fredag 26 december 2014
måndag 22 december 2014
söndag 21 december 2014
Löjets skimmer över staden och oss alla
Vad är det vi gör när vi försöker? Hur ska vi förstå våra patetiska försök? Är det inramningen som är patetisk eller är det handlingen i sig? Är det verkligen handlingen i sig? Vi motsätter oss allt och vi vill störta allt, och vad som sedan ska växa fram kan vi knappast föreställa oss. Vi har givetvis förmågan att förstå att ett fåtal inte kan göra skillnad – men detta är ett argument som i praktiken endast hämmar handling och, ännu viktigare, det är inte skillnaden i sig som är central. Handlingen, människan är inte central men rörelsen är det. Rörelsen, som i förflyttningen, är central och solidariteten är det.
Solidariteten. Hur går det att leva solidariskt i kapitalismen, där allt är varufierat, där allt värde räknas i kronor, där både bytesvärde och bruksvärde är monetariserat och där varje använd krona, varje såld arbetstimme, varje stopp vid röd gubbe upprätthåller kapitalismen? Hur går det att förstå en solidarisk handling i ett sådant samhälle?
Vi motsätter oss allt och samtidigt ser vi hur själva förutsättningen för livet förstörs. Nu. Kapitalismen dödar sig själv. Det är förvisso tacksamt. Men om man ändå gillar livet och vill något med livet och betraktar livet som något som kan tänkas ha en annan mening än att vara ett kugghjul. Om det nu är så att man vill fortsätta leva, i all sin enkelhet leva, kanske se sina nuvarande eller kommande eller vänners barn leva och inte dö. Och förutsättningen för livet förstörs. Och om vi förstår utan att med egna ögon se det elände som gör att vi trots detta fortsätter leva. Att vi kan äta för att de förslavat alla djur. Att vi kan äta för att de tror att vi har makt i den storleksordning att vi kan underkasta oss naturen. Detta patetiska. Att vi kan äta för att de subventionerar jordbruket där de anser det rimligt eftersom att de har råd dvs det finns pengar att tjäna och således sänker detta mystiska världsmarknadspris så att ingen bonde kan leva av sin produktion någonstans. Alltså ingenstans. Tänk att någon kan tro på detta system. 800 miljoner människor är kroniskt hungriga varav på en höft 400 miljoner är bönder som producerar mat i detta sjuka system och ändå är kroniskt hungriga. Att vi kan äta för att de maximerar den kortsiktiga nyttan av hög avkastning i jordbruket eftersom kvartalsrapporten är viktig och de därför inte bryr sig om jordbrukets avkastning nästa år. För att monetärt värde är ojämförbart eftersom pengar har ett egenvärde.
Om vi ser detta elände, denna död som ger oss mat och iPhones, bostäder, så kallad välfärd, ekonomisk tillväxt och rödvin. Finns det då någon handling som utgör motstånd i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm?
Att göra upp med den medvetna konsumtionen.
En del av min kritik mot systemet är sådan att den påverkar vad jag köper. Liberalerna tror de kan jubla. Som en fullständigt passiv handling är en konsekvens av diverse insikter att det finns personer som inte köper de saker som har producerats med direkt hjälp av slaveri och död, det vill säga produkter som är knutna till djurindustrin. Det är givetvis omöjligt att vara hundraprocentig men det går att försöka. När det gäller mat kan denna passiva handling samtidigt förstås som det enda rimliga sättet att äta solidariskt. Å ena sidan är handlingen passiv. Å andra sidan är motsvarande aktiva handling, att köpa mat från djurindustrin, ett upprätthållande av det fråntagande denna industri innebär. Fråntagande av rätten till livet själv. Djurets, ja, men också människans. Den upprätthåller en industri som fråntar 800 miljoner människor rätten att äta sig mätta av den mat vi faktiskt producerar. Totalt producerar "vi" över vår förmåga men fördelar efter mänskligt behov minus cirka 800 000 000 människor. Djurindustrin, denna brutalt lågeffektiva industri som dessutom bygger på död, dödar också människor. Långsamt. Varje dag. Och i framtiden. Det är rimligt att inte vilja ta i den med tång. Och att inte moralisera är också en rimlig men svår strävan. Och jag hatar medveten konsumtion. Men den som inser eländet och kan sätta det i direkt proportion till sig själv och ändå inte pallar med denna löjligt enkla passiva handling är förhoppningsvis smart nog att ha ett riktigt bra argument till detta. Återigen, som enskild människa har vi ingen makt att påverka, vi gör ingen skillnad och det går förstås att komma fram till att det är någon form av späkning att omsätta denna typ av medvetenhet i passiv praktik. Det är väl inte orimligt alls, egentligen. I ett kapitalistiskt samhälle är det svårt att se detta på annat sätt än medveten konsumtion och medveten konsumtion är kapitalismens vän och kamrat. Den är till och med en korrigering av marknaden som ju enligt nationalekonomisk teori måste befolkas av informerade konsumenter. Och så vidare. Medveten konsumtion är av ondo och samtidigt är det kris här och nu. Själv har jag jävligt svårt att finna skäl att döda mer än nödvändigt. Varken döda liv eller döda förutsättningar för liv. Döden är inte skrattretande.
