Substanser och jakt på helande processer.
Det är förstås inte så konstigt att en känner sig själv bra, kanske rentav alltför väl. Det är ju dag ut och dag in vi umgås med oss. Alla sina jag. Men det här med hur svårt det är att dra lärdom av sig själv. Jag är bäst på att betinga mig själv att göra vardagssaker i en viss ordning för att jag har förmågan att vara förtänksam. Kommer förstås inte på några exempel när jag väl behöver, men där kan jag förvåna mig själv. Med hur riskperceptiv jag är.
Men allt annat. Hånskratten ekar.
Som vanligt vill jag göra allt, vara överallt, och jag försöker. Jag ger mig själv ett ganska gott rykte. I praktiken blir allt halvhjärtat. Jag är överallt men producerar ingenting. Jag ser många mönster i det här. Det mönster som lyser med sin frånvaro är vägen till aktiviteter som alltid genererar praktisk handling. Inte mötesformalia eller strategiskt snack. Aktivismen - som jag förespråkar av hela mitt hjärta men oftast inte finner vägen till. Vad är aktivism? Allt jag verkligen kan förstå som aktivism är övertagande. Allt åt Alla. Gratisarbete. Gerillaodling. Att gömma papperslösa.
Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid genom att slöa bort min tid. Den som tittar i min kalender förstår att det inte stämmer. Men för mig är slöandet också det eviga tuggandet som inte leder till förändring. Bara skenbar förändring. Kanske organisatorisk förändring. Det är visserligen bra för framtida förändringsarbete, men... ja, jag återfinner mig själv där tamejfan hela tiden. Förändra och organisera och strukturera.
Därför ska jag lägga ner lite grann. En vacker dag i framtiden. I framtiden då allt ska hända, för det är så jag funkar. På alla fronter. Konfrontation idag - varför om den kan vänta tills imorrn? Som jag funkar.
Och allt annat.
torsdag 28 november 2013
fredag 18 oktober 2013
torsdag 26 september 2013
Att inte
Som ett väntat brev på posten kommer ofta till slut dagen då kroppen fungerar långsamt. Handen kan skriva, den kan skriva en lång lista med saker som borde göras, den kan klicka på dokument, den kan spela spel på telefonen. Men den kan inte riktigt tänka. Varningsklockorna klämtar. Fingrarna klickar sig iväg genom cyberrymden via flyktiga drömmar fram till flyktiga drömmar. Det går långsamt. Kalendern åker fram. Den bläddrar bakåt och hittar totalt noll lediga kvällar sedan semestern, bortsett från två sjukdomsdagar. När det lilla brevet ligger öppet på bordet stiger en lätt rök upp från det. Grå rök. Det svider i trakterna kring solarplexus, bara lite lite grann. Svalget är lite trögt. Nej, det finns ingen vägg. Bara en liten tröskel. Den långsamma kroppen tänker på Navid Modiri och livsfilosofin Getting Things Done. Som ju kan verka så bra. Om en vill inlemma sig. I ett högproduktivt samhälle. Där maten finns i affären. Och kampen för att vara någon i civilsamhället har ersatt kampen om att konsumera sig till status. Och den som gör mest är bäst. Och den som har färst lediga kvällar vinner men dör lite i förtid. Men det kanske inte gör något beroende på hur en ser på det här med framtiden. Hur en diskonterar.
Gettint Things Done.
Eller Varför Du Bör Ge Dig Själv Skuld När Du Är Trött pga Vi Vet Att Du Kan Mer.
Jag tänkte att jag ändå inte skulle komma någon vart och la mig i en solig fläck i vardagsrummet. Golvet var hårt. Jag tänkte "här är jag inte harmonisk". Strävan efter harmoni är per automatik materiell i mitt samhälle av bostadsrätt och dåligt förvaltad ledig dag. Jag tänkte "en hylla". Sen tänkte jag "allt måste bort".
Jag vet inte vad som driver mig att göra det jag gör och inte gör. Hänvisar ofta till stark pliktkänsla. Brist på bättre drömmar. Brist på drömmar. Men jag håller mig helst i det civila. Det ideella. Att jobba med det? Där sätter mina relativa jämförelser stopp. Där är självförtroendet för dåligt alternativt självinsikten för låg. Det är en intressant skillnad. Produkten förblir densamma.
Solen skiner och mitt mål för dagen är att träna ett pass samt införskaffa en trägaffel. Jag tror resten måste bli vila. Bittert är det sura gräset.
Gettint Things Done.
Eller Varför Du Bör Ge Dig Själv Skuld När Du Är Trött pga Vi Vet Att Du Kan Mer.
Jag tänkte att jag ändå inte skulle komma någon vart och la mig i en solig fläck i vardagsrummet. Golvet var hårt. Jag tänkte "här är jag inte harmonisk". Strävan efter harmoni är per automatik materiell i mitt samhälle av bostadsrätt och dåligt förvaltad ledig dag. Jag tänkte "en hylla". Sen tänkte jag "allt måste bort".
Jag vet inte vad som driver mig att göra det jag gör och inte gör. Hänvisar ofta till stark pliktkänsla. Brist på bättre drömmar. Brist på drömmar. Men jag håller mig helst i det civila. Det ideella. Att jobba med det? Där sätter mina relativa jämförelser stopp. Där är självförtroendet för dåligt alternativt självinsikten för låg. Det är en intressant skillnad. Produkten förblir densamma.
Solen skiner och mitt mål för dagen är att träna ett pass samt införskaffa en trägaffel. Jag tror resten måste bli vila. Bittert är det sura gräset.
måndag 23 september 2013
lördag 7 september 2013
söndag 18 augusti 2013
Ge / Se
Lyfta varann. Det kan förstås vara en segdragen bakomliggande strategi. Svårkopplad. Då kan det vara en dålig strategi. Trycka ner för att sen lyfta lite högre. Om en inte fattar. Om en ser huden i sin panna börja damma. Om en noterar att det går att krafsa bort flera centimeter. Då är det fel strategi. Att lyfta varann är ett självändamål i socialt samspel mellan vänner. Byt. Lyft varann. Ingen annan kommer göra det. Vi behöver samarbeta.
Individuell och kollektiv skärpning står på schemat idag, igår, imorrn.
onsdag 10 juli 2013
måndag 8 juli 2013
Köttskatt nu! tackar Köttfri måndag.
Hej hej hallå dagboken.
Förra veckan tillbringade jag fyra dagar i Visby, där jag deltog i Almedalsveckan genom att kampanja för köttskatt. Vi såg ut typ så här:
Och vi syntes TYP ganska väl. Är det något vi varit bra på med våra stora kampanjer hittills, så är det att ha fått många att tro att vi är tio gånger så många som vi i själva verket varit när vi deltagit i Almedalsveckan. Jag kommer aldrig glömma snubben som tappade hakan när jag berättade att antalet Köttfri måndag-tröjor som rörde sig i Visby under Almedalsveckan 2010 (eller möjligtvis 2011) var nio, när han just chansat på 80.
Hursom. Jämfört med att ha en chockrosa Köttfri måndag-tröja så ledde denna tröja till färre samtal och diskussioner. Jag tror detta beror på att när vi kampanjade för Köttfri måndag 2010-2011 så var kampanjen en hävstång för att kunna ta i vegofrågor. Kampanjen var en isbrytare till ett samtalsämne som tidigare främst lyfts av djurrättsrörelsen. De har gjort det bra men det kan vara svårt att som vegan diskutera kött med en inbiten livstidsköttis. Avståndet är för långt. Isen har därför kunnat byggas tjock trots trägen kamp från djurrättsrörelsen, men tyvärr var – är – rosa, blommor och mellanmjölksbudskap (soja förstås) avväpnande just på det sätt som jag tror behövts för att göra vegofrågan allmän. Jag tror att Köttfri måndag varit en oerhört viktig kampanj för att vårt deltagande i årets Almedalsvecka föll ut som det gjorde. Inga konstiga påhopp. Inga ilskna tillrop. Förvånansvärt många som stannade upp och muttrade "köttskatt? ... jaha!... ja... varför inte?" eller "köttskatt? bra idé!". Och ett styrmedelsseminarium med 100 besökare, vilket i Almedalen-mått mätt är smått fantastiskt. Särskilt med tanke på vår arbetsinsats.
