Mål 2013

Ett av de tips jag oftast ger andra människor lyder fake it 'til you make it. Det är lätt att glömma bort att bara vara fab och i stället stanna vid att fundera på att vara det kanske eventuellt. Tycker jag.

Vill inte vara den som tror lågt om sig själv. Vill vara den som är ett skenande miniatyrtåg med lampa längst fram som rusar mot kompakt mörker och vägrar köpa att det inte ljusnar nånstans där framme. Vill vara den som tänder alla ljus och dunkar dem i ryggen i det förbannade mörkret. Vill ha större öron och orädd mun.
Vill använda telefonfunktionen i telefonen.
Det.
Verka där jag befinner mig och dansa mig till alla tusen kunskaper som finns i varje vardagsfråga.

Sluta tänka tankar som
- jag känner mig som ett monster
- jag är en elak människa
- vem skulle kunna bry sig om mig
- jag är en svag människa
- jag är dum i huvudet
- jag är dålig
- jag bör inte finnas
- jag är en belastning
- jag är värdelös
- jag är en hemsk människa
Och så vidare.

Det får bli 2013.

Vidderna

Kollektivtrafik är min favoritplats för kontemplerande. När jag gick i högstadiet och i början av gymnasiet var min bästa plats mitt rum hemma, en sen kväll eller natt, med en kopp söderblandning. Fortfarande idag när jag dricker sånt te förflyttar sig mitt hela känslospektra tio år bakåt i tid och jag känner den längtan jag kände då, den inre nyfikenhet som jag utforskade min hjärnas kapacitet med i tidiga tonåren. I mitt sovrum i Vega. Antingen var det där, eller på en yogamatta på ett dagis i Handen. Där utövade jag kundalini yoga med först min bästa vän, men sedan snarare med hennes pappas fru. Jag saknade yogan enormt mycket när jag slutade, trots att jag somnade under nästan varje yogaklass. Yogan var ett utmärkt tillfälle att tänka, fastän hela poängen var att just INTE tänka, i alla fall inte på annat än andning och det tredje ögat. Fattade nog aldrig ändå.

Sen började jag jobba på ICA på Dalarö. Då blev det bussresan i stället för sovrummet. Med ett skrivhäfte i handen och en penna alltid redo lärde jag mig lite, lite mer om livet och människorna och hur man kan se skönhet i små triviala vanliga sketna ting. 25 minuter dit och 25 minuter tillbaka.

Och sen min resväg mellan Handen och Södertörns högskola. Buss 865. Där pluggade jag som mest effektivt för där fanns inget distraherande internet och där fanns en utmärkt tidsbegränsning. Lagom för att ibland förbereda ett helt seminarium. För att läsa kanske - om jag verkligen fokuserade - 15 sidor i en kursbok. För att följa de tre tankestegen som faktiskt krävdes för att ta grupparbetets diskussionsavsnitt till en ny nivå. För att knyta näven.

Sen flyttade jag och slutade plugga. Började jobba hemma. På halvtid. F r u s t r a t i o n e n. Jag behövde varva ner, visst. Men jag kunde inte alls hantera skillnaden mellan sysselsättningsgrad på typ 250% med 50%. Jag har nog inte hämtat upp mig själv än. Kan fortfarande spela iJewels en hel dag utan att förmå mig att göra något rimligt. En dag eller sju är ok. Inte ett år. Ensamhet på fel sätt.

Började på ett till jobb, kände mig nästan hel igen. Flyttade igen. Hade aldrig särskilt lång resväg till nya jobbet. Jobba, hem, aldrig ensam. På ett ganska bra sätt. Och nu har jag haft den här resvägen till jobbet igen i några månader. Tvärbanan hela vägen till Alvik, denna vackra resa. Och sen tunnelbana in till en del av Kungsholmen som för runt 100 år sedan utgjordes av bondgård. Ekedal. Ofta önskar jag att de 18 minuterna på tvärbanan var dubbelt så långa. Eller önskade. Nu har jag rest klart till Alvik för denna gång.

Kanske är det vidderna. Att få se vidderna. Ibland är vidderna en skog utan slut. Ibland en åker. Ibland en bro över ett vatten. Ibland betonghus efter betonghus efter betonghus. Kanske till och med en svinjobbig löprunda för någon. Något stort och vackert som inte riktigt går att förstå. Kanske gör det all skillnad. Kanske är det som att se en film, fast på riktigt. Som att gå ut i skogen, upp på ett berg eller upp på ett tak. Din vidd är nog inte min. Men kanske har vi alla en metod för att rensa. För att hamna utanför sig själv, känna den där obetydligheten som gör att en aldrig känner sig mer levande än just då. För att inse vad som är viktigt i livet, vad vet jag. Jag tror alla har en metod, men många använder sig inte av den. Jag är ett lysande exempel. Jag är så odriftig att jag måste plantera en resväg till en sysselsättning för att befria mig själv.

