Kläder

Det ligger så nära till hands för mig att tycka synd om mig själv. Jag ser ingen framtid, jag har inga drömmar, jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Finner ingen mening med något. Inte ens att baka muffins. Det blir ju gott men det är ju bara sött och jävligt. En muffins och jag ångrar mig, äcklad av hur söt och sliskig den är. Och jag har ju börjat träna. Var hos frisören idag. Blev typ ingen skillnad. Vet inte vad jag hade förväntat mig. Ett nytt jag? Ett snyggare jag? Det är ju bara patetiskt. Nåt knas med mina förväntningar förelåg i alla fall. Skäms över att jag har en lägenhet som jag inte bor i. Men framför allt, jag har ingen dröm, ingen vision. Inte om mitt liv och inte om samhället. Annat var det för Karl Marx.

Du är din egen lyckas smed. Finns en större lögn? Hmm, ja kanske att privatiseringar är bra för samhället. Men det är kanske skillnad på att vägra köpa idén om att vara sin egen lyckas smed, och att dra på sig en offerkofta och leva i att livet är hopplöst. Jag har en jävligt tight kofta. En bitterfitta i offerkofta. Känner mig dessutom helt jävla dum i huvudet, som att jag blivit så mycket dummare på bara några månader. Och som vanligt att jag haft min peak. Tror bestämt att detta är min egen konstruktion.

Jag måste väl ha en dröm? Jag är ju full av idéer och åsikter om världen och livet. Vad drömmer jag om? Lycka. Glädje i vardagen. Givande arbete. Roligt arbete. God mat. Större kök. Att ha råd att gå ut och fika, äta, dricka med vänner. Krossat patriarkat. Nolltillväxtsamhälle eller negativ tillväxtsamhälle. Bostäder åt alla inklusive mig. Skuldfritt samhälle. Krossad köttlobby. Krossad mjölklobby. En värld utan gränser. Djurens befrielse. Ett samhälle där bilen är ett fjärdehandsval för alla efter fot, cykel och kollektivtrafik. Ett Sverige med socialistisk regering. Socialismen. En decimering av nationalekonomin som akademiskt ämne samt en förflyttning av nationalekonomin till disciplinen idéhistoria. Att människor slutar vara så jävla ytliga, slutar konsumera så jävla mycket skit och börjar göra nåt kreativt i stället, eller nåt verkligt samhällsförbättrande. Att folk slutar tro att borgerlig politik är en bra idé. Att idén om konkurrenssamhället byts ut mot en idé om ett samarbetssamhälle. Att det inte ska gå att välja miljöfarliga ohållbara produkter i dagligvaruhandeln. Globala skatter, global omfördelning.

Är det så mycket begärt liksom och hur omsätter jag detta i praktik och nu klickar jag på "publicera inlägg", hejdå.

*le*

jag behöver verkligen ordna upp mitt mentala liv. förra veckan började jag, på inrådan av min bästa kusin, äta råa måltider. eller, jag fuskade lite grann med rostade jordnötter. utöver det, rå.

*paus för att kolla vädret på smhi* *långtidsprognosen* *jag är intresserad av fredag-lördag i stockholm* *fredag såg inget vidare ut*

*paus två för att kolla på bilder av hund*

jo bra helg. oerhört långsam. har varit positionerad i horisontalläge merparten av tiden. druckit lite öl. träffat väldigt många vänner, men väldigt kort. håller fast vid meningen jag uttryckte för ett tag sen. det är andra som spelar roll. mina vardagar är jag väldigt ensam eftersom jag inte har några kollegor och arbetar hemifrån. drömde för övrigt att jag hade skrivit klart min c-uppsats i natt. så sjukt härlig känsla. synd att det var en önskedröm. men i alla fall. finaste vänner. som jag träffar alldeles för sällan. jag hoppas vi rycker upp oss snart...

mening? det märks ju inte.

