Konstateranden

#1: Jag behöver köpa ny kamera

#2: Jag behöver köpa ett par riktiga hörlurar

#3: Jag behöver köpa ny iPod

#4: Mitt stackars lilla huvud har gått och blivit helt förvirrat

Nära är inte på.

Det var så skönt att träna igår att jag gjorde det idag igen. Många tänkte som jag, trångt var vad det blev. På Friskis & Svettis är tredje låten alltid en löp-låt, då man springer runt i lokalen. Jag är en av dem som alltid tar ytterspåret så att jag kan trycka på så mycket som möjligt i stegen. Idag, i trängseln, handlade det mycket om att parera mellan ben och väggar när jag sprang. Självklart gick det utmärkt. Jag har faktiskt aldrig ens sett någon trilla. När jag sprang runt, med huvudet ibland endast några centimeter från en metalldörr hit, en hylla eller en pelare dit, så tänkte jag - som ett mantra, nästan - att

nära är inte på.

Min pappa har indoktrinerat den frasen i mig, oftast i samband med att han backat bilen upp för nedfarten till sitt tillika mitt gamla hem. Han verkar göra det till något av en sport, att backa upp så nära vår brevlåda det någonsin är möjligt. Nära är inte på.

Jävligt bra alltså. Nära är tamejfan inte på. Det kan man lära sig mycket av. Nästan är inte perfekt. 99 % är inte 100 %. Och omvänt: Lite barnarbete är också barnarbete. Lite sen till bussen kan innebära för sen till bussen. Pow.

Man slösar så mycket tid på att göra ingenting. Det är bra, ofta, men kan också vara bra att ha i skallen. Det går att vara så sjukligt effektiv om man bara vill. Det går att åstadkomma cirka allt, om man utnyttjade tiden bättre. Nära är inte på, effektiv är inte slösaktig. Nåt sånt. It's all up there...

Men framför allt... Nära är inte på. Tänk på det!

Alltså, jag läser ju väldigt dåligt, men...

Idag har jag fått två nya böcker från bokklubben jag råkade gå med i. Jag glömde helt enkelt bort att avbeställa dem. De heter "Samtal genom dimensioner" och "Tankens makt. Visualisering - handledning och idéer". Den sistnämnda verkar onekligen intressann* på riktigt. Jag fnular mycket på sånt där. Men den första... På baksidan omnämns karmisk utmaning, samtidigt existerande dimensioner och aura. Såna saker. Jag vill flina, men blir motvilligt fascinerad. Det kan hända att jag slutar som spirituell new age-tant när jag blir gammal. Tarotkort och Sanning. Haha.

Nåväl. Nu har jag fem böcker från bokklubben liggandes på hög. Samt två hematitstenar som korrelerar med baschakrat och fyra CD-skivor med konstiga grejor på. Klubbens slogan är "Sveriges största bokklubb som ger dig livsenergi". Jag tippar på att den innehåller ett syftningsfel.

Intresseklubben får gärna anteckna även detta.


*Jag blev helt ställd när jag skulle skriva detta. Varför finns inte en n-genusversion av ordet för? Det korrekta ordet att använda är troligen "intressant", men. Why not vara delaktig i den språkliga evolutionen, tänker jag.

Tamejfan herbivor.

Nu sitter jag och läser om näringsstrukturer i olika samhällen i naturen. Visserligen har jag bara hunnit läsa två meningar än så länge, men jag har redan blivit illa till mods. Världen är verkligen skapad och uppbyggd av dödande. Det är oundvikligt. Djur äter djur. Ni vet:Är jag blödig eller? Det måste pågå så enormt mycket "naturligt" lidande i världen. Jag vet ju att åtminstone alla däggdjur känner smärta. Det är också allmänt känt att det inte finns några levande organismer som inte lever i syfte att fortsätta leva och helst föröka sig. Trots att illustrationer av näringskedjor typ alltid är tecknade så blir jag liksom arg. Jävla satans ormjävel! Jävla späckhuggarjävel! Jävla lejonhelvete!

Snacka om antropocentriskt synsätt.

"Naturligt" skriver jag. Jag tänker distinktion. Människan är fullständigt frikopplad från det "naturliga" för mig. Vi är djur som utvecklat en sån makalös aggressivitet att allt vi gör känns som resultatet av destruktiva mutationer. Människan är en cancersvulst på jordakroppen. Människan är, trots sitt naturliga ursprung, en onaturlig del i näringsväven. Det vi gör är utom alla rimliga naturliga gränser.