Man får naturligtvis aldrig inbilla sig att en passiv handling som att leva veganskt är ett motstånd på riktigt. En ekologisk jävla banan eller ett rättvisemärkt kaffepulver är passiv skademinimering inom systemets ramar, men det betyder inte att den underliggande förståelsen för människors direkta beroende av biosfären eller den underliggande förståelsen för dessa exploaterande och dödliga industriers direkta konsekvenser för människor (som alla andra industrier) inte finns där. Att denna underliggande förståelse tar sig ett av oändligt många möjliga uttryck på samma sätt som det gör för den liberala konsumentmaktälskaren innebär utrymme för sammanblandning och detta är minst sagt problematiskt. Men logiken bakom är väsensskild och handlingen är väsensskild i den meningen att konsumentmaktälskaren ser sin handling som aktiv och som ett medel för påverkan.
Jag har många vänner som försöker, som varje dag försöker förändra, om än det lilla. Jag besväras av de som tror på det de gör när de helt uppenbart agerar på kapitalets premisser, men jag är inte mindre ödmjuk än att jag utgår från att minst 95 % av också mitt eget agerande är just sådant och att hegemonins järnbur förklarar det mesta av allas slapphet. Det är lättare att föreställa sig domedagen än livet bortom kapitalismen. Ändå förstår jag att om de inte gjorde det vet jag inte vem jag vore. Och om jag inte vet vem jag vore finns förmodligen tusen åter som inte vet vilka de vore. Och så finns det även de försök som inrymmer mer genuint motstånd. Det betyder återigen inte att den enskilda personens motstånd gör skillnad, men det stör. [Insert allehanda småkriminalitet, återtagande, motstånd mot exploatering] Det sätter igång en rörelse. Ingen sammanhängande eller organiserad rörelse, men en rörelse.
Någonting att bygga någonting annat på. Något som ifrågasätter, ljussätter lieringen med borgerligheten och den globala arbetsfördelningen. Vi kan väl ändå inte hålla på och vara mer patetiska än vi redan är?
Solidariteten. Hur går det att leva solidariskt i kapitalismen, där allt är varufierat, där allt värde räknas i kronor, där både bytesvärde och bruksvärde är monetariserat och där varje använd krona, varje såld arbetstimme, varje stopp vid röd gubbe upprätthåller kapitalismen? Hur går det att förstå en solidarisk handling i ett sådant samhälle?
Vi motsätter oss allt och samtidigt ser vi hur själva förutsättningen för livet förstörs. Nu. Kapitalismen dödar sig själv. Det är förvisso tacksamt. Men om man ändå gillar livet och vill något med livet och betraktar livet som något som kan tänkas ha en annan mening än att vara ett kugghjul. Om det nu är så att man vill fortsätta leva, i all sin enkelhet leva, kanske se sina nuvarande eller kommande eller vänners barn leva och inte dö. Och förutsättningen för livet förstörs. Och om vi förstår utan att med egna ögon se det elände som gör att vi trots detta fortsätter leva. Att vi kan äta för att de förslavat alla djur. Att vi kan äta för att de tror att vi har makt i den storleksordning att vi kan underkasta oss naturen. Detta patetiska. Att vi kan äta för att de subventionerar jordbruket där de anser det rimligt eftersom att de har råd dvs det finns pengar att tjäna och således sänker detta mystiska världsmarknadspris så att ingen bonde kan leva av sin produktion någonstans. Alltså ingenstans. Tänk att någon kan tro på detta system. 800 miljoner människor är kroniskt hungriga varav på en höft 400 miljoner är bönder som producerar mat i detta sjuka system och ändå är kroniskt hungriga. Att vi kan äta för att de maximerar den kortsiktiga nyttan av hög avkastning i jordbruket eftersom kvartalsrapporten är viktig och de därför inte bryr sig om jordbrukets avkastning nästa år. För att monetärt värde är ojämförbart eftersom pengar har ett egenvärde.
