ser jag inte exakt likadan ut och är jag inte nästan helt densamma

jag måste skriva,

det känns som det är flera saker jag måste skriva och som att något genomskinligt berg hindrar mig.

jag behöver skriva en skönlitterär skildring av mitt liv, den kan börja på götgatan med en blå kappa.

jag behöver skriva om en flyktig tankegång, ett ögonblick if you will, om att fastna i tiden. om att mina föräldrar kanske fastnade i 1995, och jag har nog fastnat i tonåren. 

jag behöver skriva om vad jag faktiskt bär på för struktur. kanske har jag skrivit om det sjutti gånger redan. då behöver jag göra det igen. 

och jag behöver skriva om en känsla som spökar och som jagar mig i sin spökskepnad, att jag egentligen är någon annan, att jag egentligen inte är som jag är, att jag borde fungera på ett annat sätt, borde ha hamnat med andra människor och blommat. inte som en bitterhet utan som ett lås, en parallell, en otur.

 Jag hamnar här, det kunde ha varit en annan plats lika gärna.

Tråden,

tappar jag och hamnar här. Koncentrationsfönstret är kort när det är förknippat med inre aktivering. Och då avses inte bäckenbotten.

Hur behåller man koncentrationen när det känns som att livet är över

Över molnen, under molnen

Sous les pavés, la plage

Hastigheterna i kroppen och ändå är den större nyheten att det hittills mest närbelägna svarta hålet har upptäckts, 1000 ljusår bort.

Hastigheterna, en känsla av något sammanhållet och funktionellt drabbade och ögonblickligen, ett lokomotiv. En självklarhet. En oro. En till. 

En annan oro.

2. Ett hopp.

Varför växer inte min philodendron green princess. Bevisar den selektiva färdigheter i kombination med kontext, månne, som en präktigt övertydlig uppvisning av existensen.

Allt

leder

vidare.

Vilda nyheter:

Jag minns inte när senast jag grät.

!!!!!!!!

Priset av ett liv där dalarna är över havet, inte under, jag vet inte vad det är. Vad är den mörka kreativiteten värd. Vad är världsilskan värd. Har samhället råd att färre bär på akut världsilska.

Men ljuset. Är det så här det kan vara att leva? Det är ett nytt liv.

Jag har börjat drömma dystopiskt
Hela skogen brann, hela kusten brann
Ett pärlband av kasar,
anlagda.

Ängsliga män med öppen halsduk och för liten keps, runda glasögon. Lätt att tro om dem. Men de är rädda som alla vi andra.

Skämtar bort den skräck som gör mig trivsam SKÅNSKA GÖTEBORGSKA JOB Jag fick det med från allra första början En djup rädsla, nedärvd, år, år, år, omedelbart undflyende antigräv, för vad finnes.

Årmiljoner av kärlekslöshet Ett rep och någonstans långt in i framtiden, en projektil i främre änden.

Det går att förvärvsarbeta med finish och det går att ta 600 kronor i timmen för att flytta pixel upp ner seriff sans seriff kalibrera skärmen förebygga musarm kerna AV för att vinna alla pengar. Aldrig ha semester aldrig pilla på ett kollektivavtal alltid sitta med kutad rygg vänd mot alla barn och hushållssysslor förutom om fasaden måste högtryckstvättas förstås. Det går att bygga ett duktigt barn som ställer upp som medlare och fotomodell, bara ett väldigt, väldigt diskret leende det är jättefint perfekt.

Ett diskret leende är jättefint perfekt till 30 års ålder. Trettioförsta året.

Det trettioförsta året är ljudlöst.

Du är mitt zontillägg.
Ytterkanterna blir möjliga, hela kartan synlig.

Du är mitt motstånd.
Olikheten gör även mina kanter skarpare.

Du är min möjliga vänskap.
Intäkten för att de alla kan vara dina öron, ditt skratt, din öppenhet, i egen hög form.

Du är mitt perspektiv.
Gåtans ena svar, föränderligt och evigt möjligt.

Du är mitt eviga frågetecken.
Varför? Ville? Du? Inte?

Du är min katt.
Mjau mjau mjau mjau.

Du är min mörka glänta.
Ett svart hål av nu, tid, moralens omöjlighet, minne, motstånd, avstånd, fenomenologi.

