Resan

jag reste genom landet, jag såg en massa träd 
och hus och åkrar och fabriker
och där stod barn som tända ljus 
i brinnande små klungor stod alla barnen där och log 
och sjöng en sång om livet, tills de hade fått nog och dog
den tända barnaskaran var bland det hemskaste jag sett
men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt
 
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
men jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
 
jag kom nån gång på natten fram till en välbekant basar
för hågkomster och drömmar
fast det fanns nästan inget kvar
bara kvarglömda minnen av bleknad glädje eller sorg
där fick jag syn på pappa som stod och grävde i en korg
han tog en massa smutstvätt och kastade den i en hög 
och ville klä sig smutsigt men det var ingenting som dög
vad gjorde pappa så för? det kunde han väl låtit bli
han såg mig säkert inte, så jag åkte bara förbi

jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
för jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare

jag färdades i dimma i snöyra och slaskig dy
snart kom jag till ett vägskäl, där låg en vänligt sinnad by
här bodde inga bönder, de hade dött för längesen
nu glittrade bygatan av borgerliga leenden
en flod flöt lugnt och stilla, en sol strålade lagom hett 
och alla vackra husen där livet levdes rätt och lätt 
och fåglar sjöng i träden, där sjöng de på sin fågelsång 
så enträget och vackert av fri vilja eller av tvång
när moln av guld och silver for runt som skyddsänglar i skyn
de fick mig sänka blicken, och snarast möjligt lämna byn

jag fortsatte att resa, drev vidare ur hamn i hamn och lyssnade på vinden 
som lystet viskade mitt namn 
och såg i havets vågor min egen bild glida förbi
en frånstötande nidbild jag spottade och spydde i
en bild av ensamheten som havet envist återgav
men jag ville ha sällskap, och därför mönstrade jag

jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
så jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare

jag träffade en kvinna som väntade i en kupé
jag såg i hennes ögon, det var ett lidande att se
naturen var förgiftad, allting förfelat som jag såg
då tog jag tag i henne, vi var två främlingar på tåg
och hon blev till en glänta där löven grönskade igen,
 och jag det rena vattnet som rann och rann igenom den
och sedan var hon vatten och då var jag ett törstigt djur
hon drog mig ner i djupet, då lyckades jag dra mig ur

jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag skulle kanske stanna kvar men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
och jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare

när månen är som gulsot och solen som ett sotat glas 
kunde jag inte skilja ens mellan avund och extas
som i en tavla målad med så smetiga penseldrag och nersmutsade färger, 
att jag tog fel på natt och dag
det var så mörkt och rörigt, jag såg knappt längre var jag var
här var det många andra som också hade dröjt sig kvar
en del skrek högt av fasa när döden hotade med krig 
och resten gick och gnällde för att det var sånt jävla liv
då drog jag mig tillbaka, jag ville inte klaga så 
jag började gå hemåt fast det var mycket långt att gå

vidare
vidare
vidare

http://open.spotify.com/track/1h6JZTBIJ4Apf76ZB2QWnd

Lagom - mer går inte att begära.

[LAGOM I.1]

1) som är som sig bör (för att passa för ett visst ändamål), lämplig, passande; ss. adv.: just på sådant sätt l. så mycket l. i så hög grad som det bör vara l. som behövs, varken för mycket l. för litet, utan överdrift [...]

Berätta för mig vad ordet lagom betyder.
Inte för mycket.
Inte för lite.
Ska räcka hela laget om.

Ett solidariskt ord.

Tänk dig en powerpointpresentation om ordet lagom. Den skulle inledas med denna info (föreställ dig Comic sans):
Bedömningen om vad som är lagom
- är subjektiv
- är mycket komplex 
- ställer höga krav på att relevant information finns att tillgå vid bedömningstillfället

Hur mycket kaffe vill du ha? Lagom. Med lagom avses exakt den mängd kaffe jag är sugen på, vänligen häll nu upp mitt subjektiva inte för lite och inte för mycket. Ah, näj näj näj nu häller du ju i så mycket kaffe att det rinner ut på golvet. Det var för mycket ≠ lagom. Näj men näjjjjj det där var ju så lite att det kommer svalna alldeles för fort eftersom jag ska sitta utomhus vet du ≠ lagom. Ah, nu var det ganska bra meeeeeen kaffe är ju varmt, det är några millimeter för lite skvimpzon eftersom jag ska vandra med denna kopp tre meter till bordet där borta samt ner för lilla trappen ≠ lagom. OH, där har vi en närapå lagom mängd men jag skulle ju ha sojamjölk i också ≠ lagom.

