Jag är inne på sluttampen av min femte termin på Miljö och utvecklingsprogrammet på Södertörns högskola. Det råder nog inga tvivel om att tiden på högskolan har varit den bästa i mitt liv. Den har
förändrat hela mitt liv. Den har byggt om hela mitt liv.
Min hjärtefråga är sedan många år tillbaka djur. Från början är detta sprunget ur en djuretisk övertygelse, där jag - liksom nästan alla andra veganer - vänt bak och fram på synen på det vi alla gjort sedan födseln och det vi alla gör varje dag: det vi äter. Vi har på något sätt tagit till oss idéer långt ifrån normen, som säger att det är fel att döda och äta djur, att det är fel att utnyttja djur och oftast också att detta är värt att kämpa för. Vi har på en eller annan väg värderat upp de miljarder individer som inte får rum i definitionen människa men som ändå lever, har ögon och hjärna och känslor. Trots att vi inte kan prata med dem. Jag önskar jag visste hur det gått till att få oss, mig, att inse att min etik gör gällande att även icke-mänskliga djur har moralisk status.
Som en parentes som förtjänar ett eget stycke, fast utan parenteser, skulle jag vilja få ur mig den här tanken. Som vegan och i ännu större utsträckning som djurrättsaktivist blir man ofta utsatt för anklagelser om att man är något utav en fundamentalist som ser allting svart och vitt, som inte fattar att vi bor i landet lagom där för mycket och för lite skämmer allt. Där man får en sjukt stark känsla av att tankarna hos den som får höra resonemanget "nej, jag äter inte honung, det är en animalisk produkt där insekter utnyttjas för människors skull", innehåller starkt förminskande idéer. Man är helt enkelt jävligt lätt att avfärda som människa, eftersom det också tycks vara så att många tolkar in oerhört många egenskaper och åsikter hos människor som är veganer. Jag är övertygad om att detta inte är hundra procent generaliserbart, och att de eventuella fördomarna kan förändras av helt vanligt samtal. Problemet kvarstår dock: Obehagligt många vill inte ens föra ett samtal. Vill inte lyssna. Och visst, delvis beror det säkert på att det finns en osäkerhet och kanske en skvätt dåligt samvete bakom, men jag tror också att det går att jämföra med att jag aldrig skulle ta ett ord på allvar om jag pratade med en aktiv sverigedemokrat. Nu till min poäng, efter denna onödigt långa och inte helt relevanta introduktion. Vi djurrättsaktivister är ofta förbannade, och det är inte konstruktivt. Men kanske kan det förklaras av att vi blir förolämpade alltför ofta. Många i den där stora grå massan tycks tro att vegan-idéer går över när man växer upp och att de flesta bara är unga som snappat upp en cool attityd. I själva verket är det verkligen ingen lätt match att vända på en norm inom sig. Det är fan inte smärtfritt (på ett personligt plan) att vara vegan på något sätt. Jag tror att det här är något som många glömmer: att jag, Sanna Ekedahl, har tvingats fundera absurt många timmar på det här, på vad som är rimligt, på olika typer av konsekvenser för både mig och olika sorter organismer, på vad som har värde, på livets värde, på lidande, på empati, på samband. Avfärda mig, lyssna inte på mig och ja, du förolämpar mig. Du behöver inte hålla med men om du inte ens vill lyssna och försöka förstå, då förolämpar du mig. Och jag kan verkligen förstå, rent rationellt, att det finns många som inte vill lyssna - just av de skäl jag redan angivit. Men emotionellt förstår jag inte detta, och det är just där jag blir förolämpad. Slutparentes.
Det var inte alls om detta jag skulle skriva. Jag skulle fortsätta berätta om min utbildning. Just nu läser jag en c-kurs i miljöekonomi och ekologisk ekonomi. Tillsammans med min fantastiska kurskamrat och vän Stina har jag i denna kurs skrivit ett arbete om vilken potential köttskatt har som styrmedel för att minska köttkonsumtionen. Vi ville träffa Sofia Arkelsten och Jens Holm, som båda är väl insatta i köttkonsumtionens problematik men som har olika åsikter om köttskatt. Dessvärre fanns inte möjlighet för Arkelsten att träffa oss, men Holm fick vi göra en intervju med. Han är förespråkare av köttskatt. För att få en bredare syn på hur det politiska läget ser ut kring frågan läste vi en rapport som Arkelsten skrivit, där hon kort berättar om sin syn på köttskatt. Vi gick även igenom bland annat riksdagsprotokoll från en debatt om köttskatt. På så sätt tänkte vi oss kunna överblicka vilka argument som dyker upp för och emot köttskatt för att sedan försöka dra slutsatser om hur stor genomförbarheten för köttskatt är.
