Stackars stackars mig.

Man skulle kunna säga att det inte kan bli värre än så här. Jag har tappat lukten. Med andra ord känner jag ingen smak. Detta betyder att allt tappar mening. Ingenting är roligt. Jag åt gröt till frukost. Jag åt en väldans fin pastarätt till middag igår. Det hela smakade ingenting. Mina snacks till Let's dance bestod av en morot och knäckebröd. Det var i alla fall knaprigt. I övrigt, ingen aning. Det skulle i alla fall varit fruktansvärt onödigt och slösaktigt att snacksa med nåt gott, som typ chips.

Allt är skit. Jag kanske vill dö? What's the point in living om inget smakar något?

Dessutom är det ännu mer synd om mig än så. Jag har våldsamt tungt huvud. Det känns som att mitt huvud helst av allt skulle vilja detonera. Min näsa sväller igen helt om jag inte använder nässpray. Jag tror jag är allergisk mot nässpray så det kliar och sticker som fan när jag använder det. Jag sprayade en gång i natt och det gör fortfarande lite ont. Mina öron gör ont. Stackars, stackars mig.

Jag tror jag ska tröstäta en semla. Eller kanske lite choklad. Nej men just det, det går ju inte!

(Obs jag säger nej till självmedömkan)

Gamla, bortglömda alster

När jag var 14-15 år så var jag kreativ. I synnerhet musikaliskt. Skrev sjukt mycket musik. Alltihop var förstås en karneval i depp och kärlek, ganska löjligt, men oftast så tror jag nog att kvaliteten på musiken var hyfsat hög. Den här kreativiteten försvann på något sätt när jag började på gymnasiet. Sen dess är det enda kreativa jag pysslat med i musikväg tolkningar av befintliga låtar, nya arrangemang och eventuellt lite filande på eget gammalt material. Och det har väl inte varit något problem direkt, jag har ändå känt att musik inte är min grej.

Det där sista är förstås lögn som jag tagit till för att inte irritationen över den flyktiga kreativitetens flyktighet skulle ta över. Senaste månaden har jag vid flera tillfällen tagit fram gitarren, plinkat i några minuter, blivit irriterad och ställt tillbaka den igen. Jag har inte vårdat mina stämband sen gymnasiet. Jag har inte vårdat mitt gitarrspelande på flera år. Det låter inte bra när jag sjunger, jag har glömt bort hur man spelar dimackord.

Jag tänker inte låta mig luras. En kreativ ådra försvinner inte. Däremot kan den gömma sig bakom diverse hinder. Min största blockering just nu är för höga krav. Jag tycker att musik så lätt blir patetisk. Tre ackord och en cheesy text gör liksom ingen hit. Jag vill skapa musik som ingen hört förrut. Det kan jag dock glömma för så bra är nästan ingen. Jag måste sänka mina krav.

En annan blockering är tanken "jag har inget att berätta". Den bråkar med tanken "jag har massor att berätta". Första tanken har övertaget, men det beror inte på att jag inte har något att berätta. Snarare vet jag inte hur jag ska sätta upp ramar, hur jag sammanfattar mig själv. Jag är dålig på att vara koncis.

Det finns ett sätt att ta sig runt alltihop. Det är att damma av de gamla bortglömda alstren jag skrev ihop för sisådär fem år sedan. Kolla om de håller måttet, kanske rentav äntligen ta tag i att spela in dem. Lägga upp på nätet för allmän beskådning, kanske till och med få cred för hur kanske-duktig jag var när jag var 15. Fan vad kul!

Problem #1: Jag hittar inte blocken där allt är nerskrivet
Problem #2: Jag sparade texter och tabulaturer i min gamla hårddisk - som nu ligger i djup koma och inte går att kontakta
Problem #3: Utan ovanstående har jag bara mitt minne kvar, och hallå fem år? I don't think so

Men jag ska leta lite till... för det vore så jäkla kul. För nu får det räcka med deprimerat plink. Och med att lyssna på andras gamla alster. Fan vad folk har haft gott om kreativitet. Wow.

Detta med spindelnät.