Om vi ser detta elände, denna död som ger oss mat och iPhones, bostäder, så kallad välfärd, ekonomisk tillväxt och rödvin. Finns det då någon handling som utgör motstånd i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm?
Att göra upp med den medvetna konsumtionen.
En del av min kritik mot systemet är sådan att den påverkar vad jag köper. Liberalerna tror de kan jubla. Som en fullständigt passiv handling är en konsekvens av diverse insikter att det finns personer som inte köper de saker som har producerats med direkt hjälp av slaveri och död, det vill säga produkter som är knutna till djurindustrin. Det är givetvis omöjligt att vara hundraprocentig men det går att försöka. När det gäller mat kan denna passiva handling samtidigt förstås som det enda rimliga sättet att äta solidariskt. Å ena sidan är handlingen passiv. Å andra sidan är motsvarande aktiva handling, att köpa mat från djurindustrin, ett upprätthållande av det fråntagande denna industri innebär. Fråntagande av rätten till livet själv. Djurets, ja, men också människans. Den upprätthåller en industri som fråntar 800 miljoner människor rätten att äta sig mätta av den mat vi faktiskt producerar. Totalt producerar "vi" över vår förmåga men fördelar efter mänskligt behov minus cirka 800 000 000 människor. Djurindustrin, denna brutalt lågeffektiva industri som dessutom bygger på död, dödar också människor. Långsamt. Varje dag. Och i framtiden. Det är rimligt att inte vilja ta i den med tång. Och att inte moralisera är också en rimlig men svår strävan. Och jag hatar medveten konsumtion. Men den som inser eländet och kan sätta det i direkt proportion till sig själv och ändå inte pallar med denna löjligt enkla passiva handling är förhoppningsvis smart nog att ha ett riktigt bra argument till detta. Återigen, som enskild människa har vi ingen makt att påverka, vi gör ingen skillnad och det går förstås att komma fram till att det är någon form av späkning att omsätta denna typ av medvetenhet i passiv praktik. Det är väl inte orimligt alls, egentligen. I ett kapitalistiskt samhälle är det svårt att se detta på annat sätt än medveten konsumtion och medveten konsumtion är kapitalismens vän och kamrat. Den är till och med en korrigering av marknaden som ju enligt nationalekonomisk teori måste befolkas av informerade konsumenter. Och så vidare. Medveten konsumtion är av ondo och samtidigt är det kris här och nu. Själv har jag jävligt svårt att finna skäl att döda mer än nödvändigt. Varken döda liv eller döda förutsättningar för liv. Döden är inte skrattretande.
Man får naturligtvis aldrig inbilla sig att en passiv handling som att leva veganskt är ett motstånd på riktigt. En ekologisk jävla banan eller ett rättvisemärkt kaffepulver är passiv skademinimering inom systemets ramar, men det betyder inte att den underliggande förståelsen för människors direkta beroende av biosfären eller den underliggande förståelsen för dessa exploaterande och dödliga industriers direkta konsekvenser för människor (som alla andra industrier) inte finns där. Att denna underliggande förståelse tar sig ett av oändligt många möjliga uttryck på samma sätt som det gör för den liberala konsumentmaktälskaren innebär utrymme för sammanblandning och detta är minst sagt problematiskt. Men logiken bakom är väsensskild och handlingen är väsensskild i den meningen att konsumentmaktälskaren ser sin handling som aktiv och som ett medel för påverkan.
Jag har många vänner som försöker, som varje dag försöker förändra, om än det lilla. Jag besväras av de som tror på det de gör när de helt uppenbart agerar på kapitalets premisser, men jag är inte mindre ödmjuk än att jag utgår från att minst 95 % av också mitt eget agerande är just sådant och att hegemonins järnbur förklarar det mesta av allas slapphet. Det är lättare att föreställa sig domedagen än livet bortom kapitalismen. Ändå förstår jag att om de inte gjorde det vet jag inte vem jag vore. Och om jag inte vet vem jag vore finns förmodligen tusen åter som inte vet vilka de vore. Och så finns det även de försök som inrymmer mer genuint motstånd. Det betyder återigen inte att den enskilda personens motstånd gör skillnad, men det stör. [Insert allehanda småkriminalitet, återtagande, motstånd mot exploatering] Det sätter igång en rörelse. Ingen sammanhängande eller organiserad rörelse, men en rörelse.