Jag vill med detta sagt passa på att försvara kampanjen Köttfri måndag lite grann. Jag slutade engagera mig på allvar i kampanjen för något år sedan och min åsikt är att den nu är så väletablerad att den klarar sig själv. Men jävlar vad jag tror den varit bra. Den ÄR bra.
Det är på många sätt lätt att kritisera kampanjen Köttfri måndag, i synnerhet från djuretiskt håll. Poängen med Köttfri måndag är att den samlar argument ur en rad synvinklar för en minskad köttkonsumtion/ett vegetariskt liv. Jag anser att det är ganska lätt att argumentera rentav för veganism såväl ur djurrättsperspektiv som rättviseperspektiv, miljöperspektiv och hälsoperspektiv. På så sätt tänker jag att det går att argumentera för köttfria dagar med i stort sett alla människor som har ett uns av empati. När kampanjen drogs igång i Sverige var det just detta vi byggde utifrån, då vi ville pröva att kombinera dessa rörelser för att förhoppningsvis dra upp köttfrågan på den mediala och politiska agendan. Köttfri måndag ska inte förstås som en miljökampanj, ej heller en djurättskampanj eller något annat. Kampanjens stödjare stödjer kampanjen av sina specifika skäl och den som pekar ut sig själv som kampanjeföreträdare måste respektera alla dessa skäl.
Det finns de som hävdar att så fort man pratar om de negativa konsekvenserna av animaliekonsumtion ur annat perspektiv än ur djurrättsperspektiv, är det en förlust för djuren. Om man tolkar Köttfri måndag som en kampanj där "undantaget bekräftar regeln" gäller, så håller jag helt med om det. Visst är det en extremt pragmatisk kampanj i synnerhet med tanke på det rosa, fluffiga och snälla budskapet "käka köttfritt på måndagar". Men det är egentligen inte vad kampanjen handlar om. Den handlar om att alla måste äta mindre kött/animalier, där en köttfri dag är en början. För mig är "varannan vego" ett rimligt steg två. Steg tre är ett vegoliv. Ett annat led i samma anda, är att den i en rejält missmodig tolkning kan ses som att kött är reko sex dagar i veckan eftersom en dag är vegodag. Tycker du att Köttfri måndag bidrar till att LEGITIMERA kött ur miljö- och hälsoskäl? Köttfri måndag tolkas ibland ondsint också som en i raden av individualistiska kampanjer där vi ska konsumera oss till en bättre värld – trots att de som oftast snappat kampanjen faktiskt varit offentliga verksamheter och kommuner.
Betyder detta samtidigt att man inte får prata om animalier ur miljöperspektiv? Nog för att det är att sätta sig över djuren när miljörörelsen pratar om kött i kvantitativa termer och inte om djur som individer, men precis som en djurrättsorganisation kan ha en antipäls-kampanj eller antiburägg-kampanj (vilket också kan tyckas problematiskt om "undantaget bekräftar regeln" gäller) så är KM en vegokampanj, alltså på gott och ont frikopplad från andra frågor som handlar om djurindustri och djurutnyttjande (precis som en antipälskampanj inte direkt är kopplad till det vi äter).
Man kanske kan säga att Köttfri måndag är en kampanj i väntan på, eller på vägen till revolutionen. Det är den i alla fall för mig. Idag är vi långt, långt, långt från en vegansk värld. Jag har mött människor och pratat köttfri måndag som på fullt allvar sagt "jag är med dig, jag äter gärna mindre kött för miljöns skull, av hälsoskäl och för att maten räcker till fler, men om du börjar snacka om att djur har rättigheter så tappar du mig direkt, då kan du gå". För att vi ska kunna veganisera världen så behöver vi bearbeta den väl. Djurrättsrörelsen har jobbat hårt i över hundra år och idag är pälsdjursuppfödning förbjudet i flera länder. Jag vågar inte ens tänka på hur världen hade sett ut UTAN djurrättsrörelsens närvaro. Fortfarande tycks dock begrepp som vegan och djurrätt uppfattas som provocerande. Så ser världen (Sverige) ut och det är en verklighet vi måste utgå ifrån. Alla idéer måste utgå från verkligheten. Jag önskar mitt budskap i alla lägen kunde vara "go vegan" och att detta skulle vara gångbart, men det är inte det. Däremot har det med all önskvärd tydlighet blivit klart för mig att om jag paketerar mina fakta i budskapet "köttfri måndag" (dvs ät vegetariskt minst en dag i veckan) så får jag allt jag vill ha sagt sagt och alla hittills har lyssnat. Jag kan rabbla ett stort antal människor som på riktigt ökat sina antal vegetariska måltider per vecka markant - allt från en dag till alla dagar alltid har jag sett som resultat. Alla tar olika lång tid på sig.
Med Köttfri måndag vill vi (och har lyckats) lyfta vegofrågan som praktisk politisk fråga och har fått ett stort gäng kommunfullmäktige att diskutera vegetarisk kost och flera också att besluta att kommunens invånare ska käka mer vegetarisk mat. Och! Den har möjliggjort för SMMI:s kampanj "Köttskatt nu!" att nu tre år senare tas på fullt allvar och diskuteras i SVT Debatt och i intervjuer med Eskil Erlandsson. Det är coolt.
"Köttfri måndag tillåter djurförtryck sex dagar i veckan" är en ganska trist tolkning av kampanjen. Det är att tolka kampanjen som en kampanj för köttätande sex dagar i veckan. Inte som en kampanj för ökad andel vegetarisk kost i människors vardag. Alla lever inte i en veganbubbla. Träder man ur den får man en chock. Köttfri måndag har enligt mig bidragit till att vi har en mer levande vegodebatt i samhället än på väldigt länge, som dessutom är knuten till politiska åtgärder. Jag tycker inte heller det räcker med en köttfri dag i veckan, verkligen inte. Men det är där vi är nu för att vi ska kunna få med alla. Jag tror Köttfri måndag är med och banar väg för breda politiska överenskommelser om minskad köttkonsumtion.
Förra veckan tillbringade jag fyra dagar i Visby, där jag deltog i Almedalsveckan genom att kampanja för köttskatt. Vi såg ut typ så här:
Och vi syntes TYP ganska väl. Är det något vi varit bra på med våra stora kampanjer hittills, så är det att ha fått många att tro att vi är tio gånger så många som vi i själva verket varit när vi deltagit i Almedalsveckan. Jag kommer aldrig glömma snubben som tappade hakan när jag berättade att antalet Köttfri måndag-tröjor som rörde sig i Visby under Almedalsveckan 2010 (eller möjligtvis 2011) var nio, när han just chansat på 80.