Jag har aldrig sett pyramider, Amazonas, en vulkan eller den riktiga svenska fjällen. Knappt ens skogen i Tyresta nationalpark. Men jag tror inte det behövs. Allt finns så mycket närmare, bara en söker.

Glory days. Vi kommer mötas igen.

Sen blogger som heter blogspot !!!! bytte utseende är det inte lika mysigt att skriva. Nästan alla har slutat. Med alla menar jag bloggbekanta. Förut hade jag alltid en till tio meningar perfekt bloggmaterial på snurr i huvudet. Noterade alla små egenheter som samtiden och vardagen erbjuder. Och jag agerade. Att skriva är nyttigt men det är inte på riktigt. Det är på gatan allt händer.

Idag sitter jag med korslagda ben och känner mig tillräckligt cool när jag lyssnar på antiborgarmusik av The Radio Dept. Sliter mitt hår för att förstå hur jag levde mitt liv. Plockar fram ett par böcker som jag vet satte tydliga spår för tre år sedan. De väcker liv i litegrann men inte allt. Jag tänker, att det är som det alltid varit, att utan ett vettigt sammanhang så

händer
ingen
ting.

I kropp och själ. Hjärna och hjärta. Det bara pumpar på. Varm jacka, gammal musik, i skydd av gamla meriter och prestationer. Som idag saknar betydelse.

Läskigast av allt är att jag inte minns. Jag läser gamla texter, tentor, böcker och de är för mig helt främmande. Trots att jag i hundra fall av tio lagt ner timtals och brännpunktsfokus på a l l t d e t t a m a t e r i a l.  Jag vet att jag haft B12-brist. Jag vägrar tro att jag har det igen så mycket piller som jag knaprar. Men har det förstört allt? Är min hjärna förstörd på riktigt? Eller är det så här livet funkar? Att vad du än gör kommer allt minne av detta utom möjligtvis så att säga rubriken att helt sonika utraderas ur minnet? Vad lägger jag i så fall på minnet?

Jag förnimmer känslor. De starka och bästa när jag är mitt i ett episkt men inte alls komplicerat sammanhang. När jag känner att de människor som finns i min omedelbara omgivning plockar fram det bästa ur mig och jag plockar fram det bästa ur dem. Vi är ett tillsammans. Så är det alltid. Vi kanske bara skrattar. Vi kanske bara spelar spel. Eller så kartlägger vi det ekonomiska systemets flaws. Eller så håller vi varandra i händerna eller om midjan bara för att vi vet att det gör oss glada. För vi tycker om varann. Vi är inte rädda.

"Vi kommer att ses igen, för hur kan nåt som är fel kännas så här rätt?"

läsa läsa läsa läsa

aldrig sluta läsa!!!!!

min tjejgud

mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

mitt enda liv
mitt enda liv

se här är mina drömmar
du kan nästan ta på dem
de skimrar där som de är långt ner på botten av en sjö

här är min vilda längtan, här är min jävla trasighet
här mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig aldrig dö

mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

här är allting som jag drömde om
här är allting som jag hoppades på
här är allting som jag vågade
och av vad/de dagar modet räckte till

mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

här är min vilja att få leva
här är vännerna som bar mig
här är mitt hjärta som bultar, blöder för allt det som jag vill

mitt enda liv
det enda liv jag haft
mitt enda liv


mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

mitt enda liv
mitt enda liv
mitt enda liv

senaste

personer som korsat ens väg, satt spår i minnet, kanske i mitten

att inte plugga på kth för att få ett jobb som håller samhällets ekorrhjul snurrande men som inte gör någon som helst skillnad

att visa känslorna, att tala om för dem, människorna, att de betyder

att fundera på om det är rätt att vara nöjd, om hjärtat skänker livet åt en annan men inte åt en själv, om det då är rätt

allt man inte kan trycka in i en och samma människa, att sprida ut det på femton

att äta mackor FÖR ATT DET ÄR GOTT

att trycka ner dåliga självförtroendet tills det kvävs och inte finns mer

hur inredning kan bli en viktig del av ens liv. är det för att skapa en inspirerande miljö? i brist på annat?

och hur kan söta hundar och katter spela en så stor roll i ens liv? då är något fel

1. min kille och familj
2. min bostad

resten är förlorat.