Midsommar. Hur mycket färskpotatis får man ta ur kastrullen? Jag älskar färskpotatis, jag fyller hela tallriken. Näj men näjjjjj här har vi ju tre till som älskar färskpotatis och vill ha lika mycket ≠ lagom. Ah, men vi fyra delar då, det blir lagom. Näj men näjjjj här kommer ju tre eftersläntrare som också vill ha potatis och nu finns bara en blekkokt dillkvist och lite smör kvar till dem ≠ lagom. OKEJ men hur många ska dela på potatisen? Jaha åtta pers? Och hur många potatisar finns det? Har vi nån knäpp LCHF:are här som hatar potatis? Har vi nån Håkan? Kan vi reda ut det här nu innan vi ska äta? Och hur är det med tillbehören, kan vi trade:a lite med varann för jag gillar nämligen inte tofuskagen?

Ny bekantskap. Alldeles lagom crazy. Inte torr, inte too much, vågar släppa loss men blir inte pinsam för det. Gillar det jag tycker om att hen gillar. Precis så där lagom enligt min smak...

Detta ord som tillsammans med ordet fika bär upp hela den svenska kulturen och gör den unik. (OBS ironi)
Och chocken när man då inser att lagom inte kan betyda något annat än perfekt.

Byggnad på kulle

Kan bli så tagen. En stol som ska målas gul. En människa som verkligen behöver en kram. Två fötter som aldrig vill sluta smärta. En ung pappa. En trägen kamp utan märkbara resultat. Ett tappert försök. Ett ärligt försök. Hängivenhet. Jag blir rörd.

Omtolkning.

I kategorin roligt hamnar att läsa gamla blogginlägg. De flesta jag författat och märkt upp som extra bra, är just detta. Bra. Det är när jag läser gamla texter jag skrivit som jag inser att jag peakade för flera år sedan.

Samtidigt är det glädjande att jag inte stått still/backat i min utveckling fullständigt. Jag minns att när jag för tre år sedan skrev inlägget En trubbig tolkning av kapitalismens grundfel, så var jag så fett nöjd. Kände mig så fett smart. Och så läste jag texten igen imorse, och ba...

nä.
Nä nä nä.

Inte för att det jag skrev 2010 är dåligt eller orimligt. Men det är inte vad jag utgav det för att vara. Jag analyserar kapitalism utifrån ett miljöekonomiskt perspektiv. Jag kritiserar snarare nationalekonomin än kapitalismen. Det jag tänkte när jag läste idag, tre år senare, är att kapitalism givetvis kritiseras bäst ur ett marxistiskt perspektiv. Ett marxistiskt perspektiv som jag knappt vet vad det är och som jag knappast visste vad det var i april 2010. Men jag har i alla fall kommit till några olika insikter sedan dess (till exempel att lönearbete i allmänhet innefattar tvångsarbete – en sann aha-insikt).

I blogginlägget skriver jag inledningsvis om Adam Smiths osynliga hand och – som jag ser det idag – beskriver hur kapitalet beter sig, att det ständigt måste växa genom att krossa gränser och genom utsugning av arbetare, och ständigt öka mervärdet. Så läser jag texten idag. Att jag ens använder ordet utsugning. Det är smått fantastiskt och jag känner hur det vita skägget frodas i ansiktet.

Men att jag utifrån detta sedan kritiserar teorin om den osynliga handen på grund av att den handlar om det den handlar om, att den säger att egennyttigt handlande ger bäst utfall för kollektivet. Att jag påstår att "den egoistiska människan" är en diskurs och att Adam Smith är nån form av skuldbärare för att vi går runt och ser på varandra som egoister idag. Att jag menar att om Adam Smith bara hade haft utgångspunkten att människan är solidarisk och handlar för kollektivets bästa... Varför inte bara förkasta teorin? Varför försöker jag på något sätt bara förändra den litegrann inifrån, ändra dess förutsättningar, justera modellen? Det jag skriver ger uttryck för en oförmåga att sätta in antagandet om den osynliga handen i ett större sammanhang. Den osynliga handen är en del av den nationalekonomiska doktrinen och givetvis något som går hem hos borgarklassen, liberalerna och de flesta som studerat nationalekonomi (för de flesta gör det uppenbarligen jävligt okritiskt). Alla som snärjts in i kapitalets slingrande armar. Typ vi alla.