Hursom. Jämfört med att ha en chockrosa Köttfri måndag-tröja så ledde denna tröja till färre samtal och diskussioner. Jag tror detta beror på att när vi kampanjade för Köttfri måndag 2010-2011 så var kampanjen en hävstång för att kunna ta i vegofrågor. Kampanjen var en isbrytare till ett samtalsämne som tidigare främst lyfts av djurrättsrörelsen. De har gjort det bra men det kan vara svårt att som vegan diskutera kött med en inbiten livstidsköttis. Avståndet är för långt. Isen har därför kunnat byggas tjock trots trägen kamp från djurrättsrörelsen, men tyvärr var – är – rosa, blommor och mellanmjölksbudskap (soja förstås) avväpnande just på det sätt som jag tror behövts för att göra vegofrågan allmän. Jag tror att Köttfri måndag varit en oerhört viktig kampanj för att vårt deltagande i årets Almedalsvecka föll ut som det gjorde. Inga konstiga påhopp. Inga ilskna tillrop. Förvånansvärt många som stannade upp och muttrade "köttskatt? ... jaha!... ja... varför inte?" eller "köttskatt? bra idé!". Och ett styrmedelsseminarium med 100 besökare, vilket i Almedalen-mått mätt är smått fantastiskt. Särskilt med tanke på vår arbetsinsats.
Jag vill med detta sagt passa på att försvara kampanjen Köttfri måndag lite grann. Jag slutade engagera mig på allvar i kampanjen för något år sedan och min åsikt är att den nu är så väletablerad att den klarar sig själv. Men jävlar vad jag tror den varit bra. Den ÄR bra.
Det är på många sätt lätt att kritisera kampanjen Köttfri måndag, i synnerhet från djuretiskt håll. Poängen med Köttfri måndag är att den samlar argument ur en rad synvinklar för en minskad köttkonsumtion/ett vegetariskt liv. Jag anser att det är ganska lätt att argumentera rentav för veganism såväl ur djurrättsperspektiv som rättviseperspektiv, miljöperspektiv och hälsoperspektiv. På så sätt tänker jag att det går att argumentera för köttfria dagar med i stort sett alla människor som har ett uns av empati. När kampanjen drogs igång i Sverige var det just detta vi byggde utifrån, då vi ville pröva att kombinera dessa rörelser för att förhoppningsvis dra upp köttfrågan på den mediala och politiska agendan. Köttfri måndag ska inte förstås som en miljökampanj, ej heller en djurättskampanj eller något annat. Kampanjens stödjare stödjer kampanjen av sina specifika skäl och den som pekar ut sig själv som kampanjeföreträdare måste respektera alla dessa skäl.
Det finns de som hävdar att så fort man pratar om de negativa konsekvenserna av animaliekonsumtion ur annat perspektiv än ur djurrättsperspektiv, är det en förlust för djuren. Om man tolkar Köttfri måndag som en kampanj där "undantaget bekräftar regeln" gäller, så håller jag helt med om det. Visst är det en extremt pragmatisk kampanj i synnerhet med tanke på det rosa, fluffiga och snälla budskapet "käka köttfritt på måndagar". Men det är egentligen inte vad kampanjen handlar om. Den handlar om att alla måste äta mindre kött/animalier, där en köttfri dag är en början. För mig är "varannan vego" ett rimligt steg två. Steg tre är ett vegoliv. Ett annat led i samma anda, är att den i en rejält missmodig tolkning kan ses som att kött är reko sex dagar i veckan eftersom en dag är vegodag. Tycker du att Köttfri måndag bidrar till att LEGITIMERA kött ur miljö- och hälsoskäl? Köttfri måndag tolkas ibland ondsint också som en i raden av individualistiska kampanjer där vi ska konsumera oss till en bättre värld – trots att de som oftast snappat kampanjen faktiskt varit offentliga verksamheter och kommuner.
Betyder detta samtidigt att man inte får prata om animalier ur miljöperspektiv? Nog för att det är att sätta sig över djuren när miljörörelsen pratar om kött i kvantitativa termer och inte om djur som individer, men precis som en djurrättsorganisation kan ha en antipäls-kampanj eller antiburägg-kampanj (vilket också kan tyckas problematiskt om "undantaget bekräftar regeln" gäller) så är KM en vegokampanj, alltså på gott och ont frikopplad från andra frågor som handlar om djurindustri och djurutnyttjande (precis som en antipälskampanj inte direkt är kopplad till det vi äter).
Man kanske kan säga att Köttfri måndag är en kampanj i väntan på, eller på vägen till revolutionen. Det är den i alla fall för mig. Idag är vi långt, långt, långt från en vegansk värld. Jag har mött människor och pratat köttfri måndag som på fullt allvar sagt "jag är med dig, jag äter gärna mindre kött för miljöns skull, av hälsoskäl och för att maten räcker till fler, men om du börjar snacka om att djur har rättigheter så tappar du mig direkt, då kan du gå". För att vi ska kunna veganisera världen så behöver vi bearbeta den väl. Djurrättsrörelsen har jobbat hårt i över hundra år och idag är pälsdjursuppfödning förbjudet i flera länder. Jag vågar inte ens tänka på hur världen hade sett ut UTAN djurrättsrörelsens närvaro. Fortfarande tycks dock begrepp som vegan och djurrätt uppfattas som provocerande. Så ser världen (Sverige) ut och det är en verklighet vi måste utgå ifrån. Alla idéer måste utgå från verkligheten. Jag önskar mitt budskap i alla lägen kunde vara "go vegan" och att detta skulle vara gångbart, men det är inte det. Däremot har det med all önskvärd tydlighet blivit klart för mig att om jag paketerar mina fakta i budskapet "köttfri måndag" (dvs ät vegetariskt minst en dag i veckan) så får jag allt jag vill ha sagt sagt och alla hittills har lyssnat. Jag kan rabbla ett stort antal människor som på riktigt ökat sina antal vegetariska måltider per vecka markant - allt från en dag till alla dagar alltid har jag sett som resultat. Alla tar olika lång tid på sig.
Med Köttfri måndag vill vi (och har lyckats) lyfta vegofrågan som praktisk politisk fråga och har fått ett stort gäng kommunfullmäktige att diskutera vegetarisk kost och flera också att besluta att kommunens invånare ska käka mer vegetarisk mat. Och! Den har möjliggjort för SMMI:s kampanj "Köttskatt nu!" att nu tre år senare tas på fullt allvar och diskuteras i SVT Debatt och i intervjuer med Eskil Erlandsson. Det är coolt.
"Köttfri måndag tillåter djurförtryck sex dagar i veckan" är en ganska trist tolkning av kampanjen. Det är att tolka kampanjen som en kampanj för köttätande sex dagar i veckan. Inte som en kampanj för ökad andel vegetarisk kost i människors vardag. Alla lever inte i en veganbubbla. Träder man ur den får man en chock. Köttfri måndag har enligt mig bidragit till att vi har en mer levande vegodebatt i samhället än på väldigt länge, som dessutom är knuten till politiska åtgärder. Jag tycker inte heller det räcker med en köttfri dag i veckan, verkligen inte. Men det är där vi är nu för att vi ska kunna få med alla. Jag tror Köttfri måndag är med och banar väg för breda politiska överenskommelser om minskad köttkonsumtion.
