Vad innebär det att vara oberoende?
Oberoende liberal.
Oerhört jätteberoende av status quo och minoritetens ekonomiska makt över majoritetens.
Ekonomiskt oberoende.
Jätteberoende av schimären ekonomisk tillväxt och kapitalmarknadens fortsatta rovdrift på världen. Jätteberoende av ojämlikhet.
Två vanliga exempel på oberoende som inte är oberoende.
Annat omöjligt oberoende:
Oberoende från samhällets sociala normer.
En helt oberoende tanke.
Stigoberoende.
Att vara fri och att vara oberoende. Fri att styra sitt liv själv. Är detta samma saker?
Vad är det någon vill uppnå genom att sträva efter oberoende / frihet / självständighet?
Tacka vet jag beroende. All mening jag ser med mitt liv är det jag skapar tillsammans med andra. Hellre beroende av många än beroende av ingen.
tisdag 25 mars 2014
måndag 24 mars 2014
Arbetslinjen och meningen med livet
Arbetslinjen påbjuder att människor ska arbeta för att bidra till samhället. Aldrig inte bidra till samhället. Samhället är överordnat. Samhällets maskineri är överordnat. Alltså är den mening med livet som arbetslinjen ger vid handen att arbeta för att smörja systemet. Meningen med livet är att arbeta för att samhället ska fungera.
Detta är så långt ifrån individens blomning det går att komma. Detta är motsatsen till individualism.
Socialismen – nej, kommunismen – är den enda individualismen. Och detta är en väldigt gammal nyhet.
söndag 23 mars 2014
Alternativ till kicken
Förmågan att älska.
Eller mer. Förmågan att hata.
Eller kanske. Undvikandet av misslyckande.
torsdag 20 mars 2014
Kicken, vart tog du vägen?
Emil Jensen gjorde för några år sedan ett försök att skilja människan från djuren/djuren från odjuren.
Han dementerade följande egenskaper som skillnader mellan människor från djur:
Människans förmåga att planera.
Människans förmåga att uppfinna redskap.
Människans förmåga till språk.
Människans förmåga att skratta.
Det här tyckte han verkade vara mer korrekta företeelser som skiljer människor från andra djur:
Slakten.
Inga andra djur behöver åka till Indien, ta LSD eller gå i rosenterapi för att hitta sig själva.
Inga andra djur som fick sin flockledare mördad skulle misstänka en förvirrad gammal pundare ens som han erkänner det 17 år senare för Gert Fylking i Expressen.
Inga andra djur skulle frivilligt lämna över makten över sina liv till Alf Svensson.
Den enda hållbara skillnaden är människans behov av att utreda vad som skiljer människor från andra djur.
Ibland kommer den där funderingen över mig.
Har klurat på det lite mer sedan jag sett en gif-film på delfiner som hoppar bakom en båt, där en delfin hoppar in i en annan delfin - och då blir jag så förvirrad eftersom delfiner ska vara typ smartaste djuret av alla. Men det där med att hoppa in i ens kompis verkade ju inte så jävla smart. Och så undrar jag också hur någon kommit fram till att delfiner är smarta. Hur är det möjligt att veta? Jag ska fråga min kompis biologen.
Nåväl. Människor i den pengarika delen av världen är i allmänhet sjukt kortsiktiga. Alternativt har svårt att hantera stora mängder information. Alternativt är alldeles för bra på att producera kunskap och sprida den, så att det blir information overload i våra hjärnor. Inte så konstigt att det är svårt att anpassa sig när informationsspridningens hastighet nått nya jättehöga höjder på kort tid. Men att vi utrotar oss själva är ju inte så oväntat rent biologiskt - populationer som övertrasserar naturens bärkraft kommer antingen att plana ut i tillväxt eller krympa radikalt i storlek.
Möjligen att det är korrekt att människan är det första djuret som själv kan besluta om sin egen utrotning och genomföra den (jag känner att jag befinner mig i den brytpunkten när jag själv ifrågasätter förekomsten av biologisk klocka och det moraliskt försvarbara i att föröka sig som människa i ett samhälle på ostoppbar väg mot förfall).
Jag funderar på om det här kan vara en grej. Den är inte generaliserbar (men vad är egentligen det, mer än att människors kroppsdelar sitter på typ samma ställe i alla kroppar, om ens det, och vi kan ju både ta bort och transplantera kroppsdelar - hur mycket kan tas bort och bytas ut utan att vi slutar vara samma person bla bla bla), men sug på den:
Människan söker kickar.
Människan söker kickar.
Den högst utvecklade människan. Den i ett jämställt, jämlikt samhälle.
Den söker kickar.
Vad tror du?
Han dementerade följande egenskaper som skillnader mellan människor från djur:
Människans förmåga att planera.
Människans förmåga att uppfinna redskap.
Människans förmåga till språk.
Människans förmåga att skratta.
Det här tyckte han verkade vara mer korrekta företeelser som skiljer människor från andra djur:
Slakten.
Inga andra djur behöver åka till Indien, ta LSD eller gå i rosenterapi för att hitta sig själva.
Inga andra djur som fick sin flockledare mördad skulle misstänka en förvirrad gammal pundare ens som han erkänner det 17 år senare för Gert Fylking i Expressen.
Inga andra djur skulle frivilligt lämna över makten över sina liv till Alf Svensson.
Den enda hållbara skillnaden är människans behov av att utreda vad som skiljer människor från andra djur.
Ibland kommer den där funderingen över mig.
Har klurat på det lite mer sedan jag sett en gif-film på delfiner som hoppar bakom en båt, där en delfin hoppar in i en annan delfin - och då blir jag så förvirrad eftersom delfiner ska vara typ smartaste djuret av alla. Men det där med att hoppa in i ens kompis verkade ju inte så jävla smart. Och så undrar jag också hur någon kommit fram till att delfiner är smarta. Hur är det möjligt att veta? Jag ska fråga min kompis biologen.
Nåväl. Människor i den pengarika delen av världen är i allmänhet sjukt kortsiktiga. Alternativt har svårt att hantera stora mängder information. Alternativt är alldeles för bra på att producera kunskap och sprida den, så att det blir information overload i våra hjärnor. Inte så konstigt att det är svårt att anpassa sig när informationsspridningens hastighet nått nya jättehöga höjder på kort tid. Men att vi utrotar oss själva är ju inte så oväntat rent biologiskt - populationer som övertrasserar naturens bärkraft kommer antingen att plana ut i tillväxt eller krympa radikalt i storlek.
Möjligen att det är korrekt att människan är det första djuret som själv kan besluta om sin egen utrotning och genomföra den (jag känner att jag befinner mig i den brytpunkten när jag själv ifrågasätter förekomsten av biologisk klocka och det moraliskt försvarbara i att föröka sig som människa i ett samhälle på ostoppbar väg mot förfall).
Jag funderar på om det här kan vara en grej. Den är inte generaliserbar (men vad är egentligen det, mer än att människors kroppsdelar sitter på typ samma ställe i alla kroppar, om ens det, och vi kan ju både ta bort och transplantera kroppsdelar - hur mycket kan tas bort och bytas ut utan att vi slutar vara samma person bla bla bla), men sug på den:
Människan söker kickar.
Människan söker kickar.
Den högst utvecklade människan. Den i ett jämställt, jämlikt samhälle.
Den söker kickar.
Vad tror du?
fredag 28 februari 2014
Självbilden
Jag tycker det är hett med god självinsikt. Lika hett som det är med självdistans. De förutsätter dessutom varandra om det ska bli riktigt stekhett. Jag vill tro att jag är så där het. Med både god självinsikt och självdistans. Samtidigt skulle jag inte bli förvånad om många tyckte jag var jävligt anal. Det tänker jag själv både då och då och fnissar inombords åt mig själv. Jag vill tro. Det är skillnad.
- dåligt lokalsinne
- engagerad
- lättstressad
- empatisk
- rädd för att pröva nya saker
- avtrubbad emotionellt
- låg initiativförmåga
- dålig fantasi
- läser långsamt
Låt mig gå igenom dem en och en.