dagens

kan en träna med glasögon? alltså... typ på friskis och svettis. eller bör jag räkna med träningskort + synundersökning för linser + linser? och förmodligen också + träningsskor. och c-vitaminer? jag bryr mig ju helt uppenbart inte om att ge min kropp c-vitaminer. jag borde flytta till ett land där det växer kiwi. eller till ett ställe där jag har en plånbok. det är dumt att sprida ut sin plånbok över stockholm när den behövs i min hand. ska dricka upp mitt kaffe och sen äta äpple. och sen vänta ett tag med att borsta tänderna så att jag inte borstar bort dem. stackars tänder. ja och jobba. ska börja jobba för dagen. och styra upp mitt liv. det säger jag visserligen mig själv varje dag. men en c-uppsats. vem bryr sig om en c-uppsats? hur svårt kan det vara?

meningen med livet

verkar befinna mig i konstant livskris. å andra sidan börjar jag bli van.
nervös nästan hela tiden men ännu mer sökande. jag söker fan efter mening. jag ser så lite mening. en klok person sa mig några kloka igår. jag åkte pendeltåg och hällde ut en stor hög existensiella frågor om mening på sätet framför. han sa egentligen något som är väldigt enkelt, men det är väl så de kloka personerna är kloka. att insikten om att det är helt meningslöst att leva, lika gärna bör kunna vara en insikt om att livet är en helt osannolik chans en fått, som det bara är att ta vara på utav helvete. det är ju helt osannolikt att en lever.

varför träna? vad är det för vits med att motionera? för vem? frågade jag. han sa att du mår bättre av det. fair enough. så enkelt.

men är det inte patetiskt att tro att ens liv ska bli bättre av så triviala saker som att bo lite närmare stan, bo lite större, inreda lite fint. ? jo, svarade han. det gör ingen skillnad på det stora hela.

och målen. målen här i livet. hur vaskar en fram sina drömmar? jag har inga drömmar, jag har väl aldrig haft drömmar? jag drömmer om att vara lycklig men lycklig är jag ju, på många sätt och vis. men jag ser ingen mening. varför lever vi? det enda svar jag kommer fram till, är: för varandra. det är ett jättekonstigt svar i svarets bemärkelse, men andra är det som gör livet. och hundar. och katter. och alpackor.

Flash flash

Den här kommentaren fick jag på mitt förra inlägg:

You got good points there, that's why I always visit your site, it looks like you are an expert in this field. keep up the good work, My friend recommends your site. 

Den anonyme kommentatören tycks ha raderat sin post, tyvärr. Skönt att jag i alla fall är erkänd expert på området pingpongtennis. Med mera...


Har just nu en väldigt stark känsla i kroppen utav att vara på transportsträcka, att jag liksom har börjat springa mot nåt nytt och att jag försöker trassla mig ur alla klibbiga trådar från det som varit. Jag har sagt upp alla Com Hem-abonnemang jag har och ersatt dem alla med ett mobilt bredband. Jag har sagt upp mitt mobilabonnemang och kommit över en bättre begagnad iPhone. Köpt ny dator. Jag har tömt min dammsugarpåse och därmed gett dammsugaren sin sugförmåga åter. Inhåvat gamla skulder. Jag har använt min semester bland annat till att mentalt och praktiskt ställa in mig på att flytta ifrån min lägenhet i Handen. I skallen håller jag på och klipper banden genom att förstärka allt negativt med min lägenhet (typ silverfiskarna, att det tar 40 minuter att komma till stan, personen som varje solig dag står ute på gården och gormar åt sina barn, den storrökande grannen som förpestar balkongen, de evigt kalla golven, de fula golven, den måttligt imponerande tvättstugan...). Praktiskt har jag rensat ur garderoberna igen och gjorde mig denna omgång av med sex fulla kassar kläder (varav hälften jobbkläder som slängdes och hälften fina, hela kläder som fick flytta till Stadsmissionen). Jag har också rensat källarförrådet på allt som inte var mitt. Dvs nästan allt. Har gjort mig av med de balkongmöbler som inte var mina. Känner mig liksom redo att köpa flyttkartonger och tidningspappra in mitt porslin. Har dock ingenstans att flytta men jag anser att jag kommit en bra bit på vägen. Jag jobbar halvtid i en projektanställning som löper ut den sista februari och innan dess tänkte jag vara klar med en C-uppsats också, på något jäkla vänster. Vet inte ens vad jag ska skriva om. Men därefter ligger liksom framtiden för mig. Jag är nästan inte bunden till något då. Endast ett styrelseuppdrag i SMMI (som jag under anställningstiden är ledig från). Eller fan, två styrelseuppdrag är det... Svenska Ekodemiker också, som vi ju måste lägga ner om det inte skulle dyka upp styrelsekandidater ur tomrummet.

