Blandar liksom ironi med energi och stoppar ner det i ett svart hål
Satans tungt.
Det är vad det blir, alltså tungt som i heavy shit
Tungt och litet.
Vid den där... vid den där närmare eftertanken. Blir det.
Det är helt enkelt inte läge att hålla på och bry sig.
Om de där föroreningarna som kontaminerar kroppens alla hålrum utan att man har ens en vild chans att avvärja dem.
Att man står där,
på ena sidan med geniet. På andra sidan med hjärtat. På ena sidan med geniet och hjärtat. På andra sidan med hjärtat och kontinuiteten.
Att man vänder ryggen, bara lite lite grann, åt hjärtat och kontinuiteten. För att de där föroreningarna fuckar upp rationaliteten. Och egentligen vet vi ju - hjärnan, hjärtat och jag - att den största kampen världen borde mobilisera, är kampen mot valfriheten. Att valen får oss att tro saker. Att inbilla oss saker. Att konstruera verkligheten.
"Har du hört den förr?Valmöjligheterna skapar det dåliga samvetet,
Det man inte vet någonting om lider man inte av"
valmöjligheterna skapar de dåliga handlingarna.
Vi hade kunnat rädda Joppe. Det går faktiskt inte att rädda någon som redan är död, givet att rädda = livrädda.
Det är helt enkelt inte läge att
bambadabam
... välja.
Och sen,när den ena konstruktionen efter den andra visat sig vara armerad med inte järn, utan stänglar, robusta genom osmotiskt tryck via förväntningsvätska,
och förväntningarna bara maxar sin volatilkaraktär.
Vad händer då?
Inte,
inte blir det så himla bra.
Inte lägger vi pussel på ett ugnsgaller heller.
Vad vill du mig, kan du svara?
Jag vill dig ett och annat, faktiskt.
Och jag känner tyvärr inte till reglerna, men jag har hört talas om spelet.
Finns ett annat spel också. Fångarnas dilemma. Och NU!! Nu är motsägelserna totala.
Att vi här kan VÄLJA. Och bör VÄLJA. Och vill VÄLJA.
VÄLJA att FÖRVÄNTA oss inget annat än
precis
det
vi
önskar
oss
mest
av
allt
i
hela
världen.
1) I skydd av mörker, i hopp om värme
X) "Lita aldrig på en polis"
2) Helt obegripligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar