En klubba i skallen. På 300000 sälar. Bara i Kanada.
Sea Shepherd.
tisdag 29 april 2008
måndag 7 april 2008
Vardaglig depp-pepp-filosofi
Hur mycket hinner man med på en dag? Det är så lätt att problematisera hela sitt liv, och få det till att man inte hinner något. Då bli hela den känslan så verklig: Man har inte tid. Det är sova, äta, jobba/plugga, äta, sova. Som ett ekorrhjul. De flesta vuxna har fastnat i hjulet, och har man en gång nåtts av den känslan själv så är det lätt att förstå att det blir så. Ingen tid över. Man känner sig jagad.
Nu ligger jag i soffan hemma, hostar och snörvlar och har feber. Jag har en hel dag framför mig nu, fylld av icke-måsten. Så, nu är de bara att välja. Ligga kvar här, glo på meningslösa TV-program, lösa nät-sudoku, surfa runt på webben och göra inget... eller, skriva insändare, baka energibullar till morgondagens protest, maila dumhuvuden till djurutnyttjare?
All kraft sitter i tanken. Just nu har jag fastnat i ett oerhört antikreativt tänk. Det mesta snurrar runt att jag har problem, jag kan inte prioritera, jag är sjukligt bekväm och lat, jag är egoistisk, jag saknar glöd, jag kämpar inte mot orättvisor. Jag bara är. Men hmm, beats me, är dessa tankar ett bra tillvägagångssätt för att ta mig ur min situation? Knappast.
Ibland känner jag att jag lever. Det är i de stunder jag gör allt det jag egentligen vill. Det är då jag träffar människor, är en aktiv medborgare och kämpar, inte är hemma så mycket. Då mår jag som bäst. Men oftast så får dessa perioder abrupta slut när jag märker hur skört det är, att jag bara flyter på en våg men sjunker så fort jag slappnar av. Det är då jag inser att det är ett djupare problem jag har, och så fastnar jag i alla negativa tankar igen. Då känns min aktivism så falsk, så konstlad. Och det kan ju inte vara rätt om det inte är naturligt, tänker jag.
Jag komplicerar livet så sjukt mycket. Jag hänger upp mig på småsaker i stället för att se möjligheterna. Jag väntar på att någon ska dra i mig i stället för att själv ta mig i kragen. För det är ju ingen som drar i mig.
Mitt självförtroende är overkligt dåligt har jag insett. Jag tror inget om mig själv och min kapacitet. Bara i negativa termer. Jag avstår eftersom jag tror jag bara sabbar. Det är knappt medvetet längre, utan har blivit min standardreaktion. Då är det inte så konstigt att allt blir som det blir.
Tankens kraft. Jag har praktiserat den förr, med fantastiska resultat. Jag har en lång kamp framför mig, men till att börja med måste jag se idag som en början - inte en fortsättning. Det är nu det börjar och jag har alla möjligheter.
Jag har all den tid jag behöver. Tänk på det.
Nu ligger jag i soffan hemma, hostar och snörvlar och har feber. Jag har en hel dag framför mig nu, fylld av icke-måsten. Så, nu är de bara att välja. Ligga kvar här, glo på meningslösa TV-program, lösa nät-sudoku, surfa runt på webben och göra inget... eller, skriva insändare, baka energibullar till morgondagens protest, maila dumhuvuden till djurutnyttjare?
All kraft sitter i tanken. Just nu har jag fastnat i ett oerhört antikreativt tänk. Det mesta snurrar runt att jag har problem, jag kan inte prioritera, jag är sjukligt bekväm och lat, jag är egoistisk, jag saknar glöd, jag kämpar inte mot orättvisor. Jag bara är. Men hmm, beats me, är dessa tankar ett bra tillvägagångssätt för att ta mig ur min situation? Knappast.
Ibland känner jag att jag lever. Det är i de stunder jag gör allt det jag egentligen vill. Det är då jag träffar människor, är en aktiv medborgare och kämpar, inte är hemma så mycket. Då mår jag som bäst. Men oftast så får dessa perioder abrupta slut när jag märker hur skört det är, att jag bara flyter på en våg men sjunker så fort jag slappnar av. Det är då jag inser att det är ett djupare problem jag har, och så fastnar jag i alla negativa tankar igen. Då känns min aktivism så falsk, så konstlad. Och det kan ju inte vara rätt om det inte är naturligt, tänker jag.
Jag komplicerar livet så sjukt mycket. Jag hänger upp mig på småsaker i stället för att se möjligheterna. Jag väntar på att någon ska dra i mig i stället för att själv ta mig i kragen. För det är ju ingen som drar i mig.
Mitt självförtroende är overkligt dåligt har jag insett. Jag tror inget om mig själv och min kapacitet. Bara i negativa termer. Jag avstår eftersom jag tror jag bara sabbar. Det är knappt medvetet längre, utan har blivit min standardreaktion. Då är det inte så konstigt att allt blir som det blir.
Tankens kraft. Jag har praktiserat den förr, med fantastiska resultat. Jag har en lång kamp framför mig, men till att börja med måste jag se idag som en början - inte en fortsättning. Det är nu det börjar och jag har alla möjligheter.
Jag har all den tid jag behöver. Tänk på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