Någonting att bygga någonting annat på. Något som ifrågasätter, ljussätter lieringen med borgerligheten och den globala arbetsfördelningen. Vi kan väl ändå inte hålla på och vara mer patetiska än vi redan är?
söndag 7 december 2014
lördag 6 december 2014
måndag 24 november 2014
Bubbla
Jag tänker på de parallella sorgerna. Pappan vars dotter dog av splitter. Systern vars lillebror dog i cancer. Grisen som mördades tillsammans med hela sin familj. Bonden som slet hårdare än högsta chef hela sitt liv men som aldrig tog sig ur sin hunger. Och den personliga sorgen.
Den personliga sorgen där ingen dött. Inget blod har spillts. Där sorgen planerats i samförstånd.
Där smärtan sitter strax under skulderbladen in mot ryggraden. Där trycket sitter i halsen. Där en fråga som innehåller tre ord - "hur mår du?" - gör ögonen blanka. Där man försöker somna på kvällen och bli lugn genom att tänka på någon form av solsken men så kommer man att tänka på all utebliven framtid och svartnar i stället.
Jag tänker på att det är rätt fascinerande hur olika de här sorgerna är förankrade i kroppen. Krokarnas fästen har helt olika form och storlek. Livet är inte mjukt.
Den personliga sorgen där ingen dött. Inget blod har spillts. Där sorgen planerats i samförstånd.
Där smärtan sitter strax under skulderbladen in mot ryggraden. Där trycket sitter i halsen. Där en fråga som innehåller tre ord - "hur mår du?" - gör ögonen blanka. Där man försöker somna på kvällen och bli lugn genom att tänka på någon form av solsken men så kommer man att tänka på all utebliven framtid och svartnar i stället.
Jag tänker på att det är rätt fascinerande hur olika de här sorgerna är förankrade i kroppen. Krokarnas fästen har helt olika form och storlek. Livet är inte mjukt.
söndag 23 november 2014
Time and faith.
Det är väl det vi får förlita oss till och kan vara säkra på.
Sammanslaget kan det ge oändligt med hopp och tillräckligt med kraft för att orka orka.
Vi har all tid i världen, rent socialt. Vi har alla möjligheter framför oss. Allt kan hända. Det är inte bråttom. Vissa hittar BFF och livskamrat vid 85 års ålder.
Sammanslaget kan det ge oändligt med hopp och tillräckligt med kraft för att orka orka.
Vi har all tid i världen, rent socialt. Vi har alla möjligheter framför oss. Allt kan hända. Det är inte bråttom. Vissa hittar BFF och livskamrat vid 85 års ålder.
tisdag 18 november 2014
söndag 16 november 2014
vad du än gör med mig nu
integritet, vad har det nånsin gjort för mig?
vad nu integritet är. det kan vara flera saker. det kan vara att stå upp för sina ideal. det kan vara att acceptera sina känslor. det kan vara att ta sina känslor på allvar. det kan vara stolthet. det kan vara balansen mellan personligt och privat.
jag tror att vi är många som har lite svårt att få ordning på det här med att försvara sin integritet. det kan bero på att integritet är ett självreflexivt begrepp samtidigt som det är svårt att tala om integritet utan att sätta det i relation till andra. hur bra en är på att försvara sin integritet beror på sociala normer, förväntningar, antaganden och önskemål. fan skitsvårt helvete.
ibland går det inte att förklara vikten av lite jävla integritet. ganska ofta, faktiskt.
i andra fall kan integriteten te sig som en mur runt en människa.
när det är svårt att avgöra vad som gäller just i detta nu blir det överhettning i hjärnan och en ba: i'm out. flyktigt. orotat. vilset. balans alltså, varför ska det vara så himla svårt? och hur mycket hänsyn är det rimligt att ta till andra människors förväntade tankar och reaktioner? det är ju visserligen livsnödvändigt men också sjukt.
hej hej!
vad nu integritet är. det kan vara flera saker. det kan vara att stå upp för sina ideal. det kan vara att acceptera sina känslor. det kan vara att ta sina känslor på allvar. det kan vara stolthet. det kan vara balansen mellan personligt och privat.
jag tror att vi är många som har lite svårt att få ordning på det här med att försvara sin integritet. det kan bero på att integritet är ett självreflexivt begrepp samtidigt som det är svårt att tala om integritet utan att sätta det i relation till andra. hur bra en är på att försvara sin integritet beror på sociala normer, förväntningar, antaganden och önskemål. fan skitsvårt helvete.