I lördags var jag på In Spe i Gamla stan, efter att ha varit kulturell på Market, kulinarisk på Hermitage och kaffestillad på ett riktigt bra ställe som jag glömt namnet på (jag och namn alltså). På In Spe doftade jag på en uppsättning jäkligt intressanta parfymer som hade dofter som "bubblegum", "sex on the beach" och "dirt". Den sistnämnda förärades inte med en plats bland de andra familjemedlemmarna utan gömdes bakom disk. Expediten uppmärksammade att jag luktade mig igenom varenda flaska, så han räckte även fram "dirt". Både han och Timmy var rörande överens om att den luktade precis som i en jordkällare. Själv kanske jag aldrig varit i en jordkällare?

Killen i kassan hade ett väldigt bekant ansikte. Tandori var min tanke - Tandori var också rätt. Kassakillen, N, kom fram till oss och frågade om Timmy möjligtvis hade en släkting ute i Haninge. Eftersom jag inte kunde komma på vem den okände Haninge-kanske-släktingen var så har jag givetvis inte kunnat släppa det.

Polletten trillade ner häromdagen. Jag vet precis vem N menade. R.J. förstås, och ett gammalt men inte alls bortglömt minne letade sig fram. Jag var på fest hos R.J. en gång i 14-15-årsåldern med L och M om jag inte missminner mig. En dryg jävel kallade mig för Snoken. Traumatisk upplevelse.
N, de är inte släkt, men jag håller med om att de är lika!

Att jag träffade N har även lett till att ett mysterium som förföljt mig i fyra år blev löst, vilket är så jäkla skönt. När jag började umgås med Timmy var jag nämligen HELT säker på att han hade en (i de coolaste kretsarna) väldigt speciell tröja. Den här tröjan visade sig dock aldrig ha varit i närheten av Timmys garderob. Eftersom jag omöjligen hade kunnat veta att en sådan tröja ens existerade utan att ha sett den någon gång vid ett okänt tillfälle på Timmy, så blev detta en gåta. Ett fett frågetecken.

När jag pratade med N hann vi ta oss igenom lite allt möjligt, bland annat min kusin och hennes gamla och väldigt bekanta fling A. Jag kunde inte få fram ansiktet på A. Väldigt jobbigt. Självklart blev jag tvungen att kolla upp detta.

And there it was.
På ett foto där både A och N var med så fanns den. Tröjan! Den satt på N. All the time. Vilken lättnad. Och förstås ett stort plus i kanten till N. Hoppas du har kvar tröjan, N! Den går inte att få tag på längre.

Jag räddade mig

Nyss hatade jag Firefox och kanske Gmail. Min inbox laddade inte. Jag kunde inte logga in och hade inte kunnat det sedan igår. Det gick däremot i Safari. Jag blev arg. Jag gjorde precis allt som stod i Gmails hjälpsidor både igår och idag. Funkade inte ändå. Gjorde allt igen. Problemet löst. Läste bättre. Rätt boxar skulle vara ikryssade. Slarv. Det var jag själv som var felet och jag räddade mig precis undan sånt som gör människan bitter. Synd att jag ännu inte lärt mig att kontrollera ilska och hålla den inom mig. Sorry Timmy

Vadå unik?

Tänkte bara säga att jag också kan göra som hon...

(Fast jag har aldrig provat att skriva med fötterna. Men spegelskrift och att skriva spegelvänt med båda händerna är piece of cake. Pröva själv!)

Idéerna är mitt liv

Detta med bloggar alltså. För några år sedan, när jag skrev nationella prov i gymnasiet, så minns jag att jag skrev en uppsats om bloggkulturen. I det fallet handlade det om bloggarna i en del av världen där det inte är tillåtet att tycka vad man vill, inte tillåtet att öppet kritisera regimen och där kvinnor förtrycks. Där var bloggkulturen till stor del synonym med frihets- och rättighetskamp. Jag hyllade bloggarna i min text. De var en del i en frigörelseprocess, en del i en revolution. Blogs will save the world...

Idag vet jag intet om detta. Jag har börjat läsa Blondinbellas blogg. Vad hände? Hur lyckades hon fånga upp just mig, vars enda gemensamma är en avlägsen vän och en ögonfärg? Någonstans i detta mysterium finns förmodligen anledningen till hennes framgång.

