minnets saft

först och främst: jag lyssnar i detta nu på KENT. ja ja ja ja ja ja jag får väl medge att jag inte tycker exakt som för tio-fjorton år sedan om dem. de har blivit bra. jag har blivit bättre. ja jag lyssnar så klart på 20 år gammalt kent-album.

det var det.

jag kom hit för att skriva om fängelset. jag förstår att man kan vilja ta sitt liv. det här är en bra artikel om en aspekt av samhällsfängelset: https://aeon.co/essays/the-idea-that-gender-is-a-spectrum-is-a-new-gender-prison
vet att jag har en omedelbar närhet till svår hopplöshetskänsla och -inställning till samhället och strukturerna. jag tror säkert det går att uppleva lycka och att uppleva någon form av frihet inom detta samhälle, men jag tror lika säkert att denna lycka och frihet är falsk och baserad på en idé om sig själv som en atom. som om det vore möjligt att vara lycklig när det finns barnsydda kläder på HM. när vi kan vara glada över att ha köpt ett sånt plagg. som om det vore möjligt att vara lycklig när det finns folk som öppet och ogenerat älskar sina jobb. som om det vore möjligt att vara lycklig när så många är drabbade av ensamhet.

jag har tänkt i så många år att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och att det jag med hel och hållen säkerhet vet att jag vill med mitt liv inte är särskilt möjligt då det så att säga ligger i andras händer och i den ej nedmonterbara strukturen. jag vet att den där så trendiga optimismen kan göra små underverk, men verkligen fan ta det glättiga livet. det upprätthåller allt vi borde hata. vi skulle kunna utveckla kapitalismen till det kanske rentav näst bästa genom välfärdsstaten, men så länge den exploaterande, kontrollerande ordningen råder har vi fortfarande ett kontrollerande, exploaterande system. jättejättebra privat sjukvård är fortfarande privat sjukvård som förutsätter en marknad som förutsätter ojämlikhet och orättvisa som alltid är exploaterande. jättejättebra offentlig sjukvård som en del av välfärdsstaten i en utvecklad kapitalism är ett perfekt exempel på systemets briljanta förmåga att bemantla den exploatering som utgör dess fundament. ju mer avancerad välfärdsstat desto mer fördolt blir det exploaterande förhållandet. följdaktligen blir vi mer tillfreds. passiva. förledda. vi kan ha en varumarknad där de produkter som säljs är ypperligt PK, ekologiska, odlade av frigående människor med goda arbetsvillkor, fraktade med nån sorts cykel, sålda till ett pris som täcker miljöskadekostnader (som kanske förresten inte finns). de är fortfarande varor på en marknad. varuformen är fundamental för kapitalismen. lönearbetet är fundamentalt för kapitalismen. varuformen och lönearbetet är exploateringens hjärta. det är privategendomens och varuproduktionens hjärta. ypperligt PK varor är inte ett rimligt mål att kämpa för. inga varor alls är bättre.

jag kan inte se hur optimismen skulle gynna mitt liv. den kommer inte att expropriera alla bostäder och göra det möjligt att bo på ett annat sätt. den kommer inte att spränga kärnfamiljen. den kommer inte förgöra det koloniala förhållandet och rasismen. osv osv osv.

jag är 28 och känner att jag plötsligt blivit gammal. nästan alla mina vänner har sugits upp i tvåsamheten. och jag har en katt, min älskade som på grund av strukturen, denna ordnade oordning låser mig till henne. jag är rädd. och jag känner oändlig ensamhet. jag känner omöjlighet inför min egen öppenhet. jag känner att jag skulle bränna mig för svårt.

taget ur sitt sammanhang men likväl:

I see myself on my deathbed saying

"I wish I would have loved less"

Vårens godaste ska utsättas för poängsättning

Jag vet helt uppenbart inte bättre och sträcker därför upp mina händer.
Jag verkar törstig. Alltså omedvetet törstig, o-valt törstig, som ett behov. Tror så här om släckningsarbetet.
• Fysisk närhet. Den kan vara helt tyst, helt stilla.
• Projekt. Jag  v e t  i n t e  men något måste jag se till.
Det är just precis så krasst. Tack svensk sjukvård för förädlingen av min förmåga till självanalys. Jag tackar dig.

