Det blir jämt så här, att behovet pockar på.

När att-göra-listan är som längst, när huvudet är åt helvete rörigt, åt helvete fokuserat, åt helvete målmedvetet, åt helvete kaotiskt, åt helvete starkt, åt helvete svagt, då

måste jag liksom ha en penna i handen typ
h e l a t i d e n
och skriva små citat ur låttexter på närmaste papper, ha hörlurar i öronen och bättra på tinnitusen, titta in i fönstrena på andra sidan gården.

Och jag måste
v e r k l i g e n
känna mig fruktansvärt ensam.
Och frusen.

Och pressa upp tungan i gommen. Fundera på ifall det jag gör är förklätt. Helt vanliga försvarsmekanismer därunder.

I lördags fick jag cred för att jag är vegan. Det var längesen. Jag blev glad.

Idag var jag bomull.

När jag åkte hem frågade jag mig själv om det var så att jag kanske
älskar mig själv.
Bob Hansson skrev att man skulle säga det till sig själv. Flera gånger. Så att det blev sant.
Jag tänkte att det är en märklig konflikt, för

1) jag älskar mig själv. Jag är fantastisk.

2) jag gör så många saker som jag bara inte står ut med. Jag tänker då, att jag hatar den jag är just då. Och det är ofta. Så jävla ofta jag är världens mest irriterande person. Och jag tror säkert, att även om det finns en och annan som tycker att jag är bra, så finns det lika många ena och andra som håller med mig om hur fruktansvärt irriterande jag är.

Varför kan jag inte bara fästa blicken på dig? Varför verkar det som att jag rangordnar rösterna? Varför ska jag vara så jävla special? Spexa, liksom. Vem fan gillar spex? Sjukt irriterande.

Och så har jag en fråga:

När ska jag få säga det igen?