Sannas senaste upptäckt

Det hände alldeles nyss. Jag stod i duschen. Balkongdörren var öppen för i natt när jag vaknade och insåg att jag var väldigt varm så kom jag att tänka på det där med att frisk luft ska vara nåt att hänga i granen, jag har hört det nånstans i alla fall. Balkongdörren var öppen. Ytterdörren var låst. Badrumsdörren var öppen. Det var ungefär som att hela lägenheten var mitt badrum, alltså. Ett stort badrum med ett öppet fönster. Jag spelade [ingenting] på högsta volym. Reflekterade över texten i dagens favorit, låten En bättre dag från albumet Ingenting duger.

älskling jag har fått nog
jag ska gå ner till stadens flod
och låta vattnet fylla mina lungor och mitt blod
här kommer jag
himmel är du där
här kommer jag
mamma är du där
här kommer jag
änglar är ni kvar
nu går jag mot en bättre dag
jag har fått nog ( <-- slutet av låten, här dör jag. dör!)
den här världen räcker inte till ( <-- där blev jag Columbus)
låt mig va
det ger mig ingenting

Jag tänkte på att jag kanske kan prata lite med Christopher Sander när han spelar på En ljummen i gräset i augusti. Jag tänkte att jag måste fråga honom hur han tänkte, om det nu var han som tänkte. Vadå den här världen räcker inte till? Om alternativet är att gå och dränka sig, dvs dö, då vet vi inte om vi hamnar någon annanstans. Förhoppningsvis hamnar vi i helvetet med en jävla massa andra roliga människor. Men jag tror att dagarna försvinner. Det går inte att påstå att man ska "gå mot en bättre dag" genom att dö. Det skulle rentav kunna vara kontrafaktiskt. Vadå den här världen räcker inte till - för vad? Hur mycket kan en människa omfamna på ett liv? Hur mycket kan en människa uppleva? Vad är det som inte räcker till? Finns något mer än den här världen? Det är verkligen jättelöjligt att hävda att den här världen inte räcker till. Jättelöjligt! Jag är nästan beredd att kalla ett sådant påstående för emo (OBS skällsord!).

Jag tänkte då, att den här världen visst räcker till. Jag tänkte på vad jag åstadkommit den här morgonen. Jag har
- ätit frukost.
- internet-uppdaterat mig.
- diskat lite.
- funderat på varifrån blomflugorna kommer.
Detta tog mig ungefär två timmar. När jag gjort det, var min plan att ta tag i dagen - vilket jag också ska. Strax.

Jag tänkte, det är verkligen lugnt, jag hinner. Jag har all den tid jag behöver. Det är bara att göra. DO IT. Börja.

John framförde sin ömma moders visdom igår, och jag tänker inte glömma. Han sa

Man har bara två måsten i livet: att dö och att välja.

Väljer man då att den här världen inte räcker till - som jag inte tror på någonstans - då ska man vara medveten om att det är ett val. Ingen sanning. Bara ett val.

Den här världen räcker inte till känns som ett uttryck för depression. Som är en sjukdom, fine. Men mina erfarenheter säger mig att depression mer än sjukdom är ett val. Flera val. Och jag tänkte, jag har definitivt bråkat med mig själv. Kanske var det så att sjukdomen valde åt mig. Jag har bråkat med den i så fall, och lindat min egen vilja med sjutton lager gaffatejp för att få den att hålla och vara stark själv. Och jag kom till insikt om att det är möjligt. Jag upptäckte, gjorde min senaste upptäckt

cliffhanger



min senaste upptäckt, att

det går att leva.


Och jag fnissade till lite, när jag stod där i duschen. Jag tänkte, "wow, Sanna, vilken jävla upptäckt, verkligen, så att säga, observant". Men det var förstås löjligt. Att upptäcka att det går att leva är ungefär lika stort som det där som den där liraren sade,

"I think, therefore I am"

eller som det där som den där liraren sade,

"en ros är en ros är en ros"

vilket förstås är något att tänka på. Något att hänga i granen.

Jag tänkte på Jenny, som tvingas utstå sitt jobb. Vara den som mottar en miljard klagomål, en miljard gnälligheter, en miljard ångest. Att när arbetsdagen är slut så väntar bara döden eftersom matt och trött = död, i alla fall i min värld.

Att jag mindes när jag jobbade heltid. Jag hade, så att säga, inget liv. Jag jobbade, åt, sov x en miljard. För resten av tiden var jag död. Sen började jag plugga. Och det var lite som att uppfinna hjulet.

Det går att leva.

Efter Arvika har jag jobbat. Heltid. Från dag ett efter hemkomst alltså. Men med livet i ryggen, på något sätt. Jag har inte hunnit sova, tyvärr. Men. Trots heltidsjobb i två veckor har jag hunnit filmkvälla med Vicky och Angelica, vara i Göteborg i tre dagar, gå på bio två gånger, träffa väst-Sveriges mest fantastiska Jenny, fika med Robin, äta finmiddag med Timmy, dejta Helena (alltså vilken kvinna, jag säger bara det. Bara en sån sak som att ta med sig jordgubbar och glass till en helt vanlig fattiglappsdejt. Bara en sån sak!), Arvika-efterfest-förfesta med bästa festivalgänget, jag har hunnit vända uppochner på min lägenhet utan lyckat resultat sånär som på borttagandet av en absurd hög med damm under soffan, och. så. vidare. for. ever. Det går att leva.

För,
vi har all den tid vi behöver. Get things done. Så att säga. Tänk vad fint, om jag kan hålla fanan så här högt för all framtid. Jag antar att det går, om jag väljer det.