tät skog närmast ängen

gick upp klockan åtta. började med att ta bort plasten från armen och tvätta av tatueringen. som jag fyllde i igår. som blir sjuksjuksjukt fin. jag kan väl egentligen inte uttala mig om min tatuerare eftersom jag bara har erfarenhet från honom, men jag svär nästan, ... att jag ändå kan det.

i natt drömde jag att jag skrev tenta och att jag inte hade pluggat någonting till den. det var hemskt. en freudiansk tolkning av detta? ja, jag fattar min poäng i så fall. ska försöka bli bättre.

jag är i alla fall ganska fin om man bortser från allt destruktivt jag gör.

true that

ibland är jag så glad att jag har fyra högtalare i mitt hem

och att jag har fantasier i mitt huvud

Stresshalsen

Det är den som känns som jag tror astma känns. Det är liksom, tjockt. Jobbigt att andas. Varje inandning känns nervös i magen. Magen! Den känns nervös som fan, faktiskt.

Jag biter ihop. Alltså bokstavligen. Så jag får ont i ansiktet och huvudet.

Och ryggen. Den jäveln. Axlarna, ländryggen, nacken. Det sticker och stramar och molar och dunkar.

Och mensvärk på det. Lyckan är total.

Nu ska jag tänka på Helena, Sofia och Jonna, så kanske jag får något gjort också.

Mina koncentrationssvårigheter yttrar sig så här:

1. Jag koncentrerar mig i 15 sekunder
2. Jag kollar Facebook
3. Jag blir stressad
4. Jag koncentrerar mig i en minut
5. Jag blir utmattad
6. Jag upprepar punkt 1-5 tio gånger
7. Jag skriver ett blogginlägg om det
8. Jag funderar på om jag borde satsa på ett extremt praktiskt yrke i stället för det här akademiska dravlet och tjatet om att rädda världen.

Är självständighet en myt?

Jag förstår folk som blir galna på sina ömmande ryggar. Ryggen bär ju upp hela kroppen. Den känns vad man än gör, möjligtvis undantaget ryggliggande i en säng eller soffa med perfekt mjukhet. Just nu känner jag hur tung min rygg är när jag står upp. Jag vill bara döda den eller hänga mig eller sova i en vecka. Vad som helst som inte innebär att jag behöver gå, stå eller sitta. Eller bära, för i helvete. Jag hatar det eviga kånkandet.

Fick det eminenta tipset att gå på elevbehandling hos Axelsons. Ordet eminent ska för övrigt läsas med en gravt ironisk betoning, möjligen sarkastisk. Anyway. Det kostar 140 spänn för en timmes massage som student. Min bedömning är att om jag skulle förlita mig på massage som metod för att bota ryggsmärtesymtomet på sjukdomen give a complete non-fuck about the body for a year så skulle jag behöva gå dit kanske en gång i veckan i två månader. Tio behandlingar. 1400 spänn. När det kan vara ett så jävla gratis matter of giving and taking. Men det ska man ju vara två om. Har lärt mig att det är poängen med handeln. Handel ska vara win-win, annars är det dålig handel, eller inte ens handel. Trade:a, va. Det gäller att trade:a jävligt bra.

Jag har tvättat mitt köksfönster idag. Det blev ganska rent. Jag listade ut hur man öppnade upp det så att jag kunde tvätta mellan glasen. Man kunde tro jag är en bortskämd snorunge som vuxit upp med rut-avdrag. Jag visste inte ens hur jag skulle hantera min nyinvesterade fönsterskrapa. 19 spänn kostade den.

Så här ser för övrigt min fina fågel ut, so far:


Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att ta mig själv på bröstet. Jag älskar ju mina bröst. Jag + brösten = bff. Bff ska för övrigt läsas med en gravt ironisk betoning, möjligen sarkastisk.

Jaha rubriken? Skit i det! Jag bara tror det är så jävla mycket bullshit att vi ska sträva efter att vara så jävla independent hela tiden. Det. går. liksom. inte.

Jag har i alla fall en vacker fågel på axeln,

ömhet

Nä,

det är inte direkt roligt. Jag undrar hur mycket som sitter i huvudet, i den snara framtidsutsikten, i förväntningar och i djävulskap. Det hör inte hemma i min självbild och det kanske är därför det är en del av  den. Jag var fan peppad för två timmar sen. Det bara dödades.