Det är dock inte bara hennes blogg jag läser. Jag läser mina vänners bloggar, jag läser ett gäng veganska matbloggar och jag läser Navid Modiris sjulkigt inspirerande blogg 365 saker du kan göra. Vi har alltså isblå kapitalistiska och djurförtryckande Blondinbella å ena sidan, och den varme, intelligente feelgoodmänniskan Navid å den andra. Finns någon röd tråd?

Jag tror det finns en röd tråd och jag tror den heter inspiration. Jag tror det hela bottnar i ett sökande efter att leva fullt ut, att förverkliga mig själv. En tjänar snuskigt stora pengar redan vid 18, en annan följer hjärtat och skriver "poesi" bara för att det är roligt, en tredje veganiserar världen med sitt stora hjärta, en fjärde försöker leva livet fullt ut med utgångspunkt i medvetandet.

Visst fan blir man inspirerad. Bara av att läsa vad folk gör. Bloggarnas funktion i mitt liv är viktigare än vad jag vill tro, för jag inspireras och får idéer och känner hopp och drömmer. Än så länge agerar jag inte själv, jag är bara mina idéer. Men mina idéer är som ett bränsle, som en drivkraft. Det ska man inte underskatta, även om det vid första åtanke kan framstå som lite patetiskt och tragiskt. Men jag är inte den som skäms. Det gäller att fånga de vägar till energi man hittar.

Min egen blogg påminner mig om ett upplevt själv som jag inte vill ha tillbaka. Där är allt ett evigt kämpande, allt är måsten. Så vill jag inte leva. Jag funderar därför på att lägga ner den helt, bara radera den. Jag har aldrig lagt ner min själ i den här bloggen, den har aldrig betytt särskilt mycket för mig, så att stänga ner den vore ingen big deal. Men, det kräver ändå en viss eftertanke innan. För vad betyder det egentligen? Ska man dra streck, lägga saker bakom sig? Slänga gamla tankar? Plocka fram nya? Eller? Omarbeta gamla? Erkänna de gamla, ta itu med dem? Jag vet inte.

Nu måste jag hämta tvätten. Herrå!

Hej, jag vill skryta lite.

Jag tror kanske eventuellt att den kurs jag läser nu, Miljörätt, blir den då jag sänker min standard för första gången. För första gången - och nu kommer skrytet - ever. För jag är faktiskt jävligt grym i skolan. Allt annat är lögn. Och det känns fint, fint att jag till och med har papper på att ett sånt påstående är sant. Jag är bra i skolan och har alltid varit det. Det finns lätt typ en miljon saker som hade varit festligare att vara bra på, haha! Men ändå! Jag är rätt bäst i skolan.



Det här var en övning i självförtroende. Jag klarade det. Fattas bara att jag intalar mig att allt jag gör blir bra i förväg, så att jag kan få det lugn jag förtjänar.

Nu ska jag återgå till miljöekonomin.

Och sluta äta kött, folks. It's up to you! :)

Blondinbella och djurpälsarna

'Som att ha ett lik runt halsen'

Finally, finally kommer nån sorts reaktion på Blondinbellas otroligt obehagliga pälspervertion. Så här lyder min kommentar till artikeln ovan:

"Det blir inte alls samma konsumtion" - säger hon som köpt tiotals pälsar inom loppet av några veckor... För er som inte vet klassas pälsfarmar som miljöfarlig verksamhet och dessa släpper ut massor av skit i luft och grundvatten. Miljöargumentet håller inte alls. Sorgligt att så många inte tycks tänka längre än näsan räcker i denna fråga. "Djuret är redan DÖTT", "har man ändå mördat djuret och ätit upp innehållet...", ÅH vad dumma kommentarer. Varför är djuret dött?? Inte fan skulle det vara dött om ingen bar päls. Och HAR man verkligen ätit upp innehållet? NEJ, flådda minkkroppar är restrpodukter som slängs på hög. Alltid burit päls? Mhm, för bara några hundra år sedan hade man "alltid" förtryckt kvinnor och "alltid" hållit slavar. Kassa argument är vad ni har! Är man för päls är man för mord!

Jag har följt Blondinbellas blogg ett tag. Jag tycker det är fascinerande hur en människa har lyckats på det sätt hon gjort, bara genom att ha en blogg. Dock började mina besök i hennes blogg just med anledning av hennes pälsbärande. Hon är verkligen absurt besatt av att bära gamla djurhudar.

