Objektiva vs subjektiva verksamheten

Tunnelseendet till trots,
jag förstod att jag undgått det fysiska regnet. Pölar och blöt asfalt. Torra skor.
Försöker, per automatik, finna nån sorts mening, som att det var meant to be. Accepterar att det antingen är en fruktansvärt löjlig tanke eller en fruktansvärt rimlig.

Sprang.
Dunkande verksamhet som stod med ett ilsket frågetecken i handen och tryckte spikmattan i ansiktet på mig, som frågade
är det verklighet eller konstruktion?
Är det objektivitet eller subjektivitet?

Som tvingade mig att stänga boken och byta ut öronpropparna mot hörlurar.
Tvingade mig att stå inför min iPods begränsningar, de 7 styrkorna och den enorma svagheten: ingen kontrollmöjlighet.
5000 klick
fram till Anna Järvinen.
Tvingade mig att tro att jag verkligen behövde höra henne.

Insikten smackade sitt slagträ i mitt ansikte, igen. Att jag kom att tänka på kramarna jag underlät att ge min bästa vän för fem år sedan, att detta förmodligen berodde på den kroppsliga företeelsen bröst. Som en parentes i påminnelsen om det kroppsliga bekräftelsebehovet.

Att jag tänkte på det fåtal som lyckats med detta konststycke i min värld.

I morse hände nåt helt sjukt. Det var sjukt endast av den anledningen att jag aldrig gjort något liknande förut.
Jag dansade...
på riktigt.
I mitt så kallade vardagsrum. Lyssnade på Dungen. Albumet Ta det lugnt. Låten Panda.
När jag dansar märker jag det i vanliga fall. Är nämligen välsignad med bröst. Trots att en plastikkirurg skurit i dem en gång så är de fortfarande, så att säga, påtagliga. Det är rakt omöjligt att inte lägga märke till att man dansar.
Jag kom på mig själv... tog mig själv på bar gärning, dansandes, i mitt så kallade vardagsrum. Iklädd endast ett linne och trosor. Dansade som om jag vore på grymmaste klubben.
Egentligen är det omöjligt.

Sprang till tåget och förstod nästan ingenting. Och jag är ändå inte dum i huvudet. Det kan väl ändå ingen påstå?
Passerade spärren i Handen. Tänkte lite på jordens undergång precis som alla andra gör när de passerar spärren i Handen.

Hur kommer det sig att människodjuret utvecklat förmågan att angripa sig själv med svarta tankar????????????????????? EN MILJON FRÅGETECKEN.

För vi har systemfelet fo' sho'. Men vad gjorde jag för fel? Det var ju inte som att jag sökt efter lite mörker. Tvärtom. Jag hade peppat lyckan. Tillochmed dragit in temat om anslag till lyckoforskningen. Och ändå,

ändå skrek jag till mig själv att
FÖR FAN! SKÄRP DIG
DU ÄR SÅ JÄVLA ENSAM

och det saknar ju typ logik. Jag hade precis, helt frivilligt och högst rationellt, sprungit ifrån tre vänner och fyra bekanta. Innan dess hade jag ofrivilligt lämnat en fjärde vän.

Som att hjärnan ens har en mage? Fan heller att den har.

Min fjärde vän heter David.
Jag gick i takt med Silverbullits fantastiska låt Run och tänkte att David, han har förmågan att bekräfta, kritiskt granska, reflektera och vara så jävla smart och kunnig på samma gång som han är hjärtat själv.

Jag är väldigt glad över att ha träffat David idag och i år.

Jag höll på att skriva "nu ger jag upp" men det hade varit så långt ifrån sanningen att jag bara förmådde mina fingrar komponera meningen i skydd av citationstecken.