fredag 28 juni 2013
Resan
jag reste genom landet, jag såg en massa träd
och hus och åkrar och fabriker
och där stod barn som tända ljus
i brinnande små klungor stod alla barnen där och log
och sjöng en sång om livet, tills de hade fått nog och dog
den tända barnaskaran var bland det hemskaste jag sett
men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
men jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
jag kom nån gång på natten fram till en välbekant basar
för hågkomster och drömmar
fast det fanns nästan inget kvar
bara kvarglömda minnen av bleknad glädje eller sorg
där fick jag syn på pappa som stod och grävde i en korg
han tog en massa smutstvätt och kastade den i en hög
och ville klä sig smutsigt men det var ingenting som dög
vad gjorde pappa så för? det kunde han väl låtit bli
han såg mig säkert inte, så jag åkte bara förbi
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
för jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
jag färdades i dimma i snöyra och slaskig dy
snart kom jag till ett vägskäl, där låg en vänligt sinnad by
här bodde inga bönder, de hade dött för längesen
nu glittrade bygatan av borgerliga leenden
en flod flöt lugnt och stilla, en sol strålade lagom hett
och alla vackra husen där livet levdes rätt och lätt
och fåglar sjöng i träden, där sjöng de på sin fågelsång
så enträget och vackert av fri vilja eller av tvång
när moln av guld och silver for runt som skyddsänglar i skyn
de fick mig sänka blicken, och snarast möjligt lämna byn
jag fortsatte att resa, drev vidare ur hamn i hamn och lyssnade på vinden
som lystet viskade mitt namn
och såg i havets vågor min egen bild glida förbi
en frånstötande nidbild jag spottade och spydde i
en bild av ensamheten som havet envist återgav
men jag ville ha sällskap, och därför mönstrade jag
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
så jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
jag träffade en kvinna som väntade i en kupé
jag såg i hennes ögon, det var ett lidande att se
naturen var förgiftad, allting förfelat som jag såg
då tog jag tag i henne, vi var två främlingar på tåg
och hon blev till en glänta där löven grönskade igen,
och jag det rena vattnet som rann och rann igenom den
och sedan var hon vatten och då var jag ett törstigt djur
hon drog mig ner i djupet, då lyckades jag dra mig ur
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag skulle kanske stanna kvar men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
och jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
när månen är som gulsot och solen som ett sotat glas
kunde jag inte skilja ens mellan avund och extas
som i en tavla målad med så smetiga penseldrag och nersmutsade färger,
att jag tog fel på natt och dag
det var så mörkt och rörigt, jag såg knappt längre var jag var
här var det många andra som också hade dröjt sig kvar
en del skrek högt av fasa när döden hotade med krig
och resten gick och gnällde för att det var sånt jävla liv
då drog jag mig tillbaka, jag ville inte klaga så
jag började gå hemåt fast det var mycket långt att gå
vidare
vidare
vidare
http://open.spotify.com/track/1h6JZTBIJ4Apf76ZB2QWnd
och hus och åkrar och fabriker
och där stod barn som tända ljus
i brinnande små klungor stod alla barnen där och log
och sjöng en sång om livet, tills de hade fått nog och dog
den tända barnaskaran var bland det hemskaste jag sett
men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
men jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
jag kom nån gång på natten fram till en välbekant basar
för hågkomster och drömmar
fast det fanns nästan inget kvar
bara kvarglömda minnen av bleknad glädje eller sorg
där fick jag syn på pappa som stod och grävde i en korg
han tog en massa smutstvätt och kastade den i en hög
och ville klä sig smutsigt men det var ingenting som dög
vad gjorde pappa så för? det kunde han väl låtit bli
han såg mig säkert inte, så jag åkte bara förbi
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
för jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
jag färdades i dimma i snöyra och slaskig dy
snart kom jag till ett vägskäl, där låg en vänligt sinnad by
här bodde inga bönder, de hade dött för längesen
nu glittrade bygatan av borgerliga leenden
en flod flöt lugnt och stilla, en sol strålade lagom hett
och alla vackra husen där livet levdes rätt och lätt
och fåglar sjöng i träden, där sjöng de på sin fågelsång
så enträget och vackert av fri vilja eller av tvång
när moln av guld och silver for runt som skyddsänglar i skyn
de fick mig sänka blicken, och snarast möjligt lämna byn
jag fortsatte att resa, drev vidare ur hamn i hamn och lyssnade på vinden
som lystet viskade mitt namn
och såg i havets vågor min egen bild glida förbi
en frånstötande nidbild jag spottade och spydde i
en bild av ensamheten som havet envist återgav
men jag ville ha sällskap, och därför mönstrade jag
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
så jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
jag träffade en kvinna som väntade i en kupé
jag såg i hennes ögon, det var ett lidande att se
naturen var förgiftad, allting förfelat som jag såg
då tog jag tag i henne, vi var två främlingar på tåg
och hon blev till en glänta där löven grönskade igen,
och jag det rena vattnet som rann och rann igenom den
och sedan var hon vatten och då var jag ett törstigt djur
hon drog mig ner i djupet, då lyckades jag dra mig ur
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket,
det tog för lång tid, lång tid
jag skulle kanske stanna kvar men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
och jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
när månen är som gulsot och solen som ett sotat glas
kunde jag inte skilja ens mellan avund och extas
som i en tavla målad med så smetiga penseldrag och nersmutsade färger,
att jag tog fel på natt och dag
det var så mörkt och rörigt, jag såg knappt längre var jag var
här var det många andra som också hade dröjt sig kvar
en del skrek högt av fasa när döden hotade med krig
och resten gick och gnällde för att det var sånt jävla liv
då drog jag mig tillbaka, jag ville inte klaga så
jag började gå hemåt fast det var mycket långt att gå
vidare
vidare
vidare
http://open.spotify.com/track/1h6JZTBIJ4Apf76ZB2QWnd
tisdag 18 juni 2013
Lagom - mer går inte att begära.
Berätta för mig vad ordet lagom betyder.[LAGOM I.1]1) som är som sig bör (för att passa för ett visst ändamål), lämplig, passande; ss. adv.: just på sådant sätt l. så mycket l. i så hög grad som det bör vara l. som behövs, varken för mycket l. för litet, utan överdrift [...]
Inte för mycket.
Inte för lite.
Ska räcka hela laget om.
Ett solidariskt ord.
Tänk dig en powerpointpresentation om ordet lagom. Den skulle inledas med denna info (föreställ dig Comic sans):
Bedömningen om vad som är lagom
- är subjektiv
- är mycket komplex
- ställer höga krav på att relevant information finns att tillgå vid bedömningstillfället
Hur mycket kaffe vill du ha? Lagom. Med lagom avses exakt den mängd kaffe jag är sugen på, vänligen häll nu upp mitt subjektiva inte för lite och inte för mycket. Ah, näj näj näj nu häller du ju i så mycket kaffe att det rinner ut på golvet. Det var för mycket ≠ lagom. Näj men näjjjjj det där var ju så lite att det kommer svalna alldeles för fort eftersom jag ska sitta utomhus vet du ≠ lagom. Ah, nu var det ganska bra meeeeeen kaffe är ju varmt, det är några millimeter för lite skvimpzon eftersom jag ska vandra med denna kopp tre meter till bordet där borta samt ner för lilla trappen ≠ lagom. OH, där har vi en närapå lagom mängd men jag skulle ju ha sojamjölk i också ≠ lagom.
Midsommar. Hur mycket färskpotatis får man ta ur kastrullen? Jag älskar färskpotatis, jag fyller hela tallriken. Näj men näjjjjj här har vi ju tre till som älskar färskpotatis och vill ha lika mycket ≠ lagom. Ah, men vi fyra delar då, det blir lagom. Näj men näjjjj här kommer ju tre eftersläntrare som också vill ha potatis och nu finns bara en blekkokt dillkvist och lite smör kvar till dem ≠ lagom. OKEJ men hur många ska dela på potatisen? Jaha åtta pers? Och hur många potatisar finns det? Har vi nån knäpp LCHF:are här som hatar potatis? Har vi nån Håkan? Kan vi reda ut det här nu innan vi ska äta? Och hur är det med tillbehören, kan vi trade:a lite med varann för jag gillar nämligen inte tofuskagen?
Ny bekantskap. Alldeles lagom crazy. Inte torr, inte too much, vågar släppa loss men blir inte pinsam för det. Gillar det jag tycker om att hen gillar. Precis så där lagom enligt min smak...
Detta ord som tillsammans med ordet fika bär upp hela den svenska kulturen och gör den unik. (OBS ironi)
Och chocken när man då inser att lagom inte kan betyda något annat än perfekt.
lördag 4 maj 2013
Byggnad på kulle
Kan bli så tagen. En stol som ska målas gul. En människa som verkligen behöver en kram. Två fötter som aldrig vill sluta smärta. En ung pappa. En trägen kamp utan märkbara resultat. Ett tappert försök. Ett ärligt försök. Hängivenhet. Jag blir rörd.
onsdag 20 mars 2013
Omtolkning.