Du är min katalysator.
En förångad droppe, kondenserad mot integritetens och värdighetens dittills osynliga insida.

Du är mitt lugn.
Låt oss helt enkelt stanna inomhus.




Portalparagrafen lyser.
I kommunismen kommer alla dessa individer och jag själv uppgå till en stor molekyl.
Vi behöver inte vara ensamma. Vi behöver inte vara ensamma.

Portal-
Para-
Grafen

Då sorgen ska sluta vara inbyggd.

Jag tänker på den manliga vänskapens uthållighet och hängivenhet

Två timmar kan vara så stora att de skapar ett helt nytt perspektiv

Det är enormt

All min begåvning ska en dag få skina fritt

Nedslaget i årets sista inför morgondagen som är likadan som alla andra dagar.

Året har varit ett av smärta. Smärta av sorg, smärta av besvikelse, smärta av självkännedom, smärta av smärta, smärta av kärlek. Igår rev katten mig.

Jag har befunnit mig så nära, bara på andra sidan av en glasskiva som gränsat mot ett färgglatt liv med oväntade, vackra former med ej fix baksida, skinande sol, uppfriskande regn, okända stigar ej att rädas. Jag har sett allt detta. Kanske glorifierat det. Som ett ledset barn som står vid glasfönstret och ser sin förälder vinka hejdå. Vi får se om jag kommer och hämtar dig efter jobbet. Kanske.

Jag har känt klistret under fötterna. Kedjorna runt fotlederna. Gummibanden mellan golv och knä. Denna känsla har varit så riktig. Det fascinerar mig att jag har en bildvärld av detta. Jag har känt att jag befunnit mig på en flytdyna, bara vatten runtomkring och under, tunna armar av simmande människor försöker hålla dynan stabil. Men den flyter. Jag måste befinna mig på den.

Året har varit svårt. Det har varit utmanande. Jag har vuxit. Tacksam för det antar jag. Kul att simma i skit som ingen annan ser. Människor har försvunnit. Människor har tillkommit. Sorg. Uppgivenhet. Matthet.

Självömkan. Detta att inte alla har gummiband mellan golv och knä. Att inte alla tar sats och kör och sen inte flyger bakåt och slår i huvudet. Att det finns vassa saxar som kan klippa av gummibanden och att jag inte hittat dem än. Att det får mig att ifrågasätta min egen förmåga. Är jag inkapabel. Fast i självömkan. En järnkula i bakhuvudet hela tiden.

Och ibland kan jag flyga.

Jag klipper ut och gör otillgängligt

"Will you love me when I'm old?"

Jägaren drunknade nästan och detta är en så svindlande fråga som faktiskt kan ha svaret ja redan. De älskade är många.

När all snö dör

Är jag inte så himla enkel?

Säg en sak jag inte skulle säga.

Bortsett från mina hemligheter - de är hemliga

Det är fan ni några, många, som är skitsvåra. Vill ni verkligen prata om skittråkiga saker. Vill ni det? Vad är ens kul

Jag är inte rätt person att ställa en sån fråga. Herregud jag oljar in mina nagelband och känner mig orolig när jag inte velat läsa bok på flera dagar. "kul"

Verkligen helt. Ni är kanske bara mycket smartare än jag. Och kan göra omständigheterna kul. Bara så där. 

Dra lite

minnets saft

först och främst: jag lyssnar i detta nu på KENT. ja ja ja ja ja ja jag får väl medge att jag inte tycker exakt som för tio-fjorton år sedan om dem. de har blivit bra. jag har blivit bättre. ja jag lyssnar så klart på 20 år gammalt kent-album.

det var det.

jag kom hit för att skriva om fängelset. jag förstår att man kan vilja ta sitt liv. det här är en bra artikel om en aspekt av samhällsfängelset: https://aeon.co/essays/the-idea-that-gender-is-a-spectrum-is-a-new-gender-prison
vet att jag har en omedelbar närhet till svår hopplöshetskänsla och -inställning till samhället och strukturerna. jag tror säkert det går att uppleva lycka och att uppleva någon form av frihet inom detta samhälle, men jag tror lika säkert att denna lycka och frihet är falsk och baserad på en idé om sig själv som en atom. som om det vore möjligt att vara lycklig när det finns barnsydda kläder på HM. när vi kan vara glada över att ha köpt ett sånt plagg. som om det vore möjligt att vara lycklig när det finns folk som öppet och ogenerat älskar sina jobb. som om det vore möjligt att vara lycklig när så många är drabbade av ensamhet.