ibland går det inte att förklara vikten av lite jävla integritet. ganska ofta, faktiskt.
i andra fall kan integriteten te sig som en mur runt en människa.
när det är svårt att avgöra vad som gäller just i detta nu blir det överhettning i hjärnan och en ba: i'm out. flyktigt. orotat. vilset. balans alltså, varför ska det vara så himla svårt? och hur mycket hänsyn är det rimligt att ta till andra människors förväntade tankar och reaktioner? det är ju visserligen livsnödvändigt men också sjukt.
hej hej!
tisdag 11 november 2014
elvira
det finns en sak jag uppskattar med födelsedagar. de blir hållpunkter.
förra gången hade jag fest med glittertema. jag lyssnar fortfarande på playlisten från festen säkert en gång i veckan. när jag skrubbade golv sista gången i årsta, på ett ställe jag skrubbat så många gånger förr, hittade jag glitterkorn. de är överallt. de har lämnat ett skimmer över lägenheten.
förra gången var ett annat liv. omöjligt mycket har förändrats.
till och med mitt namn har förändrats.
jag är trött. t r ö t t
förra gången hade jag fest med glittertema. jag lyssnar fortfarande på playlisten från festen säkert en gång i veckan. när jag skrubbade golv sista gången i årsta, på ett ställe jag skrubbat så många gånger förr, hittade jag glitterkorn. de är överallt. de har lämnat ett skimmer över lägenheten.
förra gången var ett annat liv. omöjligt mycket har förändrats.
till och med mitt namn har förändrats.
jag är trött. t r ö t t
måndag 10 november 2014
staden vaknar
i mörkret ser kyrkan ut som chtulu. när solen gått upp övergår det svarta i det vita. det vita är lika ogenomträngligt. det finns en gräns för hur långt blicken kan nå.
de latenta människofabrikerna rör sig utan strategi. de drivs av solen och förleds av måldokumenten. den som inte är förledd är ett monster i den svarta/vita världen. ett lyckligt monster.
jag undrar hur jag drivits så långt att jag accepterar en brännande känsla i mellangärdet. jag vet att svärtan bara är en stad i skugga. jag vet att det vita bara är ett moln i markhöjd. jag vet att jag kan känna. jag vet att jag kan förstå vad som händer när det bränner. men jag accepterar känslan.
jag accepterar den eftersom det är en återkommande sveda. alltså accepterar jag den.
och det hela hålls samman av ett rep tillverkat av materialet arbetslinjen.
de latenta människofabrikerna rör sig utan strategi. de drivs av solen och förleds av måldokumenten. den som inte är förledd är ett monster i den svarta/vita världen. ett lyckligt monster.
jag undrar hur jag drivits så långt att jag accepterar en brännande känsla i mellangärdet. jag vet att svärtan bara är en stad i skugga. jag vet att det vita bara är ett moln i markhöjd. jag vet att jag kan känna. jag vet att jag kan förstå vad som händer när det bränner. men jag accepterar känslan.
jag accepterar den eftersom det är en återkommande sveda. alltså accepterar jag den.
och det hela hålls samman av ett rep tillverkat av materialet arbetslinjen.
onsdag 5 november 2014
LÅT MIG FÅ FÖLJA DIG NER
MEN GUUUUUUUUD VAD KROPPEN SKA HÅLLA PÅ
OCH KÄNNA SÅ JÄVLA MYCKET!
VACKERT MEN FÖR JÄVLA STÖRIGT OCKSÅ
JAG TÄNKER PÅ SAKER SOM:
• JOGGA PÅ STÄLLET
• SPÄNDA GUMMISNODDAR
• GRÄVA GROP I TORR SAND
• BYGGA KORTHUS
JAG FATTAR PRECIS VAD JAG MENAR
FÖRRESTEN ÄR DET INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN IDAG
OCH KÄNNA SÅ JÄVLA MYCKET!
VACKERT MEN FÖR JÄVLA STÖRIGT OCKSÅ
JAG TÄNKER PÅ SAKER SOM:
• JOGGA PÅ STÄLLET
• SPÄNDA GUMMISNODDAR
• GRÄVA GROP I TORR SAND
• BYGGA KORTHUS
JAG FATTAR PRECIS VAD JAG MENAR
FÖRRESTEN ÄR DET INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN IDAG
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