Det jobbiga är att jag verkligen inte tror hon är dum i huvudet. Visst, hon och jag är som natt och dag åsiktsmässigt... men jag tror inte hon är dum alls. Och definitivt inte elak - tvärt om. Men hon har ju noll koll på djurfrågan. Hon försöker skydda sig bakom argument tagna ur luften, tagna ur sitt sammanhang, fullständigt ohållbara.

Jag skulle vilja ta en fika med henne och diskutera saken på ett högst diplomatiskt plan. Vänskapsmässigt. Snällt. Hon är ju uppenbarligen fenomenal på att inte ta åt sig av kritik (typ det värsta en person kan göra tycker jag!!!!) och därför tror jag man måste diskutera med henne som om hon vore ett litet barn (som med de allra flesta i djurfrågan). Fast ändå inte förlöjliga. Men hon måste känna sig SÅ dum. Det är målet. Det måste bli skuldkänslor, på något sätt... Det verkar vara så som folk ändrar beteende.

Jag är kanske för snäll. Men jag är nog sån och det kanske är därifrån jag måste utgå. Och hon är ju moderat dessutom. Det måste gå långsamt(?). Men nån måste trycka in i hennes skalle att hon inte kan kalla sig förebild så länge hon uppskattar mord. Snarast. Liv och död...

Sad goodbye, Musikhjälpen

Det har varit en underbar radio-/TV-vecka, med tre superpersonligheter instängda och sändandes radio nonstop i sex dygn. Musiken som spelades var enbart önskemusik från lyssnarna. Det blev något utav en väldigt actionfylld dokusåpa kantad av enhörningshorn, boafjädrar, dans, 80-tal, gaysnack, vegopropaganda, armhålebehåring... Allt man kan önska sig.

Av inläggen på Musikhjälpens hemsida att döma är det många med mig som tycker det är riktigt sorgligt att det är över. Det här har varit det bästa i radio på mycket längre - både beträffande programledare och musik.

Hur många gånger har man hört Peaches med Presidents of the United states på radio på sistone?

Upp, upp, upp, ner och Ett fall och en lösning med bob hund på radio på sistone?

Hur längesen var det inte man hörde The band med Mando Diao?

Achtung x-mas med Tyskarna från Lund?

Bette Davies eyes med Kim Carnes?

Shut up (and sleep with me) med Sin with Sebastian?

Electric med Leila K?


Med ett litet snyft ska jag nu gå vidare och skaffa mig ett eget liv. Trist!

Jullov-aktish!

Woho! Sista föreläsningen för året är avklarad. Det innebär att jag ungefär har jullov! Dessvärre blir det ingen renodlad ledighet eftersom en tenta väntar rätt tätt inpå skolstarten nästa år. Men ändå...

Vi ska börja styra upp all matlagning nu. Vi ska göra en seitan- och tofuskinka bland annat. Just nu är jag mest pepp på knäck och gräddkola. Och krokant. Gött.

Fast först behöver jag lunch... Lunch. Kanske makaroner

Svårt att slita mig från glasburen

Min planering för dagen håller på att gå förlorad, för jag kan inte slita mig från TV:n/radion. Det är Musikhjälpen; tre fantastiska programledare instängda i en glasbur på ett torg i Malmö samlar in pengar till Radiohjälpen. Och det är så jävla bra radio/TV.

Det enda som är dåligt - och det är kasst - är att de snackar om att det kan köpas getter för pengarna. 50 kr = en get. Helt absurt och en förkastlig stödmetod. Moraliskt förfall. I övrigt är Kitty Jutbring (en av programledarna) inte ett dugg sen att promota sin vegetarism öppet i programmet. Det är gött. Men sluta snacka getter för fan!

Jag har varit och tränat idag, det var jobbigtjobbigtjobbigt. Men nu känns det fint! Gött att vara back on track.

Unleash

Jag måste ha fått i mig typ en deciliter socker i kväll. Det är så himla svårt att sluta äta pepparkakor.

Jag har så peppiga vänner så det är löjligt. Tack :)

Nu ska jag läsa lite i Miljöbalken om miljöbalken innan jag går och lägger mig. Herrå!

OMG

Oj... idag... Wow.