Läskigt med allt. Skönt i alla fall att inte vara ensam. Förutom på arbetstid, då.

Hur betraktar du din stat?

Skulle väl säga att jag är en hyfsat stabil tjej med normala problem. Vill öppna med detta så att vi slipper oklarheter och rätar ut frågetecken.

Åsikter i allmänhet från hyfsat stabila tjejer med normala problem:
• Man kan inte skriva en låt som heter "Lilla lady"!!!!!!!!! Enligt Wikipedia handlar låten om att aldrig vara nöjd - typiskt "små rosor" och "små ladies" att aldrig vara nöjda. "En liten ros med ett hål i sin själ, som gjorde rätt men av dåliga skäl" ... "Hon hade guld nog att bygga ett berg, men lilla rosen hon saknade färg" och bästa refrängen: "Lilla lady, hey, lilla lady, lilla lady, hey, lilla lady, lilla lady, hey, lilla lady, lilla lady, hey, lilla lady". Man kan inte heller heta Daniel Adams-Ray, vara kompis med Oskar Linnros och låta exakt som Oskar Linnros. Och skriva en låt som heter "Lilla lady". Gjorde han nånsin nåt bra i musikväg tidigare så är det GLÖMT NU

• Mens är en kvinnofälla

• Pingpongtennis, alltså

heter inget annat än pingpongtennis. Kanske känner du dig mer bekant med beach tennis eller strandtennis? I så fall tycker jag du ska smaka på pingpongtennis och tänka på sporten "beach tennis". Visst är det perfekta namnet för denna sport just pingpongtennis? Hur ofta spelar man det ens på en strand liksom, och framför allt, vill vi vara begränsade till att spela det på en strand? Och vill vi att sporten ska associeras endast med tennis när det finns fler slående likheter med pingpong? NEJ! Lär om, lär in pingpongtennis. Och ring om du vill spela en match, jag står i princip ALLTID redo!

• Almedalsveckan är en festlig tillställning. Jag var där och gjorde succé med Köttfri måndag och Svensk mat- och miljöinformation. För egen del var jag väldigt fokuserad på arbetet med våra programpunkter. Vid första programpunkten inledde jag och Camilla Björkbom från Djurens Rätt och vi styrde även diskussionen efteråt. Vid andra programpunkten höll jag och Siri föredrag om hur osvensk den svenska maten är, och gjorde en obehaglig djupdykningen i Brasiliens sojaplantager och rancher. Tredje satt jag i publiken och tittade på när andra höll en presentation som jag och Siri satt ihop - mycket märklig känsla. Sen njöt jag när Sarah Säll briljerade i sin presentation om miljöskatter på kött. Fjärde programpunkten var jag en simpel deltagare. Det var en workshop. Vi pratade om banan och det var väldigt bra! Mosad banan var också konsistensen i mitt huvud. Femte och sista programpunkten inledde jag med en kort presentation och sen höll Sarah Säll sin berömda låda. Därefter modererade jag panelsamtalet mellan fyra politiker. Helt ny erfarenhet. Tydligen lyckades jag se ut att lyssna och vara 100 % engagerad i samtal och frågor, men i själva verket var jag helt fokuserad på att skipa rättvisa i fråga om korrekt talarlista och fördelning av talartid. Därefter var det dags att ta färjan hem igen och jag gick på högvarv - så högt varv att jag inte såg det järnstaket som jag hade rätt framför mig och följaktligen knäade i kanske 18 km/h. Ser nu ut som ett mosat halvruttet plommon på mitt knä. För tydlighetens skull: Med denna punkt vill jag föra fram åsikten att Almedalsveckan är en festlig tillställning.

