Jag har funderat mycket på detta. Jag är socialist. Min syn på liberaler är ganska besvärande eftersom jag inte tror att det finns onda människor utan bara omständigheter som genererar egoistiska handlingar. Mitt kanske naiva jag tror därför att de med liberalism i sitt hjärta egentligen inte har en människosyn som skiljer sig från min, men som av olika skäl inte fått eller tagit chansen att flytta blicken längre bort från sin egen vardag. Detta anser jag är den liberala marknadsekonomins fel, kapitalismens fel. Kapitalismen tvingar fram beteenden som är osolidariska, kortsiktiga och koncentrerade på en extremt liten grupps ekonomiska välfärd. Adam Smiths princip för den osynliga handen - en av marknadsekonomins grundprinciper - tycker jag bekräftar detta:
Han eftersträvar endast egen vinning, och han leds, som i så många andra fall, av en "osynlig hand" att gynna ett mål som inte varit någon del av hans syfte. Inte heller är det alltid till samhällets nackdel att detta inte varit någon del av hans syfte. Genom egennyttan gynnar han ofta samhället mer än när han verkligen eftersträvar detta. Jag känner inte till att särskilt mycket gott någonsin åstadkommits av de som driver handel till samhällets gagn.Adam Smith menade att den egocentrerade handlingen skulle leda till nytta för kollektivet. Jag gillar tanken och tror säkert att den i en begränsad grupp kan fungera. Problemet är att en marknadsekonomi inte är begränsad till en begränsad yta, grupp eller nation. I synnerhet är detta sant idag, men ända sedan multi- och transnationella företag började växa till, ända sedan de stora världskrigen med kollaborationer över statsgränser, ända sedan vi började handla kors och tvärs över jorden så har detta varit sant. För ända sedan dess så har marknadsekonomin och den liberala politiken gått hand i hand med talesättet den enes bröd den andres död. De som haft mest pengar har haft störst makt har haft kontroll över marknaden har utnyttjat detta. Ingen enhet förutom den största har makten att till exempel dumpa priser, pressa priser, tvinga upp produktionen - nästan alltid på bekostnad av arbetarna och miljön.
Jag menar att Adam Smiths princip är fel från början, för den har fel utgångspunkt. Marknadsekonomin utgår traditionellt sett - i enlighet med principen om den osynliga handen - från nationalstaten och den egennyttiga handlingen. Jag menar att ett gott samhälle inte skapas utifrån en egoistisk grund, och min ena hypotes utgår från detta: Jag menar nämligen att
Hade en person som Adam Smith i stället fått genomslag med en princip som går ut på att människors solidariska handlingar, fyllda av omtanke och vision om kollektiv samhällsnytta, också leder till internationell solidaritet och största möjliga globala samhällsnytta, ja då hade det också kunnat bli så. Eftersom liberalismen och marknadstänket sitter i ryggraden på de allra flesta av oss, så gör även inbillningen att människan är egoist det. Men människan är ett flockdjur. Jag har nog aldrig hört talas om någon som anser sig lycklig utan samspel med andra. Det är interaktionen som gör oss lyckliga, och därför vill vi också andra väl. Vi är inte egoister. Kapitalismen däremot är ett egoistiskt system."den egoistiska människan" är en diskurs.
Marknadsekonomin går ut på att marknaden - det vill säga tillgång och efterfrågan - ska styra produktion och konsumtion. Jag vet inte hur ni ser det, men jag tycker att det verkar vara produktion och konsumtion som är hela målet med det mänskliga samhället. Jag lägger ingen värdering i det, utan konstaterar att vi alla måste konsumera i termer av att äta, duscha, sova och så vidare. Det har ingenting med vad som är meningen med att leva att göra, utan är helt enkelt motorn i det socioekonomiska samhället. I en marknadsekonomi är det alltså generellt sett tillgång och efterfrågan som styr produktionen och konsumtionen. Detta är felkonstruktion nummer två, som min andra tes utgår från. Jag menar nämligen att
efterfrågan är en mycket trög mekanism.Efterfrågan avspeglar på intet sätt människors egentliga åsikter om rätt och fel i konsumtionsväg. Ingen vill att vi får en global uppvärmning på sex grader. Ingen vill att kineserna tömmer sina kolfyndigheter. Ingen vill att indonesiska kaffeodlare ska utnyttjas. Ingen vill att Amazonas regnskg ska skövlas. Ändå så efterfrågar vi billiga flygbiljetter, vi räddar SAAB, vi dricker kaffe tills vi skakar och vi äter mer kött än någonsin. Någonstans fungerar alltså efterfrågemekanismen extremt dåligt. Jag menar att efterfrågan är högst slentrianmässig och baserad på bekvämlighet och trångsynthet. Dessutom fungerar inte ens denna mekanism i teorin, på grund av de enorma subventioner som stater och maktcentra som EU pumpar in i vissa industrier - i stället för att ställa om produktionen i dessa sektorer till något som leder till verklig samhällsnytta. Subventionerna leder till att vi pressar naturresurserna så att tillgången blir större än vad naturresurserna tillåter, att efterfrågan blir större än den egentligen är på grund av till exempel låga priser och att efterfrågan därför ännu sämre återspeglar vad människor vill. Hela marknadsmekanismen sätts ur spel.