- dåligt lokalsinne
Detta är något mina föräldrar talat om för mig att jag har och något som jag jämfört med dem båda och min bror faktiskt har. När jag åker buss på en ny sträcka är jag helt vilsen och måste i förväg kolla upp alla mellanliggande hållplatser till den jag ska av vid för att inte riskera att helt missa gå av på rätt ställe. Jag har mycket svårt för höger och vänster. Men HALLÅ. Jag brukar vara den som så att säga håller i kartan i många sammanhang. Alltså jag menar inte nån form av moralisk eller strategisk karta utan en fysisk karta. I ny stad. Ny stadsdel. Whatevs. Är lokalsinnet en inre kompass (alltså... inte moralisk osv) som bara gills om en känner igen sig och kan hitta utan att kolla gatuskyltar och kartor?
- engagerad
Jag vet inte vad det här betyder. Det här är verkligen nästan bara intressant relativt sett. Att känna och tänka är inte nödvändigtvis att vara engagerad. För mig är engagemang något som måste ta sig uttryck i praktisk handling. Jämfört med många som funnits i min omedelbara närhet från högstadiet och framåt så har jag väl varit engagerad. Jag kan också ofta känna att huuu huuu vad mycket det är hela tiden, jag måste tagga ner yada yada. Men de jag omger mig med just nu i de sammanhang jag engagerar mig i är ofta mer engagerade än jag själv. Jag förvärvsarbetar inte ens på heltid. Visserligen skiftarbetar jag. Men alltså. Jag har lediga dagar då jag är oförmögen att ta mig för något vettigt över huvud taget. Som igår och idag. Jag putsade fönster och spelade gitarr. Som hela denna vecka. Jag ska på ett styrelsemöte och ett årsmöte. Det känns som ingenting. Nu vet jag inte ens vart jag vill komma. Min starka känsla av att ha lite tid beror på att jag har ont om lediga kvällar. Och det beror på skiftarbete. Att jobba är inte att vara engagerad. Men i det här fallet har jag lätt att blanda ihop det.
- lättstressad
Stått och flåsat vid väggen ett par gånger. Men det här handlar ju helt om vart stressgränsen går. Vad det betyder för en person att vara stressad. Och vad är stress och vad är dåligt samvete? För mig är det oftast samma sak. AHA, kände jag precis samtidigt som jag skrev dessa ord. Vilken bra och viktig insikt. Stress och dåligt samvete bor grannar. Aldrig är jag så stressad som när jag inte kommer igång. Jag tror stresströskeln är som smärttröskeln. Den är hopplös att objektivt mäta. Jag har ofta många så kallade bollar i luften. Jag känner mig stressad om bollarna tydligt ska ner i olika korgar. Stressnivån är mycket mer hanterbar om bollarna har sin hemvist i samma korg. Men jag tror min stresströskel är ganska hög. När jag blickar tillbaka så ser jag att jag kunnat hantera ganska rediga mängder att göra samtidigt. Så är det nog. Varför tror jag att jag är lättstressad? Jag vet inte ens. Det är väl en god ursäkt att ta till när jag blir trött.
- empatisk
Detta har sin grund i att jag är vegan vilket i någon mening är en direkt konsekvens av min empati. Jag har förvisso en vän som är vegan för att hen hatar djur. Nåväl. Jag brukar hävda att när det gäller min empati för ickemänskliga djur så går min gräns vid silverfiskar. Det betyder för mig att jag inte har några problem att döda dem. När jag ser dem betraktar jag dem som främlingar/fiender som ska dö. Högst speciesistiskt. Men detta med kopplingen mellan empati och veganism. Det är ju bara snicksnack. Att inte döda är inte en empatisk handling. Att inte tycka att andra djur - vare sig de är människor eller ickemänniskor - ska lida i onödan är INTE EMPATI. Wikipedia säger:
- rädd för att pröva nya saker
Ibland tänker jag att jag upplevt för lite, provat för få saker och tar för få chanser att göra det. Men vad är det jag syftar på när jag tänker så? Jag syftar oftast på platser jag inte besökt, vardagsäventyr jag sällan gör i blåbärsskog, på skridskor eller på vandringsleder i fjällen. Friluftsaktiviteter har aldrig varit en naturlig del av min uppväxt. Jag tänker inte i friluftsbanor och har aldrig lärt mig att göra det. Jag kan lära om men det är inte så konstigt att jag inte får sådana saker att hända. Jag kan önska att de händer. Det kan jag. När det kommer till platser jag inte besökt så är förklaringen till detta betydligt mer komplex. Det är som en avancerad fläta av sådant som klimatångest, pengaångest, klassprivilegier jag värjer mig mot och återigen kamp mot ett tankesätt jag inte lärt mig ha. Men att pröva nya saker kan vara av helt annan karaktär. Till exempel att relativt tveklöst tacka ja till att föreläsa för hundra personer med en dags varsel. Synd att jag inte kom på fler exempel. Den här inbillade rädslan för att pröva nytt får mig att tro om mig själv som en tråkig person. Jag hoppas inte detta stämmer. Det är synd att jag tänker så. Och rädsla egentligen? Hur mycket rädsla finns i min önskan om att någon gång hoppa bungee jump och fallskärm?
- avtrubbad emotionellt
Jag ser fantastiska filmer och hårda dokumentärer, läser nyheter och hör nyheter som chockar. Men jag gråter mycket sällan över detta. Jag grät oftare förut. Jag drar slutsatsen att jag blivit emotionellt avtrubbad. Har jag det? Jag tror det vore mer korrekt att referera till mig själv som ett emotionellt monster. Känner allt och ofta mycket. Knarkar känslostormar och vill alltid känna mer. Har tyvärr lättare för att känna mycket av jobbiga känslor än eufori. Jag tror min gråtlösa avtrubbning är en försvarsmekanism. Jag har redan grottat ner mig i skiten. Jag vet redan hur jävla piss saker och ting förhåller sig. Jag ser på allt otyg som rapporteras som symtom på en sjukdom. Jag skrev nyss sjukdum. Det var ett bra ord. Jag behöver inga fler bevis på att sjukdumen finns där redan.
- låg initiativförmåga
Vad syftar jag på när jag tänker så? Jag syftar på sociala sammanhang. Som att ta ansvar för att träffa min familj. Kanske bakar jag in min svårighet att fatta beslut, oftast enkla beslut typ vill jag ha päron eller äpple. Kanske att jag vet många som är mycket bättre på detta. Många. Men jag har en annan typ av initiativrikedom. Typ att starta ascoola projekt. Typ att ha ibland asbra idéer i ideella sammanhang. Typ att inte knipa käft utan förmedla reaktioner jag har på saker som är som de alltid varit för att de sedan ska kunna förändras. Och det är jag stolt över.
- dålig fantasi
Jag jämför mig med superkreativa och skickliga musiker. Jag är inte det. Jag kommer aldrig bli det. Det är OK. Fantasi och konstnärlig talang är inte samma sak.
- läser långsamt
Läser jag långsamt eller har jag lätt för att fokusera på andra saker när jag egentligen tänkt läsa? Snarare det senare. Verkligen. Och. Att läsa långsamt kan också betyda att läsa noggrant. Jag gillar att läsa nogggrant. Jag gillar att förstå. Reflektera.
Självbilden.
Ett ganska konstigt försvarstal i tusen delar
av Sanna Ekedahl
- Fan vilken sorg om en människa inte förändrades med nya insikter och över tid
- Fan vad lätt det är att tro att en är på ett visst sätt och ge sig själv vissa egenskaper.
- Fan vad allt hamnar på sin spets när en ser på sig själv relativt andra, vilket i någon mening är ointressant men i en annan är hela skillanden.
- dåligt lokalsinne
- engagerad
- lättstressad
- empatisk
- rädd för att pröva nya saker
- avtrubbad emotionellt
- låg initiativförmåga
- dålig fantasi
- läser långsamt
Låt mig gå igenom dem en och en.