Och jag kan ändå förstå att det här är helt sant men vad som är sant säger ringa till inget om alla andra sanningar. Ockhams rakkniv eller vinkkar smahkcO.

Och utmaningarna. Jag har blivit lönearbetesskadad och tänker i utmaningar i stället för i fucked up skitsvåra problem. Till exempel om den egna viljan är möjlig att isolera och hur man scannar av sin egen vilja utan att försvaga sitt beroende. För det vill man fan inte försvaga - då har man helt tappat konceptet om vad det innebär att vara människa. Hur gör man för att inte gå vilse i en idé om att den egna individuella viljan är överordnad både för ens välbefinnande och i samhället? Herregud

Två bäst kärlekssånger som doftar så jävla förlorande varmt oändligt hoppfullt av oförstörd förälskelse. Tänker inte skämmas.





Nu ska jag blanda dyr bourbon med chokladdryck och is och tänka jättemycket på smörgåstårta dvs framtidens mat.

Hur går det ihop att gilla en lagom utmaning

Det gör det ju inte

Betyder det kanske bara att man inte vill bli uttråkad 

För ett år sedan var jag mer bländad än någonsin. Jag hoppas jag kommer få känna så igen. 

Drabbande

Vet inte när jag började på denna lilla samling av textrader från låtar, men jag vet att det var många år sedan. Den kan nog inte bli komplett men här är sju som drabbar mig varje gång.


"Jag försöker inte dö när du bara vill vara min vän"

"Fler och fler djur kommer att komma till din dörr när det blir mörkt, vad gör du då?"

"I remember making out on an airplane, still afraid of flying but with you I'd die today"


"There's a thousand things I shouldn't do, but if I do them I should do them with you"

"Kom som om imorgon inte fanns"

"Alla ni som är som jag och aldrig riktigt kommer se att den enda chans vi får, det är den som vi får just nu"

"Tänk på mig nån enstaka gång"


Ja och kärlek är liv.
Simon Norrsveden, Dungen, Yeasayer, Ed Harcourt, Dungen, Simon Norrsveden, Kjell Höglund

Terapi som kvartalsrapport

I den moderna terapin ska medvetandet fungera lika snabbt som samhället i stort. Det får inte ta tid. Vrid åt lite här, så förändras det där. Var tacksam för att du har rent vatten, du är lyckad. Den moderna terapins 450 minuter från dysfunktionell till prima kräver därför sitt fokus. För min del har vi landat i ett fokus på behov. Vi gräver i ryggsäcken men i bästa evidensbefrämjande klamrar vi oss ändå fast, hängandes, i själva det beteende som är tillvarons lilla skulptur. En framtvingad fixerad skulptur som får medvetandet att framstå som just sådan - fix, möjlig att definiera. Jag har nu fått i uppgift att kartlägga mina behov i ett visst hänseende. Vi måste göra så eftersom det vore onödigt att slösa tid på att prata fram det. Min terapeut sympatiserar lika lite med denna hets som jag.

Den som sett en film på en boll av gummiband som sågas itu vet vad som händer. Först händer inget. Sen händer allt.

När jag börjar nysta i mina behov och varför det är så svårt för mig att identifiera dem så känns det som att det börjar mullra i min kropp. Och jag backar, för jag orkar inte. Jag förbannar min oförmåga att ha det enkelt. Jag öppnar min Instagram-app på telefonen.

FOMO i preteritum.
Vad har jag gjort, vad har jag missat, allt är för sent.

Och ändå ligger den där, den ljusa morgondagen, och låtsas vara en tid som ännu inte finns, med alla sina möjligheter.

Jävlarrrrr vad denna digitala plats blivit mitt medium för mörker.

Fniss

Vi stod laglydigt och väntade vid övergångsstället. Hon med ansvar för ytterligare två livs säkerhet, jag med ansvar för att inte ha sönder den glasburk jag aldrig vill ha sönder även om det vore bra för mig. Hon var inte särskilt vacker, men hon hade en barnvagn, en hund och rosa skor. Hon hade älskat någon, hon älskade någon, hon älskar någon, förmodligen minst tre. Jag tänkte: Hur? Och sen tänkte jag en tanke jag inte tidigare tänkt, en helt nykter och uppfriskande klar tanke: kanske är jag svår att älska.

