Men, varför är hon vegan?

Jag vet inte om det bara är jag, men när jag är ensam så tycks min emotionella intelligens arbeta på högvarv för att hålla jämna steg med mig och alla mina inträffade och kommande möten med andra människor. Jag har slutat att ens lägga märke till alla de monologer - och dialoger, för all del - som jag i det tysta för med mig själv när jag går till tåget, från tåget, står i duschen, försöker somna... Överallt och väldigt ofta, när jag inte har sällskap, så förbereder jag mig för kommande samtal. Oftast handlar det om argumentationer. Detta stora mysterium, konsten att tala, konsten att övertyga, konsten att ge någon annan full insikt i ens åsikter. Detta eviga arbete ska någon gång utmynna i överförd logik, tanke och godhet. Fred på jorden, för i helvete. Men som sagt, det hela är ett mysterium lika komplext som allt annat komplext. Jag är lite orolig. Tänk om det är människan övermäktigt. Tänk om det inte går att överlista oss själva. Tänk om människan är ett skenande tåg, omöjligt att stoppa och ofrånkomligen på väg mot katastrof?

Hur som helst. Idag hade jag återigen en session med mig själv i duschen. Det är inte så snuskigt som det kanske låter. Jag tyckte att jag lyckades klämma ur mig (fast inte verbalt på riktigt då, utan i mitt huvud) en riktigt bra, kort och koncis sammanfattning av varför jag är vegan. Tyvärr har jag glömt. Som vanligt.

Jag vet att det var en dialog med någon jag inte kände. Jag vet att jag kände stressen över omöjligheten att kontrollera och förhindra min motparts tankar om mig. Jag inbillar mig nämligen att en person som inte är ett dugg insatt i veganism lätt får för sig att en vegan dels är extrem och lite farlig och konstig, och dels att en vegan delar upp världen i svart och vitt och är oförmögen att se helheter och därmed inte är tillräckligt medmänsklig och nationalistisk. För att exemplifiera: Jag tänker mig en motpart som flinar lite lätt, känner sig lite bättre, som vet att det säkert nästan aldrig kommer hända att hen stöter på en vegan igen eftersom de är så få, som tycker att det är rätt jävligt mot alla bönder att inte vilja veta av deras jobb när de dessutom gör Sverige en tjänst på många sätt - bland annat genom att hålla landskapet öppet - och som tycker det finns bra mycket större problem än djurens situation. Jag är medveten om att jag är fördomsfull. Jag är också medveten om att om de där påhittade idéerna hos en påhittad motpart någon gång skulle vara verkliga, så stämmer de inte över huvud taget. Nada. Och i ett sådant verkligt fall så tror jag att jag börjar närma mig min definition av frustration.

Det är så enkelt egentligen. Jag kanske till och med kan skriva under på det där med svart och vitt, för anledningen till att jag är vegan är egentligen lika uppenbar som skillnaden mellan svart och vitt. Det här med bonden. Alla bönder som håller djur, svenska såväl som utländska, tjänar pengar på att döda dem. Om de inte tjänar pengar på att döda dem så tjänar de med största sannolikhet pengar på att utnyttja dem på det sätt som för människan oftast uppfattas som den mest förnedrande formen av utnyttjande: sexuellt. Det är ingen uppoffring att försöka låta bli att bidra till sexuellt utnyttjande och dödande. Det är verkligen inte någon uppoffring. Känner man till att det pågår så är passivitet = medbrottslighet. Lathet och bekvämlighet är ignorans, egoism, rädsla, hånfullhet. Svart och vitt. Liv och död. Jag kanske låter arg. Jag är arg. Men jag är faktiskt en tänkande människa som faktiskt förstår. Jag förstår argumentet bekvämlighet för jag känner min fiende slentrianen. Jag förstår att det är lätt att tro att det finns större problem än djurens situation, för jag behövde själv läsa en hel bok för att inse att så inte är fallet. Frustration. Jag har så mycket att berätta. Jag vet att jag inte är mer speciell än någon annan, jag har inte någon extraordinär empatisk förmåga, jag är inte bättre. Det är ett mysterium att få ihop det. Öppna en annan människas ögon utan att framhäva sig själv. Få en annan människa att förstå, att dra sitt klassiska strå till stacken, att ställa sig på djurens sida. Står man på djurens sida står man nämligen på mänsklighetens sida. På jordens sida. På kärlekens sida. Och det är fan inte flummigt. Det är godhjärtat och rimligt. Logiskt.