Mystik/musik

Ibland kommer jag på mig själv med att glömma allt när mitt musikintresse står i lågor. Under långa perioder kan jag vara så nöjd med att inte lyssna på musik över huvud taget och alls. Det är svårt att få mig att sluta sjunga, men allt annat i musikväg - bortsett från samtal om det - uteblir. Sen händer något ospecifikt som vänder båten. Tändvätska. Gnista. Syre. ? Ända sen Arvika, ungefär, har jag blivit stressad av tystnad.

När mitt musikintresse står i lågor tror jag att jag brukar må rätt bra. Jag tänker mig att när det brinner så kommer ord, stämningar, former, samhörighet. Som passar. Stunden, läget, sinnet. Det behöver inte vara solsken. Det är en fråga om förstånd, insikt, hjälp.

Kanske?

När det brinner. Då känns det som ett engagemang. Som ett hej jag är faktiskt aktiv. Jag vet det är en inbillning. Ändå. Den där känslan. Jag tror den lurar skiten ur mig, den förleder mig. Och jag tror att jag kanske hatar det lite grann.

Jag menar,
säkert sex miljarder människor är intresserade av musik. Säkert ännu fler. Säkert varannans föräldrar har haft rockstar-drömmar. Säkert har jag haft det. Helt hundra på det sista. Säkert undrar jag då,
vad är poängen?

Musik är allt och inget, menlöst och viktigt, löjeväckande och intelligent. På samma gång, för vad är det egentligen? Som fenomen. Det är ljud. Främst ljud. Ofta ord. Ofta, dra på trissor, ett BEHOV. Definitivt några steg över gatuplan i Maslows behovstrappa. Förlagsvis steg tre: gemenskap och tillgivenhet. Alternativt steg fem: självförverkligande. Och det är så jävla mänskligt. I dubbel bemärkelse. Mänskligt för alla och dig och mig, samt mer eller mindre unikt för människan.

Det är en sådan självklarhet att jag tror det är rätt ovanligt att reflektera över fenomenet. ... om det nu ens ska behövas. (SÅ TYPISKT MÄNNISKODJURET. Reflektioner to death.) Hjälper eller stjälper musiken - egentligen?

Hjälper:
Den sätter ord på känslor.
Den hjälper till att uttrycka känslor, få ut dem.
Den ger samhörighetskänsla.
Den sprider glädje.
Den tillfredsställer förmodligen en rytmisk ådras puls.
osv. På dessa teman.

Stjälper:
Den tar upp stora delar av människans tid.
Den har stulit mitt engagemang (som bara är en inbillning) och annat blir lidande.
Den besudlar tystnaden. Det ringer alltid i mitt huvud. Även ... alltid.
Den försätter oss, mig, i "the" känsla. Helt. Så. Jag kan inte tänka. För jag bara känner. Reflektionen, insikten, blir lidande. Ingen tystnad.
Den anger tempo. Den styr våra liv. Märk bara skillnaden mellan att göra x till episka, instrumentala, långsamma, smäktande stråkar eller till progressiv elektrorock. Märk bara hur låten som ringer i huvudet styr steglängden. Hastigheten. Märk bara makten som musiken har över sinnesstämningen. Märk peppen av bob hund. Märk sentimentaliteten och gråtmildheten av Bon Iver. Märk hej jag är en pajas av Flight of the conchords eller Philemon Arthur and The Dung. Märk huvudrörelsen, armen som vevar, fötterna som rör sig av Familjen.

Kalkyleringar visar att det var djävulen som skapade musik. Inte Gud. Gud hade vetat bättre. Och jag tror det är synd, ibland. Ibland. Ibland blev det bra.

ps. Jag vill till helvetet när jag dör

ps2. Här finns gyllene läge för makt- och förändringsaspiranter att utnyttja. FATTA!!!! Fatta vad som skulle kunna vara möjligt. Eller? Kanske inte. John Lennons Imagine är bästa låttexten som finns. Alla har hört den. Alla tycker den är bäst.
Fortfarande krig.
Fortfarande död.
Fortfarande förtryck.