I was the one who left you, always coming back, I cannot forget you

Jag vill gärna tro att om jag gör saker och ting på ett särskilt sätt, om jag tänker en viss typ av tankar, då vill jag gärna tro att det är högst sannolikt att andra gör detsamma. Jag har så att säga väldigt svårt att tro att jag skulle vara särskilt unik. Fast varför. Jag minns gärna relationer jag haft, kärleks- och vänskaps-, med mycket värme, saknad och nostalgi. Men tänker jag lite så finns såklart också sådana som är väldigt diffusa i mitt minne. Om jag inte trott på dem. De är få, men de finns. Jag tror att särskilt vid en av dessa så kan det vara så att den andra personen har en betydligt starkare minnebild av relationen.  Fast jag vet inte. Jag vet att de relationer som varat under förhållandevis långa perioder, de går väl inte att glömma? De finns liksom i omloppsbana runt mig, elliptisk, så att i vissa perioder rör de sig långt ute i periferin och i andra stunder blir de svedda av att penetrera atmosfären. Då börjar jag få besök i mina drömmar av personer jag inte träffat på många år. I natt träffade jag en. Hon var inte så varmt mottagande och verkade inte så glad att se mig som jag var att se henne. Samma för några dagar sedan. Jag ba "OMG, känner du igen mig??!?!?! Whaaaa" och hon ba "ja hej hej". Men inga centrala personer. De är aldrig med. Jag letar efter dem i drömmen men de är inte där.

Och det är möjligt att de inte tänker på mig. Men jag tänker på dem. Jag har inte stenhjärta och tror inte det är vettigt att ignorera. Ibland tänker jag att jag ska skriva ett brev. Det blir väldigt cheesy i mitt huvud. Där jag ska uttrycka vad de betytt/betyder för mig, dela med mig av mina minnen, tycka lite synd om mig. Sen ångrar jag mig och tänker att ett mail kanske, ett mail utstrålar inte lika mycket desperation. Och varför ska jag verka så blödig och ensam, vem vill ha kontakt med mig då? Vem vill ens berätta hur de mår? So I better be cool.

Problemet kanske är att jag inte förändras medan de andra gör det. Jag har samma önskningar och issues som alltid. Inga mål i livet. Plus att jag slutat vara smart och börjat vara imbecill, ganska starkt korrelerat med mitt studieuppehåll VT 2011.

Jag behöver nog jobba på en vision och orka kämpa för att omsätta den i praktik. Sluta vara så jävla trött och otålig. Och inte ångra det jag inte gjort. Så länge det är typ gratis? Lön idag som ska räcka en månad framåt: Ca 3500 kr. Kul

ps. Märks den röda tråden i texten? Nej just det, för den finns inte. ds

Tacksamhet

Min kusin Jonna har gett mig ett synnerligen bra livsråd: att känna tacksamhet, att tänka i termer av tacksamhet för här och nu och inte så mycket förr och sen. Att vara tacksam. Det är givetvis utmärkt.

Jag kan verkligen känna tacksamhet när jag sitter på min otroligt schysta balkong och njuter av sommarvärmen, eller när jag ligger i min nya soffa och kollar på matlagningsprogram, eller när samma soffa är fylld av nära och kära. När jag vaknar bredvid världens mest underbara människa varje morgon. Ja, det kan jag.

Men jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Jag lever med en irritation i bröstet. Jag är avundsjuk. Jag vet inte vad jag vill. Jag blir galen på skrikande barn. Jag förstår inte vad det innebär att uppleva saker. Jag har konstant pengaångest. Jag ser inte min kompetens. Jag har tappat glöden. Jag saknar tryggheten i att plugga.

När jag började plugga valde jag utbildning med hjärtat. Jag ville göra skillnad. Idag gör jag ingen skillnad. Jag vet inte hur jag ska göra skillnad. Jag vill bara se till att vi byter system. Lösningen till alla delmål ligger, som jag förmår de det, till så himla stor del i att flirta med näringslivet. Jag har fan ingen lust att flirta med näringslivet. Eller jo, det är kul och jag kan tänka mig att jag ibland är bra på det. Men det är liksom fel, det känns fel.