Vi kan kalla det intelligens. Vi vann kriget. Alla andra är under oss och vi har all makt. Men vi skulle inte klara oss utan alla varelser i vårt herravälde. Tänk den kapitalistiska pyramiden. Faller en faller alla. Och djuren står längst ner. Ah, jag önskar jag kunde donera intelligens till dem så att de kunde ta ut oss.

Djur äter djur och har alltid gjort det, helt naturligt. Det är sorgligt att se eftersom jag och i alla fall några andra människor har utvecklat en empatisk förmåga. Frågan är om vi människor är djur. Jag tror vi är monster. Monster med ett storhetsvansinne som underkuvar empatin så till den milda grad att det som kommer ut ur munnen är ett tomt, hånfullt skratt.


1) Intelligens.

2) Moral.

3) Empati.

4) Självmedvetande.

5) Förmåga att urskilja orsakssamband.


Fem punkter ovan, dessa är människans utmärkande drag. Consider it. Hur kommer det sig att människan äter djur, våldtar djur, utsätter djur för tester till människans gagn, klär på sig djur, stänger in djur, skrattar och pekar åt djur, stoppar in dem i mänskligt arbete? Hur kommer det sig att människan utnyttjar, torterar och mördar andra djur om de fem punkterna ovan är människans utmärkande drag?


1) Urartad intelligens.

2) Undertryckt moral.

3) Oförmåga till empati.

4) Förnekat självmedvetande.

5) Oförmåga att urskilja orsakssamband.

Människan är ett monster.

Hur Sanna äter mat.

Nu har jag precis klämt i mig min kulinariska dröm till lunch, bestående av wokade grönsaker, kikärtor och överblivna makaroner. Det var, ptja, lite torrt. Men det är fascinerande hur mycket smak lite salt och peppar kan ge till naturella grönsaker. Salt är förresten knappast nån krydda, jag blir lite knäpp på det där. Salt är ju en jonförening som påverkar det osmotiska trycket i maten, antar jag. Och så smakar det gott. Hum. Kan en krydda klassas som krydda om den inte har någon mer smak än... öh, salt?

Jag är en mycket beräknande förtärare. Som vanligt när jag äter mat så åt jag idag efter principen spara det bästa till sist. Det är inte helt logiskt egentligen eftersom själva kombon av matens olika delar brukar lyfta hela upplevelsen. Det brukar vara det kolhydratrika på tallriken jag sparar till sist, men jag är lite selektiv: Om jag sparar så är det oftast potatis eller pasta jag sparar. Jag älskar potatis och pasta. Med salt... Ketchup kan vara bra. Och fett. Herregud. Min hjärna slår volter av lycka. Min lunch idag avslutades följaktligen med en portion pasta. Allt annat var borta.

Om det inte är potatis och pasta till maten jag äter, utan kanske bulgur, ris, quinoa eller nåt sånt så brukar jag se till att disponera resten av maten perfekt i förhållande till mängden kolhydratkälla - helst så att det blir perfekt. Alltså: Det ska alltid finnas ett antal ultimata tuggor på min tallrik. Om det är obalans redan från början så är det helt enkelt bäst att ta konsekvenserna av det och äta upp det som förstör. Helst vill jag också skära upp allt i lagoma bitar så att jag kan lägga ifrån mig kniven helt. Helst äta med sked. Jag är så jävla ful i kanten alltså, tur att jag förmodligen aldrig kommer gå på Nobelmiddagen.

Intresseklubben får gärna anteckna detta.

Första april, inget lur, bara bra.

Bra saker idag:

• Värmande sol.

• Sommarfeeling i lilla hjärtat.

• Min biologibok är bra.

• Min biologibok påpekar det idiotiska med att äta kött.

• Jag fick en fantastiskt fin inbjudan till min fantastiskt fina klasskompis bröllop. Jag blev rörd.

• Diabas är en snygg bergart.

• Både biljett och resa till Arikafestivalen är kirrad. Yahoo.

• Jag åt ett färskt oreganoblad som var starkt! Fascinerande.

• Mirah är en musikalisk prinsessa som skjuter in små, små värmestrålar i mitt hjärta.

• Homosexuella får snart gifta sig i Sverige!!!!