Jag går sedan vidare med att – som jag ser det idag – beskriva hur kapitalet skapar nya behov hos människor, behov som knappast är livsnödvändiga men som tillslut uppfattas som det. Men jag skriver om detta i termer av att det är problematiskt att ha ett tillgång/efterfrågan-tänk på grund av att efterfrågemekanismen är trög. Så jaha. Jag går återigen ner i reformism-träsket. Och!!! Jag skuldbelägger konsumenten, moraliserar och förenklar: "efterfrågan är högst slentrianmässig och baserad på bekvämlighet och trångsynthet". Eh. Det är ju så här kapitalet verkar. Även om alla människor tycker det är dumt och dåligt med miljöproblem så är de en logisk följd av kapitalismen, av ständig effektivisering av produktivkrafter, av specialisering, av expansion, av nyuppfunna behov. Givetvis är det kapitalet som produktiv faktor som styr "efterfrågan". Efterfrågan är ingen fri vilja. Den är ett tvång. Nog för att subventioner sätter de så kallade efterfrågemekanismerna ur spel – på det stora hela handlar det om något annat.

Sen för jag ett resonemang om min egen syn på liberaler och liberalers människosyn, om goda former för konstruktiva samtal där jag argumenterar för deliberation (en helt annan fråga än kapitalism/klasskamp) och på sätt och vis argumenterar för klassöverskridande samarbete (buuu-faktor på det va?). Sen försöker jag beskriva de vilseledda liberalernas tankesätt, allmänhetens missuppfattning av Marx och kommunism och passar även på att ogiltigförklara liberala utgångspunkter och strävanden. Typ. Samtidigt som jag mer eller mindre skriver att jag också står bakom sådana strävanden, typ möjlighet till fria val. Och det gör jag ju. Jag förklarar ganska begripligt att socialism (fast egentligen kommunism) är en förutsättning för riktig mänsklig frigörelse. Proklamerar min politiska ideologi liksom. Romantiserar socialismen som om den var enkel.

Kudos för att jag ändå tror att läsare från olika politiska läger (eller i alla fall på en skala mellan moderater och sossar/miljöpartister) kan förstå texten. Alltså texten från 2010. Denna text? Nä, nu blir jag nog avfärdad som sån där kåminist.

Ett urbota besvär

Det är så synd att det är så lätt att drabbas av den så nedbrytande inbillningen att alla tycker en är jobbig och dum och att ingen riktigt tycker om en.

Varför är det så. Punkt.

"Medveten konsumtion" är oftast omedvetna icke-val

Snabba puckar. Ingen tid att spilla.

Inte nog med att medborgare i konsumentled aldrig kan ha full information och inte heller kan förlita sig till hundra procent på märkningar av olika slag (hur fairtrade är fairtrade, hur bra kan ett miljöval vara etc) – de som har råd med miljö- och rättvisemärkningar (för de kostar ju oftast pengar att stämpla på en vara) är ofta antingen stora monster till företag, eller så små företag att de är ytterst marginella på marknaden. I det förra exemplet är definitivt de märkta produkterna greenwash

"hej medelklasskonsumenter med dåligt samvete, här har vi valt att FAIRTRADE-certifiera 0,5 % av vår annars miljöförstörande och människorättskränkande produktion med slavlöner, så ni som har råd kan köpa er fria från skuld"

och i båda fallen får vi garanterat dyrare produkter som köps antingen av extremt medvetna medborgare eller av den skuldtyngda medelklassen. Det blir en klassfråga. 

Det är helt bakvänt att det går att välja att betala mer för att produktionen ska vara i linje med helt rimliga produktionskrav. Producenter ska givetvis tvingas betala bra löner med schyssta arbetsvillkor och de ska givetvis tvingas bruka jorden utan att den utarmas. Vad skulle hända om vi tog företagens feta vinster och började använda dem till just detta i stället? Ja, jag är då inte så säker på om det skulle innebära högre priser i butik. 