Först och främst: Julmiddagen i söndags blev helt fantastisk. Åh! Pepp som fan! Det fanns 120 biljetter och jag tror vi hade 140 gäster, minst. Det var så ballt, folk bara vällde in. Till och med polisen dök upp! Festligt, de tycker om att jaga oss med sina piketbussar. Även så i söndags. Synd för dem att de möttes av en proppfull foajé med hungriga matgäster, och inga lagbrytare som de så hemskt gärna önskar att de fann... (?) Man börjar ju undra, tror de att alla djuraktivister följer samma mönster? Snacka om att generalisera i så fall. Well. Pepp var det i alla fall, massor av mat, godis, glögg, glada människor. Peppen är på topp!


Men, idag. Jag har flängt hela morgonen känns det som, men det är inte sant. Jag har varit i skolan och köpt två böcker, de kostade tillsammans 685 kr. Köpa billig studentpris kompis, eller hur.

Och så har jag varit på Sabbatsbergs sjukhus, på något så tragiskt (alltför ofta i alla fall...) som en plastikkirurgiavdelning. Jag var nämligen hos min husläkare för ett par månader sedan och sökte hjälp för mina fantastiska kroppsdelar brösten. Och - halleljua - jag blev tagen på allvar, till skillnad från vad jag blev för några år sedan på ungdomsmottagningen. De krossade mig då, skrattade åt mig. En hemsk upplevelse. Men inte den här gången. Problemet var ju verkligt hela tiden. Och det är inget kroppskomplex. Jag har helt enkelt för stora bröst. Delar av min rygg är bortdomnad, jag får ont i ryggen och ont när jag tränar, mitt liv blir begränsat. Medicinskt problem, rakt av. (Jag är och förblir likhetsfeminist, so to speak... och jag är inte heller särskilt dum, om någon tror det. :) )

Så min husläkare remitterade mig till Plastikkirurggruppen på Sabbatsbergs sjukhus för en till undersökning. Och jag hade rätt om mig själv; mina vårdbesök var befogade. Landstinget ska alltså bekosta en bröstreduktion till mig. Hade jag besökt samma klinik privat (de gör sånt också... uh!) så hade samma ingrepp kostat mig 40 000 kr. Fattar ni, fyrtiotusen! Snabba jäkla bollar är det också för jag ska opereras om mindre än två månader. Det känns helt sjukt, skitläskigt och alldeles underbart på samma gång. Äntligen ska även jag kunna bada om sommaren...

Så jag har lite svårt att fokusera idag. Jag har bryggt två koppar kaffe och ska förmå mig att läsa i Miljöbalken nu. Fast jag vill hellre baka bröd. Jag kanske ska dra lott. Eller bara skärpa till mig. Fokusera...

På G: Vegansk julmiddag!

Idag hände en fantastisk grej: min kurs tog slut! Vi skickade in båda våra grupparbeten och redovisade det ena. Så nu är jag ledig imorgon. Och eftersom första föreläsningen i nästa kurs äger rum först på onsdag så är jag i princip ledig måndag-tisdag också! Kanske man skulle läsa... men jag får se. Just nu känner jag bara att jag är fetingvärd lite ledighet.

Men slappande blir det väl inte tal om. På söndag arrangerar vi i Djurrättsalliansen en vegansk julmiddag i Skarpnäcks kulturhus. Biljetter finns på Goodstore och de kostar ynka 150 kronor. För en trerätters alltså! Sjukt bra pris! Peppen är hög och det kommer bli gött. Vi har sålt runt 100 biljetter men det finns nog några stycken kvar... Passa på!

Trött.

Väldigt trött. Matt. Fast hispig samtidigt. Har andningen högt uppe i lungorna, otillfredsställd med för mycket. Vad gör jag. Vad gör man? Jagad av inbillade måsten som bara är måsten på grund av utebliven inkomst om man sjappar och det gör inte saken direkt bättre. Kanske blir det jul. Jag vill ha lov. Kommer ha hela miljöbalken hängandes över mig. Spännande. Men. Jag har i alla fall mat på bordet! Bröd

Just give me your kiss

Aerosmith/Run DMC, Walk this way, och peppen växer. Aerosmith får ett stort plus bara i egenhet av att ha en stor mun i bandet. Jag vill gärna ha en Aerosmith-skiva har jag kommit på för att 1) det är så roligt att sjunga med så öppen mun som möjligt och 2) det är så jävla catchy musik!