Igår fick jag en komplimang

Okej att det var fredagskväll efter löning. Okej att det var på Söderhof. Men kvaliteten på den komplimangen jag fick - i förbifarten - tycker jag ändå var hög. Jag hörde först inte vad snubben sa, utan tänkte mest att det var en sån där sliskig jävel som skulle säga nåt slemmigt och sexistiskt. Men det han sa, sen när det väl gick in, lät inte ens urhasplat utan snarare nästan genomtänkt. Ett utdrag:

Kommer du ihåg den där känslan man hade när man var liten, när allting var helt perfekt? När man var fem år och mamma ropade att man skulle åka nu, och man svarade att man bara skulle göra det och det först, inget bekymrade en och allt var perfekt? Den känslan får jag när jag ser dig. Din frisyr, dina brillor, din stil... Helt perfekt.

Tackar och bockar.

Kompromisslös veganism är inte extremism

Jag tittade ner i godisskålen i fredags och funderade på om jag kanske skulle ta en sån där viollakrits-katt. De är veganska, sånär som på E120, det vill säga karmin, det vill säga malda torkade löss (bilden). En del veganer äter det, andra inte. En del veganer äter bivax, andra inte. En del veganer tolererar "spår av mjölk", andra inte. Det är bra att alla inte är stöpta i samma form så länge intentionen är densamma.

Jag tänkte att "skit samma, lite karmin hit eller dit har väl ingen dött av". Jag kom på mig själv mitt i det och bytte till tanken "krossade löss är faktiskt rätt vidrigt". Vad spelade det för roll, egentligen? Inte så stor, kan hända. Men jag tror ändå det var rätt gjort av mig.

För det första så är det inte sant att ingen dött av lite karmin. Jag skulle tippa att ett gram karmin innehåller betydligt mer än ett gram döda löss. Jag tror att död lus-densiteten är hög. Mmm, vattnas det i munnen? Nåväl, det kanske inte lössen ens märkte, att de dog. De har visserligen ett nervsystem, men vad jag har hört så kan de inte känna (men jag är inte säker). Vad spelar det i så fall för roll?

Jag tycker det spelar roll. Karmin = aktivt utnyttjande och dödande av djur. Att som vegan välja bort det makes sense, även om jag förstår dem som inte bryr sig om det.

Jag tror det är lätt att bli slentrianmässig. Jag har redan släppt en del på honung/bivax-grejen, vilket inte är så bra. Det får räcka där. För släpper jag karminet, så tror jag sannolikheten ökar för att "bara för den här gången"-konsumera annan skit. Lite skinn i en sko har väl ingen dött av, lite ull i en tröja har väl ingen dött av. Men hey, det är ju inte sant. Ner med foten.

Jag vet inte om jag skriver det här för mig själv eller om det verkligen finns någon därute som läser min blogg. Jag kan i alla fall tänka mig att en köttätare som läser detta tycker det känns extremt och verklighetsfrånvänt. Att bry sig om en krossad lus i stället för ett barn i Afrika. Sådana äro de, veganerna! Eller hur var det nu? Var det så att det var veganerna som slösade minst av alla på jordens resurser, som konsumerade på ett sätt som sparar in tio portioner föda på sin portion i jämförelse med köttätaren? Var det veganerna som bestämt sig för att det inte är rätt att utnyttja andra, som gjorde ett aktivt val för att säga NEJ till våldtäkter? Var det veganerna som inte ens behövde känna ett uns av dåligt samvete när Scan äcklar oss med att koka grisar levande? Var det veganerna som tog ansvar för sina handlingar och lade tyngd i värderingen att det är fel att döda i onödan?

Den värdelösa fisken

Delar av instruktionen:

DISSEKTION AV FISK
Klipp upp bukhålans ventrala sida från analöppningen till gälhålan (1) med saxens trubbiga halva inåt bukhålan för att minska risken att inre organen sticks sönder.

Därefter klipper ni från analöppningen snett uppåt och sedan framåt till gällockets
kant (2) för att sedan fortsätta längs gällocket ner mot ventralsidan (3).

Dra försiktigt i tarmpaketet efter att ni lyft bort den friklippta sidan av bukhålan.
Detta gör det något lättare att se de olika organen.

Klipp upp tunntarmen i längsled.

Magsäcken tas ut och mäts. Klipp även upp den i längsled.