• Det borde finnas en åldersgräns på Eric Saade. Han bör ej tillåtas hålla låda i etern förrän han fyllt 30, dvs om nio år. OBS, hans musik kan få spelas i radio - han får bara inte prata själv och absolut inte välja musik. Och absolut inte prata.

• Fem toasters just nu: Harry Potter-filmmaraton. Uppladdning inför sista filmen is on.

• Jag bor i Handen. Det är ett ganska bra ställe. Det finns två problem: 1) Det bor silverfiskar i mitt hus 2) Det är jäkligt långt till det mesta. Problem 2) får konsekvenser på min psykiska hälsa. Jag blir nämligen helt galen av att behöva planera så många dagar framåt hela tiden. Varför då kanske du tänker, jo för att Niclas och jag gör gemensam sak av våra frukostar, middagar och val av sovplats, med den naturliga lösningen att vi bor lika mycket hos mig som hos honom. Dvs vi bor ihop i två ettor, kan man säga. Jag är mycket skeptisk till att bo ihop med nån i en etta igen. Så därför steker det ju att vi har två. Men vi har ingen ordning på någonting, ingen struktur i när vi bor var och ingen planering whatsoever. Det gör ont att erkänna, men jag har aldrig slängt så mycket mat någon period tidigare i mitt liv, tror jag. Den blir liksom dålig om den inte äts upp, vilket händer om ingen är hemma. Och, och!, vi är båda eviga packåsnor, eftersom vi aldrig vet vilka infall vi får. Det är jättedåligt att vara på ett ställe och vilja göra nåt som kräver gympaskor, när gympaskorna är en timme bort. Det blir väldigt besvärligt. Bättre då att vara packåsna. Men. Så jävla jobbigt är det. Framför allt jobbigt att begränsa sin spontanitet för att man måste tänka hundra steg framåt. Det är förstås inget tvång men det ligger i min natur så därför blir det så. Allt detta var en onödigt lång inledning till själva åsikten som ska lyftas i denna punkt. När man börjar tröttna på silverfiskar och långa avstånd och att vara packåsna och att ha två hem, så faller det sig naturligt att snegla på alternativ. Jag är ganska rädd för att flytta ihop men ser också väldigt många fördelar med det. Min rädsla grundar sig i mina erfarenheter av att bo två i en etta. Det är för litet och när jag gjorde det tog det slut och i mitt förenklande huvud har den lilla lägenheten fått utgöra en delförklaring till att det tog slut. Men det är ju verkligen jättedumt att bygga en rädsla på detta. Jag tycker att man ska bo ihop om man vill det och när det känns roligt och bra. Inte hålla på och vänta på världens bästa läge bara för att det är lite läskigt. Så sjukt typiskt mig att vara rädd och försiktig. Detta var en onödig fortsättning på den onödiga inldeningen till själva åsikten. Den handlar om hyres vs bostads. Mycket gör mig förbannad, däribland bostadsmarknaden. Den är dum i huvudet och svårt sjuk. Asså det var detta och enbart detta som det här blogginlägget skulle ha handlat om (se den för inlägget så missvisande inläggsrubriken för hint om detta) och nu är jag så trött på den här långa inledningen att jag inte ens orkar skriva vad jag tänkt. Så jag nöjer mig med detta: Bostadsrätt = makten förflyttas inte till individen utan till banken. Jag hatar alla banker utom JAK-banken. Typ

• Nån borde tala om för Eric Saade att det inte passar att säga "vi ses" i radio när detta avser kommande radioprogram.

• Boombastic av Shaggy. Googla texten. Det är världens bästa låttext.

HEJ DÅ FRÅN EN GLAD TJEJ SOM ÄR LITE TRÖTT! :)

Enmånadsintervall = bra intervall

Speciellt med lite ångest i magen, lycka i hjärtat och en vecka kvar till semestern. Med ett ton axelbörda kvar att ro hem...

