Två gånger i mitt liv har jag upplevt hur någon som stått mig nära gjort stora ansträngningar för att radera mig ur sitt liv. Det är för jävla sjukt. Vidrigt. Helt ovärdigt sätt att behandla mig. Blir fan förbannad. Utöver djupt sårad.

Det gör så ont i min kropp.

Hjärtvärk

Åter hjärtvärk

NÖDEN

HAR

INGEN

LAG

saker jag behöver lära mig

att göra en endaste sak för att jag tycker det är roligt och inte för att jag är bra på det eller av någon anledning anser att jag borde

ge lite av de goda råd jag ger till andra till mig själv. lyssna på mig själv liksom. jag har fan ingen respekt för mig själv. synd på en helt ok tjej.

Oftare än bekvämt känner jag mig som ett skal som fylls av andras vilja. Och drar den osunda slutsatsen att det blir bäst så. Så ser jag mig om ibland och funderar på om det var detta liv jag ville ha. Kan inte svara. Var det detta livet hade att erbjuda. Ja, det var ju upp till mig. Och här sitter jag nu. Och tänker tillbaka på allt som aldrig hänt.

Kvaliteten på mig som medmänniska just nu, hyfsat låg.

Hehe. Jag tror det kan vara så att de mer besynnerliga av mina beteenden och beslut bottnar i en stark vilja att alltid välja det alternativ där jag sviker tillväxten och kapitalackumulationen i störst utsträckning. Slog mig. Det är ju så skönt.

Handlederna känner sig osäkra på sin karaktär.

Plattityd is my middle-name.

Jag orkar inte lyssna och jag orkar inte höra.

Man är ju absolut nada. Atomisering kan dö men skulle detta göra en mindre förbannat ensam? Har man nånsin nån jävla agens?

Att inte veta ifall jag imorgon kommer kunna stå för det jag sagt idag. Den känslan.

Allt jag får existerar. Detta är också ditt. Förstår du? Allt du vill ha är ditt. Allt finns. Det som fråntas dig är stöld. Förstår du?

Att samla och skänka pengar. Är detta en solidarisk handling i fler fall än om mottagaren för en politisk, revolutionär kamp?

Tänk om jag slapp veta hur det går att ha det. 

Och idag hundratjugo.

I en annan tillvaro samvaro närvaro hade jag blivit hundra procent ompysslad idag. Kanske hundratio.

Motstånd mot logiken eller uttrycket. Det kan man fundera på.

det är omöjligt att vara konsekvent utan att bo på en öde ö och det hjälper ju ingen.