Skär av huvudet och klipp ett snitt i skalltakets bägge sidor i riktning mot nosen
och vik biten framåt för för att frilägga hjänan.

Vi var, så vitt jag vet, tre personer i hela klassen som inte gick med på att göra detta. Tre. En två tre. Jag har inte hört någon annan klaga.

Men herregud, fisken är ju redan död. Precis som köttfärsen på ICA. Den är d-ö-d. Det vore väl slöseri att inte betala för den och äta upp den?

1. Fisken är död. Den är köpt av en fiskhandlare. Antalet fiskar som dras upp ur sitt hem och kvävs styrs av något som den med godkänt i högstadiets samhällskunskap kallar för efterfrågan. Vid fisk är det möjligen en aning mer komplicerat eftersom den andra delen av förutsättningen för fiskförsäljningen är tillgång. Vi har rubbat naturens normala balans. Vi spyr ut föroreningar i fiskarnas hem. Vi påverkar deras reproduktionsförmåga. Vi dammar igen översta skiktet i havet så att ljuset inte kommer ner och vi kväver havsbottnarna. Vi grovsopar dessförinnan havsbottnarna. Vi kväver fisk och matar andra fiskar med den. Vi äter dem själva. Eller så tar vi med den till skolan och klipper upp den i undervisningssyfte. Professorn som håller i trådarna tycks inte anse att det på något sätt strider mot inriktningen på utbildningen. Miljö och utveckling. Hållbar utveckling.

2. Det är slöseri. Det är slöseri med energi men framför allt slöseri med liv. I statistiken som förs över antalet dödade djur i den svenska djurindustrin varje år brukar den totala siffran hamna kring svindlande 80 000 000 djur (fråga Jordbruksverket). 150 djur i minuten eller fem djur varannan sekund. Eller åtta djur per köttätare. Det är vad en köttätare bär på sina axlar.
Fiskar får inte ens vara med i den där statistiken. Där ingår bara kor, grisar, kycklingar och andra landlevande skönheter. Fiskarna som dödas i Sverige är ungefär 6 000 000 000 stycken (fråga Fiskeriverket). Plötsligt steg axeltrycket med 750 djur per köttätare.

Det finns "vegetarianer" som äter fisk. Det verkar vara så att folk i allmänhet gör en distinktion mellan djur och fisk. Hur kommer det sig? Kan det vara för att fisken inte ofta låter sig klappas? Fisken kan vara ful? Fisken är slemmig? Eller är fisken så liten? Är man "vegetarian" av etiska skäl så tycker jag det känns minst lika rimligt att aldrig äta fisk men att äta korv ibland. Är man "vegetarian" och äter ägg och dricker mjölk så skiter man väl uppenbarligen ändå i att djuren utnyttjas hela sina liv. Då är det väl ändå själva dödandet man tar ställning mot? Då är det väl ungefär 93 gånger snällare att sluta äta fisk.

Men fisken har ju ändå levt i frihet. Det är helt OK att kväva den, klippa upp den och kolla på alla organen i undervisningssyfte (och varför inte ta hem den och tillaga i ugn efteråt?). <------ Jag hade gärna sett att vi tagit en liten inföding från nån konstig ö utanför Indonesien i stället. De skulle säkert också sprattlat och gjort motstånd. Man skulle säkert fått lite rejälare organ att klämma på också. Ännu bättre undervisningssyfte. Men det är ju inte samma sak... Nähä.

Vad är skillnaden då? De mänskliga rättigheterna? Släktskapet människor emellan? Lagen? Moralen?

Hur jävla schyst var det att dra upp fisken, då? Hur mycket hade den att säga till om? Vem försvarade fisken såsom rättsväsendet, lagen och moralen hade skyddat infödingen?

Vi tre som vägrade dissikera fisk tvingades följa en fotoserie från en dissektion genomförd i Australien.

Samma undervisning, ingen död.

Mysteriet sorg

I torsdags var jag på en begravning. Den var i sin ordning vacker, men extra hemsk och fel. Alldeles för många av gästerna är redan betydligt äldre än vad han som begravdes blev, alldeles för många gäster känner jag alltför väl. Jag känner rentav den begravde alltför väl för att det ens ska kännas verkligt. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt, trots att jag påbörjade insikten om en stundande begravning redan innan den tragiska dagen inföll. På sätt och vis är jag glad för det, för det gjorde att jag kunde avsluta min relation med personen på ett betydligt mer ordentligt sätt än om dödsfallet hade kommit oväntat. Och det betydde mycket för mig. Väldigt mycket. Men det är fruktansvärt konstigt. Det kommer över mig när jag försöker sova, då får jag så där ont i fingrarna som jag brukade få när jag var deprimerad i högstadiet.