Idag tänkte jag att jag borde gå bort till skogen ner till vattnet, kanske hoppa i bara för att det är sommar och jag kan. Jag tänkte att balkongen har jag ju sett förr, men vattnet har jag knappast sett på så nära håll. Det är en bra logik. Klockan är nu 16.11 och jag sitter kvar på balkongen. Känner mig patetisk och funderar på om jag måste göra det som alla andra gjorde direkt efter gymnasiet, typ hitta sig själv eller åtminstone åka nånstans och se världen. Det de kallar "uppleva något". Jag vågar inte flyga. Jag drömmer mardrömmar om att åka flygplan.

Och jag är inte i Visby som alla andra som försöker göra skillnad. Jag fattar bara inte vad jag håller på med. Och ännu mindre vad jag vill pyssla med i 6-8 h om dagen fem dagar i veckan närmaste åren. Det är sjukt nedslående. Fuck.

Släpp in solen!

Det här är en grå blogg. Bättre att kolla på Djurungar. Gulligt och kul.

Den själaglädjen när Niclas ringer från Kina. <3

Jag gillar verkligen katter. Har tyvärr inte kommit på hur jag kan väva in katter i min c-uppsats, dock.

:(

Om Helena E mot förmodan läser det här, säg hej! Jag vill veta att du lever.

Edit: Vet att du lever, för det rör sig på Spotify. <3

Awesomeness

–Börsen reagerar på en förväntan att det väntas åtgärder som kommer hämma tillväxten, som att skatterna måste höjas för att få ordning på landets ekonomi. Det gillar inte börsen, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB.

...

Kreditvärderingsjättarna låg pyrt till i samband med finanskrisen 2008. I vissa fall beskylldes de för att ha bidragit till att orsaka krisen genom sina kreditbetyg. De delade bland annat ut toppbetyg till banker, som Lehman Brothers som sedermera gick omkull och till finansiella instrument som visade sig värdelösa och inte gick att sälja. Men, och detta är ett stort men, om de lyckas hålla sig oberoende och kunniga så är de oumbärliga menar Robert Bergqvist.

http://www.dn.se/ekonomi/kreditbetygsbjassarna-far-marknaden-att-skalva

inte awesomeness alltså

Googlar på "utveckla affärsidé"

I en av de första träffarna finner jag detta:

Det bästa sättet att förstöra ett nöje eller en hobby är att göra det till ditt liv! Försök istället att hitta en affärsidé som du har förutsättningar för att skapa ett livskraftigt företag av, det behöver definitivt inte vara i en bransch du gillar utan det kan till och med vara en fördel om du inte är så emotionellt involverad i själva branschen utan mer har ett finansiellt intresse.

Det fortsätter:

Känn vart vinden blåser!

I tider av förändringar i samhället så finns det mycket pengar att tjäna för dem som är först ut i marknaden, tänk på oljebolaget Shell Company som började som en liten butik för att sedan importera snäckor från mellanöstern och till slut blev ett av världen största oljebolag.

Lite mer:

Att starta ett vårdföretag för äldre kan tyckas klokt med tanke på hur många gamla det kommer att finnas inom ett par år, men med lite forskning om samhället omkring oss så finner vi att stat och kommun erbjuder tjänster som – även om de kanske inte kan motsvara den kvalitet vi tänkt oss – gör att marknaden begränsas till det fåtal äldre rika som kan tänka sig att betala extra för privata tjänster.

Också lite lustigt citat:

Konkurrenterna är dina vänner!

De hjälper dig inte bara att hålla dig på dina tår, de är också en indikator på om marknaden är bärande för ditt företag eller inte.

Gotta love the system.

Apropå inte detta. Vi har letat bostad länge nu. Till och med varit inne på the dark side, bostadsrätt. Till och med budat en gång. Nu har vi äntligen kommit fram till det enda rätta: Att en bostadsrätt inte är nåt annat än en nödlösning. Innan vi börjar skänka några tusen till en bank varje månad så ska vi göra allt vi kan för att få tag i en hyresrätt. Bostadsmarknaden är ondskefull. Mäklarbranchen är ond. Jag vill inte bo i en osympatisk bostadsrätt kantad av inbillad makt över boendet. My ass alltså. Fy fan.

5

jag vet inte om det är ont eller gott
men det gör mig helt sjukt jävla
... stolt?