- dåligt lokalsinne
Detta är något mina föräldrar talat om för mig att jag har och något som jag jämfört med dem båda och min bror faktiskt har. När jag åker buss på en ny sträcka är jag helt vilsen och måste i förväg kolla upp alla mellanliggande hållplatser till den jag ska av vid för att inte riskera att helt missa gå av på rätt ställe. Jag har mycket svårt för höger och vänster. Men HALLÅ. Jag brukar vara den som så att säga håller i kartan i många sammanhang. Alltså jag menar inte nån form av moralisk eller strategisk karta utan en fysisk karta. I ny stad. Ny stadsdel. Whatevs. Är lokalsinnet en inre kompass (alltså... inte moralisk osv) som bara gills om en känner igen sig och kan hitta utan att kolla gatuskyltar och kartor?
- engagerad
Jag vet inte vad det här betyder. Det här är verkligen nästan bara intressant relativt sett. Att känna och tänka är inte nödvändigtvis att vara engagerad. För mig är engagemang något som måste ta sig uttryck i praktisk handling. Jämfört med många som funnits i min omedelbara närhet från högstadiet och framåt så har jag väl varit engagerad. Jag kan också ofta känna att huuu huuu vad mycket det är hela tiden, jag måste tagga ner yada yada. Men de jag omger mig med just nu i de sammanhang jag engagerar mig i är ofta mer engagerade än jag själv. Jag förvärvsarbetar inte ens på heltid. Visserligen skiftarbetar jag. Men alltså. Jag har lediga dagar då jag är oförmögen att ta mig för något vettigt över huvud taget. Som igår och idag. Jag putsade fönster och spelade gitarr. Som hela denna vecka. Jag ska på ett styrelsemöte och ett årsmöte. Det känns som ingenting. Nu vet jag inte ens vart jag vill komma. Min starka känsla av att ha lite tid beror på att jag har ont om lediga kvällar. Och det beror på skiftarbete. Att jobba är inte att vara engagerad. Men i det här fallet har jag lätt att blanda ihop det.
- lättstressad
Stått och flåsat vid väggen ett par gånger. Men det här handlar ju helt om vart stressgränsen går. Vad det betyder för en person att vara stressad. Och vad är stress och vad är dåligt samvete? För mig är det oftast samma sak. AHA, kände jag precis samtidigt som jag skrev dessa ord. Vilken bra och viktig insikt. Stress och dåligt samvete bor grannar. Aldrig är jag så stressad som när jag inte kommer igång. Jag tror stresströskeln är som smärttröskeln. Den är hopplös att objektivt mäta. Jag har ofta många så kallade bollar i luften. Jag känner mig stressad om bollarna tydligt ska ner i olika korgar. Stressnivån är mycket mer hanterbar om bollarna har sin hemvist i samma korg. Men jag tror min stresströskel är ganska hög. När jag blickar tillbaka så ser jag att jag kunnat hantera ganska rediga mängder att göra samtidigt. Så är det nog. Varför tror jag att jag är lättstressad? Jag vet inte ens. Det är väl en god ursäkt att ta till när jag blir trött.
- empatisk
Detta har sin grund i att jag är vegan vilket i någon mening är en direkt konsekvens av min empati. Jag har förvisso en vän som är vegan för att hen hatar djur. Nåväl. Jag brukar hävda att när det gäller min empati för ickemänskliga djur så går min gräns vid silverfiskar. Det betyder för mig att jag inte har några problem att döda dem. När jag ser dem betraktar jag dem som främlingar/fiender som ska dö. Högst speciesistiskt. Men detta med kopplingen mellan empati och veganism. Det är ju bara snicksnack. Att inte döda är inte en empatisk handling. Att inte tycka att andra djur - vare sig de är människor eller ickemänniskor - ska lida i onödan är INTE EMPATI. Wikipedia säger:
Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan.Att inte dö eller att inte döda är negativa rättigheter som har ganska lite med empati att göra. Det är betydligt torrare än så. Ska vi ändå prata empati så tror jag att en människas empatiska förmåga är större till vänner och bekanta för att vi kan relatera till, kanske även veta, hur de funkar. Jag tror också att det är lättare att känna empati med människor som lever i fattigdom eller har sjuka barn än det är att känna empati med en häst eller en gris eller en fisk. Vi kan låtsas att det är empati men det handlar mer om respekt inför en grundläggande negativ rättighet att slippa dödas, lida eller utnyttjas. Vi kan bli ledsna när vi ser brott mot denna negativa rättighet, vi kan rentav bli förbannade och hata den som begår brottet. Men empati? Njeh.
- rädd för att pröva nya saker
Ibland tänker jag att jag upplevt för lite, provat för få saker och tar för få chanser att göra det. Men vad är det jag syftar på när jag tänker så? Jag syftar oftast på platser jag inte besökt, vardagsäventyr jag sällan gör i blåbärsskog, på skridskor eller på vandringsleder i fjällen. Friluftsaktiviteter har aldrig varit en naturlig del av min uppväxt. Jag tänker inte i friluftsbanor och har aldrig lärt mig att göra det. Jag kan lära om men det är inte så konstigt att jag inte får sådana saker att hända. Jag kan önska att de händer. Det kan jag. När det kommer till platser jag inte besökt så är förklaringen till detta betydligt mer komplex. Det är som en avancerad fläta av sådant som klimatångest, pengaångest, klassprivilegier jag värjer mig mot och återigen kamp mot ett tankesätt jag inte lärt mig ha. Men att pröva nya saker kan vara av helt annan karaktär. Till exempel att relativt tveklöst tacka ja till att föreläsa för hundra personer med en dags varsel. Synd att jag inte kom på fler exempel. Den här inbillade rädslan för att pröva nytt får mig att tro om mig själv som en tråkig person. Jag hoppas inte detta stämmer. Det är synd att jag tänker så. Och rädsla egentligen? Hur mycket rädsla finns i min önskan om att någon gång hoppa bungee jump och fallskärm?
- avtrubbad emotionellt
Jag ser fantastiska filmer och hårda dokumentärer, läser nyheter och hör nyheter som chockar. Men jag gråter mycket sällan över detta. Jag grät oftare förut. Jag drar slutsatsen att jag blivit emotionellt avtrubbad. Har jag det? Jag tror det vore mer korrekt att referera till mig själv som ett emotionellt monster. Känner allt och ofta mycket. Knarkar känslostormar och vill alltid känna mer. Har tyvärr lättare för att känna mycket av jobbiga känslor än eufori. Jag tror min gråtlösa avtrubbning är en försvarsmekanism. Jag har redan grottat ner mig i skiten. Jag vet redan hur jävla piss saker och ting förhåller sig. Jag ser på allt otyg som rapporteras som symtom på en sjukdom. Jag skrev nyss sjukdum. Det var ett bra ord. Jag behöver inga fler bevis på att sjukdumen finns där redan.
- låg initiativförmåga
Vad syftar jag på när jag tänker så? Jag syftar på sociala sammanhang. Som att ta ansvar för att träffa min familj. Kanske bakar jag in min svårighet att fatta beslut, oftast enkla beslut typ vill jag ha päron eller äpple. Kanske att jag vet många som är mycket bättre på detta. Många. Men jag har en annan typ av initiativrikedom. Typ att starta ascoola projekt. Typ att ha ibland asbra idéer i ideella sammanhang. Typ att inte knipa käft utan förmedla reaktioner jag har på saker som är som de alltid varit för att de sedan ska kunna förändras. Och det är jag stolt över.
- dålig fantasi
Jag jämför mig med superkreativa och skickliga musiker. Jag är inte det. Jag kommer aldrig bli det. Det är OK. Fantasi och konstnärlig talang är inte samma sak.
- läser långsamt
Läser jag långsamt eller har jag lätt för att fokusera på andra saker när jag egentligen tänkt läsa? Snarare det senare. Verkligen. Och. Att läsa långsamt kan också betyda att läsa noggrant. Jag gillar att läsa nogggrant. Jag gillar att förstå. Reflektera.
