Igår fick jag en komplimang

Okej att det var fredagskväll efter löning. Okej att det var på Söderhof. Men kvaliteten på den komplimangen jag fick - i förbifarten - tycker jag ändå var hög. Jag hörde först inte vad snubben sa, utan tänkte mest att det var en sån där sliskig jävel som skulle säga nåt slemmigt och sexistiskt. Men det han sa, sen när det väl gick in, lät inte ens urhasplat utan snarare nästan genomtänkt. Ett utdrag:

Kommer du ihåg den där känslan man hade när man var liten, när allting var helt perfekt? När man var fem år och mamma ropade att man skulle åka nu, och man svarade att man bara skulle göra det och det först, inget bekymrade en och allt var perfekt? Den känslan får jag när jag ser dig. Din frisyr, dina brillor, din stil... Helt perfekt.

Tackar och bockar.

Kompromisslös veganism är inte extremism

Jag tittade ner i godisskålen i fredags och funderade på om jag kanske skulle ta en sån där viollakrits-katt. De är veganska, sånär som på E120, det vill säga karmin, det vill säga malda torkade löss (bilden). En del veganer äter det, andra inte. En del veganer äter bivax, andra inte. En del veganer tolererar "spår av mjölk", andra inte. Det är bra att alla inte är stöpta i samma form så länge intentionen är densamma.

Jag tänkte att "skit samma, lite karmin hit eller dit har väl ingen dött av". Jag kom på mig själv mitt i det och bytte till tanken "krossade löss är faktiskt rätt vidrigt". Vad spelade det för roll, egentligen? Inte så stor, kan hända. Men jag tror ändå det var rätt gjort av mig.

För det första så är det inte sant att ingen dött av lite karmin. Jag skulle tippa att ett gram karmin innehåller betydligt mer än ett gram döda löss. Jag tror att död lus-densiteten är hög. Mmm, vattnas det i munnen? Nåväl, det kanske inte lössen ens märkte, att de dog. De har visserligen ett nervsystem, men vad jag har hört så kan de inte känna (men jag är inte säker). Vad spelar det i så fall för roll?

Jag tycker det spelar roll. Karmin = aktivt utnyttjande och dödande av djur. Att som vegan välja bort det makes sense, även om jag förstår dem som inte bryr sig om det.

Jag tror det är lätt att bli slentrianmässig. Jag har redan släppt en del på honung/bivax-grejen, vilket inte är så bra. Det får räcka där. För släpper jag karminet, så tror jag sannolikheten ökar för att "bara för den här gången"-konsumera annan skit. Lite skinn i en sko har väl ingen dött av, lite ull i en tröja har väl ingen dött av. Men hey, det är ju inte sant. Ner med foten.

Jag vet inte om jag skriver det här för mig själv eller om det verkligen finns någon därute som läser min blogg. Jag kan i alla fall tänka mig att en köttätare som läser detta tycker det känns extremt och verklighetsfrånvänt. Att bry sig om en krossad lus i stället för ett barn i Afrika. Sådana äro de, veganerna! Eller hur var det nu? Var det så att det var veganerna som slösade minst av alla på jordens resurser, som konsumerade på ett sätt som sparar in tio portioner föda på sin portion i jämförelse med köttätaren? Var det veganerna som bestämt sig för att det inte är rätt att utnyttja andra, som gjorde ett aktivt val för att säga NEJ till våldtäkter? Var det veganerna som inte ens behövde känna ett uns av dåligt samvete när Scan äcklar oss med att koka grisar levande? Var det veganerna som tog ansvar för sina handlingar och lade tyngd i värderingen att det är fel att döda i onödan?

Den värdelösa fisken

Delar av instruktionen:

DISSEKTION AV FISK
Klipp upp bukhålans ventrala sida från analöppningen till gälhålan (1) med saxens trubbiga halva inåt bukhålan för att minska risken att inre organen sticks sönder.

Därefter klipper ni från analöppningen snett uppåt och sedan framåt till gällockets
kant (2) för att sedan fortsätta längs gällocket ner mot ventralsidan (3).

Dra försiktigt i tarmpaketet efter att ni lyft bort den friklippta sidan av bukhålan.
Detta gör det något lättare att se de olika organen.

Klipp upp tunntarmen i längsled.

Magsäcken tas ut och mäts. Klipp även upp den i längsled.

Skär av huvudet och klipp ett snitt i skalltakets bägge sidor i riktning mot nosen
och vik biten framåt för för att frilägga hjänan.

Vi var, så vitt jag vet, tre personer i hela klassen som inte gick med på att göra detta. Tre. En två tre. Jag har inte hört någon annan klaga.

Men herregud, fisken är ju redan död. Precis som köttfärsen på ICA. Den är d-ö-d. Det vore väl slöseri att inte betala för den och äta upp den?