Idag har jag skickat in min hemtenta så nu har jag bara allt annat kvar. Skönt med en bock i protokollet. Jag har skrivit långsökta diskussionssnuttar där jag fångat upp trådar som kanske inte alls har relevans men det är väl kul att såga målstyrnings-styrningen och måla upp till ett hot mot hela valdemokratisystemet, festligt, party, jag vill ha tomatsoppa med pasta och sen vill jag har chips och julmust and I'm gonna have it all! Det är fint.

Åh. Jag sov middag nyss. Mellan 14.15 och 15.45. Det var jävligt skönt. Men det är inte the point. The point is att jag drömde så otroligt otroligt konstiga saker, det hände så konstiga saker att jag minns att jag i drömmen på allvar funderade på om jag hade blivit galen och hur jag i så fall skulle söka hjälp, jag tror jag blev lite oroad över min hälsa. Det var en katt. Den blev en groda. En till katt, den blev en häst. Hästen var väldigt väldigt stor. Allt innanför en liten, rentav trång lägenhets väggar. Hästen stod lite för nära mig en gång, jag förstår inte hästar, jag blev rädd och försökte fösa bort den, varpå den demonstrativt vände på sig och placerade sin bakdel framför mig och började sparka frenetiskt. Jag försökte klappa hästen så han skulle lugna sig. Och så katten/grodan. Den där grodan... den försvann nog. Men katten. Den bytte storlek hela tiden. Plötsligt var han en fullständigt energisk kattunge som hoppade i en julgran. Sen blev katten långhårig och stor och fluffig. Sen kom Morrgan hem, förmodligen med Timmy. Timmy försvann ett tag, han återvände med famnen FULL av små, svarta kattungar som krälade runt. Morrgan hade fått dem, Morrgan är en man. Timmy visade mig sitt rum där han hade satt upp en liten lapp för varje kattunge på väggen. Jag hade inga glasögon så jag fick dem till 18. De var 24. Där nånstans började jag fundera på om jag kanske skulle sätta på mig glasögon och om jag höll på att bli galen.

Just ja, innan djur-sessionen drömde jag att jag körde mamma, pappa och Linus i en bil - från baksätet. Det var fullständigt mörkt ute och jag såg ingenting eftersom jag hade ett säte framför mig. Jag somnade flera gånger under bilturen och körde stora delar av den blundandes. Mina föräldrar blev lite arga.

så fan heller, låt bli

jag har en klump i magen, det är dumt, men jag får väl skylla mig själv
jag är definitivt inne i en djup jagfårskyllamigsjälv-period, jag pallar inte
det känns fan inte bra!!!!!!!!!!

Expressen är drottning idag

Idag publicerade Expressen den första avslöjande artikeln om tidelagsproblemen i Sverige. Nu, ungefär kl 22, har över 30000 personer svarat på frågan "Tycker du att sex med djur borde kriminaliseras?", och över 96 % svarar "ja". Förkrossande opinion för ett förbud, uppenbarligen. Så jävla pepp. Djurrättsalliansen demonstrerar varje dag hela veckan på flera håll i Sverige. I Stockholm står vi utanför riksdagen (Mynttorget) mellan kl 16 och 18.

Expressen har idag även skrivit om den fantastiska norska dokumentären om landets pälsindustri, Pelsbransjens løgner, som verkar skaka om vårt grannland rejält.

Stor dag för djurrätts-Norden. Framför allt för djuren. Hoppas alla jävla mördare och lönnmördare därute kan börja haja till snart. Ni/De är så jävla många, det skrämmer mig som fan.

Glasögonorm

Sooooo cool brillor, ey! :)

(Fast det häftigaste av allt är att jag ser. Jag ser fasadens skrovlighet på huset utanför!!!)

Småsegt.

190 + 213 + 339 + 392 + x + y + ?. Så många sidor har jag att läsa, allra helst innan veckan är slut för att slippa bli helt hispig. Politik i allmänhet, miljöpolitik i synnerhet. Jag känner mig lite trött redan. Tänkte duscha. Planering får nog bli nummer ett i alla fall. Torrt.

Ser ut att vara en fin dag där utanför. Tänk om det fanns ett läs-snabbare-piller, vad gött det vore. Jag får traggla vidare.

Får hoppas på en finare kväll med mina fina DRA-vänner. :)