you say potato, I say fuck you

men

mitt

avtryck

är

permanent

jag förstår att det blev en klyscha att kalla sin blogg för en ventil.
vad är detta för semioffentligt format egentligen. jag trodde det inrymde sådan sprängkraft. minns det väl. min egen argumentation 2007. vad är det som driver mig att vilja möjligheten att andra läser. på många sätt är det jag skriver mina handleder. jag ville säga det att min katt är på riktigt. hon tvättar sig med sin riktiga lilla kattunga. hon har en liten katthaka. hon har pyttesmå kattänder i nederkäken. hon är min familj. jag ville också säga det att jag hellre skulle dö än att inte ha min bokcirkel som heter Den lilla döden, som jag ska skriva boken Den lilla döden med. jag ville också säga att jag känner mycket, mycket lite hopp. jag har inga förhoppningar inför min egen lycka. jag synar inte min egen vilja för jag lever i förvissningen om att min egen vilja kommer leda mig till besvikelse. jag ville egentligen skriva vad jag verkligen vill, men detta kommer jag inte att erkänna för gör jag det så kommer min besvikelse bli semioffentlig och min ensamhet riskerar att mötas med medlidande. det är ointressant. jag är inte svag men jag är alltid starkare när jag inte är ensam.

det mesta ordnar sig väl ändå INTE?

JAG.

har en mycket kort väg mellan högst specifik och specificerad sorg
och vid och bred ilska.

i ilskan är jag jordens högsta punkt och alla andra är en besvikelse.

där står jag alldeles ensam med en sax i handen
och alla de andra håller hårt i sitt slaka band.


med avseende på detta kan ingen anklaga mig för att vara otydlig.

är det inte lite osunt att äcklas av andras meddelade lycka
att bestämt tro att det bara är ett sken
att livet egentligen bara är på låtsas
och att bara döden är på riktigt

bekräfta mig och älska mig. tack på förhand, hej.

Önskar ibland att jag kunde slå av delar. Önskar ibland att mitt samvete inte försattes i läget dåligt så enkelt och var så svårförflyttat därifrån.

Önskar ibland att mina svagaste punkter var fysiska.

Men men men.

Det har slutat göra ont nu.

Nu är det varmt, vackert och snöpligt. Mest bäst.

Du brinner i min nacke.

Och jag vill hämnas varje gastkramande andetag och krypning från ryggslutet ner till knäet som är ditt fel.

Jag vill hämnas men vem fan är så jävla dum att den inte låter detta stanna som vätskefyllda armpuffar för att sedan i ensamhet och sällskap slita dem i bitar, stampa i pölen och se den dunsta bort, för att bli regn på ditt huvud. Just när du inte vill ha regnet. Så att hämnden blir obegripligt lidande för dig och inte min hämnd. Jag vill såra men jag är inte så jävla dum. Jag vill skicka dig till en stödgrupp för sådana som började korkade, kom till insikt och sen ändå fortsatte vara lika känslokalla. Så långt bort från närvaron att den bara verkligen är där i kuken. Allt annat är bara ljug. Det är så sorgligt och därför önskar jag dig denna stödgrupp. Min sorg utgörs av vetskapen att din djupa ånger och skam är känslor du aldrig kommer känna.

Två gånger i mitt liv har jag upplevt hur någon som stått mig nära gjort stora ansträngningar för att radera mig ur sitt liv. Det är för jävla sjukt. Vidrigt. Helt ovärdigt sätt att behandla mig. Blir fan förbannad. Utöver djupt sårad.

Det gör så ont i min kropp.

Hjärtvärk

Åter hjärtvärk

NÖDEN

HAR

INGEN

LAG

saker jag behöver lära mig

att göra en endaste sak för att jag tycker det är roligt och inte för att jag är bra på det eller av någon anledning anser att jag borde

ge lite av de goda råd jag ger till andra till mig själv. lyssna på mig själv liksom. jag har fan ingen respekt för mig själv. synd på en helt ok tjej.

Oftare än bekvämt känner jag mig som ett skal som fylls av andras vilja. Och drar den osunda slutsatsen att det blir bäst så. Så ser jag mig om ibland och funderar på om det var detta liv jag ville ha. Kan inte svara. Var det detta livet hade att erbjuda. Ja, det var ju upp till mig. Och här sitter jag nu. Och tänker tillbaka på allt som aldrig hänt.

Kvaliteten på mig som medmänniska just nu, hyfsat låg.

Hehe. Jag tror det kan vara så att de mer besynnerliga av mina beteenden och beslut bottnar i en stark vilja att alltid välja det alternativ där jag sviker tillväxten och kapitalackumulationen i störst utsträckning. Slog mig. Det är ju så skönt.

Handlederna känner sig osäkra på sin karaktär.

Plattityd is my middle-name.