Jag vill nu återgå till detta med min syn på liberaler. De provocerar mig oerhört mycket ibland. Inte alltid, för det är roligt att diskutera med någon av en annan uppfattning än jag själv, men det är inte roligt att göra det om det sker med oseriös, nedlåtande och intolerant ton. Jag tycker ofta att just detta är fallet när jag diskuterar politik med liberaler. Det ger ingenting. En diskussion leder absolut ingen vart om den inte har formen av ett samtal. Det är därför debatter bara skapar lägerbildning trots att samarbete skulle kunna leda så mycket längre. Jag gillar inte att jag faktiskt någonstans menar att en person med liberalism i hjärtat bara inte tänkt tillräckligt. Att tänka så är ett ganska tydligt fördummande av liberaler. Ändå är jag nog tvungen att säga att jag tror det är så, just av den anledningen jag beskrev i början: att jag inte tror någon är ond eller inte tycker människor är lika mycket värda. En av utgångspunkterna i liberalismen är ju faktiskt människors lika värde! En annan utgångspunkt är individens fria vilja. Jag köper dessa rakt av. Jag tycker människor är lika mycket värda och jag tycker alla ska ha rätt att välja fritt. MEN. Det sistnämnda får inte ske på bekostnad av andra. Med en liberal marknadsvänlig politik kommer det att göra det. Då faller även tanken om allas lika värde. Liberalismen och kapitalismen har gett upphov till en absurd ekonomisk snedfördelning på jorden, vilken i sin tur leder i sin tur till extremt olika förutsättningar för att välja fritt. Ett samhälle där handel, produktion och konsumtion sker på andras bekostnad är inte ett samhälle som genomsyras av en syn på alla människors lika värde. Utifrån detta, och med många svåra tanketimmar bakom mig, formas min tredje tes. Jag menar nämligen att
den enda politik som inte kommer leda till missnöje och orättvisa är den socialistiska politiken.Det är alltid lite läskigt att säga en sådan sak eftersom socialism i mångas ögon är ett ondskefullt monster. Det är minnet av Stalin och Lenin som spökar. Och det kan inte nog många gånger sägas att dessa diktatorer och mördare inte har ett skvatt med socialism att göra. De må ha haft sitt ursprung i Marx, men de tillämpade definitivt inte Marx teorier korrekt. Ytterst få samhällen har praktiserat socialism i dess rätta form. Det tror jag bland annat beror på den otäcka diskursen om att människor är egoister samt på att kapitalism inte kan existera på en begränsad yta utan att påverka alla andra ekonomiska system. Kapitalismen är sjukt dominant. För detta hatar vi den. Också.
Åter till min tredje lilla tes. Målet med socialism för mig är att ge alla människor samma yttre förutsättningar i livet, oavsett var de är födda, vilket kön de har eller inte har, vad de har för intressen eller om de tror på någon gud. Socialism för mig är också utvidgat till att tillskriva andra arter än människan rättigheter såsom rätten att få leva i fred, att leva naturligt och inte vara fast i klorna på människor. Ett utnyttjande föder ofta ett annat, och med en kass syn på ickemänskliga djur tror jag också vi kan förklara mycket av den kassa människosynen som kapitalismen skapat (men som bara tillhör det kapitalistiska systemet och inte människorna ursprungligen). Så länge alla människor inte har samma förutsättningar i livet, så länge människor utnyttjas ofrivilligt, så kommer missnöje och orättvisor att existera. Liberalismen är mästare på missnöje och orättvisa eftersom den är så intimt sammankopplad med kapitalism. Detta går alltså att styrka med hårda data, med statistik. Exempel:
Bara en politik med visionen om en kollektiv nytta och lycka kan skapa ett välmående samhälle. Ett samhälle som är tillåtande och respektfullt. Som inser att det inte är att naturresurser och kunskap är ojämnt fördelad över planeten som är det orättvisa, utan hur denna situation hanteras. Bara ett sådant samhälle kommer kunna utrota orättvisorna och problemen. Och ett sådant samhälle kan bara vara socialistiskt.
Detta är blott min egen trubbiga tolkning av liberalismens, marknadsekonomins och kapitalismens grundfel. Den är allt från komplett. Men, enligt mig, ganska sense-making. Vad tycker du?
1 kommentar:
Skicka en kommentar