OCH!!!!

Jag tror även jag håller på att bli galen.

Har på fullt allvar och vid ett flertal tillfällen senaste veckan frågat mig själv om jag håller på att bli ett f-r-e-a-k. Pratar med mig själv. Ger ifrån mig väldigt onaturliga ljud. Pratar med fotografier (framför allt på hundar). Skriker. Piper. Säger "w-w-w-wow" som nån sorts exalterad tvååring typ femtio gånger om dagen. Pratar med min tatuering.

Och sen går jag liksom ner till floden och dör.

Det ÄR ju så suspekt...

Jag förföljs av en ständig fruktan att min dator ska explodera.

Och att det ska krypa kravla kräla ut hundratals kryp ur skafferiet när jag öppnar skafferidörren...

Känner ungefär så här:

dra...




åt...




helvete.

Skrämseltorka och jag önskar mig ett varmt täcke att gömma mig under.

Observation: Allt Blir Jobbigt

så sitter man med en helt vanlig lördagskvällssyssla, läsa på om hur internationell handel kan främja utveckling, det ringer och man borde bli världens gladaste och så får man ångest, för att man kommer på att en dejt imorrn kväll = planera hela veckan NU, vilket inte är sant, men typ, just nu, i min värld, är världens minsta = världens största



"– vad skulle du helst av allt vilja göra just nu?
– resa långt bort och isolera mig från verkligheten"

"Check your mind: How'd it get so bad?
What happened to those other underpants you had?"

PS en hund

min bakgrundsbild på datorn som jag tittar på varje gång jag börjar känna mig ledsen

Jag vill drunkna i dina ögon

Gjorde små knutar och klippte sen bort stumparna, de besvärliga trådar som hängt och dinglat hela tiden. Det är mycket bättre nu, den är snyggare, min sjal.

Stängde just av mobiltelefonen. För att slippa behöva konfronteras med den jobbiga situationen då någon hör av sig. Vill liksom vara i fred. Om det inte är nån (någon... someone) som har för avsikt att komma hit och krama mig. Det kommer förstås aldrig hända.

Hjärtat börjar klappa jättefort så fort jag anstränger mig och jag får svårt att andas. Det är skitläskigt men jag känner igen det sen tidigare, det genomsyrar hela min värld just nu så ingen behöver komma med hembakade moralkakor till mig. Jag vet redan. Ett sätt att hantera det, för mig, är att vara öppen. Prata. Skriva. Öronproppar på apoteket är billiga.

OCH JAG LYSSNAR PÅ TELEVISION KEEPS US APART SKITHÖGT! DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT


OCH JAG TYCKER SYND OM ALLA SOM INTE LADDAT NER DERAS NEDLADDNINGSBARA ALBUM ÄN, GRATIS, ELLER KÖPT DET PÅ ITUNES STORE


FÖR DETTA. ÄR. JÄ................................ du fattar


Okej SANNA! För när någon säger ditt namn så är det allvar, det är som att slå på en känslig nerv. Som om det hör till ovanligheterna. What do I know. Jag har aldrig räknat.

OKEJ SANNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Så vad ska du göra? Ställa in allting? HUR VORE DET? Jag vet en sak mycket säkert. Nämligen. Att. På fredag så kommer jag uppleva stor smärta och detta är det jag ser fram emot mest kommande vecka. Det är bara för mig. Bara för mig. Bara för mig. Bara min business. Bara för min skull. Bara för att jag alltid ska få ha min kompis med mig. Min fina, vackra.

Jag kom på en sak till, en sak som jag-jag tycker om. Jag tycker om att sjunga men det ska fan vara stämsång, helst fyrstämmigt så att jag ryser. Då blir jag lugn och uppspelt på samma gång. Tror jag saknar min synth.

Det kan vara att jag vill att allt ska vara klart på en gång. Och så är det helt omöjligt. Då måste jag lägga mig på golvet och vila. Lyssna på grannens musik. Jeff Buckley, Foo Fighters och Coldplay.

eller skit i det förresten, det var inget.

