Drömmen

Zappade runt. Råkade dröja mig kvar vid någon blaskig dokumentär om ett par överviktiga, amerikanska män. De satt och åt, en kille förde monolog. Han pratade om sina planer, sina drömmar. Om hur hans övervikt förhindrade honom att leva dem. Han sa att han alltid drömt om att bli brandman. Det är ett viktigt jobb. Han sa att det inte spelade någon roll om han var stark nog - ingen skulle ändå ta honom på allvar med den övervikten. Det var dags.

Och jag tänkte,

vissa drömmer om att bli brandmän,
vissa drömmer om att bli ekonomiskt oberoende,
vissa drömmer om att klättra uppför berg,

vissa drömmer om att få tänka fritt.
få välja kärlek själv,
att ge barnen möjlighet att lära sig läsa.

Varje gång någon frågar mig vad jag ska göra efter min utbildning svarar jag

"ptja, jag tänker mig att rädda världen"

som om det verkligen var min dröm. Min plan. Jag flinar alltid samtidigt. Folk brukar svara med att skratta lite och säga något i stil med

"ja det skulle ju verkligen behövas"

som om det faktiskt inte gick att ta en sådan plan på allvar.

Och jag förstod, när jag såg den överviktige, amerikanske mannen tala om sin dröm, att han verkligen menade allvar. Att bli brandman var hans dröm. Det kan vara så, att det amerikanska systemet drillar målmedvetenheten och när individualismen så att folket inte håller sig över det glesa skyddsnätet utan ett sådant fokus. De blir sina jobb. Om det stämmer så skrämmer det mig,

men frågan är var potentialen finns. Hos
1) en överviktig, amerikansk man som redan har den. Den där känslan. Drivet. Geisten. Som har sin dröm och kämpar tills han lever den. Eller hos
2) en svensk idealist med stora idéer, vackra ord, akademisk utbildning och en vision. En fantasi. Slött tappar tråden. Slutar som informationschef på ett medelstort företag. Dör bitter.

Hypotetiskt alltså.

Jag önskar jag talade från hjärtat när jag sa att jag ska rädda världen.
Fake it 'til you make it.