Självbilden.
Ett ganska konstigt försvarstal i tusen delar
av Sanna Ekedahl
lördag 8 februari 2014
Hur ska det gå med allt. När de klokaste jag vet korsar jorden med flyg varje år. Inga konstigheter. Går ju att klimatkompensera. Eller. Gör det det. Går det. Hur pratade vi om det där att med insikt kommer ansvar. Hur pratade vi? Om att kanske inte kunna ta alla strider, men att medvetenheten är central. Att vissa strider måste tas. Alla strider måste tas åtminstone litegrann. Hur kan vi ta itu med detta. Utan att skuldbelägga. Utan att förskjuta hela ansvaret till dig och mig. Vi äger det inte. Men vem äger det. Hur bryter vi strukturerna utan att personligen slåss. Jag vet inte. Jag är lika orolig som alltid.
söndag 29 december 2013
Fia med knuff
Du kan pulverisera smutsigheten i min själ. Du kan utmana mig i själavandring norr om polcirkeln. Du kan låna mina saker och låtsas de är märkvärdiga. Du kan le när du åker med avsikt att såra. Du kan smeka mig medsols och långsamt backa. Du kan tro att jag ser dig när du byter rum. Du kan veta bättre och ha blicken fäst vid sidan om. Du kan röra dig i motvind med stor självklarhet. Du kan alltid backa upp med blicken kvar bredvid. Du kan så dina frön i överflöd. Du kan härda ut i väntan utan att frysa.
söndag 22 december 2013
Dagens nyheter
Det var sannerligen nära. Det var bara några stationer bort. I förorten där du eller din kompis besökt TUR-teatern. Där du eller din kompis bor. Där du eller din kompis handlat på mataffären eller på second hand-butiken. Där du eller din kompis råkade bli vittne till nazistattacken förra helgen för att du eller din kompis skulle köpa ett bord från en Blocket-annonsör.
Det kändes. Du hade kunnat vara där, eller så var du där. Du var nära våldet. Det akuta politiska våldet. Det var vansinne och skräck. Hur många kunde ha dött? Hur mycket hat kan finnas? Hur kan hat ta sig uttryck? Hatet var en vit rökridå i ögonhöjd. Skyddsglasögonen var den förgrymmade organisationen Revolutionära fronten som ju bara mördar och håller på. Du var tacksam.
Du kanske minns sms:et du fick dagen efter valet 2010, när det stod klart att SD röstats in i riksdagen. Den dagen då en aldrig tidigare skådad nutida stockholmsk mobilisering fick 19000 pers att masa sig till plattan för att demonstrera mot SD. Den känslan. Den fick du återuppleva idag när Stockholm reagerade på nazistvåld. När Östersund reagerade på nazistvåld. När Malmö reagerade på nazistvåld. När Helsingfors reagerade på nazistvåld. När Hamburg reagerade på nazistvåld. När New York reagerade på nazistvåld. När smällare kastats, när glasflaskor krossats och knivar stuckits. Då var det dags att reagera.
Känslan av att det faktiskt kanske ändå funkar att liksom sådär på en kant lite grann sluta upp. Samla sig. Bli en kritisk massa.
Jag är glad att känslan delades av 16000* personer idag. Jag hoppas alla minns förra mobiliseringen, den efter valet 2010. Hatet. Det är människor och det är direkt. Lätt att greppa. Och akut. Det är blod och bomber. Känslan ska kännas och den ska få bröstet att skallra. Jag är glad. Jag är glad att du vaknat efter tre års vila. Jag är glad att det här betyder att du inte kommer vila i tre år igen. Det kommer du rakt inte göra för nu vet du att det är allvar.
Jag är också orolig. Jag är orolig för att du kommer återgå till vila, förbanna nästa års valresultat, sluta upp på plattan och sen igen när nästa nazistattack sker. Jag är orolig att nazistattacker och SD i riksdagen är tillräckligt tydliga tecken i tiden för att få dig att sluta upp. Jag är orolig för att så många saker i livet misstas för att vara lika viktiga. Jag menar inte att förringa fritidsintressen och jag menar inte att alla måste göra allt alltid. Jag oroar mig för bristande perspektiv.
I kväll kollade jag på nyheterna. Först rapporterades om demonstrationen i Kärrtorp. Sedan rapporterades om resultatet av skokartongsappellen, som nu samlat in julklappar nog att fylla 75 kvadratmeter förrådsyta. Julklapparna ska delas ut till hemlösa och papperslösa. Det är ju klart de ska ha julklappar, sades det. Sedan fick meteorologen lite utrymme att rapportera om en grön jul, regn och plusgrader. Alla dessa nyheter rymmer så vansinnigt mycket hat och närsynthet.
Kärrtorp. Förra lördagen demonstrerade 2500 personer i Stockholm mot rasism. Förra söndagen demonstrerade 500 personer i Kärrtorp mot rasism. Idag demonstrerade 16000* personer i Kärrtorp mot rasism. Vi har rasister i riksdagen. I media blir de mer och mer invandringskritiska i stället. Demonstrationer mot hat. Mot förtryck och hat baserat på härkomst och utseende. Var var rapporteringen från COP19? COP19 som inrymmer absurda volymer hat. De väder och människor som äventyrar börskursen ska förtryckas. En börskurs, en ekonomisk tillväxt, ett västerländskt välstånd som överordnas nuvarande befolkningsmajoritets liv och som överordnas kommande generationers liv och som till och med överordnas den egna börskursens försörjning är hat. Det är rasism. Det är kvinnoförtryck. Det är borgarklassens diktatur. Och var är rapporteringen från nystiftade fascistoida lagar i Spanien? Du är upplyst eller så läser du detta. Kärrtorp och Spanien är samma sak.
Skokartongsappellen. Ett Facebook-initiativ som går ut på att människor, medmänniskor, medborgare, packar en kartong med förnödenheter till ekonomiskt utsatta. 2013 års Karl-Bertil Jonsson, att ta från de rika och ge till de fattiga, fast med lite mer tanke i gåvan för att undvika Bodens fästning i tändstickor-fadäser. Ett medmänsklighetsinitiativ. Ett fint initiativ. Å ena sidan. Å andra sidan, ytterligare ett av många tecken på att vi gett upp politiken och tar saken i egna händer enligt amerikansk charity-modell. Ett tecken på att vi accepterar att en minoritet på frivillig basis förser trasproletariat och papperslösa med mat. På samma sätt som den glada men samvetstyngda medelklassen köper sig ett litet fadderbarn eller önskar en låt för 50 kr i statliga Musikhjälpen för att förse de förtryckta med kondomer. Då slipper vi höja biståndet. Och skatten. Det är allvar. Det handlar om att kvinnor dör för att de blir gravida, om att de blir bortgifta som barn. Det är allvar. Det handlar om att det bor folk på Stockholms gator mitt i vintern. Idag ville en hemlös man låna en dusch på mitt jobb. Han var numera ansedd som emigrant då han inte haft en adress i Sverige på åtta år. Hans personnummer fanns inte längre. 2013! Var är alla 16000* personer som inte demonstrerar VARJE DAG?
Grön jul. Dumma, dumma gröna jul. Dumma, dumma stormen Ivar som ställde in tåg i mellersta Sverige. Dumma, dumma stormen Sven som ställde in tåg i Skåne. Dumma, dumma stormen Simone. Och dummast av dem alla, tyfonen Haiyan som lekte korthus med Filippinerna. Hur många dog? På mindre än två månader! Dumma regn. Vi hade snö i två dagar. Det var vackert. Allt kändes normalt. Sen smälte snön och det började regna. På mitt torg säljer de ekologiska julgranar. Förra året var ju isarna stabila. Snö är bra. Ju mindre tid jag tillbringar med den desto mer vill jag åka skidor. Nu får vi en grön jul. Idyllen dör men snöfritt nyår är säkert bra för den som uppskattar dödsförskräckande giftspridande fyrverkerier, så det går på ett ut. Gnälla? Gnälla om en grön jul? Du ska gnälla om COP19. Du ska gnälla om åtta timmar om dagen på jobbet. Du ska gnälla om dyra busskort och billig bensin. Du ska gnälla men det är också viktigt med perspektiv. En grön jul bör vara förknippat med livrädsla. För ditt liv, ditt barns liv, för hela mänskligheten.