Hoppet är ännu värre.

Villkorslöshet. Eländiga villkorslöshet. Du bottenlösa källa till frustration, sorg och omsorg.

Hjärnspökena.

Jag gillar att sova och jag är glad över att jag inte haft insomningsproblem på länge. Men hallå. Vad har livet för jävla skittendens att skapa nya jämvikter. Nu vaknar jag om nätterna i stället. OCH!

Och.

Jag drömmer mardrömmar närapå varje natt.

I natt vaknade jag med svett rinnandes ned för ryggen och en fruktansvärd vibrerande, pulserande isning ända ner till tårna. Jag hade just drömt att jag befann mig i en lägenhet som tydligen var min pappas. Den låg på gatuplan. Jag kände mig extremt iakttagen. Alla persienner var uppdragna. Ensliga människor utanför tittade in. Det var i alla fall vad jag inbillade mig. Jag tänkte gång på gång i drömmen att "shit helvete, jag har blivit paranoid". Drog ner persiennerna en efter en. Shit helvete, jag har blivit paranoid, den här persiennen måste ner. En bil stannade på gatan. Jag drog ner sista markisen. Från bilen stacks ett flertal mynningar från kpistar ut och pepprade in en störtskur mot grannlägenheten. Sen rullade bilen i väg. Då vaknade jag.

Shit helvete, jag har blivit paranoid. Jag var så rädd när jag vaknade. Katten låg där hon låg när vi somnade. Som en liten boll intill mitt bröst.

Andra drömmar jag drömt senaste dagarna:
- Att jag fått ett dödsbesked. Jag ska dö. Det är helt ofrånkomligt och det är snart.
- Att jag träffar mitt ex. Han vill göra nåt med mig, oklart vad. Han säger "snälla, bara detta, jag vill ju faktiskt aldrig någonsin se dig mer sen".

Jag saknar honom så mycket att det med tanke på allt känns som ett skitdåligt skämt

Skulle vilja tapetsera stan med bilder på mitt hjärtas fröjd men jag kan inte vara den jag förbannar.

När lyckan och glädjen måste visas upp för andra bör den nog skärskådas.

you say potato, I say fuck you

men

mitt

avtryck

är

permanent

jag förstår att det blev en klyscha att kalla sin blogg för en ventil.
vad är detta för semioffentligt format egentligen. jag trodde det inrymde sådan sprängkraft. minns det väl. min egen argumentation 2007. vad är det som driver mig att vilja möjligheten att andra läser. på många sätt är det jag skriver mina handleder. jag ville säga det att min katt är på riktigt. hon tvättar sig med sin riktiga lilla kattunga. hon har en liten katthaka. hon har pyttesmå kattänder i nederkäken. hon är min familj. jag ville också säga det att jag hellre skulle dö än att inte ha min bokcirkel som heter Den lilla döden, som jag ska skriva boken Den lilla döden med. jag ville också säga att jag känner mycket, mycket lite hopp. jag har inga förhoppningar inför min egen lycka. jag synar inte min egen vilja för jag lever i förvissningen om att min egen vilja kommer leda mig till besvikelse. jag ville egentligen skriva vad jag verkligen vill, men detta kommer jag inte att erkänna för gör jag det så kommer min besvikelse bli semioffentlig och min ensamhet riskerar att mötas med medlidande. det är ointressant. jag är inte svag men jag är alltid starkare när jag inte är ensam.

det mesta ordnar sig väl ändå INTE?

JAG.

har en mycket kort väg mellan högst specifik och specificerad sorg
och vid och bred ilska.

i ilskan är jag jordens högsta punkt och alla andra är en besvikelse.

där står jag alldeles ensam med en sax i handen
och alla de andra håller hårt i sitt slaka band.


med avseende på detta kan ingen anklaga mig för att vara otydlig.

är det inte lite osunt att äcklas av andras meddelade lycka
att bestämt tro att det bara är ett sken
att livet egentligen bara är på låtsas
och att bara döden är på riktigt