Varför ska JAG ta ansvar för producenterna? Om jag tror mig göra skillnad med s.k. medvetna val, så har jag nog inte koll på de reella maktförhållandena i världen. En ekologisk morot rubbar inte detta, och mina "medvetna val" stör inte nuvarande system det minsta. Vi skulle kunna ha exakt samma system med oansvariga producenter som cashar hem storvinster, om vi alla köpte eko/reko-produkter och där vi konsumenter därmed får betala för företagens oansvarighet oavsett storlek på vår privata plånbok. Jag tycker det är hånfullt att uppmana/uppmuntra folk att köpa eko/reko av detta skäl. Varför ska vi som konsumenter ta ansvar för producenterna när de från början inte betalat för sig eller gjort rätt för sig i sin produktion?

Jag har tre benhårda fairtrade/eko-principer: banan, kakao, kaffe. Jag tänker att jag skademinimerar. Men jag gör ju ingen skillnad. Jag kanske gör skillnad om jag köper dessa produkter från pyttesmå producenter eller om jag odlar dem själv. Men det blir garanterat dyrare för mig. Tänk, fasa, om jag i stället gynnar storkapitalet?

Mål 2013

Ett av de tips jag oftast ger andra människor lyder fake it 'til you make it. Det är lätt att glömma bort att bara vara fab och i stället stanna vid att fundera på att vara det kanske eventuellt. Tycker jag.

Vill inte vara den som tror lågt om sig själv. Vill vara den som är ett skenande miniatyrtåg med lampa längst fram som rusar mot kompakt mörker och vägrar köpa att det inte ljusnar nånstans där framme. Vill vara den som tänder alla ljus och dunkar dem i ryggen i det förbannade mörkret. Vill ha större öron och orädd mun.
Vill använda telefonfunktionen i telefonen.
Det.
Verka där jag befinner mig och dansa mig till alla tusen kunskaper som finns i varje vardagsfråga.

Sluta tänka tankar som
- jag känner mig som ett monster
- jag är en elak människa
- vem skulle kunna bry sig om mig
- jag är en svag människa
- jag är dum i huvudet
- jag är dålig
- jag bör inte finnas
- jag är en belastning
- jag är värdelös
- jag är en hemsk människa
Och så vidare.

Det får bli 2013.

Vidderna

Kollektivtrafik är min favoritplats för kontemplerande. När jag gick i högstadiet och i början av gymnasiet var min bästa plats mitt rum hemma, en sen kväll eller natt, med en kopp söderblandning. Fortfarande idag när jag dricker sånt te förflyttar sig mitt hela känslospektra tio år bakåt i tid och jag känner den längtan jag kände då, den inre nyfikenhet som jag utforskade min hjärnas kapacitet med i tidiga tonåren. I mitt sovrum i Vega. Antingen var det där, eller på en yogamatta på ett dagis i Handen. Där utövade jag kundalini yoga med först min bästa vän, men sedan snarare med hennes pappas fru. Jag saknade yogan enormt mycket när jag slutade, trots att jag somnade under nästan varje yogaklass. Yogan var ett utmärkt tillfälle att tänka, fastän hela poängen var att just INTE tänka, i alla fall inte på annat än andning och det tredje ögat. Fattade nog aldrig ändå.

Sen började jag jobba på ICA på Dalarö. Då blev det bussresan i stället för sovrummet. Med ett skrivhäfte i handen och en penna alltid redo lärde jag mig lite, lite mer om livet och människorna och hur man kan se skönhet i små triviala vanliga sketna ting. 25 minuter dit och 25 minuter tillbaka.

Och sen min resväg mellan Handen och Södertörns högskola. Buss 865. Där pluggade jag som mest effektivt för där fanns inget distraherande internet och där fanns en utmärkt tidsbegränsning. Lagom för att ibland förbereda ett helt seminarium. För att läsa kanske - om jag verkligen fokuserade - 15 sidor i en kursbok. För att följa de tre tankestegen som faktiskt krävdes för att ta grupparbetets diskussionsavsnitt till en ny nivå. För att knyta näven.