Det är konstigt med sorg. Rent fysiologiskt är det ett mysterium. Hur går det till? Som av en händelse har jag en gigantisk biologibok framför datorn, och det är möjligt att jag kan finna en molekylär förklaring till sorg och andra känslor i den. Fast frågan är om det ens är intressant.

Vad som är mer intressant är resten. Vad är sorg? Vad är det jag sörjer när jag är ledsen över att en person har dött? Jag har funderat mycket på det, för vid många av tillfällena så inser jag att min sorg grundar sig i empati. Det är så många som kommer sakna honom så otroligt mycket. Det finns så många minnen och så många speciella händelser som aldrig kommer bli mindre värdefulla, men för alltid på ett eller annat sätt kopplas till en förjävlig sjukdom och en förjäklig förlust. Jag tänker på hur det ska bli för alla dessa människor som stod honom närmast och jag får ont i magen. Jag vet att det är starka människor hela bunten, som om inte på egen hand så med den bortgångnes odödliga spirit kommer att klara det här. Men det är inte rätt... och då får jag ont i magen, empatisk sorg. Är det inte empati det handlar om i detta fall?

I början när jag fick höra om det så var jag otroligt ledsen med roten i något som skulle kunna vara förklädd egoism: Jag tänkte att han bannemig inte skulle dö utan att veta vilket spår han lämnat efter sig, vad han betytt och kommer betyda. Jag tror jag tänkte att det kanske kanske skulle underlätta... som när man glömt att salta pastavattnet och paniksaltar sista minuten av kokningstiden trots att man vet att det inte kommer göra någon skillnad, men kanske kanske. Var det kanske bara själviska tankar, att jag kanske haft svårare att bearbeta sorgen med en vetskap om att jag kunde ha givit mer kärlek och visat mer uppskattning?

Det är klart jag kommer sakna honom jag också. Jag har som sagt inte förstått än. Men han är borta nu, det finns ingen återvändo. Jag har massor av minnen kvar, en otroligt viktig lärdom och ett kärleksfullt ansikte som inte kommer blekna på ett bra tag. Men min sorg... Jag vet inte vad sorg är. Jag vet att jag är ledsen. Jag vet att jag tänker på och lider med hans närmaste. Jag känner att jag har en klump i halsen just nu. Är detta sorg?

Brrr...

Jag är jäkla trött på att känna mig halvrisig hela tiden. Vad är problemet? Låt mig vara frisk...

Ska på Metallica i kväll med Linus och pappa. Det ska bli roligt. Ännu roligare hade det varit om jag inte haft morgondagens tenta hängande över mig. Jag kan inte allt. Det är alldeles för mycket. Jag vet inte vad som är viktigt. Jag är arg på hela kursen redan. Dålig planering sabbar ett våldsamt intressant ämne.

Tror hela nästa vecka blir hektisk. Delvis rolig, delvis supertung. Men så är det väl. Livet har sin gång. Det verkar dumt att klaga, för uppenbarligen kan det ta slut väldigt oväntat. Och det är skit.

Liten lektion i ryggradsdjurens uppkomst

Ryggsträngsdjuren karaktäriseras av deras innehavande av ryggsträng, samt deras ihåliga, centrala nervsystem som går längs ryggen, gälliknande springor vid svalget och muskelsegment (eng. "post-anal tail") som gör att djuret kan röra sig. Dessa djur är ursprunget till oss människor, primaten Homo sapiens. (Homo sapiens är för övrigt en systematisk klassificering i enlighet med det binära systemet, där Homo är släktet och sapiens är släktets ras.)