Dom ba göre

Det som hänt Ola Lindholm

En sak till vill jag kommentera, och det är allt jidder runt Ola Lindholm. Expressen har hängt ut honom som knarkare och det är polisen som släppt uppgifter till Expressen. Hela grejen är sjuk och jag känner avsmak inför hur Ola Lindholm har behandlats. Jag delade hans blogginlägg på Facebook eftersom jag ville att fler skulle läsa det. Sen tänkte jag att fan, nån borde starta en Facebookgrupp, nån borde starta ett upprop för honom, jag borde ringa Kamratposten och vädja till dem att behålla honom som chefredaktör. Sen tänkte jag ett steg till. I det här fallet är det jävla pajaspoliser som borde kickas från sitt jobb och det är jävla pajasjournalister som skadats grovt av sitt jobb så att de tappat förmågan att känna medlidande, att kunna stava till personlig intregritet och respekt, som gör vadsomhelst för att sälja lösnummer. Men kamrater, enskilda människor är inte problemet här. Poliserna och journalisterna är idioter men det hjälper ingen att de får betala skadestånd för vad de gjort. Skadan är redan skedd. Det här är inget annat än ett resultat av ett samhällssystem där profit går före granskande journalistik inom mediavärlden, där rättvisa är när våldtäktsmannen sätts bakom lås och bom istället för att förebygga roten till våldtäktsmannens problem, där övervakning och höga murar är vad som anses ge skydd åt medborgarna snarare än medmänsklighet och solidaritet. Svenska samhället är ett kallt samhälle. Svenska samhället är ett kapitalistiskt samhälle. Svenska samhället är rikt i kvantitativa ekonomiska termer på bekostnad av arbetarklassen, människor i nästan alla andra länder i världen, djur och miljö. Här agerar vi inte för att stoppa miljöproblemen eftersom det är för dyrt - och denna myt försöker borgarna tuta i oss alla på alla möjliga områden. Det är lögn. Ursäkta stickspåret. Det system där Expressen måste sälja lösnummer och förstöra människors liv för att överleva, det är det system som är roten till det Ola Lindholm blivit utsatt för. Det system där en polis har moral och sån inställning till sin del i rättssäkerheten att hen kan sälja en story till Expressen för att tjäna en extra hacka - korruption, om det är så det gått till - det är roten till det Ola Lindholm blivit utsatt för.

Det nya livet, version 22.1

Det känns lite grann som att jag äntrat en ny fas i livet. Lite klyschigt, I know. Men sådant är livet ibland. Rätt ofta, till och med. I alla fall mitt liv. Det är väl hela grejen med klyschor? Jag har liksom fått ett jobb och börjat jobba. Jag fick höra att urvalsprocessen till jobbet var ganska hård men att det föll till min fördel på min kompetens. Är inte det precis vad man vill ska hända när man söker ett jobb? Det här jobbet täcker nästan exakt vad jag i vanliga fall gör ideellt. Jobbet är på halvtid. Jag jobbar fyra timmar om dagen och jag får ut lite mer än jag fått under min studietid, dvs lite mer än fullt studiebidrag och fullt lån från CSN. När jag jobbat klart för dagen har jag resten av dagen på mig att disponera för ideellt arbete och såna där vanliga livssysslor som att trivas, vila, förebygga kaos, umgås, träna, roa sig, filosofera, läsa. Okej att jag inte är klar med mina studier, jag har en C-uppsats kvar. Det är inget jag tänker på jättemycket, men jag inser förstås att C-uppsatsen bör skrivas inom kort och inte skjutas upp alltför länge. Min plan är att skriva den parallellt med jobbet i höst. Alldeles nyss fick jag en idé om hur jag faktiskt skulle kunna smalna av en C-uppsats om köttskatt: jag kan titta på en extern effekt som går att beräkna i termer av utsläpp och kostnad för rening. Eller så kör man nån lite spexig (eh, bra ordval om nåt allvarligt där) extern kostnad som till exempel sjukvårdskostnader i någon form. Helst hade jag tittat på regnskogsskövling men jag tror det är hopplöst svårt att skatta kostnad för. Får fila vidare lite på det här tror jag. Det nya livet var det, ja. Jag glömmer av att jag inte är klar med studierna och känner att jag gör något riktigt och något som är så jävla bra. I fredags diskuterade jag köttskatt med en väldigt relevant folkpartist - något jag inte varit i närheten av att göra typ nånsin, nästan. Eller jo, men ja. Det känns bra och rätt.