I kategorin roligt hamnar att läsa gamla blogginlägg. De flesta jag författat och märkt upp som extra bra, är just detta. Bra. Det är när jag läser gamla texter jag skrivit som jag inser att jag peakade för flera år sedan.
Samtidigt är det glädjande att jag inte stått still/backat i min utveckling fullständigt. Jag minns att när jag för tre år sedan skrev inlägget En trubbig tolkning av kapitalismens grundfel, så var jag så fett nöjd. Kände mig så fett smart. Och så läste jag texten igen imorse, och ba...
nä.
Nä nä nä.
Inte för att det jag skrev 2010 är dåligt eller orimligt. Men det är inte vad jag utgav det för att vara. Jag analyserar kapitalism utifrån ett miljöekonomiskt perspektiv. Jag kritiserar snarare nationalekonomin än kapitalismen. Det jag tänkte när jag läste idag, tre år senare, är att kapitalism givetvis kritiseras bäst ur ett marxistiskt perspektiv. Ett marxistiskt perspektiv som jag knappt vet vad det är och som jag knappast visste vad det var i april 2010. Men jag har i alla fall kommit till några olika insikter sedan dess (till exempel att lönearbete i allmänhet innefattar tvångsarbete – en sann aha-insikt).
I blogginlägget skriver jag inledningsvis om Adam Smiths osynliga hand och – som jag ser det idag – beskriver hur kapitalet beter sig, att det ständigt måste växa genom att krossa gränser och genom utsugning av arbetare, och ständigt öka mervärdet. Så läser jag texten idag. Att jag ens använder ordet utsugning. Det är smått fantastiskt och jag känner hur det vita skägget frodas i ansiktet.
Men att jag utifrån detta sedan kritiserar teorin om den osynliga handen på grund av att den handlar om det den handlar om, att den säger att egennyttigt handlande ger bäst utfall för kollektivet. Att jag påstår att "den egoistiska människan" är en diskurs och att Adam Smith är nån form av skuldbärare för att vi går runt och ser på varandra som egoister idag. Att jag menar att om Adam Smith bara hade haft utgångspunkten att människan är solidarisk och handlar för kollektivets bästa... Varför inte bara förkasta teorin? Varför försöker jag på något sätt bara förändra den litegrann inifrån, ändra dess förutsättningar, justera modellen? Det jag skriver ger uttryck för en oförmåga att sätta in antagandet om den osynliga handen i ett större sammanhang. Den osynliga handen är en del av den nationalekonomiska doktrinen och givetvis något som går hem hos borgarklassen, liberalerna och de flesta som studerat nationalekonomi (för de flesta gör det uppenbarligen jävligt okritiskt). Alla som snärjts in i kapitalets slingrande armar. Typ vi alla.
Jag går sedan vidare med att – som jag ser det idag – beskriva hur kapitalet skapar nya behov hos människor, behov som knappast är livsnödvändiga men som tillslut uppfattas som det. Men jag skriver om detta i termer av att det är problematiskt att ha ett tillgång/efterfrågan-tänk på grund av att efterfrågemekanismen är trög. Så jaha. Jag går återigen ner i reformism-träsket. Och!!! Jag skuldbelägger konsumenten, moraliserar och förenklar: "efterfrågan är högst slentrianmässig och baserad på bekvämlighet och trångsynthet". Eh. Det är ju så här kapitalet verkar. Även om alla människor tycker det är dumt och dåligt med miljöproblem så är de en logisk följd av kapitalismen, av ständig effektivisering av produktivkrafter, av specialisering, av expansion, av nyuppfunna behov. Givetvis är det kapitalet som produktiv faktor som styr "efterfrågan". Efterfrågan är ingen fri vilja. Den är ett tvång. Nog för att subventioner sätter de så kallade efterfrågemekanismerna ur spel – på det stora hela handlar det om något annat.
Sen för jag ett resonemang om min egen syn på liberaler och liberalers människosyn, om goda former för konstruktiva samtal där jag argumenterar för deliberation (en helt annan fråga än kapitalism/klasskamp) och på sätt och vis argumenterar för klassöverskridande samarbete (buuu-faktor på det va?). Sen försöker jag beskriva de vilseledda liberalernas tankesätt, allmänhetens missuppfattning av Marx och kommunism och passar även på att ogiltigförklara liberala utgångspunkter och strävanden. Typ. Samtidigt som jag mer eller mindre skriver att jag också står bakom sådana strävanden, typ möjlighet till fria val. Och det gör jag ju. Jag förklarar ganska begripligt att socialism (fast egentligen kommunism) är en förutsättning för riktig mänsklig frigörelse. Proklamerar min politiska ideologi liksom. Romantiserar socialismen som om den var enkel.
Kudos för att jag ändå tror att läsare från olika politiska läger (eller i alla fall på en skala mellan moderater och sossar/miljöpartister) kan förstå texten. Alltså texten från 2010. Denna text? Nä, nu blir jag nog avfärdad som sån där kåminist.
Samtidigt är det glädjande att jag inte stått still/backat i min utveckling fullständigt. Jag minns att när jag för tre år sedan skrev inlägget En trubbig tolkning av kapitalismens grundfel, så var jag så fett nöjd. Kände mig så fett smart. Och så läste jag texten igen imorse, och ba...
nä.
Nä nä nä.
Inte för att det jag skrev 2010 är dåligt eller orimligt. Men det är inte vad jag utgav det för att vara. Jag analyserar kapitalism utifrån ett miljöekonomiskt perspektiv. Jag kritiserar snarare nationalekonomin än kapitalismen. Det jag tänkte när jag läste idag, tre år senare, är att kapitalism givetvis kritiseras bäst ur ett marxistiskt perspektiv. Ett marxistiskt perspektiv som jag knappt vet vad det är och som jag knappast visste vad det var i april 2010. Men jag har i alla fall kommit till några olika insikter sedan dess (till exempel att lönearbete i allmänhet innefattar tvångsarbete – en sann aha-insikt).
I blogginlägget skriver jag inledningsvis om Adam Smiths osynliga hand och – som jag ser det idag – beskriver hur kapitalet beter sig, att det ständigt måste växa genom att krossa gränser och genom utsugning av arbetare, och ständigt öka mervärdet. Så läser jag texten idag. Att jag ens använder ordet utsugning. Det är smått fantastiskt och jag känner hur det vita skägget frodas i ansiktet.
Men att jag utifrån detta sedan kritiserar teorin om den osynliga handen på grund av att den handlar om det den handlar om, att den säger att egennyttigt handlande ger bäst utfall för kollektivet. Att jag påstår att "den egoistiska människan" är en diskurs och att Adam Smith är nån form av skuldbärare för att vi går runt och ser på varandra som egoister idag. Att jag menar att om Adam Smith bara hade haft utgångspunkten att människan är solidarisk och handlar för kollektivets bästa... Varför inte bara förkasta teorin? Varför försöker jag på något sätt bara förändra den litegrann inifrån, ändra dess förutsättningar, justera modellen? Det jag skriver ger uttryck för en oförmåga att sätta in antagandet om den osynliga handen i ett större sammanhang. Den osynliga handen är en del av den nationalekonomiska doktrinen och givetvis något som går hem hos borgarklassen, liberalerna och de flesta som studerat nationalekonomi (för de flesta gör det uppenbarligen jävligt okritiskt). Alla som snärjts in i kapitalets slingrande armar. Typ vi alla.