1. Fisken är död. Den är köpt av en fiskhandlare. Antalet fiskar som dras upp ur sitt hem och kvävs styrs av något som den med godkänt i högstadiets samhällskunskap kallar för efterfrågan. Vid fisk är det möjligen en aning mer komplicerat eftersom den andra delen av förutsättningen för fiskförsäljningen är tillgång. Vi har rubbat naturens normala balans. Vi spyr ut föroreningar i fiskarnas hem. Vi påverkar deras reproduktionsförmåga. Vi dammar igen översta skiktet i havet så att ljuset inte kommer ner och vi kväver havsbottnarna. Vi grovsopar dessförinnan havsbottnarna. Vi kväver fisk och matar andra fiskar med den. Vi äter dem själva. Eller så tar vi med den till skolan och klipper upp den i undervisningssyfte. Professorn som håller i trådarna tycks inte anse att det på något sätt strider mot inriktningen på utbildningen. Miljö och utveckling. Hållbar utveckling.

2. Det är slöseri. Det är slöseri med energi men framför allt slöseri med liv. I statistiken som förs över antalet dödade djur i den svenska djurindustrin varje år brukar den totala siffran hamna kring svindlande 80 000 000 djur (fråga Jordbruksverket). 150 djur i minuten eller fem djur varannan sekund. Eller åtta djur per köttätare. Det är vad en köttätare bär på sina axlar.
Fiskar får inte ens vara med i den där statistiken. Där ingår bara kor, grisar, kycklingar och andra landlevande skönheter. Fiskarna som dödas i Sverige är ungefär 6 000 000 000 stycken (fråga Fiskeriverket). Plötsligt steg axeltrycket med 750 djur per köttätare.

Det finns "vegetarianer" som äter fisk. Det verkar vara så att folk i allmänhet gör en distinktion mellan djur och fisk. Hur kommer det sig? Kan det vara för att fisken inte ofta låter sig klappas? Fisken kan vara ful? Fisken är slemmig? Eller är fisken så liten? Är man "vegetarian" av etiska skäl så tycker jag det känns minst lika rimligt att aldrig äta fisk men att äta korv ibland. Är man "vegetarian" och äter ägg och dricker mjölk så skiter man väl uppenbarligen ändå i att djuren utnyttjas hela sina liv. Då är det väl ändå själva dödandet man tar ställning mot? Då är det väl ungefär 93 gånger snällare att sluta äta fisk.

Men fisken har ju ändå levt i frihet. Det är helt OK att kväva den, klippa upp den och kolla på alla organen i undervisningssyfte (och varför inte ta hem den och tillaga i ugn efteråt?). <------ Jag hade gärna sett att vi tagit en liten inföding från nån konstig ö utanför Indonesien i stället. De skulle säkert också sprattlat och gjort motstånd. Man skulle säkert fått lite rejälare organ att klämma på också. Ännu bättre undervisningssyfte. Men det är ju inte samma sak... Nähä.

Vad är skillnaden då? De mänskliga rättigheterna? Släktskapet människor emellan? Lagen? Moralen?

Hur jävla schyst var det att dra upp fisken, då? Hur mycket hade den att säga till om? Vem försvarade fisken såsom rättsväsendet, lagen och moralen hade skyddat infödingen?

Vi tre som vägrade dissikera fisk tvingades följa en fotoserie från en dissektion genomförd i Australien.

Samma undervisning, ingen död.

Mysteriet sorg

I torsdags var jag på en begravning. Den var i sin ordning vacker, men extra hemsk och fel. Alldeles för många av gästerna är redan betydligt äldre än vad han som begravdes blev, alldeles för många gäster känner jag alltför väl. Jag känner rentav den begravde alltför väl för att det ens ska kännas verkligt. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt, trots att jag påbörjade insikten om en stundande begravning redan innan den tragiska dagen inföll. På sätt och vis är jag glad för det, för det gjorde att jag kunde avsluta min relation med personen på ett betydligt mer ordentligt sätt än om dödsfallet hade kommit oväntat. Och det betydde mycket för mig. Väldigt mycket. Men det är fruktansvärt konstigt. Det kommer över mig när jag försöker sova, då får jag så där ont i fingrarna som jag brukade få när jag var deprimerad i högstadiet.

Det är konstigt med sorg. Rent fysiologiskt är det ett mysterium. Hur går det till? Som av en händelse har jag en gigantisk biologibok framför datorn, och det är möjligt att jag kan finna en molekylär förklaring till sorg och andra känslor i den. Fast frågan är om det ens är intressant.

Vad som är mer intressant är resten. Vad är sorg? Vad är det jag sörjer när jag är ledsen över att en person har dött? Jag har funderat mycket på det, för vid många av tillfällena så inser jag att min sorg grundar sig i empati. Det är så många som kommer sakna honom så otroligt mycket. Det finns så många minnen och så många speciella händelser som aldrig kommer bli mindre värdefulla, men för alltid på ett eller annat sätt kopplas till en förjävlig sjukdom och en förjäklig förlust. Jag tänker på hur det ska bli för alla dessa människor som stod honom närmast och jag får ont i magen. Jag vet att det är starka människor hela bunten, som om inte på egen hand så med den bortgångnes odödliga spirit kommer att klara det här. Men det är inte rätt... och då får jag ont i magen, empatisk sorg. Är det inte empati det handlar om i detta fall?