Ur ryggsträngsdjuren uppkom ryggradsdjuren. Dessa är, i nån sorts kronologisk ordning, följande:

Nejonögon (Petromyzontida), som har både ryggrad och kranium

Broskfiskar (Chondrichtyes), med tänder och (brosk)skelett

Strålfeniga fiskar (Actinopterygii), med rygg-, anal- och bukfenor

Tofsstjärtfiskar (Actinistia), med kraftig muskulatur och stumpliknande ben till fenorna

Lungfiskar (Dipnoi), med förmåga att andas luft (men använder även gälar)

Groddjur (Amphibia), med fyra ben

Reptiler (Reptilia), med ägg som klarar sig på land, skyddade av skal etc

Däggdjur (Mammalia), diar och har hår

Det här ska jag kunna utantill på måndag (plus cirka en miljon andra saker)? Öh? Eh? Lät det bra annars?

Vegansk* Center!

Det känns smått fantastiskt att kunna äta Center. Center och Plopp är kära minnen från förgången tid då jag ännu inte förstått att mjölk är typ den största grundbulten i djurutnyttjandet. Jag kan verkligen sakna toffeefylld choklad men av någon outgrundlig anledning har jag aldrig gett mig på att försöka veganisera det själv. Det kan ju knappast vara svårt liksom. Det är helt enkelt min vansinniga otålighet som stoppat mig (men den kommer aldrig segra, aldrig).

Well, nu är den här i alla fall, den första veganska* Centern!
Egentligen är den inte i närheten av att vara Center, men ändå. Det står på den att det är Center. Och den smakar bra. Jag har kontaktat Cloetta med önskemål om vanlig, hederlig toffeefyllning i mörk choklad, och om kanske 3870 personer till gör det så kanske det händer! Men detta är en början. New dawn, new day, new life, feeling good.

* Det står "mjölkpulver (mindre än 0,5 %)" i innehållsförteckningen - precis som på Guldnougaten. Detta anser jag vara = mjölkfritt. Bara ett sätt för Cloetta att slippa bli stämda av hyperallergiker som reagerar på deras annars "spår av mjölk".

Stackars stackars mig.

Man skulle kunna säga att det inte kan bli värre än så här. Jag har tappat lukten. Med andra ord känner jag ingen smak. Detta betyder att allt tappar mening. Ingenting är roligt. Jag åt gröt till frukost. Jag åt en väldans fin pastarätt till middag igår. Det hela smakade ingenting. Mina snacks till Let's dance bestod av en morot och knäckebröd. Det var i alla fall knaprigt. I övrigt, ingen aning. Det skulle i alla fall varit fruktansvärt onödigt och slösaktigt att snacksa med nåt gott, som typ chips.

Allt är skit. Jag kanske vill dö? What's the point in living om inget smakar något?

Dessutom är det ännu mer synd om mig än så. Jag har våldsamt tungt huvud. Det känns som att mitt huvud helst av allt skulle vilja detonera. Min näsa sväller igen helt om jag inte använder nässpray. Jag tror jag är allergisk mot nässpray så det kliar och sticker som fan när jag använder det. Jag sprayade en gång i natt och det gör fortfarande lite ont. Mina öron gör ont. Stackars, stackars mig.

Jag tror jag ska tröstäta en semla. Eller kanske lite choklad. Nej men just det, det går ju inte!

(Obs jag säger nej till självmedömkan)

Gamla, bortglömda alster

När jag var 14-15 år så var jag kreativ. I synnerhet musikaliskt. Skrev sjukt mycket musik. Alltihop var förstås en karneval i depp och kärlek, ganska löjligt, men oftast så tror jag nog att kvaliteten på musiken var hyfsat hög. Den här kreativiteten försvann på något sätt när jag började på gymnasiet. Sen dess är det enda kreativa jag pysslat med i musikväg tolkningar av befintliga låtar, nya arrangemang och eventuellt lite filande på eget gammalt material. Och det har väl inte varit något problem direkt, jag har ändå känt att musik inte är min grej.

Det där sista är förstås lögn som jag tagit till för att inte irritationen över den flyktiga kreativitetens flyktighet skulle ta över. Senaste månaden har jag vid flera tillfällen tagit fram gitarren, plinkat i några minuter, blivit irriterad och ställt tillbaka den igen. Jag har inte vårdat mina stämband sen gymnasiet. Jag har inte vårdat mitt gitarrspelande på flera år. Det låter inte bra när jag sjunger, jag har glömt bort hur man spelar dimackord.

Jag tänker inte låta mig luras. En kreativ ådra försvinner inte. Däremot kan den gömma sig bakom diverse hinder. Min största blockering just nu är för höga krav. Jag tycker att musik så lätt blir patetisk. Tre ackord och en cheesy text gör liksom ingen hit. Jag vill skapa musik som ingen hört förrut. Det kan jag dock glömma för så bra är nästan ingen. Jag måste sänka mina krav.

En annan blockering är tanken "jag har inget att berätta". Den bråkar med tanken "jag har massor att berätta". Första tanken har övertaget, men det beror inte på att jag inte har något att berätta. Snarare vet jag inte hur jag ska sätta upp ramar, hur jag sammanfattar mig själv. Jag är dålig på att vara koncis.

Det finns ett sätt att ta sig runt alltihop. Det är att damma av de gamla bortglömda alstren jag skrev ihop för sisådär fem år sedan. Kolla om de håller måttet, kanske rentav äntligen ta tag i att spela in dem. Lägga upp på nätet för allmän beskådning, kanske till och med få cred för hur kanske-duktig jag var när jag var 15. Fan vad kul!

Problem #1: Jag hittar inte blocken där allt är nerskrivet
Problem #2: Jag sparade texter och tabulaturer i min gamla hårddisk - som nu ligger i djup koma och inte går att kontakta
Problem #3: Utan ovanstående har jag bara mitt minne kvar, och hallå fem år? I don't think so

Men jag ska leta lite till... för det vore så jäkla kul. För nu får det räcka med deprimerat plink. Och med att lyssna på andras gamla alster. Fan vad folk har haft gott om kreativitet. Wow.

Detta med spindelnät.

I lördags var jag på In Spe i Gamla stan, efter att ha varit kulturell på Market, kulinarisk på Hermitage och kaffestillad på ett riktigt bra ställe som jag glömt namnet på (jag och namn alltså). På In Spe doftade jag på en uppsättning jäkligt intressanta parfymer som hade dofter som "bubblegum", "sex on the beach" och "dirt". Den sistnämnda förärades inte med en plats bland de andra familjemedlemmarna utan gömdes bakom disk. Expediten uppmärksammade att jag luktade mig igenom varenda flaska, så han räckte även fram "dirt". Både han och Timmy var rörande överens om att den luktade precis som i en jordkällare. Själv kanske jag aldrig varit i en jordkällare?

Killen i kassan hade ett väldigt bekant ansikte. Tandori var min tanke - Tandori var också rätt. Kassakillen, N, kom fram till oss och frågade om Timmy möjligtvis hade en släkting ute i Haninge. Eftersom jag inte kunde komma på vem den okände Haninge-kanske-släktingen var så har jag givetvis inte kunnat släppa det.

Polletten trillade ner häromdagen. Jag vet precis vem N menade. R.J. förstås, och ett gammalt men inte alls bortglömt minne letade sig fram. Jag var på fest hos R.J. en gång i 14-15-årsåldern med L och M om jag inte missminner mig. En dryg jävel kallade mig för Snoken. Traumatisk upplevelse.
N, de är inte släkt, men jag håller med om att de är lika!

Att jag träffade N har även lett till att ett mysterium som förföljt mig i fyra år blev löst, vilket är så jäkla skönt. När jag började umgås med Timmy var jag nämligen HELT säker på att han hade en (i de coolaste kretsarna) väldigt speciell tröja. Den här tröjan visade sig dock aldrig ha varit i närheten av Timmys garderob. Eftersom jag omöjligen hade kunnat veta att en sådan tröja ens existerade utan att ha sett den någon gång vid ett okänt tillfälle på Timmy, så blev detta en gåta. Ett fett frågetecken.

När jag pratade med N hann vi ta oss igenom lite allt möjligt, bland annat min kusin och hennes gamla och väldigt bekanta fling A. Jag kunde inte få fram ansiktet på A. Väldigt jobbigt. Självklart blev jag tvungen att kolla upp detta.

And there it was.
På ett foto där både A och N var med så fanns den. Tröjan! Den satt på N. All the time. Vilken lättnad. Och förstås ett stort plus i kanten till N. Hoppas du har kvar tröjan, N! Den går inte att få tag på längre.

Jag räddade mig

Nyss hatade jag Firefox och kanske Gmail. Min inbox laddade inte. Jag kunde inte logga in och hade inte kunnat det sedan igår. Det gick däremot i Safari. Jag blev arg. Jag gjorde precis allt som stod i Gmails hjälpsidor både igår och idag. Funkade inte ändå. Gjorde allt igen. Problemet löst. Läste bättre. Rätt boxar skulle vara ikryssade. Slarv. Det var jag själv som var felet och jag räddade mig precis undan sånt som gör människan bitter. Synd att jag ännu inte lärt mig att kontrollera ilska och hålla den inom mig. Sorry Timmy

Vadå unik?