Jag går sedan vidare med att – som jag ser det idag – beskriva hur kapitalet skapar nya behov hos människor, behov som knappast är livsnödvändiga men som tillslut uppfattas som det. Men jag skriver om detta i termer av att det är problematiskt att ha ett tillgång/efterfrågan-tänk på grund av att efterfrågemekanismen är trög. Så jaha. Jag går återigen ner i reformism-träsket. Och!!! Jag skuldbelägger konsumenten, moraliserar och förenklar: "efterfrågan är högst slentrianmässig och baserad på bekvämlighet och trångsynthet". Eh. Det är ju så här kapitalet verkar. Även om alla människor tycker det är dumt och dåligt med miljöproblem så är de en logisk följd av kapitalismen, av ständig effektivisering av produktivkrafter, av specialisering, av expansion, av nyuppfunna behov. Givetvis är det kapitalet som produktiv faktor som styr "efterfrågan". Efterfrågan är ingen fri vilja. Den är ett tvång. Nog för att subventioner sätter de så kallade efterfrågemekanismerna ur spel – på det stora hela handlar det om något annat.
Sen för jag ett resonemang om min egen syn på liberaler och liberalers människosyn, om goda former för konstruktiva samtal där jag argumenterar för deliberation (en helt annan fråga än kapitalism/klasskamp) och på sätt och vis argumenterar för klassöverskridande samarbete (buuu-faktor på det va?). Sen försöker jag beskriva de vilseledda liberalernas tankesätt, allmänhetens missuppfattning av Marx och kommunism och passar även på att ogiltigförklara liberala utgångspunkter och strävanden. Typ. Samtidigt som jag mer eller mindre skriver att jag också står bakom sådana strävanden, typ möjlighet till fria val. Och det gör jag ju. Jag förklarar ganska begripligt att socialism (fast egentligen kommunism) är en förutsättning för riktig mänsklig frigörelse. Proklamerar min politiska ideologi liksom. Romantiserar socialismen som om den var enkel.
Kudos för att jag ändå tror att läsare från olika politiska läger (eller i alla fall på en skala mellan moderater och sossar/miljöpartister) kan förstå texten. Alltså texten från 2010. Denna text? Nä, nu blir jag nog avfärdad som sån där kåminist.
tisdag 5 mars 2013
Ett urbota besvär
Det är så synd att det är så lätt att drabbas av den så nedbrytande inbillningen att alla tycker en är jobbig och dum och att ingen riktigt tycker om en.
Varför är det så. Punkt.
Varför är det så. Punkt.
tisdag 19 februari 2013
"Medveten konsumtion" är oftast omedvetna icke-val
Snabba puckar. Ingen tid att spilla.
Inte nog med att medborgare i konsumentled aldrig kan ha full information och inte heller kan förlita sig till hundra procent på märkningar av olika slag (hur fairtrade är fairtrade, hur bra kan ett miljöval vara etc) – de som har råd med miljö- och rättvisemärkningar (för de kostar ju oftast pengar att stämpla på en vara) är ofta antingen stora monster till företag, eller så små företag att de är ytterst marginella på marknaden. I det förra exemplet är definitivt de märkta produkterna greenwash
Det är helt bakvänt att det går att välja att betala mer för att produktionen ska vara i linje med helt rimliga produktionskrav. Producenter ska givetvis tvingas betala bra löner med schyssta arbetsvillkor och de ska givetvis tvingas bruka jorden utan att den utarmas. Vad skulle hända om vi tog företagens feta vinster och började använda dem till just detta i stället? Ja, jag är då inte så säker på om det skulle innebära högre priser i butik.
Varför ska JAG ta ansvar för producenterna? Om jag tror mig göra skillnad med s.k. medvetna val, så har jag nog inte koll på de reella maktförhållandena i världen. En ekologisk morot rubbar inte detta, och mina "medvetna val" stör inte nuvarande system det minsta. Vi skulle kunna ha exakt samma system med oansvariga producenter som cashar hem storvinster, om vi alla köpte eko/reko-produkter och där vi konsumenter därmed får betala för företagens oansvarighet oavsett storlek på vår privata plånbok. Jag tycker det är hånfullt att uppmana/uppmuntra folk att köpa eko/reko av detta skäl. Varför ska vi som konsumenter ta ansvar för producenterna när de från början inte betalat för sig eller gjort rätt för sig i sin produktion?
Jag har tre benhårda fairtrade/eko-principer: banan, kakao, kaffe. Jag tänker att jag skademinimerar. Men jag gör ju ingen skillnad. Jag kanske gör skillnad om jag köper dessa produkter från pyttesmå producenter eller om jag odlar dem själv. Men det blir garanterat dyrare för mig. Tänk, fasa, om jag i stället gynnar storkapitalet?
Inte nog med att medborgare i konsumentled aldrig kan ha full information och inte heller kan förlita sig till hundra procent på märkningar av olika slag (hur fairtrade är fairtrade, hur bra kan ett miljöval vara etc) – de som har råd med miljö- och rättvisemärkningar (för de kostar ju oftast pengar att stämpla på en vara) är ofta antingen stora monster till företag, eller så små företag att de är ytterst marginella på marknaden. I det förra exemplet är definitivt de märkta produkterna greenwash
"hej medelklasskonsumenter med dåligt samvete, här har vi valt att FAIRTRADE-certifiera 0,5 % av vår annars miljöförstörande och människorättskränkande produktion med slavlöner, så ni som har råd kan köpa er fria från skuld"och i båda fallen får vi garanterat dyrare produkter som köps antingen av extremt medvetna medborgare eller av den skuldtyngda medelklassen. Det blir en klassfråga.
Det är helt bakvänt att det går att välja att betala mer för att produktionen ska vara i linje med helt rimliga produktionskrav. Producenter ska givetvis tvingas betala bra löner med schyssta arbetsvillkor och de ska givetvis tvingas bruka jorden utan att den utarmas. Vad skulle hända om vi tog företagens feta vinster och började använda dem till just detta i stället? Ja, jag är då inte så säker på om det skulle innebära högre priser i butik.
Varför ska JAG ta ansvar för producenterna? Om jag tror mig göra skillnad med s.k. medvetna val, så har jag nog inte koll på de reella maktförhållandena i världen. En ekologisk morot rubbar inte detta, och mina "medvetna val" stör inte nuvarande system det minsta. Vi skulle kunna ha exakt samma system med oansvariga producenter som cashar hem storvinster, om vi alla köpte eko/reko-produkter och där vi konsumenter därmed får betala för företagens oansvarighet oavsett storlek på vår privata plånbok. Jag tycker det är hånfullt att uppmana/uppmuntra folk att köpa eko/reko av detta skäl. Varför ska vi som konsumenter ta ansvar för producenterna när de från början inte betalat för sig eller gjort rätt för sig i sin produktion?
Jag har tre benhårda fairtrade/eko-principer: banan, kakao, kaffe. Jag tänker att jag skademinimerar. Men jag gör ju ingen skillnad. Jag kanske gör skillnad om jag köper dessa produkter från pyttesmå producenter eller om jag odlar dem själv. Men det blir garanterat dyrare för mig. Tänk, fasa, om jag i stället gynnar storkapitalet?
onsdag 16 januari 2013
Mål 2013
Ett av de tips jag oftast ger andra människor lyder fake it 'til you make it. Det är lätt att glömma bort att bara vara fab och i stället stanna vid att fundera på att vara det kanske eventuellt. Tycker jag.
Vill inte vara den som tror lågt om sig själv. Vill vara den som är ett skenande miniatyrtåg med lampa längst fram som rusar mot kompakt mörker och vägrar köpa att det inte ljusnar nånstans där framme. Vill vara den som tänder alla ljus och dunkar dem i ryggen i det förbannade mörkret. Vill ha större öron och orädd mun.
Vill använda telefonfunktionen i telefonen.
Det.
Verka där jag befinner mig och dansa mig till alla tusen kunskaper som finns i varje vardagsfråga.