Det hade verkligen varit bra att träffa Arkelsten, för hon framförde argument i sin rapport som till viss del är rimliga, men som Holm kunde argumentera emot väldigt lätt. Arkelsten anser bland annat att det skulle innebära en stor dubbelmoral att införa köttskatt när vi samtidigt är en del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik där vi subventionerar köttproduktionen. Det är ett väldigt rimligt argument, och jag håller till fullo med om att EU:s köttsubventioner måste bort. Det Holm sa var dock att det skulle ta decennier att vänta in EU, och så länge har vi faktiskt inte råd att vänta. Jag anser att detta är ett väldigt bra argument. Köttkonsumtionen måste ner oavsett hur trögstyrt EU är.
Vad som är mer intressant är detta: Arkelsten menar att det inte är politikens roll att lägga sig i vad folk äter. Det har sin botten i hennes politiska ideologi. Jag har på något sätt respekt för detta - det betyder ju inte att hon inte skulle kunna dra slutsatsen att köttkonsumtionen måste minska. Däremot håller jag inte alls med henne. Att människor äter kött har alldeles för stora konsekvenser för andra människor för att det ska kunna vara försvarbart - även för en liberal politiker som henne, enligt min åsikt. Vår köttkonsumtion leder ju till någon annans fråntagna rättighet att äta sig mätt, till exempel. Jag tror att även liberala politiker skulle kunna komma fram till detta. Att sen Arkelsten själv uppvisar en stor dubbelmoral i sin rapport är en annan sak: Genom att hon förespråkar möjligheten att underlätta den offentliga upphandlingen så att den bland annat ska kunna bli mer ekologisk förespråkar hon ett
administrativt styrmedel - som enligt min åsikt har en betydligt mer styrande inverkan på individer än vad en köttskatt skulle ha. Den offentliga upphandlingen innebär ju att den offentliga verksamheten
väljer åt individen medan en köttskatt inte fråntar individen att fortsätta välja själv.
Nåväl, åter till politikens roll. Om vegetarianen Arkelsten med mycket bra koll på djurindustrins miljöpåverkan inte anser att det är politikens roll att försöka styra vad folk äter, så är det ett problem värt att ta på jävligt stort allvar. För om inte ens hon tycker det så kan vi nog vara relativt säkra på att detsamma gäller för i princip hela borgaralliansen. Kanske till och med för sossar och en och annan miljöpartist. Det handlar förstås inte om att jag vill börja förbjuda mat (även om det vore ett rimligt styrmedel just beträffande kött, med tanke på dess konsekvenser som är så stora att de inte ens går att mäta), och det handlar ju inte om att vi ska börja - som Arkelsten skriver - "lagstifta om fullkornsplikt eller föreslå ett chipsförbud" (härlig sammanblandning av styrmedel, för övrigt (det var skrivet i ett resonemang om att de inte skulle föreslå köttskatt - tre styrmedel i ett, ba)). Här handlar det ju om kött och animalieprodukter från en industri med kopplingar till varenda stort miljöproblem jag kan komma på, med koppling till djupt orättvis resursfördelning, med koppling till hunger och svält, med koppling till stort lidande hos djur och med koppling till ett moraliskt förfall med okända men sannolika ringar på vattenytan. Och - med koppling till ett av de kanske största marknadsmisslyckanden som det kapitalistiska systemet hittills råkat ut för.
Vad beror det på? Varför vill de inte använda marknadsvänliga ekonomiska styrmedel i form av skatt när det gäller kött, men har ändrat sin retorik och inställning när det gäller bensinskatt? Varför vill de använda sig av det ekonomiskt tveksamma styrmedlet subventioner - tänker särskilt på supermiljöbilspremien - i stället för att använda sig av den princip de enligt Miljöbalken och EU och all praxis kring miljöfrågor som finns i hela världen är förbundna att tillämpa, nämligen
polluter pays principle? Varför vill de lägga sig i människors körvanor men inte köksvanor?
Köttnorm och lobbygrupper och obefintlig opinion i frågan. En kunskapsnivå ungefär lika hög som en genomsnittlig dörrtröskel. Eller? Är de som borgare är mest? Maktfullkomliga, populistiska, fega, gravt osolidariska och med obefintlig global split vision?
Är det någon som vet eller ska jag ta reda på det i min c-uppsats?
