Vi stod laglydigt och väntade vid övergångsstället. Hon med ansvar för ytterligare två livs säkerhet, jag med ansvar för att inte ha sönder den glasburk jag aldrig vill ha sönder även om det vore bra för mig. Hon var inte särskilt vacker, men hon hade en barnvagn, en hund och rosa skor. Hon hade älskat någon, hon älskade någon, hon älskar någon, förmodligen minst tre. Jag tänkte: Hur? Och sen tänkte jag en tanke jag inte tidigare tänkt, en helt nykter och uppfriskande klar tanke: kanske är jag svår att älska.

Hoppet är ännu värre.

Villkorslöshet. Eländiga villkorslöshet. Du bottenlösa källa till frustration, sorg och omsorg.

Hjärnspökena.

Jag gillar att sova och jag är glad över att jag inte haft insomningsproblem på länge. Men hallå. Vad har livet för jävla skittendens att skapa nya jämvikter. Nu vaknar jag om nätterna i stället. OCH!

Och.

Jag drömmer mardrömmar närapå varje natt.

I natt vaknade jag med svett rinnandes ned för ryggen och en fruktansvärd vibrerande, pulserande isning ända ner till tårna. Jag hade just drömt att jag befann mig i en lägenhet som tydligen var min pappas. Den låg på gatuplan. Jag kände mig extremt iakttagen. Alla persienner var uppdragna. Ensliga människor utanför tittade in. Det var i alla fall vad jag inbillade mig. Jag tänkte gång på gång i drömmen att "shit helvete, jag har blivit paranoid". Drog ner persiennerna en efter en. Shit helvete, jag har blivit paranoid, den här persiennen måste ner. En bil stannade på gatan. Jag drog ner sista markisen. Från bilen stacks ett flertal mynningar från kpistar ut och pepprade in en störtskur mot grannlägenheten. Sen rullade bilen i väg. Då vaknade jag.

Shit helvete, jag har blivit paranoid. Jag var så rädd när jag vaknade. Katten låg där hon låg när vi somnade. Som en liten boll intill mitt bröst.

Andra drömmar jag drömt senaste dagarna:
- Att jag fått ett dödsbesked. Jag ska dö. Det är helt ofrånkomligt och det är snart.
- Att jag träffar mitt ex. Han vill göra nåt med mig, oklart vad. Han säger "snälla, bara detta, jag vill ju faktiskt aldrig någonsin se dig mer sen".

Jag saknar honom så mycket att det med tanke på allt känns som ett skitdåligt skämt

Skulle vilja tapetsera stan med bilder på mitt hjärtas fröjd men jag kan inte vara den jag förbannar.

När lyckan och glädjen måste visas upp för andra bör den nog skärskådas.

you say potato, I say fuck you

men

mitt

avtryck

är

permanent

jag förstår att det blev en klyscha att kalla sin blogg för en ventil.
vad är detta för semioffentligt format egentligen. jag trodde det inrymde sådan sprängkraft. minns det väl. min egen argumentation 2007. vad är det som driver mig att vilja möjligheten att andra läser. på många sätt är det jag skriver mina handleder. jag ville säga det att min katt är på riktigt. hon tvättar sig med sin riktiga lilla kattunga. hon har en liten katthaka. hon har pyttesmå kattänder i nederkäken. hon är min familj. jag ville också säga det att jag hellre skulle dö än att inte ha min bokcirkel som heter Den lilla döden, som jag ska skriva boken Den lilla döden med. jag ville också säga att jag känner mycket, mycket lite hopp. jag har inga förhoppningar inför min egen lycka. jag synar inte min egen vilja för jag lever i förvissningen om att min egen vilja kommer leda mig till besvikelse. jag ville egentligen skriva vad jag verkligen vill, men detta kommer jag inte att erkänna för gör jag det så kommer min besvikelse bli semioffentlig och min ensamhet riskerar att mötas med medlidande. det är ointressant. jag är inte svag men jag är alltid starkare när jag inte är ensam.

det mesta ordnar sig väl ändå INTE?

JAG.

har en mycket kort väg mellan högst specifik och specificerad sorg
och vid och bred ilska.

i ilskan är jag jordens högsta punkt och alla andra är en besvikelse.

där står jag alldeles ensam med en sax i handen
och alla de andra håller hårt i sitt slaka band.


med avseende på detta kan ingen anklaga mig för att vara otydlig.

är det inte lite osunt att äcklas av andras meddelade lycka
att bestämt tro att det bara är ett sken
att livet egentligen bara är på låtsas
och att bara döden är på riktigt

bekräfta mig och älska mig. tack på förhand, hej.

Önskar ibland att jag kunde slå av delar. Önskar ibland att mitt samvete inte försattes i läget dåligt så enkelt och var så svårförflyttat därifrån.

Önskar ibland att mina svagaste punkter var fysiska.

Men men men.

Det har slutat göra ont nu.

Nu är det varmt, vackert och snöpligt. Mest bäst.

Du brinner i min nacke.

Och jag vill hämnas varje gastkramande andetag och krypning från ryggslutet ner till knäet som är ditt fel.

Jag vill hämnas men vem fan är så jävla dum att den inte låter detta stanna som vätskefyllda armpuffar för att sedan i ensamhet och sällskap slita dem i bitar, stampa i pölen och se den dunsta bort, för att bli regn på ditt huvud. Just när du inte vill ha regnet. Så att hämnden blir obegripligt lidande för dig och inte min hämnd. Jag vill såra men jag är inte så jävla dum. Jag vill skicka dig till en stödgrupp för sådana som började korkade, kom till insikt och sen ändå fortsatte vara lika känslokalla. Så långt bort från närvaron att den bara verkligen är där i kuken. Allt annat är bara ljug. Det är så sorgligt och därför önskar jag dig denna stödgrupp. Min sorg utgörs av vetskapen att din djupa ånger och skam är känslor du aldrig kommer känna.

Två gånger i mitt liv har jag upplevt hur någon som stått mig nära gjort stora ansträngningar för att radera mig ur sitt liv. Det är för jävla sjukt. Vidrigt. Helt ovärdigt sätt att behandla mig. Blir fan förbannad. Utöver djupt sårad.

Det gör så ont i min kropp.

Hjärtvärk

Åter hjärtvärk