Jag är glad att så många av mina vänner och bekanta åkte till Kärrtorp idag och att detta genererat så ofantliga mängder pepp och kampvilja. Jag hoppas detta är den första av varje kommande dag som ska vara frälsningens dag för den fallna världen. Allt är allas om vi tar det röda pillret.
* Kanske så många som 20000, enligt DN. Alternativt bojkottade 2 miljoner stockholmare manifestationen, om Mats Dagerlind får tolkningsföreträde.
Det kändes. Du hade kunnat vara där, eller så var du där. Du var nära våldet. Det akuta politiska våldet. Det var vansinne och skräck. Hur många kunde ha dött? Hur mycket hat kan finnas? Hur kan hat ta sig uttryck? Hatet var en vit rökridå i ögonhöjd. Skyddsglasögonen var den förgrymmade organisationen Revolutionära fronten som ju bara mördar och håller på. Du var tacksam.
Du kanske minns sms:et du fick dagen efter valet 2010, när det stod klart att SD röstats in i riksdagen. Den dagen då en aldrig tidigare skådad nutida stockholmsk mobilisering fick 19000 pers att masa sig till plattan för att demonstrera mot SD. Den känslan. Den fick du återuppleva idag när Stockholm reagerade på nazistvåld. När Östersund reagerade på nazistvåld. När Malmö reagerade på nazistvåld. När Helsingfors reagerade på nazistvåld. När Hamburg reagerade på nazistvåld. När New York reagerade på nazistvåld. När smällare kastats, när glasflaskor krossats och knivar stuckits. Då var det dags att reagera.
Känslan av att det faktiskt kanske ändå funkar att liksom sådär på en kant lite grann sluta upp. Samla sig. Bli en kritisk massa.
Jag är glad att känslan delades av 16000* personer idag. Jag hoppas alla minns förra mobiliseringen, den efter valet 2010. Hatet. Det är människor och det är direkt. Lätt att greppa. Och akut. Det är blod och bomber. Känslan ska kännas och den ska få bröstet att skallra. Jag är glad. Jag är glad att du vaknat efter tre års vila. Jag är glad att det här betyder att du inte kommer vila i tre år igen. Det kommer du rakt inte göra för nu vet du att det är allvar.
Jag är också orolig. Jag är orolig för att du kommer återgå till vila, förbanna nästa års valresultat, sluta upp på plattan och sen igen när nästa nazistattack sker. Jag är orolig att nazistattacker och SD i riksdagen är tillräckligt tydliga tecken i tiden för att få dig att sluta upp. Jag är orolig för att så många saker i livet misstas för att vara lika viktiga. Jag menar inte att förringa fritidsintressen och jag menar inte att alla måste göra allt alltid. Jag oroar mig för bristande perspektiv.
I kväll kollade jag på nyheterna. Först rapporterades om demonstrationen i Kärrtorp. Sedan rapporterades om resultatet av skokartongsappellen, som nu samlat in julklappar nog att fylla 75 kvadratmeter förrådsyta. Julklapparna ska delas ut till hemlösa och papperslösa. Det är ju klart de ska ha julklappar, sades det. Sedan fick meteorologen lite utrymme att rapportera om en grön jul, regn och plusgrader. Alla dessa nyheter rymmer så vansinnigt mycket hat och närsynthet.
Kärrtorp. Förra lördagen demonstrerade 2500 personer i Stockholm mot rasism. Förra söndagen demonstrerade 500 personer i Kärrtorp mot rasism. Idag demonstrerade 16000* personer i Kärrtorp mot rasism. Vi har rasister i riksdagen. I media blir de mer och mer invandringskritiska i stället. Demonstrationer mot hat. Mot förtryck och hat baserat på härkomst och utseende. Var var rapporteringen från COP19? COP19 som inrymmer absurda volymer hat. De väder och människor som äventyrar börskursen ska förtryckas. En börskurs, en ekonomisk tillväxt, ett västerländskt välstånd som överordnas nuvarande befolkningsmajoritets liv och som överordnas kommande generationers liv och som till och med överordnas den egna börskursens försörjning är hat. Det är rasism. Det är kvinnoförtryck. Det är borgarklassens diktatur. Och var är rapporteringen från nystiftade fascistoida lagar i Spanien? Du är upplyst eller så läser du detta. Kärrtorp och Spanien är samma sak.
Skokartongsappellen. Ett Facebook-initiativ som går ut på att människor, medmänniskor, medborgare, packar en kartong med förnödenheter till ekonomiskt utsatta. 2013 års Karl-Bertil Jonsson, att ta från de rika och ge till de fattiga, fast med lite mer tanke i gåvan för att undvika Bodens fästning i tändstickor-fadäser. Ett medmänsklighetsinitiativ. Ett fint initiativ. Å ena sidan. Å andra sidan, ytterligare ett av många tecken på att vi gett upp politiken och tar saken i egna händer enligt amerikansk charity-modell. Ett tecken på att vi accepterar att en minoritet på frivillig basis förser trasproletariat och papperslösa med mat. På samma sätt som den glada men samvetstyngda medelklassen köper sig ett litet fadderbarn eller önskar en låt för 50 kr i statliga Musikhjälpen för att förse de förtryckta med kondomer. Då slipper vi höja biståndet. Och skatten. Det är allvar. Det handlar om att kvinnor dör för att de blir gravida, om att de blir bortgifta som barn. Det är allvar. Det handlar om att det bor folk på Stockholms gator mitt i vintern. Idag ville en hemlös man låna en dusch på mitt jobb. Han var numera ansedd som emigrant då han inte haft en adress i Sverige på åtta år. Hans personnummer fanns inte längre. 2013! Var är alla 16000* personer som inte demonstrerar VARJE DAG?
Grön jul. Dumma, dumma gröna jul. Dumma, dumma stormen Ivar som ställde in tåg i mellersta Sverige. Dumma, dumma stormen Sven som ställde in tåg i Skåne. Dumma, dumma stormen Simone. Och dummast av dem alla, tyfonen Haiyan som lekte korthus med Filippinerna. Hur många dog? På mindre än två månader! Dumma regn. Vi hade snö i två dagar. Det var vackert. Allt kändes normalt. Sen smälte snön och det började regna. På mitt torg säljer de ekologiska julgranar. Förra året var ju isarna stabila. Snö är bra. Ju mindre tid jag tillbringar med den desto mer vill jag åka skidor. Nu får vi en grön jul. Idyllen dör men snöfritt nyår är säkert bra för den som uppskattar dödsförskräckande giftspridande fyrverkerier, så det går på ett ut. Gnälla? Gnälla om en grön jul? Du ska gnälla om COP19. Du ska gnälla om åtta timmar om dagen på jobbet. Du ska gnälla om dyra busskort och billig bensin. Du ska gnälla men det är också viktigt med perspektiv. En grön jul bör vara förknippat med livrädsla. För ditt liv, ditt barns liv, för hela mänskligheten.
Jag är glad att så många av mina vänner och bekanta åkte till Kärrtorp idag och att detta genererat så ofantliga mängder pepp och kampvilja. Jag hoppas detta är den första av varje kommande dag som ska vara frälsningens dag för den fallna världen. Allt är allas om vi tar det röda pillret.
* Kanske så många som 20000, enligt DN. Alternativt bojkottade 2 miljoner stockholmare manifestationen, om Mats Dagerlind får tolkningsföreträde.
söndag 8 december 2013
torsdag 28 november 2013
Halva hjärtat
Substanser och jakt på helande processer.