I början när jag fick höra om det så var jag otroligt ledsen med roten i något som skulle kunna vara förklädd egoism: Jag tänkte att han bannemig inte skulle dö utan att veta vilket spår han lämnat efter sig, vad han betytt och kommer betyda. Jag tror jag tänkte att det kanske kanske skulle underlätta... som när man glömt att salta pastavattnet och paniksaltar sista minuten av kokningstiden trots att man vet att det inte kommer göra någon skillnad, men kanske kanske. Var det kanske bara själviska tankar, att jag kanske haft svårare att bearbeta sorgen med en vetskap om att jag kunde ha givit mer kärlek och visat mer uppskattning?

Det är klart jag kommer sakna honom jag också. Jag har som sagt inte förstått än. Men han är borta nu, det finns ingen återvändo. Jag har massor av minnen kvar, en otroligt viktig lärdom och ett kärleksfullt ansikte som inte kommer blekna på ett bra tag. Men min sorg... Jag vet inte vad sorg är. Jag vet att jag är ledsen. Jag vet att jag tänker på och lider med hans närmaste. Jag känner att jag har en klump i halsen just nu. Är detta sorg?

Brrr...

Jag är jäkla trött på att känna mig halvrisig hela tiden. Vad är problemet? Låt mig vara frisk...

Ska på Metallica i kväll med Linus och pappa. Det ska bli roligt. Ännu roligare hade det varit om jag inte haft morgondagens tenta hängande över mig. Jag kan inte allt. Det är alldeles för mycket. Jag vet inte vad som är viktigt. Jag är arg på hela kursen redan. Dålig planering sabbar ett våldsamt intressant ämne.

Tror hela nästa vecka blir hektisk. Delvis rolig, delvis supertung. Men så är det väl. Livet har sin gång. Det verkar dumt att klaga, för uppenbarligen kan det ta slut väldigt oväntat. Och det är skit.

Liten lektion i ryggradsdjurens uppkomst

Ryggsträngsdjuren karaktäriseras av deras innehavande av ryggsträng, samt deras ihåliga, centrala nervsystem som går längs ryggen, gälliknande springor vid svalget och muskelsegment (eng. "post-anal tail") som gör att djuret kan röra sig. Dessa djur är ursprunget till oss människor, primaten Homo sapiens. (Homo sapiens är för övrigt en systematisk klassificering i enlighet med det binära systemet, där Homo är släktet och sapiens är släktets ras.)

Ur ryggsträngsdjuren uppkom ryggradsdjuren. Dessa är, i nån sorts kronologisk ordning, följande:

Nejonögon (Petromyzontida), som har både ryggrad och kranium

Broskfiskar (Chondrichtyes), med tänder och (brosk)skelett

Strålfeniga fiskar (Actinopterygii), med rygg-, anal- och bukfenor

Tofsstjärtfiskar (Actinistia), med kraftig muskulatur och stumpliknande ben till fenorna

Lungfiskar (Dipnoi), med förmåga att andas luft (men använder även gälar)

Groddjur (Amphibia), med fyra ben

Reptiler (Reptilia), med ägg som klarar sig på land, skyddade av skal etc

Däggdjur (Mammalia), diar och har hår

Det här ska jag kunna utantill på måndag (plus cirka en miljon andra saker)? Öh? Eh? Lät det bra annars?

Vegansk* Center!

Det känns smått fantastiskt att kunna äta Center. Center och Plopp är kära minnen från förgången tid då jag ännu inte förstått att mjölk är typ den största grundbulten i djurutnyttjandet. Jag kan verkligen sakna toffeefylld choklad men av någon outgrundlig anledning har jag aldrig gett mig på att försöka veganisera det själv. Det kan ju knappast vara svårt liksom. Det är helt enkelt min vansinniga otålighet som stoppat mig (men den kommer aldrig segra, aldrig).

Well, nu är den här i alla fall, den första veganska* Centern!
Egentligen är den inte i närheten av att vara Center, men ändå. Det står på den att det är Center. Och den smakar bra. Jag har kontaktat Cloetta med önskemål om vanlig, hederlig toffeefyllning i mörk choklad, och om kanske 3870 personer till gör det så kanske det händer! Men detta är en början. New dawn, new day, new life, feeling good.

* Det står "mjölkpulver (mindre än 0,5 %)" i innehållsförteckningen - precis som på Guldnougaten. Detta anser jag vara = mjölkfritt. Bara ett sätt för Cloetta att slippa bli stämda av hyperallergiker som reagerar på deras annars "spår av mjölk".