Sluta tänka tankar som
- jag känner mig som ett monster
- jag är en elak människa
- vem skulle kunna bry sig om mig
- jag är en svag människa
- jag är dum i huvudet
- jag är dålig
- jag bör inte finnas
- jag är en belastning
- jag är värdelös
- jag är en hemsk människa
Och så vidare.
Det får bli 2013.
Vill inte vara den som tror lågt om sig själv. Vill vara den som är ett skenande miniatyrtåg med lampa längst fram som rusar mot kompakt mörker och vägrar köpa att det inte ljusnar nånstans där framme. Vill vara den som tänder alla ljus och dunkar dem i ryggen i det förbannade mörkret. Vill ha större öron och orädd mun.
Vill använda telefonfunktionen i telefonen.
Det.
Verka där jag befinner mig och dansa mig till alla tusen kunskaper som finns i varje vardagsfråga.
Sluta tänka tankar som
- jag känner mig som ett monster
- jag är en elak människa
- vem skulle kunna bry sig om mig
- jag är en svag människa
- jag är dum i huvudet
- jag är dålig
- jag bör inte finnas
- jag är en belastning
- jag är värdelös
- jag är en hemsk människa
Och så vidare.
Det får bli 2013.
söndag 30 december 2012
Vidderna
Kollektivtrafik är min favoritplats för kontemplerande. När jag gick i högstadiet och i början av gymnasiet var min bästa plats mitt rum hemma, en sen kväll eller natt, med en kopp söderblandning. Fortfarande idag när jag dricker sånt te förflyttar sig mitt hela känslospektra tio år bakåt i tid och jag känner den längtan jag kände då, den inre nyfikenhet som jag utforskade min hjärnas kapacitet med i tidiga tonåren. I mitt sovrum i Vega. Antingen var det där, eller på en yogamatta på ett dagis i Handen. Där utövade jag kundalini yoga med först min bästa vän, men sedan snarare med hennes pappas fru. Jag saknade yogan enormt mycket när jag slutade, trots att jag somnade under nästan varje yogaklass. Yogan var ett utmärkt tillfälle att tänka, fastän hela poängen var att just INTE tänka, i alla fall inte på annat än andning och det tredje ögat. Fattade nog aldrig ändå.
Sen började jag jobba på ICA på Dalarö. Då blev det bussresan i stället för sovrummet. Med ett skrivhäfte i handen och en penna alltid redo lärde jag mig lite, lite mer om livet och människorna och hur man kan se skönhet i små triviala vanliga sketna ting. 25 minuter dit och 25 minuter tillbaka.
Och sen min resväg mellan Handen och Södertörns högskola. Buss 865. Där pluggade jag som mest effektivt för där fanns inget distraherande internet och där fanns en utmärkt tidsbegränsning. Lagom för att ibland förbereda ett helt seminarium. För att läsa kanske - om jag verkligen fokuserade - 15 sidor i en kursbok. För att följa de tre tankestegen som faktiskt krävdes för att ta grupparbetets diskussionsavsnitt till en ny nivå. För att knyta näven.
Sen flyttade jag och slutade plugga. Började jobba hemma. På halvtid. F r u s t r a t i o n e n. Jag behövde varva ner, visst. Men jag kunde inte alls hantera skillnaden mellan sysselsättningsgrad på typ 250% med 50%. Jag har nog inte hämtat upp mig själv än. Kan fortfarande spela iJewels en hel dag utan att förmå mig att göra något rimligt. En dag eller sju är ok. Inte ett år. Ensamhet på fel sätt.
Började på ett till jobb, kände mig nästan hel igen. Flyttade igen. Hade aldrig särskilt lång resväg till nya jobbet. Jobba, hem, aldrig ensam. På ett ganska bra sätt. Och nu har jag haft den här resvägen till jobbet igen i några månader. Tvärbanan hela vägen till Alvik, denna vackra resa. Och sen tunnelbana in till en del av Kungsholmen som för runt 100 år sedan utgjordes av bondgård. Ekedal. Ofta önskar jag att de 18 minuterna på tvärbanan var dubbelt så långa. Eller önskade. Nu har jag rest klart till Alvik för denna gång.
Kanske är det vidderna. Att få se vidderna. Ibland är vidderna en skog utan slut. Ibland en åker. Ibland en bro över ett vatten. Ibland betonghus efter betonghus efter betonghus. Kanske till och med en svinjobbig löprunda för någon. Något stort och vackert som inte riktigt går att förstå. Kanske gör det all skillnad. Kanske är det som att se en film, fast på riktigt. Som att gå ut i skogen, upp på ett berg eller upp på ett tak. Din vidd är nog inte min. Men kanske har vi alla en metod för att rensa. För att hamna utanför sig själv, känna den där obetydligheten som gör att en aldrig känner sig mer levande än just då. För att inse vad som är viktigt i livet, vad vet jag. Jag tror alla har en metod, men många använder sig inte av den. Jag är ett lysande exempel. Jag är så odriftig att jag måste plantera en resväg till en sysselsättning för att befria mig själv.
Jag har aldrig sett pyramider, Amazonas, en vulkan eller den riktiga svenska fjällen. Knappt ens skogen i Tyresta nationalpark. Men jag tror inte det behövs. Allt finns så mycket närmare, bara en söker.
Sen började jag jobba på ICA på Dalarö. Då blev det bussresan i stället för sovrummet. Med ett skrivhäfte i handen och en penna alltid redo lärde jag mig lite, lite mer om livet och människorna och hur man kan se skönhet i små triviala vanliga sketna ting. 25 minuter dit och 25 minuter tillbaka.
Och sen min resväg mellan Handen och Södertörns högskola. Buss 865. Där pluggade jag som mest effektivt för där fanns inget distraherande internet och där fanns en utmärkt tidsbegränsning. Lagom för att ibland förbereda ett helt seminarium. För att läsa kanske - om jag verkligen fokuserade - 15 sidor i en kursbok. För att följa de tre tankestegen som faktiskt krävdes för att ta grupparbetets diskussionsavsnitt till en ny nivå. För att knyta näven.
Sen flyttade jag och slutade plugga. Började jobba hemma. På halvtid. F r u s t r a t i o n e n. Jag behövde varva ner, visst. Men jag kunde inte alls hantera skillnaden mellan sysselsättningsgrad på typ 250% med 50%. Jag har nog inte hämtat upp mig själv än. Kan fortfarande spela iJewels en hel dag utan att förmå mig att göra något rimligt. En dag eller sju är ok. Inte ett år. Ensamhet på fel sätt.
Började på ett till jobb, kände mig nästan hel igen. Flyttade igen. Hade aldrig särskilt lång resväg till nya jobbet. Jobba, hem, aldrig ensam. På ett ganska bra sätt. Och nu har jag haft den här resvägen till jobbet igen i några månader. Tvärbanan hela vägen till Alvik, denna vackra resa. Och sen tunnelbana in till en del av Kungsholmen som för runt 100 år sedan utgjordes av bondgård. Ekedal. Ofta önskar jag att de 18 minuterna på tvärbanan var dubbelt så långa. Eller önskade. Nu har jag rest klart till Alvik för denna gång.
Kanske är det vidderna. Att få se vidderna. Ibland är vidderna en skog utan slut. Ibland en åker. Ibland en bro över ett vatten. Ibland betonghus efter betonghus efter betonghus. Kanske till och med en svinjobbig löprunda för någon. Något stort och vackert som inte riktigt går att förstå. Kanske gör det all skillnad. Kanske är det som att se en film, fast på riktigt. Som att gå ut i skogen, upp på ett berg eller upp på ett tak. Din vidd är nog inte min. Men kanske har vi alla en metod för att rensa. För att hamna utanför sig själv, känna den där obetydligheten som gör att en aldrig känner sig mer levande än just då. För att inse vad som är viktigt i livet, vad vet jag. Jag tror alla har en metod, men många använder sig inte av den. Jag är ett lysande exempel. Jag är så odriftig att jag måste plantera en resväg till en sysselsättning för att befria mig själv.