Det är förstås inte så konstigt att en känner sig själv bra, kanske rentav alltför väl. Det är ju dag ut och dag in vi umgås med oss. Alla sina jag. Men det här med hur svårt det är att dra lärdom av sig själv. Jag är bäst på att betinga mig själv att göra vardagssaker i en viss ordning för att jag har förmågan att vara förtänksam. Kommer förstås inte på några exempel när jag väl behöver, men där kan jag förvåna mig själv. Med hur riskperceptiv jag är.
Men allt annat. Hånskratten ekar.
Som vanligt vill jag göra allt, vara överallt, och jag försöker. Jag ger mig själv ett ganska gott rykte. I praktiken blir allt halvhjärtat. Jag är överallt men producerar ingenting. Jag ser många mönster i det här. Det mönster som lyser med sin frånvaro är vägen till aktiviteter som alltid genererar praktisk handling. Inte mötesformalia eller strategiskt snack. Aktivismen - som jag förespråkar av hela mitt hjärta men oftast inte finner vägen till. Vad är aktivism? Allt jag verkligen kan förstå som aktivism är övertagande. Allt åt Alla. Gratisarbete. Gerillaodling. Att gömma papperslösa.
Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid genom att slöa bort min tid. Den som tittar i min kalender förstår att det inte stämmer. Men för mig är slöandet också det eviga tuggandet som inte leder till förändring. Bara skenbar förändring. Kanske organisatorisk förändring. Det är visserligen bra för framtida förändringsarbete, men... ja, jag återfinner mig själv där tamejfan hela tiden. Förändra och organisera och strukturera.
Därför ska jag lägga ner lite grann. En vacker dag i framtiden. I framtiden då allt ska hända, för det är så jag funkar. På alla fronter. Konfrontation idag - varför om den kan vänta tills imorrn? Som jag funkar.
Och allt annat.
Det är förstås inte så konstigt att en känner sig själv bra, kanske rentav alltför väl. Det är ju dag ut och dag in vi umgås med oss. Alla sina jag. Men det här med hur svårt det är att dra lärdom av sig själv. Jag är bäst på att betinga mig själv att göra vardagssaker i en viss ordning för att jag har förmågan att vara förtänksam. Kommer förstås inte på några exempel när jag väl behöver, men där kan jag förvåna mig själv. Med hur riskperceptiv jag är.
Men allt annat. Hånskratten ekar.
Som vanligt vill jag göra allt, vara överallt, och jag försöker. Jag ger mig själv ett ganska gott rykte. I praktiken blir allt halvhjärtat. Jag är överallt men producerar ingenting. Jag ser många mönster i det här. Det mönster som lyser med sin frånvaro är vägen till aktiviteter som alltid genererar praktisk handling. Inte mötesformalia eller strategiskt snack. Aktivismen - som jag förespråkar av hela mitt hjärta men oftast inte finner vägen till. Vad är aktivism? Allt jag verkligen kan förstå som aktivism är övertagande. Allt åt Alla. Gratisarbete. Gerillaodling. Att gömma papperslösa.
Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid genom att slöa bort min tid. Den som tittar i min kalender förstår att det inte stämmer. Men för mig är slöandet också det eviga tuggandet som inte leder till förändring. Bara skenbar förändring. Kanske organisatorisk förändring. Det är visserligen bra för framtida förändringsarbete, men... ja, jag återfinner mig själv där tamejfan hela tiden. Förändra och organisera och strukturera.
Därför ska jag lägga ner lite grann. En vacker dag i framtiden. I framtiden då allt ska hända, för det är så jag funkar. På alla fronter. Konfrontation idag - varför om den kan vänta tills imorrn? Som jag funkar.
Och allt annat.
fredag 18 oktober 2013
torsdag 26 september 2013
Att inte
Som ett väntat brev på posten kommer ofta till slut dagen då kroppen fungerar långsamt. Handen kan skriva, den kan skriva en lång lista med saker som borde göras, den kan klicka på dokument, den kan spela spel på telefonen. Men den kan inte riktigt tänka. Varningsklockorna klämtar. Fingrarna klickar sig iväg genom cyberrymden via flyktiga drömmar fram till flyktiga drömmar. Det går långsamt. Kalendern åker fram. Den bläddrar bakåt och hittar totalt noll lediga kvällar sedan semestern, bortsett från två sjukdomsdagar. När det lilla brevet ligger öppet på bordet stiger en lätt rök upp från det. Grå rök. Det svider i trakterna kring solarplexus, bara lite lite grann. Svalget är lite trögt. Nej, det finns ingen vägg. Bara en liten tröskel. Den långsamma kroppen tänker på Navid Modiri och livsfilosofin Getting Things Done. Som ju kan verka så bra. Om en vill inlemma sig. I ett högproduktivt samhälle. Där maten finns i affären. Och kampen för att vara någon i civilsamhället har ersatt kampen om att konsumera sig till status. Och den som gör mest är bäst. Och den som har färst lediga kvällar vinner men dör lite i förtid. Men det kanske inte gör något beroende på hur en ser på det här med framtiden. Hur en diskonterar.
Gettint Things Done.
Eller Varför Du Bör Ge Dig Själv Skuld När Du Är Trött pga Vi Vet Att Du Kan Mer.
Jag tänkte att jag ändå inte skulle komma någon vart och la mig i en solig fläck i vardagsrummet. Golvet var hårt. Jag tänkte "här är jag inte harmonisk". Strävan efter harmoni är per automatik materiell i mitt samhälle av bostadsrätt och dåligt förvaltad ledig dag. Jag tänkte "en hylla". Sen tänkte jag "allt måste bort".
Jag vet inte vad som driver mig att göra det jag gör och inte gör. Hänvisar ofta till stark pliktkänsla. Brist på bättre drömmar. Brist på drömmar. Men jag håller mig helst i det civila. Det ideella. Att jobba med det? Där sätter mina relativa jämförelser stopp. Där är självförtroendet för dåligt alternativt självinsikten för låg. Det är en intressant skillnad. Produkten förblir densamma.
Solen skiner och mitt mål för dagen är att träna ett pass samt införskaffa en trägaffel. Jag tror resten måste bli vila. Bittert är det sura gräset.
Gettint Things Done.
Eller Varför Du Bör Ge Dig Själv Skuld När Du Är Trött pga Vi Vet Att Du Kan Mer.
Jag tänkte att jag ändå inte skulle komma någon vart och la mig i en solig fläck i vardagsrummet. Golvet var hårt. Jag tänkte "här är jag inte harmonisk". Strävan efter harmoni är per automatik materiell i mitt samhälle av bostadsrätt och dåligt förvaltad ledig dag. Jag tänkte "en hylla". Sen tänkte jag "allt måste bort".
Jag vet inte vad som driver mig att göra det jag gör och inte gör. Hänvisar ofta till stark pliktkänsla. Brist på bättre drömmar. Brist på drömmar. Men jag håller mig helst i det civila. Det ideella. Att jobba med det? Där sätter mina relativa jämförelser stopp. Där är självförtroendet för dåligt alternativt självinsikten för låg. Det är en intressant skillnad. Produkten förblir densamma.
Solen skiner och mitt mål för dagen är att träna ett pass samt införskaffa en trägaffel. Jag tror resten måste bli vila. Bittert är det sura gräset.
måndag 23 september 2013
lördag 7 september 2013
söndag 18 augusti 2013
Ge / Se
Lyfta varann. Det kan förstås vara en segdragen bakomliggande strategi. Svårkopplad. Då kan det vara en dålig strategi. Trycka ner för att sen lyfta lite högre. Om en inte fattar. Om en ser huden i sin panna börja damma. Om en noterar att det går att krafsa bort flera centimeter. Då är det fel strategi. Att lyfta varann är ett självändamål i socialt samspel mellan vänner. Byt. Lyft varann. Ingen annan kommer göra det. Vi behöver samarbeta.
Individuell och kollektiv skärpning står på schemat idag, igår, imorrn.
måndag 8 juli 2013
Köttskatt nu! tackar Köttfri måndag.
