Ett barn har alltid leukemi

Idag när jag satt på pendeln kom det en sån där man... en sån där tiggare. En riktig hej-kom-och-hjälp-mig. De vandrar rätt ofta på pendeltågen. Ibland män, ibland kvinnor, alltid av utländsk härkomst.

De lägger en liten inplastad papperslapp på tomma säten.
På lappen finns oftast ett fotografi på ett eller flera barn, samt en text.
På texten står att personen i fråga är en fattig kvinna/man med x antal barn.
Ett barn är alltid sjukt i leukemi.
Pengar behövs.
Snälla.
Gud välsigne dig.
Yada.

Lätt att genomskåda.

Jag tror de är förbjudna på tågen. De får inte lägga papperslappar framför folk. Varför, kan man fråga sig. Jo, troligen eftersom det kan leda till dåligt samvete och det är väl allmänt känt att dåligt samvete är en skoningslös förstörare av fina dagar. Sånt kan man bara inte utsätta stockholmaren för! Det är ju nästan oetiskt. Eller hur?

Eller hur.

Jag tittade ner i golvet för att slippa möta hans blick. Slippa vara ytterligare en iskall människa, snål som blåsten. Jag visste redan att min plånbok var fullständigt tom på kontanter.

Det är Timmys förtjänst - för det är en förtjänst - att jag skäms när jag inte har några kontanter i plånboken. Han hann uppleva mitt gamla sätt att tycka om dessa tiggande irritationsobjekt. Jag var som alla andra. Irriterad. Fnys. Klipp dig, skaffa ett jobb, jag går inte på din bluff.

Allt han behövde säga var Sanna, jag tror inte direkt de där människorna tycker det är roligt att gå runt så där.

Tänk den skammen.

Tänk

Det är helt seriöst inget annat än LÖJLIGT att inte ge bort sina lösa slantar. Det är LÖJLIGT att inte ge bort en tjuga ibland. Det är LÖJLIGT att aldrig köpa Situation Stockholm. Alla som läser den här bloggen har fanimej råd. Inget snack. Ibland måste man jämföra sig neråt. Då får man råd.
En sådan insats är totalt effortless.