En påse mjöl i mitt skafferi.

Livsmedelsindustrin, vår mat. Den blev just en betydligt större andel arbetarfråga än tidigare. En fråga om mänskligt livsöde. Rättigheter. Värdighet.

Jag tittade på Vårt dagliga bröd. Har lånat den av min utomordentlige klasskompis P, som hade den på DVD. Fyra år senare liksom... Fyra år efter att jag skulle sett den på bio. Bättre sent än aldrig, som de säger, de som vet.

Habanero. En pepparfrukt. Snarlik, måste jag säga. Snarlik Vårt dagliga bröd. Stark så in i helvete.

Utan ett ord, tar ögon till hjälp. Inte ett ord alltså. Tyst film. Den handlade till och med om sparris. Det var rentav vid sparriskapitlet som jag funderade på att aldrig mer äta sparris av solidaritetsskäl. Där blev den simpla, fantastiskt goda grödan en symbol för ovärdighet.

Egentligen vet jag väl inget. De kanske tjänade storkovan på att plocka sparris.
Nån jävel ska göra det, det är jag i alla fall säker på. Och ska varenda jävel prompt äta sparris... miniräknare.

Den här kvinnan. Jag tänkte, ond. Onda människa. Sen tänkte jag, nej. Inte ond. Inte alls ond. Hon är fördömd. Hon bär upp golvet, nästan allra längst ner i pyramiden. De enda som bär upp golvet hon själv står på, är just de varelser hon arbetar med att döda. Och hon har all rätt att vara bitter. Jag förutsätter att hon är bitter och olycklig. Och jag tycker, från botten av mitt hjärta, synd om henne. Och önskar, från botten av mitt hjärta, henne ett bättre liv.

Men de sökte troligen jobben, människorna. Är det synd om den som plockar gurka, den mest menlösa av grönsaker, dag in ut in ut in ut?
Synd om de män som har som yrke att knulla grisar, är det synd om dem? Är de dumma i huvudet, onda, avtrubbade? Stolta yrkesmän? Har de lyckliga barn?

En minut fick jag suggor i rad. Fastkilade mellan metallvägg och metallstänger, liggandes på sidan. Omgivna av små liv, många små, nya liv. Små griskultingar, de sötaste i världen om de hade bott hemma hos vilken du som helst. Nu råkar de bo mellan metallvägg och fastkilad sugga. De ska bara dö. Det är deras syfte.

HUR KAN DU. ?!?!?! Kärringjävel, jag vill klippa av din klitoris, vill jag? Du kastrerar griskultingar.
Och du flår kor
och du sågar itu dem. Svarar ledigt i telefon. Trevligt avbrott.


Ville jag se en ko dö?


Paniken. Ett hav av kycklingar som inte har någonstans att ta vägen. De matas in i ett monster, sprutas ut i lådor, staplas, dör.
Paniken. Tusen laxar i en laxask. De drar ihop nätet, det blir trängre, tillslut är det bara luft runtom kroppen. Och tillslut har jag inget huvud bara för det. De skär upp mig, suger livet ur mig, jag hade inte en chans.
Paniken. Auschwitz.

Jag önskar gemene köttätare och livsnjutare ett kryddmått panik per tugga. Ren och skär panik. En polare som redan hänger uppochner, mördad och färdig för löpande bandet, hänger bredvid när det är dags. För. Egen. Panik. Ingenstans. ALLS. Att. Ta. Vägen. Bult. I. Skallen. Död.

För att plocka fram ett lite mer abiotiskt perspektiv.
En schweizerost på djupet, ett raster på ytan. Det är jordskorpan det, om människan får bestämma. Alltså, fucking jävla SALT. Gräva abnorma tunnlar kors och tvärs och på djupet under mark, för fucking jävla SALT. Tänk om allt faller ihop? What?
Raster, det var olivlund. Oliver. Salta jävla oliver, tar över hela landskap. Vi tar det i våra händer, som kukar i våra munnar. Den makten... kanske inte är något som någon tänker på, när man står där, med sin olivträdbaby och petar ner den i jorden, eller när man står där, med en kuk i sin mun. Ett stadigt bett och där är makten. Och allt vi vill ha på våra tungor är en gnutta sälta.



Alltså det här går egentligen inte. Jag blev så stressad. Jag blev så mycket mindre. Jag hatade. Plötsligt hatade jag den här världen. Och jag tänkte, jag vill ha glass. Eller bröd. Men det där brödet.... det är inte en påse mjöl i mitt skafferi. Det är bekämpningsmedel, olja, kapitalism, förtryck, industri, mekanisering, avsky.



Jag vill se människorna dö för djuren.