Jag har aldrig sett pyramider, Amazonas, en vulkan eller den riktiga svenska fjällen. Knappt ens skogen i Tyresta nationalpark. Men jag tror inte det behövs. Allt finns så mycket närmare, bara en söker.
tisdag 18 december 2012
Glory days. Vi kommer mötas igen.
Sen blogger som heter blogspot !!!! bytte utseende är det inte lika mysigt att skriva. Nästan alla har slutat. Med alla menar jag bloggbekanta. Förut hade jag alltid en till tio meningar perfekt bloggmaterial på snurr i huvudet. Noterade alla små egenheter som samtiden och vardagen erbjuder. Och jag agerade. Att skriva är nyttigt men det är inte på riktigt. Det är på gatan allt händer.
Idag sitter jag med korslagda ben och känner mig tillräckligt cool när jag lyssnar på antiborgarmusik av The Radio Dept. Sliter mitt hår för att förstå hur jag levde mitt liv. Plockar fram ett par böcker som jag vet satte tydliga spår för tre år sedan. De väcker liv i litegrann men inte allt. Jag tänker, att det är som det alltid varit, att utan ett vettigt sammanhang så
händer
ingen
ting.
I kropp och själ. Hjärna och hjärta. Det bara pumpar på. Varm jacka, gammal musik, i skydd av gamla meriter och prestationer. Som idag saknar betydelse.
Läskigast av allt är att jag inte minns. Jag läser gamla texter, tentor, böcker och de är för mig helt främmande. Trots att jag i hundra fall av tio lagt ner timtals och brännpunktsfokus på a l l t d e t t a m a t e r i a l. Jag vet att jag haft B12-brist. Jag vägrar tro att jag har det igen så mycket piller som jag knaprar. Men har det förstört allt? Är min hjärna förstörd på riktigt? Eller är det så här livet funkar? Att vad du än gör kommer allt minne av detta utom möjligtvis så att säga rubriken att helt sonika utraderas ur minnet? Vad lägger jag i så fall på minnet?
Jag förnimmer känslor. De starka och bästa när jag är mitt i ett episkt men inte alls komplicerat sammanhang. När jag känner att de människor som finns i min omedelbara omgivning plockar fram det bästa ur mig och jag plockar fram det bästa ur dem. Vi är ett tillsammans. Så är det alltid. Vi kanske bara skrattar. Vi kanske bara spelar spel. Eller så kartlägger vi det ekonomiska systemets flaws. Eller så håller vi varandra i händerna eller om midjan bara för att vi vet att det gör oss glada. För vi tycker om varann. Vi är inte rädda.
"Vi kommer att ses igen, för hur kan nåt som är fel kännas så här rätt?"
Idag sitter jag med korslagda ben och känner mig tillräckligt cool när jag lyssnar på antiborgarmusik av The Radio Dept. Sliter mitt hår för att förstå hur jag levde mitt liv. Plockar fram ett par böcker som jag vet satte tydliga spår för tre år sedan. De väcker liv i litegrann men inte allt. Jag tänker, att det är som det alltid varit, att utan ett vettigt sammanhang så
händer
ingen
ting.
I kropp och själ. Hjärna och hjärta. Det bara pumpar på. Varm jacka, gammal musik, i skydd av gamla meriter och prestationer. Som idag saknar betydelse.
Läskigast av allt är att jag inte minns. Jag läser gamla texter, tentor, böcker och de är för mig helt främmande. Trots att jag i hundra fall av tio lagt ner timtals och brännpunktsfokus på a l l t d e t t a m a t e r i a l. Jag vet att jag haft B12-brist. Jag vägrar tro att jag har det igen så mycket piller som jag knaprar. Men har det förstört allt? Är min hjärna förstörd på riktigt? Eller är det så här livet funkar? Att vad du än gör kommer allt minne av detta utom möjligtvis så att säga rubriken att helt sonika utraderas ur minnet? Vad lägger jag i så fall på minnet?
Jag förnimmer känslor. De starka och bästa när jag är mitt i ett episkt men inte alls komplicerat sammanhang. När jag känner att de människor som finns i min omedelbara omgivning plockar fram det bästa ur mig och jag plockar fram det bästa ur dem. Vi är ett tillsammans. Så är det alltid. Vi kanske bara skrattar. Vi kanske bara spelar spel. Eller så kartlägger vi det ekonomiska systemets flaws. Eller så håller vi varandra i händerna eller om midjan bara för att vi vet att det gör oss glada. För vi tycker om varann. Vi är inte rädda.
"Vi kommer att ses igen, för hur kan nåt som är fel kännas så här rätt?"
torsdag 1 november 2012
fredag 26 oktober 2012
min tjejgud
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
mitt enda liv
mitt enda liv
se här är mina drömmar
du kan nästan ta på dem
de skimrar där som de är långt ner på botten av en sjö
här är min vilda längtan, här är min jävla trasighet
här mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig aldrig dö
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
här är allting som jag drömde om
här är allting som jag hoppades på
här är allting som jag vågade
och av vad/de dagar modet räckte till
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
här är min vilja att få leva
här är vännerna som bar mig
här är mitt hjärta som bultar, blöder för allt det som jag vill
mitt enda liv
det enda liv jag haft
mitt enda liv
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
mitt enda liv
mitt enda liv
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
mitt enda liv
mitt enda liv
se här är mina drömmar
du kan nästan ta på dem
de skimrar där som de är långt ner på botten av en sjö
här är min vilda längtan, här är min jävla trasighet
här mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig aldrig dö
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
här är allting som jag drömde om
här är allting som jag hoppades på
här är allting som jag vågade
och av vad/de dagar modet räckte till
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
här är min vilja att få leva
här är vännerna som bar mig
här är mitt hjärta som bultar, blöder för allt det som jag vill
mitt enda liv
det enda liv jag haft
mitt enda liv
mitt enda liv
det enda liv jag haft
det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
mitt enda liv
mitt enda liv
mitt enda liv
tisdag 16 oktober 2012
senaste
personer som korsat ens väg, satt spår i minnet, kanske i mitten
att inte plugga på kth för att få ett jobb som håller samhällets ekorrhjul snurrande men som inte gör någon som helst skillnad
att visa känslorna, att tala om för dem, människorna, att de betyder
att fundera på om det är rätt att vara nöjd, om hjärtat skänker livet åt en annan men inte åt en själv, om det då är rätt
allt man inte kan trycka in i en och samma människa, att sprida ut det på femton
att äta mackor FÖR ATT DET ÄR GOTT
att trycka ner dåliga självförtroendet tills det kvävs och inte finns mer
hur inredning kan bli en viktig del av ens liv. är det för att skapa en inspirerande miljö? i brist på annat?
och hur kan söta hundar och katter spela en så stor roll i ens liv? då är något fel
att inte plugga på kth för att få ett jobb som håller samhällets ekorrhjul snurrande men som inte gör någon som helst skillnad
att visa känslorna, att tala om för dem, människorna, att de betyder
att fundera på om det är rätt att vara nöjd, om hjärtat skänker livet åt en annan men inte åt en själv, om det då är rätt
allt man inte kan trycka in i en och samma människa, att sprida ut det på femton
att äta mackor FÖR ATT DET ÄR GOTT
att trycka ner dåliga självförtroendet tills det kvävs och inte finns mer
hur inredning kan bli en viktig del av ens liv. är det för att skapa en inspirerande miljö? i brist på annat?
och hur kan söta hundar och katter spela en så stor roll i ens liv? då är något fel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