Men nu ska jag röra mig hemifrån

Att skydda sig mot besvikelse göres bäst genom att eliminera förväntningar. Om man till exempel ser fram emot en lugn, glad, mysig morgon så ska man passa sig och kanske tänka att allt kan hända. Som att diskberget man skulle slippa var bortglömd och därför inget att slippa, eller att all tid försvann på grund av helt andra prioriteringar, eller att man fick äta frukost ensam. Och att man vaknade en och en halv timme innan väckarklockan och svettades i drömmar om möten som skulle ske, tider som skulle passas, röror som skulle göras, flygblad som skulle delas ut. Och jag mår som en papperskorg och är dessutom så jävla snuvig.

Gränsar till vansinne

Änden jag inte vet vilken jag ska börja i börjar härmed med detta: När jag nu försökt sova sedan kvart i tolv och under den tiden känt magsyran koncentrera sig i magsäcken, halsen övergå i bränna, bröstet trycka och halsen tjockna ihop, när jag en gång lämnat min säng för att skriva en lång att göra-lista till imorrn, när jag suttit upp i sängen och lagt mig ner igen och sedan pratat högt med mig själv för att försöka komma underfund med var roten till min stress ligger, när jag kommer till samma återvändsgränd gång på gång då jag konstaterar att stress ett två tre är ansvar och ofrånkomliga och stress fyra är roligt, (nu kommer änden jag ska börja i) så ligger jag i min säng och formulerar meningar att skriva

i
ett
blogginlägg.

Har försökt gråta nu i kanske 20 minuter. Det går inte, för när jag nästan lyckats pressa fram tårar så kommer tanken jag vill verkligen gråta, jag vill släppa ut det här och allt är kört, för i samma ögonblick har jag då satt press på mig själv. Ibland jobbar jag bra under press – i detta fall inte.

Att tänka i blogginlägg. Gränsar till vansinne. Att ständigt prestera. Är inte sunt.

Jag pratade högt med mig själv och kom fram till vissa bra grejor kanske. Sen kom frågan jag hela tiden väntat på att någon skulle ställa och då var det väl så himla lämpligt att jag ställde den själv som den übermensch jag försöker få mig själv att vara. Ja men det är ju en så bra fråga. Läs bara, och njut lite.

Var är jag i allt det här? Vad tycker jag om att göra?


Som det väluppfostrade barn jag är försökte jag artigt besvara denna fråga. Jag svarade:
– Jag tycker om att prata med människor.
– Jag tycker om att diskutera... stora frågor.
– Jag tycker om att formge saker, platta saker, layout. Det är roligt.
– Inredning. Jag tycker om inredning. (Döm om min förvåning när detta var vad jag fick höra mig själv säga!)
– Jag tycker om att träna. Och jag tycker inte om att ha massa fläsk om magen.


Detta var mitt svar.

Jag somnade nästan en gång, efter kanske 45 minuter, men jag vaknade av att jag nästan drömde att jag fick ett sms av en speciell person, som skrev typ "Ja! Det är klart jag vill vara med på det!" som i att vi skulle ses snart. Det var nog när jag insåg att jag inte fått något sms på riktigt, som jag kom fram till att det inte är någon idé att försöka somna förrän jag gått igenom vad fan det är som händer. För den intresserade kan jag nu till min stora glädje meddela att när jag nu använt mina flinka fingrar och skrivit ner händelsen med detta inbillade sms, äntligen börjat gråta lite. Det känns så skönt. Jag vet inte vad det betyder. Kanske bekräftar detta att jag vill träffa personen, att jag saknar personen, att jag verkligen skulle behöva någon som håller om mig och som lugnar ner mig och som delar min ensamhet med mig. Jag har trots allt inte undgått de märkliga skäl jag i mitt huvud formulerat som potentiellt godtagbara skäl att få be personen att ögonblickligen komma hit, bara för att bry sig enkom om mig och trösta mig. Att formulera dessa märkliga skäl är något jag inte medvetet gör medvetet, så att säga. Varje gång det händer och jag märker det, så är jag väldigt rationell givet situationen... situationen som är mer komplex än jag vill berätta.

Nu har jag läst vad jag hittills skrivit och förundrats över hur jag på nåt sätt lyckas formulera mig ganska roligt, smart och ... snyggt. Det är förstås en fin sak att jag kan tycka så om vad jag skriver. Det är förstås också något som förvånar mig mycket, eftersom jag just för tillfället känner mig bedrövlig. Det lyser inte igenom i min text. Jag kan inte förmedla de tuffaste känslorna.

