Det legitima muckandet.

Det första jag slogs av när jag klev in genom dörren till min lägenhet i natt var hur fantastiskt fin den är. Och ren. Mycket renare än vad jag själv var. På utsidan. På insidan är jag ren. Ren som i ideologisk. Lika ren som

fck fck fck 

the system

är legitimt att spraya över hela himlen.

Jag satte mig på tåget till Köpenhamn fredagen den 11 december. I natt kom jag hem. Det känns som att jag varit borta i ungefär en månad. Det känns som att allt jag trodde om Köpenhamn i förväg hälldes ner i en cylinderformad behållare som någon körde ner en stavmixer i och samtidigt hällde ner bittermandlar, rent fett (= en jävla massa energi), knivskarpa iskristaller och femton liter varmt, livsviktigt, pulserande blod. Jag är utmattad, jag har varit sjuk i en vecka och jag har åtskilliga gånger försökt gestikulera fram en förklaring av hur jag känner mig. Jag har då måttat med min hand en nivå av min sjukdom. Typ i ögonhöjd. Feber liksom. Feber och ont i hela kroppen och med onådig näsa och trashade stämband. Med andra handen har jag måttat peppen. Strax ovanför huvudet. Det har alltså varit - som resten av hösten - maxat. Jävligt maxat.

Å ena sidan har ständig kyla, ständig utomhusvistelse, ett antal mils promenerande och ett sjuhelvetes skanderande dragit stor uppmärksamhet till den egna kroppen. 6500 poliser har samtidigt gjort sitt bästa för att försöka få en att bli en individ, en egoist. Om de lyckades?

Eh, nej.

Å andra sidan känner jag, just i detta ögonblick, tryck i tårkanalen när jag tänker på Klimaforum09 och på Climate Justice Action och 100000 engagerade människor som inte behöver diplomati utan som räcker upp handen, säger sin mening, som respekteras, övervägs och är lika viktig som alla andras mening. Jag har aldrig upplevt en så omfattande solidaritet som jag gjort senaste veckan. Jag har aldrig varit så lite individ som senaste veckan. Jag har aldrig tidigare upplevt att demokrati faktiskt kan vara demokratisk i sann bemärkelse och samtidigt vara effektiv och jag vet inte vad. (People's Declaration from Klimaforum09 - läs och signera!) Alltså. Det var stort. Det är stort. Det är överväldigande och väldigt svårt att smälta. Jag brinner på insidan av det. All min tilltro till COP och till UNFCCC har dött och allt jag tror på nu är gräsrötterna. Det är vi. Vi kan inte lägga vår framtid i händerna på politiker som i snart 20 år slösat miljarders miljarder på att rädda en utsugen planet men inte lyckats åstadkomma ett jävla skit, rent ut sagt. Vi har ett civilsamhälle som vet precis vad som krävs, vi har hundratals NGOs som är specialister på sitt område och som vet precis vad som krävs, vi har ett par miljarder människor som är direkt drabbade av den internationella politikens spelregler och så tror folk ändå att Barack Obama skulle kunna styra upp detta alldeles själv. Barack Obama kan ingenting. Fredrik Reinfeldt kan ingenting göra. Ingen höghöjdare kan göra något. Och de försöker inte ens göra vad som krävs. De håller på och hafsar runt med ett jävla tvågradersmål och blir mer och mer patetiska för varje dag.

Och för varje dag som går,
för varje människa som dör,
för varje aktivist kämpandes för rättvisa som spärras in,
för varje dag som går.

För varje dag minskar antalet lösningar.
Jag tror, att inom en tioårsperiod, så kommer det visa sig att det gräsrötterna skanderat förr och nu,
även på Köpenhamns gator,
jag tror det kommer visa sig att vi haft rätt.
Att det bara finns en lösning.

Jag vet att jag låter bombastisk men jag är egentligen bara sjukt arg, jävligt taggad och fruktansvärt hoppfull. För jag har sett nu att det finns tusentals människor som skulle vilja sätta en yxa i ryggen på kapitalismen, som är beredda att inte släppa taget om personen bredvid enbart av solidaritetsskäl, som är beredda att bryta mot lagen när den missgynnar människor, som fortsätter att stå upp och inte göra motstånd när etablissemanget sett till att de som ska skydda oss i stället försöker döda oss.

Vet ni vad jag såg? Jag stod i en folkmassa som var så stor och tät att det var omöjligt att ta sig ur den. Allt vi gjorde var att vi stod där. Vissa gjorde peacetecken. Vissa ropade "we are peaceful - what are you?". Jag hade ungefär en rad människor mellan mig och en mur av poliser, som stod framför en mur av pansarpolisbussar. Pansarpolisbussarna körde emot oss. Vi var som sagt helt immobila eftersom vi var så många. De körde ändå emot oss. Ni kanske kan föreställa er paniken, hur folk klämdes. Och muren av poliser, med batonger i sina händer, de slog. De slog vilt och stenhårt mot raden av människor framför mig. Jag blir arg så jag skakar när jag tänker på detta. Bilderna jag har i huvudet kommer aldrig försvinna. Och jag kommer alltid att hata den danska polisen och de danska beslutsfattarna som tillät lymmellagarna. Och jag hamnar gärna i fängelse om det är vad som krävs för att få sin åsikt uttryckt.

Det är en sjuk värld. Den kommer inte bli friskare med hjälp av politiker. I'm sorry alltså. Det är upp till oss nu.

One solution - revolution.