Sin psykologi. Går det att förneka? Går det att förneka att känslorna styr? Jag tänker rätt ofta på hur otroligt nära det är till total olycka hela tiden. Det krävs så lite för att bryta ihop och bryta ner sig. Samma med ens förhållande till andra. Det är verkligen lätt att knäcka andra. Och givetvis tvärt om. Tanken på hur saker och ting kanske står till i andras huvuden kan peppa upp mig och få mig att bete mig som om jag går på speed. Trots att jag är en person som är medveten om vad politiken gör med mig, vad strukturerna gör med mig, med hur mitt liv som kvinna kan tänkas göra vardagen annorlunda för mig, med vad pengar gör med mig, och. så. vidare. Trots detta hävdar jag att känslan i magen och hjärtat styr mig. Går det att förneka?

Hur betydelsefulla är strukturerna i detta? Jag blir galen. Är det bättre att inte förutsätta att de där känslorna får en att agera korrekt (för det är ju trots allt det liberalerna tror) och i princip enbart maxa mot strukturerna? Går det att kombinera? Är jag en ost om jag trycker på mina känslor?


För övrigt...
anser jag att Facebook-grupperna 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti och 10 000 kr per medlem till hemlösa lolcatz i Haiti har en likvärdig trovärdighet. Skillnaden är att den senare gruppen är rolig. Den förra är ett patetiskt skämt som gör mig mörkrädd. Jag undrar hur många av de 192 000 medlemmarna som lyft arslet en jävla millimeter för att göra nåt åt helvetet på Haiti. Och jag undrar hur många som på allvar är bedrövade över situationen. Jag är bedrövad. Men framför allt är jag bedrövad av att folk i safe and sound delar av världen är så upprörda över att hjälpen inte når fram och av att folk i safe and sound delar av världen är så jävla givmilda helt plötsligt. De som plötsligt är givmilda rör fan inte på arslet. Själv har jag inte lagt en spänn i nån bössa till jordbävningens offer. Däremot skänkte jag förra året bort typ 6000 spänn av min frodiga CSN-inkomst till bl a Läkare utan gränser. Och det gör mig fan inte så jävla extraordinär eller god. Jag tycker det är en pinsam summa. Patetisk. Jag hoppas den inte stämmer för jag hoppas den är större. Och jag är jävligt medveten om att pengar inte är det viktiga (även om jag hoppas att de gör sig bättre hos Läkare utan gränser än i min plånbok), utan att det viktiga är min egen kamp som jag för med min egen kropp, tillsammans med andra kroppar.

Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut.