söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Med kärlek
Veckan var av det slaget att tiden blev sekundär. Helt plötsligt var det fredag och det kändes ändå som evigheter sen frukosten i morse. Det är en vacker känsla. Lika vacker som människorna...
Hjärtat slår skiten ur mig.
Hjärtat slår skiten ur mig.
tisdag 23 februari 2010
Under
bara drömmar och ekonomer lever ikväll
men de är döda för mig
de är döda för mig
av namnen i min telefonbok lever bara du
men jag är död för dig
jag är död för dig
finns ingen oro
jag kan försvinna om jag vill
jag kan försvinna när jag vill
jag kan försvinna om du vill
du kan inte försvinna ur mitt liv
du kan inte försvinna fast jag vill
försöker memorera men intrycket är för stort
kan bara konstatera
jag kommer glömma bort
jag borde kommit någonstans
jag borde kommit någonstans nu
men jag vet inte hur man gör
om fem år är jag civilingenjör
mitt självförakt beträder nya marker när jag tvingar fram en textrad till
och de ser mig bevittna under när jag ser på hur åren går under
du borde skratta mer, säger de som inte ser hur meningslöst det är
men de är döda för mig
de är döda för mig
av namnen i min telefonbok lever bara du
men jag är död för dig
jag är död för dig
finns ingen oro
jag kan försvinna om jag vill
jag kan försvinna när jag vill
jag kan försvinna om du vill
du kan inte försvinna ur mitt liv
du kan inte försvinna fast jag vill
försöker memorera men intrycket är för stort
kan bara konstatera
jag kommer glömma bort
jag borde kommit någonstans
jag borde kommit någonstans nu
men jag vet inte hur man gör
om fem år är jag civilingenjör
mitt självförakt beträder nya marker när jag tvingar fram en textrad till
och de ser mig bevittna under när jag ser på hur åren går under
du borde skratta mer, säger de som inte ser hur meningslöst det är
måndag 22 februari 2010
lördag 20 februari 2010
Ur ett skrivhäfte, årskurs 8.
Hittade ett skrivhäfte hemma hos min pappa idag. Det är från årskurs 8 och jag har använt halva blocket till att skriva dikter. Glömt allt.
Ska delge er tusentals läsare en text jag tydligen skrivit på engelska. Jag blev lite chockad över vad mina då 14 år gamla händer författade...
Ska delge er tusentals läsare en text jag tydligen skrivit på engelska. Jag blev lite chockad över vad mina då 14 år gamla händer författade...
Walking down a path
Follow the light, so blinding white
A cool breeze had whispered above my head
"I'll show you the meaning of life", it said
Waves of joy gives a smile to my lips
The summer sun will for now shine this bright
Walking down a path
Follow the light, so intensive violet-blue
A cool breeze had whispered above my head
"With powerful knowledge I'll bless you", it said
The magnet of curiosity catches me
A yellow leaf falls from a tree
Walking down a path
Follow the light, so deeply red
A cool breeze had whispered above my head
"Frail is the protection of warmth", it said
I shiver with a mixture of cold and fright
The whirling snowstorm impairs the sight
Walking down a path
Follow the light, so gloomy grey
A cool breeze had whispered above my head
"As you forget them they forget you", it said
I turn around for a better way
The dense mist shuts the hope for the day
Walking down a path
The light is gone, the world has turned black
Drops fall from above and hit my head
I taste it, it's sweet and it's blood and it's red
"I said I would show you the meaning of life"
On the path appears a sharp shining knife"
söndag 14 februari 2010
Just nu #1-8
Äter den mest fabulösa söndagsmiddagen på länge. Potatisgnocchi och broccolisås med champinjoner och trattkantareller, och lite mungbönor och kidneybönor till det. Mitt intresse för att laga mat har liksom, eh, dragit lite åt helvete. Men det kanske kommer tillbaka nu. Kanske.
Lyssnar på Massive Attacks nya album. Svår-myser. Mm, svårmysigt är min beskrivning.
Känner så mycket kärlek till mina vänner. Många av mina allra bästa vänner någonsin har flyttat in i mitt hjärta typ efter november förra året. Någon enstaka lite tidigare, några andra nästan två månader senare. Så här hel har jag nästan aldrig känt mig, tror jag.
Blev just sjukt mätt av maten. Shit.
Har haft en ledig helg. Dessutom blev den helt underbar. Linn och jag lämnade in vår uppsats vid halv sju i fredags kväll. Den känslan alltså. Efter att ha snittat plugg typ 16 h per dygn i några dagar och sovit löjligt lite hela veckan kan jag meddela att det kändes snudd på magiskt att lämna in, även om vi är medvetna om att vi inte är klara än, eftersom vi lär behöva korrigera den efter opponeringen. Så jag har tagit mig en helg helt utan någon som helst inblandning av studier. Fredagskvällen var ungefär lika magisk som jag faktiskt vågade drömma om. Helt fascinerande. I lördags städade jag mer än jag gjort sammanlagt på hela året. Tog kanske en timme. Och sen fick jag träffa min fina mamma. Och så fick jag baka fina kakor i hennes kök. Och träffa fina katten Morrgan. Sen fick jag åka på fin fest hos Elma i Sundbyberg. Nästan alla mina favoriter var där och det var helt enkelt fint. 80-talstema. Jag kände mig snygg.............. Gick dock och la mig lite för sent (halv sex). Det var inte så bra, för jag hade behövt sova ikapp lite. Men. Idag fick jag träffa fina pappa. Sen åkte jag på Köttfri Måndag-möte. Nu orkar jag inte resumera mer, vem läser ändå ett så här långt stycke om min helg liksom.
Jag vill träffa Helena.
Varje gång jag slår igång min webbläsare sedan några dagar tillbaka, och lite oftare än så, så lyssnar jag på Allt finns ännu här med Syrén.
Ser fram emot veckan.
Puss.
Lyssnar på Massive Attacks nya album. Svår-myser. Mm, svårmysigt är min beskrivning.
Känner så mycket kärlek till mina vänner. Många av mina allra bästa vänner någonsin har flyttat in i mitt hjärta typ efter november förra året. Någon enstaka lite tidigare, några andra nästan två månader senare. Så här hel har jag nästan aldrig känt mig, tror jag.
Blev just sjukt mätt av maten. Shit.
Har haft en ledig helg. Dessutom blev den helt underbar. Linn och jag lämnade in vår uppsats vid halv sju i fredags kväll. Den känslan alltså. Efter att ha snittat plugg typ 16 h per dygn i några dagar och sovit löjligt lite hela veckan kan jag meddela att det kändes snudd på magiskt att lämna in, även om vi är medvetna om att vi inte är klara än, eftersom vi lär behöva korrigera den efter opponeringen. Så jag har tagit mig en helg helt utan någon som helst inblandning av studier. Fredagskvällen var ungefär lika magisk som jag faktiskt vågade drömma om. Helt fascinerande. I lördags städade jag mer än jag gjort sammanlagt på hela året. Tog kanske en timme. Och sen fick jag träffa min fina mamma. Och så fick jag baka fina kakor i hennes kök. Och träffa fina katten Morrgan. Sen fick jag åka på fin fest hos Elma i Sundbyberg. Nästan alla mina favoriter var där och det var helt enkelt fint. 80-talstema. Jag kände mig snygg.............. Gick dock och la mig lite för sent (halv sex). Det var inte så bra, för jag hade behövt sova ikapp lite. Men. Idag fick jag träffa fina pappa. Sen åkte jag på Köttfri Måndag-möte. Nu orkar jag inte resumera mer, vem läser ändå ett så här långt stycke om min helg liksom.
Jag vill träffa Helena.
Varje gång jag slår igång min webbläsare sedan några dagar tillbaka, och lite oftare än så, så lyssnar jag på Allt finns ännu här med Syrén.
Ser fram emot veckan.
Puss.
onsdag 10 februari 2010
!!!
Känner mig som en sävlig Bob Hansson på glödande kol, varvtal 45 i stället för 33 på en vinylspelare, en kattunge i vemsomhelst:s ögon och Du där! Kom hit! med bob hund.
Halleluja, liksom.
:)
Halleluja, liksom.
:)
tisdag 9 februari 2010
Nostalgi får jag nu.
Inspirerad av helgens många bekanta ansikten. Tandori slutar inte att vara bra bara för att åren går. Men... blicken framåt. Uppåt.
Måste. Tänka. Positivt. Överleva.
Måste. Tänka. Positivt. Överleva.
måndag 8 februari 2010
För övrigt, är temat:
hade jag en helt fantastisk helg.
blev inte helgen alls som jag planerat.
flög den iväg högt över förväntan. Inleddes med en helt fantastisk fest som SMUF och FUIS arrangerade tillsammans: Cirkus Klas. Helt fenomenal. Mjau. Fortsatte med en bra sovmorgon (nio timmars sömn!!!), en seg dag och inga ambitioner för kvällen, trots inbjudan till en fancy fest hos Vicky. Kollade till eventet som var skapat på Facebook, blev lite taggad ändå och åkte dit. Planerade att åka hem när alla skulle ut ändå. Yes, jag åkte hemåt när alla andra gick ut, men inte hem. Det blev efterfest som tog slut typ vid sju. Gick och la mig nio. Sov till tolv. Hade en sjukt fin natt och morgon. Lite trött, bara. Typ. Sen åkte jag till stan på möte inför Köttfri Måndag-offensiven som vi planerar. Trött. Men glad. Hurra.
vill jag helst att den här veckan blir ett par dagar längre så jag slipper stressen. Jag orkar inte maxa mer.
Som en nål i en höstack, ungefär.
blev inte helgen alls som jag planerat.
flög den iväg högt över förväntan. Inleddes med en helt fantastisk fest som SMUF och FUIS arrangerade tillsammans: Cirkus Klas. Helt fenomenal. Mjau. Fortsatte med en bra sovmorgon (nio timmars sömn!!!), en seg dag och inga ambitioner för kvällen, trots inbjudan till en fancy fest hos Vicky. Kollade till eventet som var skapat på Facebook, blev lite taggad ändå och åkte dit. Planerade att åka hem när alla skulle ut ändå. Yes, jag åkte hemåt när alla andra gick ut, men inte hem. Det blev efterfest som tog slut typ vid sju. Gick och la mig nio. Sov till tolv. Hade en sjukt fin natt och morgon. Lite trött, bara. Typ. Sen åkte jag till stan på möte inför Köttfri Måndag-offensiven som vi planerar. Trött. Men glad. Hurra.
Mjau!
Som en nål i en höstack, ungefär.
lördag 6 februari 2010
Jag ska ligga med hela världen
Hårdmaxande vardag med mycket känslor. Blir mer och mer övertygad om att min hys tillstånd är direkt kopplad till hur mycket jag stressar. Därför har jag rätt kass hy just nu. Men det är bara roligt. Och ännu mer - irrelevant. Så där i allmänhet, liksom. Alltså hyn. Inte stressen. Den är relevant. Men inte hyn.
Jag glömmer bort vissa, grejor och människor. Det är ganska kasst. Det är inte min avsikt att det ska bli så. Jag hinner bara inte. Då prioriterar min hjärna åt mig, antar jag. Äh.
Det blir maxat. Ja.
Jag glömmer bort vissa, grejor och människor. Det är ganska kasst. Det är inte min avsikt att det ska bli så. Jag hinner bara inte. Då prioriterar min hjärna åt mig, antar jag. Äh.
Det blir maxat. Ja.
måndag 1 februari 2010
söndag 31 januari 2010
Så här går texten. Deep shit.
Jag måste ta mig lite tid,
lite tid att tänka över saker och ting.
Det är nog bäst jag läser mellan raderna
utifall att jag skulle behöva det när jag blir äldre.
Det här berget jag måste bestiga
känns som världen på mina axlar.
Genom molnen ser jag kärleken skina.
Det håller mig varm när livet blir kallare.
I mitt liv har det funnits hjärtesorg och smärta.
Jag vet inte om jag kan hantera det igen.
Kan inte sluta nu, jag har rest så långt
för att förändra det här ensamma livet!
Jag vill veta vad kärlek är!
Jag vill att du visar mig!
Jag vill känna vad kärlek är!
Jag vet att du kan visa mig!
Jag + Foreigner = SANT.
Älskar för övrigt att jag kan gå in så hårt för ironi att den nästan blir svår att genomskåda.
[Edit. kl 12.14] Förtydligande: Det här är världens smörigaste låt. Ironin ligger i att jag
1) väljer att ta mig an den,
2) tar mig an den lika smörigt,
3) får mitt eget alster att låta seriöst.
[Edit. kl 22.41] 4) förtydligar vad det är som är ironiskt.
lite tid att tänka över saker och ting.
Det är nog bäst jag läser mellan raderna
utifall att jag skulle behöva det när jag blir äldre.
Det här berget jag måste bestiga
känns som världen på mina axlar.
Genom molnen ser jag kärleken skina.
Det håller mig varm när livet blir kallare.
I mitt liv har det funnits hjärtesorg och smärta.
Jag vet inte om jag kan hantera det igen.
Kan inte sluta nu, jag har rest så långt
för att förändra det här ensamma livet!
Jag vill veta vad kärlek är!
Jag vill att du visar mig!
Jag vill känna vad kärlek är!
Jag vet att du kan visa mig!
Jag + Foreigner = SANT.
Älskar för övrigt att jag kan gå in så hårt för ironi att den nästan blir svår att genomskåda.
[Edit. kl 12.14] Förtydligande: Det här är världens smörigaste låt. Ironin ligger i att jag
1) väljer att ta mig an den,
2) tar mig an den lika smörigt,
3) får mitt eget alster att låta seriöst.
[Edit. kl 22.41] 4) förtydligar vad det är som är ironiskt.
onsdag 27 januari 2010
(r)
Bara skriva lite.
Är det lättare att bita sig i kinden om den är tjock? Är det kroppens eget klarspråk, att skärp dig ungjävel sluta trycka socker i munnen annars blir du din egen pain in the ass in the mouth? Undrar jag och fortsätter. Hade glömt att det gick.
Jag har postskräck tror jag. Alltså post som i kuvert med meddelande i. Jag blir alltid rädd och nästan aldrig nyfiken när jag får. Det finns säkert ett latinskt namn för företeelsen.
Självmedvetenhet. Den stora nojan. Vem är jag för dig, liksom? När jag tar fram stora miniräknaren på mina händers fingrar och plockar fram matteboken i min fantasi så blir min frisyr för ett ögonblick lika vit och spretig som Einsteins, för det är så min självbild blixtrar förbi mina ögon. Från Malmö i oktober...Var hade hänt utan Malmö i oktober? Att jag ens funderar. Jag konstaterar. Smått kan bli så jävla stort. Punkt.
Och nu ska jag bara få ut det här. Ur mitt huvud. Jag vet att jag inte är rationell och att det jag gör följer det hoppfulla hjärtat som noggrant analyserar alla drag och rörelser. Jag känner väldigt starkt åt sjutusen håll. Och jag vet nog vad jag vill trots allt, och jag vet att jag redan börjat släppa tanken. Jag förstår mig på flera plan för det är nog antingen större än jag vågar eller löjligt ovärt. Det är onyanserat och finns troligen ett mellanläge. Men jag har svårt att se det. Alla de svenska blåbären är i vägen. Men jag gillar inte riktigt konkurrensen.
Börjar frigöra mig och förlika mig med att bromsklossen finns i spåren hjulen rullar i, men att med vilja och mod finns inga hinder.
Trots att jag bara vill ha en liten, liten notification. Det skulle kännas så stort! För allt, liksom.
Är det lättare att bita sig i kinden om den är tjock? Är det kroppens eget klarspråk, att skärp dig ungjävel sluta trycka socker i munnen annars blir du din egen pain in the ass in the mouth? Undrar jag och fortsätter. Hade glömt att det gick.
Jag har postskräck tror jag. Alltså post som i kuvert med meddelande i. Jag blir alltid rädd och nästan aldrig nyfiken när jag får. Det finns säkert ett latinskt namn för företeelsen.
Självmedvetenhet. Den stora nojan. Vem är jag för dig, liksom? När jag tar fram stora miniräknaren på mina händers fingrar och plockar fram matteboken i min fantasi så blir min frisyr för ett ögonblick lika vit och spretig som Einsteins, för det är så min självbild blixtrar förbi mina ögon. Från Malmö i oktober...Var hade hänt utan Malmö i oktober? Att jag ens funderar. Jag konstaterar. Smått kan bli så jävla stort. Punkt.
Och nu ska jag bara få ut det här. Ur mitt huvud. Jag vet att jag inte är rationell och att det jag gör följer det hoppfulla hjärtat som noggrant analyserar alla drag och rörelser. Jag känner väldigt starkt åt sjutusen håll. Och jag vet nog vad jag vill trots allt, och jag vet att jag redan börjat släppa tanken. Jag förstår mig på flera plan för det är nog antingen större än jag vågar eller löjligt ovärt. Det är onyanserat och finns troligen ett mellanläge. Men jag har svårt att se det. Alla de svenska blåbären är i vägen. Men jag gillar inte riktigt konkurrensen.
Börjar frigöra mig och förlika mig med att bromsklossen finns i spåren hjulen rullar i, men att med vilja och mod finns inga hinder.
Trots att jag bara vill ha en liten, liten notification. Det skulle kännas så stort! För allt, liksom.
Ändå snygg!
söndag 24 januari 2010
torsdag 21 januari 2010
Relativitetsteori. Vad fan nu teori egentligen är!
Alla pluggar faktiskt olika. Och maxar på olika sätt. Jag har faktiskt lånat en bok idag. Den ligger bredvid mig och jag har faktiskt läst 20 sidor. Och den är intressant som fan, men jag somnar ju ändå. Och då måste jag byta syssla. Kanske faller "att blogga" inte in under kategorin produktivt (fast det är det ju!), men jag har idag till exempel haft knytisfrukostmöte och planerat fest med det högre syftet att peppa ännu fler studenter. Jag har diskuterat relationsanarki som queerkamp en stund. Och en styrelses vara eller icke vara. Jag har filat på syftet med Linns och min uppsats. Jag har peppat fram en idé om ett projekt för revolutionerande elevmaktsutnyttjande-pepp (alltså elev, inte student). Jag har kartlagt ett gäng politiska studentförbund. Jag har försökt lokalisera bästa stället för att maxa ihop en ultimat plan för varförvadhur man ska förändra upphandlingsprocesser i offentlig verksamhet och storkök. Och det finns en risk att jag får det att låta bättre än det är, men ändå. Vill bara påpeka. Att det här med hur tid bäst och mest rationellt utnyttjas... är relativt.
Ska läsa lite till nu, då, kanske. Hopp!
Ska läsa lite till nu, då, kanske. Hopp!
tisdag 19 januari 2010
Jag viker ut mig, typ!
Härmed bjuckar jag på ett stycke musik som jag hittade för ett tag sen, bortglömt i en dunkel vrå i min dator. Jag minns inte när jag spelade in det, men det kan kanske ha varit någon gång förra våren. Varför jag spelat in Kents låt 747 har jag ingen aning om. Jag lyssnar liksom inte på Kent ens. Meneee varsågoda liksom!
Vi har våra händer, vad ska vi använda dom till?
Efter ett par veckors intensiva studier i globalisering och postkolonialism, och efter ett par månaders ilsket samhällsengagemang, har jag nu nått en punkt där krispig klarsynthet skär genom total förvirring. En dos postkolonial insikt - vilket jag skulle hävda framför allt innebär en insikt om och försök till bortseende från strukturer och invanda beteenden - ger verkligen ganska sjuka perspektiv på saker och ting i samhället. Jag kommer på mig själv med att tänka egentligen precis som jag alltid brukar, men nu med etikett på det. Och det är väl bra praktiskt, att kunna stoppa allt i lämpliga små fack? Precis som postkolonialism syftar till. (Not.)
Men jag blir helt knäpp i dragkampen mellan individ och struktur. För på ett sätt kan jag inte för mitt liv förstå hur postkolonialismens form av individualism går att säga emot: Alla är sig själv, sina känslor, sin etik och sina utlopp. Sin psykologi. Går det att förneka? Går det att förneka att känslorna styr? Jag tänker rätt ofta på hur otroligt nära det är till total olycka hela tiden. Det krävs så lite för att bryta ihop och bryta ner sig. Samma med ens förhållande till andra. Det är verkligen lätt att knäcka andra. Och givetvis tvärt om. Tanken på hur saker och ting kanske står till i andras huvuden kan peppa upp mig och få mig att bete mig som om jag går på speed. Trots att jag är en person som är medveten om vad politiken gör med mig, vad strukturerna gör med mig, med hur mitt liv som kvinna kan tänkas göra vardagen annorlunda för mig, med vad pengar gör med mig, och. så. vidare. Trots detta hävdar jag att känslan i magen och hjärtat styr mig. Går det att förneka?
Hur betydelsefulla är strukturerna i detta? Jag blir galen. Är det bättre att inte förutsätta att de där känslorna får en att agera korrekt (för det är ju trots allt det liberalerna tror) och i princip enbart maxa mot strukturerna? Går det att kombinera? Är jag en ost om jag trycker på mina känslor?
För övrigt...
anser jag att Facebook-grupperna 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti och 10 000 kr per medlem till hemlösa lolcatz i Haiti har en likvärdig trovärdighet. Skillnaden är att den senare gruppen är rolig. Den förra är ett patetiskt skämt som gör mig mörkrädd. Jag undrar hur många av de 192 000 medlemmarna som lyft arslet en jävla millimeter för att göra nåt åt helvetet på Haiti. Och jag undrar hur många som på allvar är bedrövade över situationen. Jag är bedrövad. Men framför allt är jag bedrövad av att folk i safe and sound delar av världen är så upprörda över att hjälpen inte når fram och av att folk i safe and sound delar av världen är så jävla givmilda helt plötsligt. De som plötsligt är givmilda rör fan inte på arslet. Själv har jag inte lagt en spänn i nån bössa till jordbävningens offer. Däremot skänkte jag förra året bort typ 6000 spänn av min frodiga CSN-inkomst till bl a Läkare utan gränser. Och det gör mig fan inte så jävla extraordinär eller god. Jag tycker det är en pinsam summa. Patetisk. Jag hoppas den inte stämmer för jag hoppas den är större. Och jag är jävligt medveten om att pengar inte är det viktiga (även om jag hoppas att de gör sig bättre hos Läkare utan gränser än i min plånbok), utan att det viktiga är min egen kamp som jag för med min egen kropp, tillsammans med andra kroppar.
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut.
Men jag blir helt knäpp i dragkampen mellan individ och struktur. För på ett sätt kan jag inte för mitt liv förstå hur postkolonialismens form av individualism går att säga emot: Alla är sig själv, sina känslor, sin etik och sina utlopp. Sin psykologi. Går det att förneka? Går det att förneka att känslorna styr? Jag tänker rätt ofta på hur otroligt nära det är till total olycka hela tiden. Det krävs så lite för att bryta ihop och bryta ner sig. Samma med ens förhållande till andra. Det är verkligen lätt att knäcka andra. Och givetvis tvärt om. Tanken på hur saker och ting kanske står till i andras huvuden kan peppa upp mig och få mig att bete mig som om jag går på speed. Trots att jag är en person som är medveten om vad politiken gör med mig, vad strukturerna gör med mig, med hur mitt liv som kvinna kan tänkas göra vardagen annorlunda för mig, med vad pengar gör med mig, och. så. vidare. Trots detta hävdar jag att känslan i magen och hjärtat styr mig. Går det att förneka?
Hur betydelsefulla är strukturerna i detta? Jag blir galen. Är det bättre att inte förutsätta att de där känslorna får en att agera korrekt (för det är ju trots allt det liberalerna tror) och i princip enbart maxa mot strukturerna? Går det att kombinera? Är jag en ost om jag trycker på mina känslor?
För övrigt...
anser jag att Facebook-grupperna 2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti och 10 000 kr per medlem till hemlösa lolcatz i Haiti har en likvärdig trovärdighet. Skillnaden är att den senare gruppen är rolig. Den förra är ett patetiskt skämt som gör mig mörkrädd. Jag undrar hur många av de 192 000 medlemmarna som lyft arslet en jävla millimeter för att göra nåt åt helvetet på Haiti. Och jag undrar hur många som på allvar är bedrövade över situationen. Jag är bedrövad. Men framför allt är jag bedrövad av att folk i safe and sound delar av världen är så upprörda över att hjälpen inte når fram och av att folk i safe and sound delar av världen är så jävla givmilda helt plötsligt. De som plötsligt är givmilda rör fan inte på arslet. Själv har jag inte lagt en spänn i nån bössa till jordbävningens offer. Däremot skänkte jag förra året bort typ 6000 spänn av min frodiga CSN-inkomst till bl a Läkare utan gränser. Och det gör mig fan inte så jävla extraordinär eller god. Jag tycker det är en pinsam summa. Patetisk. Jag hoppas den inte stämmer för jag hoppas den är större. Och jag är jävligt medveten om att pengar inte är det viktiga (även om jag hoppas att de gör sig bättre hos Läkare utan gränser än i min plånbok), utan att det viktiga är min egen kamp som jag för med min egen kropp, tillsammans med andra kroppar.
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut.
söndag 17 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