Sen flyttade jag och slutade plugga. Började jobba hemma. På halvtid. F r u s t r a t i o n e n. Jag behövde varva ner, visst. Men jag kunde inte alls hantera skillnaden mellan sysselsättningsgrad på typ 250% med 50%. Jag har nog inte hämtat upp mig själv än. Kan fortfarande spela iJewels en hel dag utan att förmå mig att göra något rimligt. En dag eller sju är ok. Inte ett år. Ensamhet på fel sätt.

Började på ett till jobb, kände mig nästan hel igen. Flyttade igen. Hade aldrig särskilt lång resväg till nya jobbet. Jobba, hem, aldrig ensam. På ett ganska bra sätt. Och nu har jag haft den här resvägen till jobbet igen i några månader. Tvärbanan hela vägen till Alvik, denna vackra resa. Och sen tunnelbana in till en del av Kungsholmen som för runt 100 år sedan utgjordes av bondgård. Ekedal. Ofta önskar jag att de 18 minuterna på tvärbanan var dubbelt så långa. Eller önskade. Nu har jag rest klart till Alvik för denna gång.

Kanske är det vidderna. Att få se vidderna. Ibland är vidderna en skog utan slut. Ibland en åker. Ibland en bro över ett vatten. Ibland betonghus efter betonghus efter betonghus. Kanske till och med en svinjobbig löprunda för någon. Något stort och vackert som inte riktigt går att förstå. Kanske gör det all skillnad. Kanske är det som att se en film, fast på riktigt. Som att gå ut i skogen, upp på ett berg eller upp på ett tak. Din vidd är nog inte min. Men kanske har vi alla en metod för att rensa. För att hamna utanför sig själv, känna den där obetydligheten som gör att en aldrig känner sig mer levande än just då. För att inse vad som är viktigt i livet, vad vet jag. Jag tror alla har en metod, men många använder sig inte av den. Jag är ett lysande exempel. Jag är så odriftig att jag måste plantera en resväg till en sysselsättning för att befria mig själv.

Jag har aldrig sett pyramider, Amazonas, en vulkan eller den riktiga svenska fjällen. Knappt ens skogen i Tyresta nationalpark. Men jag tror inte det behövs. Allt finns så mycket närmare, bara en söker.

Glory days. Vi kommer mötas igen.

Sen blogger som heter blogspot !!!! bytte utseende är det inte lika mysigt att skriva. Nästan alla har slutat. Med alla menar jag bloggbekanta. Förut hade jag alltid en till tio meningar perfekt bloggmaterial på snurr i huvudet. Noterade alla små egenheter som samtiden och vardagen erbjuder. Och jag agerade. Att skriva är nyttigt men det är inte på riktigt. Det är på gatan allt händer.

Idag sitter jag med korslagda ben och känner mig tillräckligt cool när jag lyssnar på antiborgarmusik av The Radio Dept. Sliter mitt hår för att förstå hur jag levde mitt liv. Plockar fram ett par böcker som jag vet satte tydliga spår för tre år sedan. De väcker liv i litegrann men inte allt. Jag tänker, att det är som det alltid varit, att utan ett vettigt sammanhang så

händer
ingen
ting.

I kropp och själ. Hjärna och hjärta. Det bara pumpar på. Varm jacka, gammal musik, i skydd av gamla meriter och prestationer. Som idag saknar betydelse.

Läskigast av allt är att jag inte minns. Jag läser gamla texter, tentor, böcker och de är för mig helt främmande. Trots att jag i hundra fall av tio lagt ner timtals och brännpunktsfokus på a l l t d e t t a m a t e r i a l.  Jag vet att jag haft B12-brist. Jag vägrar tro att jag har det igen så mycket piller som jag knaprar. Men har det förstört allt? Är min hjärna förstörd på riktigt? Eller är det så här livet funkar? Att vad du än gör kommer allt minne av detta utom möjligtvis så att säga rubriken att helt sonika utraderas ur minnet? Vad lägger jag i så fall på minnet?