Hej hej hallå dagboken.
Förra veckan tillbringade jag fyra dagar i Visby, där jag deltog i Almedalsveckan genom att kampanja för köttskatt. Vi såg ut typ så här:
Och vi syntes TYP ganska väl. Är det något vi varit bra på med våra stora kampanjer hittills, så är det att ha fått många att tro att vi är tio gånger så många som vi i själva verket varit när vi deltagit i Almedalsveckan. Jag kommer aldrig glömma snubben som tappade hakan när jag berättade att antalet Köttfri måndag-tröjor som rörde sig i Visby under Almedalsveckan 2010 (eller möjligtvis 2011) var nio, när han just chansat på 80.
Hursom. Jämfört med att ha en chockrosa Köttfri måndag-tröja så ledde denna tröja till färre samtal och diskussioner. Jag tror detta beror på att när vi kampanjade för Köttfri måndag 2010-2011 så var kampanjen en hävstång för att kunna ta i vegofrågor. Kampanjen var en isbrytare till ett samtalsämne som tidigare främst lyfts av djurrättsrörelsen. De har gjort det bra men det kan vara svårt att som vegan diskutera kött med en inbiten livstidsköttis. Avståndet är för långt. Isen har därför kunnat byggas tjock trots trägen kamp från djurrättsrörelsen, men tyvärr var – är – rosa, blommor och mellanmjölksbudskap (soja förstås) avväpnande just på det sätt som jag tror behövts för att göra vegofrågan allmän. Jag tror att Köttfri måndag varit en oerhört viktig kampanj för att vårt deltagande i årets Almedalsvecka föll ut som det gjorde. Inga konstiga påhopp. Inga ilskna tillrop. Förvånansvärt många som stannade upp och muttrade "köttskatt? ... jaha!... ja... varför inte?" eller "köttskatt? bra idé!". Och ett styrmedelsseminarium med 100 besökare, vilket i Almedalen-mått mätt är smått fantastiskt. Särskilt med tanke på vår arbetsinsats.
Jag vill med detta sagt passa på att försvara kampanjen Köttfri måndag lite grann. Jag slutade engagera mig på allvar i kampanjen för något år sedan och min åsikt är att den nu är så väletablerad att den klarar sig själv. Men jävlar vad jag tror den varit bra. Den ÄR bra.
Det är på många sätt lätt att kritisera kampanjen Köttfri måndag, i synnerhet från djuretiskt håll. Poängen med Köttfri måndag är att den samlar argument ur en rad synvinklar för en minskad köttkonsumtion/ett vegetariskt liv. Jag anser att det är ganska lätt att argumentera rentav för veganism såväl ur djurrättsperspektiv som rättviseperspektiv, miljöperspektiv och hälsoperspektiv. På så sätt tänker jag att det går att argumentera för köttfria dagar med i stort sett alla människor som har ett uns av empati. När kampanjen drogs igång i Sverige var det just detta vi byggde utifrån, då vi ville pröva att kombinera dessa rörelser för att förhoppningsvis dra upp köttfrågan på den mediala och politiska agendan. Köttfri måndag ska inte förstås som en miljökampanj, ej heller en djurättskampanj eller något annat. Kampanjens stödjare stödjer kampanjen av sina specifika skäl och den som pekar ut sig själv som kampanjeföreträdare måste respektera alla dessa skäl.
Det finns de som hävdar att så fort man pratar om de negativa konsekvenserna av animaliekonsumtion ur annat perspektiv än ur djurrättsperspektiv, är det en förlust för djuren. Om man tolkar Köttfri måndag som en kampanj där "undantaget bekräftar regeln" gäller, så håller jag helt med om det. Visst är det en extremt pragmatisk kampanj i synnerhet med tanke på det rosa, fluffiga och snälla budskapet "käka köttfritt på måndagar". Men det är egentligen inte vad kampanjen handlar om. Den handlar om att alla måste äta mindre kött/animalier, där en köttfri dag är en början. För mig är "varannan vego" ett rimligt steg två. Steg tre är ett vegoliv. Ett annat led i samma anda, är att den i en rejält missmodig tolkning kan ses som att kött är reko sex dagar i veckan eftersom en dag är vegodag. Tycker du att Köttfri måndag bidrar till att LEGITIMERA kött ur miljö- och hälsoskäl? Köttfri måndag tolkas ibland ondsint också som en i raden av individualistiska kampanjer där vi ska konsumera oss till en bättre värld – trots att de som oftast snappat kampanjen faktiskt varit offentliga verksamheter och kommuner.
Betyder detta samtidigt att man inte får prata om animalier ur miljöperspektiv? Nog för att det är att sätta sig över djuren när miljörörelsen pratar om kött i kvantitativa termer och inte om djur som individer, men precis som en djurrättsorganisation kan ha en antipäls-kampanj eller antiburägg-kampanj (vilket också kan tyckas problematiskt om "undantaget bekräftar regeln" gäller) så är KM en vegokampanj, alltså på gott och ont frikopplad från andra frågor som handlar om djurindustri och djurutnyttjande (precis som en antipälskampanj inte direkt är kopplad till det vi äter).
Man kanske kan säga att Köttfri måndag är en kampanj i väntan på, eller på vägen till revolutionen. Det är den i alla fall för mig. Idag är vi långt, långt, långt från en vegansk värld. Jag har mött människor och pratat köttfri måndag som på fullt allvar sagt "jag är med dig, jag äter gärna mindre kött för miljöns skull, av hälsoskäl och för att maten räcker till fler, men om du börjar snacka om att djur har rättigheter så tappar du mig direkt, då kan du gå". För att vi ska kunna veganisera världen så behöver vi bearbeta den väl. Djurrättsrörelsen har jobbat hårt i över hundra år och idag är pälsdjursuppfödning förbjudet i flera länder. Jag vågar inte ens tänka på hur världen hade sett ut UTAN djurrättsrörelsens närvaro. Fortfarande tycks dock begrepp som vegan och djurrätt uppfattas som provocerande. Så ser världen (Sverige) ut och det är en verklighet vi måste utgå ifrån. Alla idéer måste utgå från verkligheten. Jag önskar mitt budskap i alla lägen kunde vara "go vegan" och att detta skulle vara gångbart, men det är inte det. Däremot har det med all önskvärd tydlighet blivit klart för mig att om jag paketerar mina fakta i budskapet "köttfri måndag" (dvs ät vegetariskt minst en dag i veckan) så får jag allt jag vill ha sagt sagt och alla hittills har lyssnat. Jag kan rabbla ett stort antal människor som på riktigt ökat sina antal vegetariska måltider per vecka markant - allt från en dag till alla dagar alltid har jag sett som resultat. Alla tar olika lång tid på sig.
Med Köttfri måndag vill vi (och har lyckats) lyfta vegofrågan som praktisk politisk fråga och har fått ett stort gäng kommunfullmäktige att diskutera vegetarisk kost och flera också att besluta att kommunens invånare ska käka mer vegetarisk mat. Och! Den har möjliggjort för SMMI:s kampanj "Köttskatt nu!" att nu tre år senare tas på fullt allvar och diskuteras i SVT Debatt och i intervjuer med Eskil Erlandsson. Det är coolt.
"Köttfri måndag tillåter djurförtryck sex dagar i veckan" är en ganska trist tolkning av kampanjen. Det är att tolka kampanjen som en kampanj för köttätande sex dagar i veckan. Inte som en kampanj för ökad andel vegetarisk kost i människors vardag. Alla lever inte i en veganbubbla. Träder man ur den får man en chock. Köttfri måndag har enligt mig bidragit till att vi har en mer levande vegodebatt i samhället än på väldigt länge, som dessutom är knuten till politiska åtgärder. Jag tycker inte heller det räcker med en köttfri dag i veckan, verkligen inte. Men det är där vi är nu för att vi ska kunna få med alla. Jag tror Köttfri måndag är med och banar väg för breda politiska överenskommelser om minskad köttkonsumtion.