jag har tänkt i så många år att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och att det jag med hel och hållen säkerhet vet att jag vill med mitt liv inte är särskilt möjligt då det så att säga ligger i andras händer och i den ej nedmonterbara strukturen. jag vet att den där så trendiga optimismen kan göra små underverk, men verkligen fan ta det glättiga livet. det upprätthåller allt vi borde hata. vi skulle kunna utveckla kapitalismen till det kanske rentav näst bästa genom välfärdsstaten, men så länge den exploaterande, kontrollerande ordningen råder har vi fortfarande ett kontrollerande, exploaterande system. jättejättebra privat sjukvård är fortfarande privat sjukvård som förutsätter en marknad som förutsätter ojämlikhet och orättvisa som alltid är exploaterande. jättejättebra offentlig sjukvård som en del av välfärdsstaten i en utvecklad kapitalism är ett perfekt exempel på systemets briljanta förmåga att bemantla den exploatering som utgör dess fundament. ju mer avancerad välfärdsstat desto mer fördolt blir det exploaterande förhållandet. följdaktligen blir vi mer tillfreds. passiva. förledda. vi kan ha en varumarknad där de produkter som säljs är ypperligt PK, ekologiska, odlade av frigående människor med goda arbetsvillkor, fraktade med nån sorts cykel, sålda till ett pris som täcker miljöskadekostnader (som kanske förresten inte finns). de är fortfarande varor på en marknad. varuformen är fundamental för kapitalismen. lönearbetet är fundamentalt för kapitalismen. varuformen och lönearbetet är exploateringens hjärta. det är privategendomens och varuproduktionens hjärta. ypperligt PK varor är inte ett rimligt mål att kämpa för. inga varor alls är bättre.

jag kan inte se hur optimismen skulle gynna mitt liv. den kommer inte att expropriera alla bostäder och göra det möjligt att bo på ett annat sätt. den kommer inte att spränga kärnfamiljen. den kommer inte förgöra det koloniala förhållandet och rasismen. osv osv osv.

jag är 28 och känner att jag plötsligt blivit gammal. nästan alla mina vänner har sugits upp i tvåsamheten. och jag har en katt, min älskade som på grund av strukturen, denna ordnade oordning låser mig till henne. jag är rädd. och jag känner oändlig ensamhet. jag känner omöjlighet inför min egen öppenhet. jag känner att jag skulle bränna mig för svårt.

taget ur sitt sammanhang men likväl:

I see myself on my deathbed saying

"I wish I would have loved less"

Vårens godaste ska utsättas för poängsättning

Jag vet helt uppenbart inte bättre och sträcker därför upp mina händer.
Jag verkar törstig. Alltså omedvetet törstig, o-valt törstig, som ett behov. Tror så här om släckningsarbetet.
• Fysisk närhet. Den kan vara helt tyst, helt stilla.
• Projekt. Jag  v e t  i n t e  men något måste jag se till.
Det är just precis så krasst. Tack svensk sjukvård för förädlingen av min förmåga till självanalys. Jag tackar dig.

Och jag kan ändå förstå att det här är helt sant men vad som är sant säger ringa till inget om alla andra sanningar. Ockhams rakkniv eller vinkkar smahkcO.

Och utmaningarna. Jag har blivit lönearbetesskadad och tänker i utmaningar i stället för i fucked up skitsvåra problem. Till exempel om den egna viljan är möjlig att isolera och hur man scannar av sin egen vilja utan att försvaga sitt beroende. För det vill man fan inte försvaga - då har man helt tappat konceptet om vad det innebär att vara människa. Hur gör man för att inte gå vilse i en idé om att den egna individuella viljan är överordnad både för ens välbefinnande och i samhället? Herregud

Två bäst kärlekssånger som doftar så jävla förlorande varmt oändligt hoppfullt av oförstörd förälskelse. Tänker inte skämmas.





Nu ska jag blanda dyr bourbon med chokladdryck och is och tänka jättemycket på smörgåstårta dvs framtidens mat.