Jag förnimmer känslor. De starka och bästa när jag är mitt i ett episkt men inte alls komplicerat sammanhang. När jag känner att de människor som finns i min omedelbara omgivning plockar fram det bästa ur mig och jag plockar fram det bästa ur dem. Vi är ett tillsammans. Så är det alltid. Vi kanske bara skrattar. Vi kanske bara spelar spel. Eller så kartlägger vi det ekonomiska systemets flaws. Eller så håller vi varandra i händerna eller om midjan bara för att vi vet att det gör oss glada. För vi tycker om varann. Vi är inte rädda.

"Vi kommer att ses igen, för hur kan nåt som är fel kännas så här rätt?"

läsa läsa läsa läsa

aldrig sluta läsa!!!!!

min tjejgud

mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

mitt enda liv
mitt enda liv

se här är mina drömmar
du kan nästan ta på dem
de skimrar där som de är långt ner på botten av en sjö

här är min vilda längtan, här är min jävla trasighet
här mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig aldrig dö

mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

här är allting som jag drömde om
här är allting som jag hoppades på
här är allting som jag vågade
och av vad/de dagar modet räckte till

mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

här är min vilja att få leva
här är vännerna som bar mig
här är mitt hjärta som bultar, blöder för allt det som jag vill

mitt enda liv
det enda liv jag haft
mitt enda liv


mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha

mitt enda liv
mitt enda liv
mitt enda liv

senaste

personer som korsat ens väg, satt spår i minnet, kanske i mitten

att inte plugga på kth för att få ett jobb som håller samhällets ekorrhjul snurrande men som inte gör någon som helst skillnad

att visa känslorna, att tala om för dem, människorna, att de betyder

att fundera på om det är rätt att vara nöjd, om hjärtat skänker livet åt en annan men inte åt en själv, om det då är rätt

allt man inte kan trycka in i en och samma människa, att sprida ut det på femton

att äta mackor FÖR ATT DET ÄR GOTT

att trycka ner dåliga självförtroendet tills det kvävs och inte finns mer

hur inredning kan bli en viktig del av ens liv. är det för att skapa en inspirerande miljö? i brist på annat?

och hur kan söta hundar och katter spela en så stor roll i ens liv? då är något fel

1. min kille och familj
2. min bostad

resten är förlorat.

I was the one who left you, always coming back, I cannot forget you

Jag vill gärna tro att om jag gör saker och ting på ett särskilt sätt, om jag tänker en viss typ av tankar, då vill jag gärna tro att det är högst sannolikt att andra gör detsamma. Jag har så att säga väldigt svårt att tro att jag skulle vara särskilt unik. Fast varför. Jag minns gärna relationer jag haft, kärleks- och vänskaps-, med mycket värme, saknad och nostalgi. Men tänker jag lite så finns såklart också sådana som är väldigt diffusa i mitt minne. Om jag inte trott på dem. De är få, men de finns. Jag tror att särskilt vid en av dessa så kan det vara så att den andra personen har en betydligt starkare minnebild av relationen.  Fast jag vet inte. Jag vet att de relationer som varat under förhållandevis långa perioder, de går väl inte att glömma? De finns liksom i omloppsbana runt mig, elliptisk, så att i vissa perioder rör de sig långt ute i periferin och i andra stunder blir de svedda av att penetrera atmosfären. Då börjar jag få besök i mina drömmar av personer jag inte träffat på många år. I natt träffade jag en. Hon var inte så varmt mottagande och verkade inte så glad att se mig som jag var att se henne. Samma för några dagar sedan. Jag ba "OMG, känner du igen mig??!?!?! Whaaaa" och hon ba "ja hej hej". Men inga centrala personer. De är aldrig med. Jag letar efter dem i drömmen men de är inte där.

Och det är möjligt att de inte tänker på mig. Men jag tänker på dem. Jag har inte stenhjärta och tror inte det är vettigt att ignorera. Ibland tänker jag att jag ska skriva ett brev. Det blir väldigt cheesy i mitt huvud. Där jag ska uttrycka vad de betytt/betyder för mig, dela med mig av mina minnen, tycka lite synd om mig. Sen ångrar jag mig och tänker att ett mail kanske, ett mail utstrålar inte lika mycket desperation. Och varför ska jag verka så blödig och ensam, vem vill ha kontakt med mig då? Vem vill ens berätta hur de mår? So I better be cool.