Förra veckan tillbringade jag fyra dagar i Visby, där jag deltog i Almedalsveckan genom att kampanja för köttskatt. Vi såg ut typ så här:
Och vi syntes TYP ganska väl. Är det något vi varit bra på med våra stora kampanjer hittills, så är det att ha fått många att tro att vi är tio gånger så många som vi i själva verket varit när vi deltagit i Almedalsveckan. Jag kommer aldrig glömma snubben som tappade hakan när jag berättade att antalet Köttfri måndag-tröjor som rörde sig i Visby under Almedalsveckan 2010 (eller möjligtvis 2011) var nio, när han just chansat på 80.
Hursom. Jämfört med att ha en chockrosa Köttfri måndag-tröja så ledde denna tröja till färre samtal och diskussioner. Jag tror detta beror på att när vi kampanjade för Köttfri måndag 2010-2011 så var kampanjen en hävstång för att kunna ta i vegofrågor. Kampanjen var en isbrytare till ett samtalsämne som tidigare främst lyfts av djurrättsrörelsen. De har gjort det bra men det kan vara svårt att som vegan diskutera kött med en inbiten livstidsköttis. Avståndet är för långt. Isen har därför kunnat byggas tjock trots trägen kamp från djurrättsrörelsen, men tyvärr var – är – rosa, blommor och mellanmjölksbudskap (soja förstås) avväpnande just på det sätt som jag tror behövts för att göra vegofrågan allmän. Jag tror att Köttfri måndag varit en oerhört viktig kampanj för att vårt deltagande i årets Almedalsvecka föll ut som det gjorde. Inga konstiga påhopp. Inga ilskna tillrop. Förvånansvärt många som stannade upp och muttrade "köttskatt? ... jaha!... ja... varför inte?" eller "köttskatt? bra idé!". Och ett styrmedelsseminarium med 100 besökare, vilket i Almedalen-mått mätt är smått fantastiskt. Särskilt med tanke på vår arbetsinsats.
Jag vill med detta sagt passa på att försvara kampanjen Köttfri måndag lite grann. Jag slutade engagera mig på allvar i kampanjen för något år sedan och min åsikt är att den nu är så väletablerad att den klarar sig själv. Men jävlar vad jag tror den varit bra. Den ÄR bra.
Det är på många sätt lätt att kritisera kampanjen Köttfri måndag, i synnerhet från djuretiskt håll. Poängen med Köttfri måndag är att den samlar argument ur en rad synvinklar för en minskad köttkonsumtion/ett vegetariskt liv. Jag anser att det är ganska lätt att argumentera rentav för veganism såväl ur djurrättsperspektiv som rättviseperspektiv, miljöperspektiv och hälsoperspektiv. På så sätt tänker jag att det går att argumentera för köttfria dagar med i stort sett alla människor som har ett uns av empati. När kampanjen drogs igång i Sverige var det just detta vi byggde utifrån, då vi ville pröva att kombinera dessa rörelser för att förhoppningsvis dra upp köttfrågan på den mediala och politiska agendan. Köttfri måndag ska inte förstås som en miljökampanj, ej heller en djurättskampanj eller något annat. Kampanjens stödjare stödjer kampanjen av sina specifika skäl och den som pekar ut sig själv som kampanjeföreträdare måste respektera alla dessa skäl.
Det finns de som hävdar att så fort man pratar om de negativa konsekvenserna av animaliekonsumtion ur annat perspektiv än ur djurrättsperspektiv, är det en förlust för djuren. Om man tolkar Köttfri måndag som en kampanj där "undantaget bekräftar regeln" gäller, så håller jag helt med om det. Visst är det en extremt pragmatisk kampanj i synnerhet med tanke på det rosa, fluffiga och snälla budskapet "käka köttfritt på måndagar". Men det är egentligen inte vad kampanjen handlar om. Den handlar om att alla måste äta mindre kött/animalier, där en köttfri dag är en början. För mig är "varannan vego" ett rimligt steg två. Steg tre är ett vegoliv. Ett annat led i samma anda, är att den i en rejält missmodig tolkning kan ses som att kött är reko sex dagar i veckan eftersom en dag är vegodag. Tycker du att Köttfri måndag bidrar till att LEGITIMERA kött ur miljö- och hälsoskäl? Köttfri måndag tolkas ibland ondsint också som en i raden av individualistiska kampanjer där vi ska konsumera oss till en bättre värld – trots att de som oftast snappat kampanjen faktiskt varit offentliga verksamheter och kommuner.
Betyder detta samtidigt att man inte får prata om animalier ur miljöperspektiv? Nog för att det är att sätta sig över djuren när miljörörelsen pratar om kött i kvantitativa termer och inte om djur som individer, men precis som en djurrättsorganisation kan ha en antipäls-kampanj eller antiburägg-kampanj (vilket också kan tyckas problematiskt om "undantaget bekräftar regeln" gäller) så är KM en vegokampanj, alltså på gott och ont frikopplad från andra frågor som handlar om djurindustri och djurutnyttjande (precis som en antipälskampanj inte direkt är kopplad till det vi äter).
Man kanske kan säga att Köttfri måndag är en kampanj i väntan på, eller på vägen till revolutionen. Det är den i alla fall för mig. Idag är vi långt, långt, långt från en vegansk värld. Jag har mött människor och pratat köttfri måndag som på fullt allvar sagt "jag är med dig, jag äter gärna mindre kött för miljöns skull, av hälsoskäl och för att maten räcker till fler, men om du börjar snacka om att djur har rättigheter så tappar du mig direkt, då kan du gå". För att vi ska kunna veganisera världen så behöver vi bearbeta den väl. Djurrättsrörelsen har jobbat hårt i över hundra år och idag är pälsdjursuppfödning förbjudet i flera länder. Jag vågar inte ens tänka på hur världen hade sett ut UTAN djurrättsrörelsens närvaro. Fortfarande tycks dock begrepp som vegan och djurrätt uppfattas som provocerande. Så ser världen (Sverige) ut och det är en verklighet vi måste utgå ifrån. Alla idéer måste utgå från verkligheten. Jag önskar mitt budskap i alla lägen kunde vara "go vegan" och att detta skulle vara gångbart, men det är inte det. Däremot har det med all önskvärd tydlighet blivit klart för mig att om jag paketerar mina fakta i budskapet "köttfri måndag" (dvs ät vegetariskt minst en dag i veckan) så får jag allt jag vill ha sagt sagt och alla hittills har lyssnat. Jag kan rabbla ett stort antal människor som på riktigt ökat sina antal vegetariska måltider per vecka markant - allt från en dag till alla dagar alltid har jag sett som resultat. Alla tar olika lång tid på sig.
Med Köttfri måndag vill vi (och har lyckats) lyfta vegofrågan som praktisk politisk fråga och har fått ett stort gäng kommunfullmäktige att diskutera vegetarisk kost och flera också att besluta att kommunens invånare ska käka mer vegetarisk mat. Och! Den har möjliggjort för SMMI:s kampanj "Köttskatt nu!" att nu tre år senare tas på fullt allvar och diskuteras i SVT Debatt och i intervjuer med Eskil Erlandsson. Det är coolt.
"Köttfri måndag tillåter djurförtryck sex dagar i veckan" är en ganska trist tolkning av kampanjen. Det är att tolka kampanjen som en kampanj för köttätande sex dagar i veckan. Inte som en kampanj för ökad andel vegetarisk kost i människors vardag. Alla lever inte i en veganbubbla. Träder man ur den får man en chock. Köttfri måndag har enligt mig bidragit till att vi har en mer levande vegodebatt i samhället än på väldigt länge, som dessutom är knuten till politiska åtgärder. Jag tycker inte heller det räcker med en köttfri dag i veckan, verkligen inte. Men det är där vi är nu för att vi ska kunna få med alla. Jag tror Köttfri måndag är med och banar väg för breda politiska överenskommelser om minskad köttkonsumtion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