Grannarna är ute på gården och grillar kött. Mina fördomar växer när ölmagegubbe bossar över grillen och omsorgsfullt pillar med sin muskelbit på gallret. Samtidigt blir jag fett varm i hjärtat över att de umgås och utnyttjar ytan och att barnen leker och alla får vara med.

Med det nya livet kommer som vanligt med mina påbörjade nya liv nån form av kris kring vad jag faktiskt gör av min tid. Senaste året har varit orimligt med alldeles för lite vila och ledighet. Men jag är väl lite sån - jag får panik om jag inte gör något som jag tror är samhällsförbättrande. Ända sedan jag var riktigt liten har jag hållit på på samma sätt. Jag var bussvärd, kamratstödjare och satt i nån form av elevråd i låg- och mellanstadiet, jag satt i elevråd och matråd i högstadiet, jag var med i Haninges ungdomsråd under större delen av högstadiet och en bit in i gymnasiet, blev skickad och utvald hit och dit som elevrepresentant och delegat i olika tuffar grupper. Och sen började jag engagera mig i Djurrättsallianden där jag höll mig kvar i några år. Började plugga på högskola, halkade in på SMUF och Svenska Ekodemiker och har arbetat mig sönder ever since. Och nu är det SMMI, Köttfri måndag och Svenska Ekodemiker. Och ändå önskar jag verkligen att det fanns utrymme för partipolitisk organisering, jag har ett oupphörligt sug efter att spela musik och sjunga, jag saknar verkligen uppstyrt tränande och jag önskar jag kunde engagera mig ideellt som tränare i friidrott eller barngymnastik. Och fan vad jag vill dansa. Jag vill verkligen dansa. Typ fristående, då. Graciöst, gymnastiskt och showigt i en kombo som bara ett truppgymnastik-fristående förmår få ihop. Känns som jag borde kommit på det här lite tidigare. Idag var jag ute och sprang (tredje rundan för året - orkade jogga i 16 minuter, och det är ändå fem minuter mer än förra rundan...), och när jag kom hem körde jag ett för mig väldigt brännande tungt bålstyrkepass. Sen tänkte jag att jag försiktigt, försiktigt skulle känna efter var jag har min vighetsnivå just nu. He. Kanske inte riktigt vad den en gång var. He. Kanske inte alls vad den en gång var. Men jag är ändå lite imponerad och nöjd över min kropp, som redan efter årets tredje bålstyrkepass visar konturer av magrutor i övre delen av magen. Och som avancerar i löpspåret med att runda ett orka springa i 6 minuter, runda två i 11 och runda tre i 16. (OBS det är en svinjobbig löprunda, extremt kuperad, bara så ni vet!) Och - jag tycker ändå att min spagat (som jag definitivt inte trycker mig ner i, det vore jättedumt) är acceptabel efter att inte ha tänjt på tio år.

Varför kommer den här gymnastikgrejen tillbaka till mig? Jo, för att jag var på min gamla gymnastikförenings våruppvisning igår. Blir knäpp av sådant. Jag satt och granskade tekniken på den nya tidens motsvarighet till det voltgolv vi hade. Helt annorlunda, ser det ut som. Och jag förnam känslan av en perfekt flickis-salto. En perfekt hjulning-flickis. Till och med ett perfekt ljushopp. Funderade på om jag skulle kunna göra det idag. Ett ljushopp, alltså. Min kropp är ju helt förslappad jämfört med förr. Jag känner fläsket röra sig på skinkor och lår när jag joggar. No good, jag vill känna mig som ett spänstigt, explosivt kraftpaket när jag rör på mig.