Problemet kanske är att jag inte förändras medan de andra gör det. Jag har samma önskningar och issues som alltid. Inga mål i livet. Plus att jag slutat vara smart och börjat vara imbecill, ganska starkt korrelerat med mitt studieuppehåll VT 2011.

Jag behöver nog jobba på en vision och orka kämpa för att omsätta den i praktik. Sluta vara så jävla trött och otålig. Och inte ångra det jag inte gjort. Så länge det är typ gratis? Lön idag som ska räcka en månad framåt: Ca 3500 kr. Kul

ps. Märks den röda tråden i texten? Nej just det, för den finns inte. ds

Tacksamhet

Min kusin Jonna har gett mig ett synnerligen bra livsråd: att känna tacksamhet, att tänka i termer av tacksamhet för här och nu och inte så mycket förr och sen. Att vara tacksam. Det är givetvis utmärkt.

Jag kan verkligen känna tacksamhet när jag sitter på min otroligt schysta balkong och njuter av sommarvärmen, eller när jag ligger i min nya soffa och kollar på matlagningsprogram, eller när samma soffa är fylld av nära och kära. När jag vaknar bredvid världens mest underbara människa varje morgon. Ja, det kan jag.

Men jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Jag lever med en irritation i bröstet. Jag är avundsjuk. Jag vet inte vad jag vill. Jag blir galen på skrikande barn. Jag förstår inte vad det innebär att uppleva saker. Jag har konstant pengaångest. Jag ser inte min kompetens. Jag har tappat glöden. Jag saknar tryggheten i att plugga.

När jag började plugga valde jag utbildning med hjärtat. Jag ville göra skillnad. Idag gör jag ingen skillnad. Jag vet inte hur jag ska göra skillnad. Jag vill bara se till att vi byter system. Lösningen till alla delmål ligger, som jag förmår de det, till så himla stor del i att flirta med näringslivet. Jag har fan ingen lust att flirta med näringslivet. Eller jo, det är kul och jag kan tänka mig att jag ibland är bra på det. Men det är liksom fel, det känns fel.

Idag tänkte jag att jag borde gå bort till skogen ner till vattnet, kanske hoppa i bara för att det är sommar och jag kan. Jag tänkte att balkongen har jag ju sett förr, men vattnet har jag knappast sett på så nära håll. Det är en bra logik. Klockan är nu 16.11 och jag sitter kvar på balkongen. Känner mig patetisk och funderar på om jag måste göra det som alla andra gjorde direkt efter gymnasiet, typ hitta sig själv eller åtminstone åka nånstans och se världen. Det de kallar "uppleva något". Jag vågar inte flyga. Jag drömmer mardrömmar om att åka flygplan.

Och jag är inte i Visby som alla andra som försöker göra skillnad. Jag fattar bara inte vad jag håller på med. Och ännu mindre vad jag vill pyssla med i 6-8 h om dagen fem dagar i veckan närmaste åren. Det är sjukt nedslående. Fuck.

Släpp in solen!

Det här är en grå blogg. Bättre att kolla på Djurungar. Gulligt och kul.

Den själaglädjen när Niclas ringer från Kina. <3

Jag gillar verkligen katter. Har tyvärr inte kommit på hur jag kan väva in katter i min c-uppsats, dock.

:(

Om Helena E mot förmodan läser det här, säg hej! Jag vill veta att du lever.

Edit: Vet att du lever, för det rör sig på Spotify. <3

Awesomeness

–Börsen reagerar på en förväntan att det väntas åtgärder som kommer hämma tillväxten, som att skatterna måste höjas för att få ordning på landets ekonomi. Det gillar inte börsen, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB.

...

Kreditvärderingsjättarna låg pyrt till i samband med finanskrisen 2008. I vissa fall beskylldes de för att ha bidragit till att orsaka krisen genom sina kreditbetyg. De delade bland annat ut toppbetyg till banker, som Lehman Brothers som sedermera gick omkull och till finansiella instrument som visade sig värdelösa och inte gick att sälja. Men, och detta är ett stort men, om de lyckas hålla sig oberoende och kunniga så är de oumbärliga menar Robert Bergqvist.

http://www.dn.se/ekonomi/kreditbetygsbjassarna-far-marknaden-att-skalva

inte awesomeness alltså