Kläder

Det ligger så nära till hands för mig att tycka synd om mig själv. Jag ser ingen framtid, jag har inga drömmar, jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Finner ingen mening med något. Inte ens att baka muffins. Det blir ju gott men det är ju bara sött och jävligt. En muffins och jag ångrar mig, äcklad av hur söt och sliskig den är. Och jag har ju börjat träna. Var hos frisören idag. Blev typ ingen skillnad. Vet inte vad jag hade förväntat mig. Ett nytt jag? Ett snyggare jag? Det är ju bara patetiskt. Nåt knas med mina förväntningar förelåg i alla fall. Skäms över att jag har en lägenhet som jag inte bor i. Men framför allt, jag har ingen dröm, ingen vision. Inte om mitt liv och inte om samhället. Annat var det för Karl Marx.

Du är din egen lyckas smed. Finns en större lögn? Hmm, ja kanske att privatiseringar är bra för samhället. Men det är kanske skillnad på att vägra köpa idén om att vara sin egen lyckas smed, och att dra på sig en offerkofta och leva i att livet är hopplöst. Jag har en jävligt tight kofta. En bitterfitta i offerkofta. Känner mig dessutom helt jävla dum i huvudet, som att jag blivit så mycket dummare på bara några månader. Och som vanligt att jag haft min peak. Tror bestämt att detta är min egen konstruktion.

Jag måste väl ha en dröm? Jag är ju full av idéer och åsikter om världen och livet. Vad drömmer jag om? Lycka. Glädje i vardagen. Givande arbete. Roligt arbete. God mat. Större kök. Att ha råd att gå ut och fika, äta, dricka med vänner. Krossat patriarkat. Nolltillväxtsamhälle eller negativ tillväxtsamhälle. Bostäder åt alla inklusive mig. Skuldfritt samhälle. Krossad köttlobby. Krossad mjölklobby. En värld utan gränser. Djurens befrielse. Ett samhälle där bilen är ett fjärdehandsval för alla efter fot, cykel och kollektivtrafik. Ett Sverige med socialistisk regering. Socialismen. En decimering av nationalekonomin som akademiskt ämne samt en förflyttning av nationalekonomin till disciplinen idéhistoria. Att människor slutar vara så jävla ytliga, slutar konsumera så jävla mycket skit och börjar göra nåt kreativt i stället, eller nåt verkligt samhällsförbättrande. Att folk slutar tro att borgerlig politik är en bra idé. Att idén om konkurrenssamhället byts ut mot en idé om ett samarbetssamhälle. Att det inte ska gå att välja miljöfarliga ohållbara produkter i dagligvaruhandeln. Globala skatter, global omfördelning.

Är det så mycket begärt liksom och hur omsätter jag detta i praktik och nu klickar jag på "publicera inlägg", hejdå.

*le*

jag behöver verkligen ordna upp mitt mentala liv. förra veckan började jag, på inrådan av min bästa kusin, äta råa måltider. eller, jag fuskade lite grann med rostade jordnötter. utöver det, rå.

*paus för att kolla vädret på smhi* *långtidsprognosen* *jag är intresserad av fredag-lördag i stockholm* *fredag såg inget vidare ut*

*paus två för att kolla på bilder av hund*

jo bra helg. oerhört långsam. har varit positionerad i horisontalläge merparten av tiden. druckit lite öl. träffat väldigt många vänner, men väldigt kort. håller fast vid meningen jag uttryckte för ett tag sen. det är andra som spelar roll. mina vardagar är jag väldigt ensam eftersom jag inte har några kollegor och arbetar hemifrån. drömde för övrigt att jag hade skrivit klart min c-uppsats i natt. så sjukt härlig känsla. synd att det var en önskedröm. men i alla fall. finaste vänner. som jag träffar alldeles för sällan. jag hoppas vi rycker upp oss snart...

mening? det märks ju inte.

dagens

kan en träna med glasögon? alltså... typ på friskis och svettis. eller bör jag räkna med träningskort + synundersökning för linser + linser? och förmodligen också + träningsskor. och c-vitaminer? jag bryr mig ju helt uppenbart inte om att ge min kropp c-vitaminer. jag borde flytta till ett land där det växer kiwi. eller till ett ställe där jag har en plånbok. det är dumt att sprida ut sin plånbok över stockholm när den behövs i min hand. ska dricka upp mitt kaffe och sen äta äpple. och sen vänta ett tag med att borsta tänderna så att jag inte borstar bort dem. stackars tänder. ja och jobba. ska börja jobba för dagen. och styra upp mitt liv. det säger jag visserligen mig själv varje dag. men en c-uppsats. vem bryr sig om en c-uppsats? hur svårt kan det vara?