Så då återkommer jag liksom till det där med vad jag gör av min tid. Vad är viktigast? Att få uppleva den enorma peppen av att stå på ett tävlingsgolv igen, att känna euforin av att komponera ett riktigt bra stycke musik eller att slåss mot högheten i kampen för miljö, människa och djur? Vad är viktigast - jag eller vi? Det är sjukt svårt att svara på. Och nu orkar jag inte skriva mer för jag sitter på min balkong och får huvudvärk av fina solen.

Ja ja!

Jag lever fortfarande! Hurra för det.

halva

en stadgeprop klar, en to go
en verksamhetsplan klar, en to go

två timmar kanske?

Blä.

Jag har helt sjukt ont i nacken. Måste sitta alldeles stilla för att minimera smärtan.

Sista tentan imorrn. Kanske någonsin. Vem vet.

Fett att göra innan denna vecka är slut. Gissning: Jag blir sjuk på torsdag och ligger deckad hela helgen, men måste ändå jobba.

Tappa fokus 3000

Bevis #482547: Detta meningslösa blogginlägg

alla räkor heter roger

förväntar mig dåligt betyg på det ännu långt ifrån klara arbetet. det känns ju liksom som att vi gjort ett bra, metodiskt jobb, och då borde det innebära att ingen annan tycker det.

den lilla

strax ovanför pendeltågsstationen på vägen hem finns ett torg. på torget finns en restaurang, en typisk förorts-"kinakrog". i kväll, vid kvart i tolv när jag var på väg hem från tåget och passerade restaurangen, så kom i samma ögonblick två personer ut därifrån. restaurangen var stängd och metallgardiner täckte alla fönster. de två personerna - en kvinna och en man - kände jag igen som två av dem som jobbar på restaurangen. jag gissar att de äger stället och låste för kvällen. kvart i tolv. jag tänkte stilla klassförakt och funderade på hur många akademiker och medelklassmänniskor som skulle betrakta de två personerna med någon form av avsmak, som lägre stående. invandrare, dessutom. kände ett obehagligt sting av det själv och jag tror det är bra att erkänna för sig själv att man ibland tänker sjukt idiotiska saker. försöka spåra idiotin och försöka lära dumma huvudet att tänka mer korrekt. tusentals hundratusentals och miljontals människor bara i sverige jobbar med att knega, att driva samhället, att arbeta. att göra allt det jobb som akademikerna inte gör.

jag vill inte jobba på ica mer. jag vill inte jobba på restaurang. det finns inte utrymme för det, för det finns för mycket skit som är viktigare att lägga kraft på.

grattis sanna som har möjlighet att tänka så, jävla bortskämda lyckost. och tack. men vad skulle hända om alla tänkte så. ständigt denne immanuel kant. vem ska göra allt?

orkar inte analysera hela världen nu och låta ännu mer som ett jävla... asshole, men jag kom att försöka lista ut vad jag skulle göra. om det inte fanns några orättvisor, om det inte fanns något djurförtryck eller några miljöproblem. vad skulle jag vilja göra då? om jag inte kan svara eller om jag inte vill arbeta för samhället så vet jag inte om jag vågar kalla mig socialist längre. försökte ignorera den lilla extra pressen och verkligen tänka efter. i typ femton sekunder. kom fram till följande alternativ.

kock
lågstadielärare
sjuksköterska
musiker
personlig tränare-ish
kurator/psykolog

men det finns mycket som är världens roligaste. allt är så jävla kapitalistiskt eller överklass bara. har inget att komma med, bara töntiga tankar. har för övrigt glömt bort att dricka vatten idag. hej då.

Boulevarden

imse vimse

att vakna och känna: hej lördag!

det är härligt det. solen skiner, det är säkert skitkallt ute men det ser ut som vår :)

Natt

Jag ska sova nu. Utan att skriva mina klyschiga tankar. Som är ett resultat av att allt är jävligt typiskt. Tackar ändå ödmjukt för mobilt inkilad glädje på kvällskvisten.