Tänkte bara säga att jag också kan göra som hon...

(Fast jag har aldrig provat att skriva med fötterna. Men spegelskrift och att skriva spegelvänt med båda händerna är piece of cake. Pröva själv!)

Idéerna är mitt liv

Detta med bloggar alltså. För några år sedan, när jag skrev nationella prov i gymnasiet, så minns jag att jag skrev en uppsats om bloggkulturen. I det fallet handlade det om bloggarna i en del av världen där det inte är tillåtet att tycka vad man vill, inte tillåtet att öppet kritisera regimen och där kvinnor förtrycks. Där var bloggkulturen till stor del synonym med frihets- och rättighetskamp. Jag hyllade bloggarna i min text. De var en del i en frigörelseprocess, en del i en revolution. Blogs will save the world...

Idag vet jag intet om detta. Jag har börjat läsa Blondinbellas blogg. Vad hände? Hur lyckades hon fånga upp just mig, vars enda gemensamma är en avlägsen vän och en ögonfärg? Någonstans i detta mysterium finns förmodligen anledningen till hennes framgång.

Det är dock inte bara hennes blogg jag läser. Jag läser mina vänners bloggar, jag läser ett gäng veganska matbloggar och jag läser Navid Modiris sjulkigt inspirerande blogg 365 saker du kan göra. Vi har alltså isblå kapitalistiska och djurförtryckande Blondinbella å ena sidan, och den varme, intelligente feelgoodmänniskan Navid å den andra. Finns någon röd tråd?

Jag tror det finns en röd tråd och jag tror den heter inspiration. Jag tror det hela bottnar i ett sökande efter att leva fullt ut, att förverkliga mig själv. En tjänar snuskigt stora pengar redan vid 18, en annan följer hjärtat och skriver "poesi" bara för att det är roligt, en tredje veganiserar världen med sitt stora hjärta, en fjärde försöker leva livet fullt ut med utgångspunkt i medvetandet.

Visst fan blir man inspirerad. Bara av att läsa vad folk gör. Bloggarnas funktion i mitt liv är viktigare än vad jag vill tro, för jag inspireras och får idéer och känner hopp och drömmer. Än så länge agerar jag inte själv, jag är bara mina idéer. Men mina idéer är som ett bränsle, som en drivkraft. Det ska man inte underskatta, även om det vid första åtanke kan framstå som lite patetiskt och tragiskt. Men jag är inte den som skäms. Det gäller att fånga de vägar till energi man hittar.

Min egen blogg påminner mig om ett upplevt själv som jag inte vill ha tillbaka. Där är allt ett evigt kämpande, allt är måsten. Så vill jag inte leva. Jag funderar därför på att lägga ner den helt, bara radera den. Jag har aldrig lagt ner min själ i den här bloggen, den har aldrig betytt särskilt mycket för mig, så att stänga ner den vore ingen big deal. Men, det kräver ändå en viss eftertanke innan. För vad betyder det egentligen? Ska man dra streck, lägga saker bakom sig? Slänga gamla tankar? Plocka fram nya? Eller? Omarbeta gamla? Erkänna de gamla, ta itu med dem? Jag vet inte.

Nu måste jag hämta tvätten. Herrå!

Hej, jag vill skryta lite.

Jag tror kanske eventuellt att den kurs jag läser nu, Miljörätt, blir den då jag sänker min standard för första gången. För första gången - och nu kommer skrytet - ever. För jag är faktiskt jävligt grym i skolan. Allt annat är lögn. Och det känns fint, fint att jag till och med har papper på att ett sånt påstående är sant. Jag är bra i skolan och har alltid varit det. Det finns lätt typ en miljon saker som hade varit festligare att vara bra på, haha! Men ändå! Jag är rätt bäst i skolan.



Det här var en övning i självförtroende. Jag klarade det. Fattas bara att jag intalar mig att allt jag gör blir bra i förväg, så att jag kan få det lugn jag förtjänar.

Nu ska jag återgå till miljöekonomin.

Och sluta äta kött, folks. It's up to you! :)