Hunger. Känner jag också i magen. Kanske ska jag äta. Jag har redan ställt fram mitt alarm en timme och bestämt att jag inte ska åka till skolan och vara där klockan 8.00 imorrn, som planen var först. Så allting har väl pretty much failat redan, varför inte äta? Fuck you liksom?

Och mina fingrar vill klicka på länken till Facebook. Skämmes, tamejfan.

SD och Alliansen i riksdagen. Jag uppmanar till förening kring Ludwig Bell!

min älskling, du och jag, vi tror på nåt

vi kommer aldrig rösta blått!

men det finns dom som vägrar tro på oss

min älskling, därför måste vi slåss!

säga nånting sant, göra allt vi kan

fast det känns så svårt och jobbigt ibland

och du, du tar hand om mig

jag tar hand om dig

lovar dig att allting ska bli okej

min farfar åkte båt i tusen mil

och klev i land vid normandie

och dryga 60 år har gått förbi

vi måste ta en annan strid

för alla som nu ska få komma hit

och slippa elände och krig!

att vissa inte håller med om det

dom lever kvar i en annan tid!

älskling, du är allt

älskling, håll min hand

nu när isblå vindar blåser så kallt

och du, du tar hand om mig

jag tar hand om dig

lovar dig att allting ska bli okej 

Varför köttfri måndag?

Bland det enklaste vi kan göra för att leva mer hållbart är att dra ner vår köttkonsumtion. Vad vi äter påverkar nämligen mer och fler än många kanske tror. Köttkonsumtionen ligger bakom 18 % av de globala utsläppen av växthusgaser i form av koldioxid, lustgas och metan. Detta är mer än den samlade transportsektorn. Den svenska köttkonsumtionen tar motsvarande ca 150 % av den svenska åkerarealen i anspråk. Hur är det möjligt? Jo, nära 80 % av Sveriges jordbruksmarker används för foderodling till boskapsdjur. Till det importeras kraftfoder från motsvarande 20 % av Sveriges åkerareal. Med köttexporten borträknad importerar vi även ca 30 % av vårt kött. Även dessa djur har till stor del ätit kraftfoder. Detta slöseri med jordbruksmark är givetvis inte hållbar. Den bidrar till avsevärt näringsläckage till sjöar och hav. Att producera så mycket mat till boskapsdjur är också ett allvarligt rättviseproblem, med tanke på att över en miljard människor är hungriga i världen. Man brukar säga att man kan mätta tolv veganer på samma yta som krävs för att mätta en enda köttätare. Odling av kraftfoder i form av soja är en betydande orsak till regnskogsskövlingen, som är ett stort hot mot såväl klimatet som biodiversiteten.

Alla kanske inte är beredda att bli vegetarianer eller veganer, men att börja äta vegetariskt en dag i veckan klarar alla. Detsamma gäller för kommun och stat när de är konsumenter och väljer åt oss, som i skolan och inom sjukvården.

Köttfri måndag är en kampanj som syftar till att öka andelen vegetarisk kost i människors vardag. Skälen till detta är flera: att minska miljöpåverkan, konsumera mer rättvist, främja människors hälsa och värna djurs välfärd. Kampanjen riktar sig till såväl privatpersoner som offentlig verksamhet och företag. Kampanjen drivs av ett nätverk bestående av personer från ett antal olika organisationer. För mer information om kampanjen, besök hemsidan!

www.kottfrimandag.se

Stockholmsrean

Visa större karta

Sedan valet 2006 har den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus gjort en rad dåliga affärer. Det innebär att flera miljarder kronor, som hade kunnat användas till att utveckla bl a Stockholms skolor, äldreomsorg och vägar, har slösats bort. Några av dessa dåliga affärer visas på kartan här ovanför.

Klicka på de blå häftstiften för att se kvadratmeterpriset för varje allmännyttig hyresrätt som sålts och ombildats till bostadsrätt, och vad jämförpriset för bostadsrätter på marknaden är. De gröna häftstiften visar vilka förskolor som sålts, till vilket pris, och vilken vinst det nya företaget gjort första året. De röda visar samma sak för vård och hemtjänst.