Fia med knuff

Du kan pulverisera smutsigheten i min själ. Du kan utmana mig i själavandring norr om polcirkeln. Du kan låna mina saker och låtsas de är märkvärdiga. Du kan le när du åker med avsikt att såra. Du kan smeka mig medsols och långsamt backa. Du kan tro att jag ser dig när du byter rum. Du kan veta bättre och ha blicken fäst vid sidan om. Du kan röra dig i motvind med stor självklarhet. Du kan alltid backa upp med blicken kvar bredvid. Du kan så dina frön i överflöd. Du kan härda ut i väntan utan att frysa.

Dagens nyheter

Det var sannerligen nära. Det var bara några stationer bort. I förorten där du eller din kompis besökt TUR-teatern. Där du eller din kompis bor. Där du eller din kompis handlat på mataffären eller på second hand-butiken. Där du eller din kompis råkade bli vittne till nazistattacken förra helgen för att du eller din kompis skulle köpa ett bord från en Blocket-annonsör.

Det kändes. Du hade kunnat vara där, eller så var du där. Du var nära våldet. Det akuta politiska våldet. Det var vansinne och skräck. Hur många kunde ha dött? Hur mycket hat kan finnas? Hur kan hat ta sig uttryck? Hatet var en vit rökridå i ögonhöjd. Skyddsglasögonen var den förgrymmade organisationen Revolutionära fronten som ju bara mördar och håller på. Du var tacksam.

Du kanske minns sms:et du fick dagen efter valet 2010, när det stod klart att SD röstats in i riksdagen. Den dagen då en aldrig tidigare skådad nutida stockholmsk mobilisering fick 19000 pers att masa sig till plattan för att demonstrera mot SD. Den känslan. Den fick du återuppleva idag när Stockholm reagerade på nazistvåld. När Östersund reagerade på nazistvåld. När Malmö reagerade på nazistvåld. När Helsingfors reagerade på nazistvåld. När Hamburg reagerade på nazistvåld. När New York reagerade på nazistvåld. När smällare kastats, när glasflaskor krossats och knivar stuckits. Då var det dags att reagera.

Känslan av att det faktiskt kanske ändå funkar att liksom sådär på en kant lite grann sluta upp. Samla sig. Bli en kritisk massa.

Jag är glad att känslan delades av 16000* personer idag. Jag hoppas alla minns förra mobiliseringen, den efter valet 2010. Hatet. Det är människor och det är direkt. Lätt att greppa. Och akut. Det är blod och bomber. Känslan ska kännas och den ska få bröstet att skallra. Jag är glad. Jag är glad att du vaknat efter tre års vila. Jag är glad att det här betyder att du inte kommer vila i tre år igen. Det kommer du rakt inte göra för nu vet du att det är allvar.

Jag är också orolig. Jag är orolig för att du kommer återgå till vila, förbanna nästa års valresultat, sluta upp på plattan och sen igen när nästa nazistattack sker. Jag är orolig att nazistattacker och SD i riksdagen är tillräckligt tydliga tecken i tiden för att få dig att sluta upp. Jag är orolig för att så många saker i livet misstas för att vara lika viktiga. Jag menar inte att förringa fritidsintressen och jag menar inte att alla måste göra allt alltid. Jag oroar mig för bristande perspektiv.

I kväll kollade jag på nyheterna. Först rapporterades om demonstrationen i Kärrtorp. Sedan rapporterades om resultatet av skokartongsappellen, som nu samlat in julklappar nog att fylla 75 kvadratmeter förrådsyta. Julklapparna ska delas ut till hemlösa och papperslösa. Det är ju klart de ska ha julklappar, sades det. Sedan fick meteorologen lite utrymme att rapportera om en grön jul, regn och plusgrader. Alla dessa nyheter rymmer så vansinnigt mycket hat och närsynthet.

Kärrtorp. Förra lördagen demonstrerade 2500 personer i Stockholm mot rasism. Förra söndagen demonstrerade 500 personer i Kärrtorp mot rasism. Idag demonstrerade 16000* personer i Kärrtorp mot rasism. Vi har rasister i riksdagen. I media blir de mer och mer invandringskritiska i stället. Demonstrationer mot hat. Mot förtryck och hat baserat på härkomst och utseende. Var var rapporteringen från COP19? COP19 som inrymmer absurda volymer hat. De väder och människor som äventyrar börskursen ska förtryckas. En börskurs, en ekonomisk tillväxt, ett västerländskt välstånd som överordnas nuvarande befolkningsmajoritets liv och som överordnas kommande generationers liv och som till och med överordnas den egna börskursens försörjning är hat. Det är rasism. Det är kvinnoförtryck. Det är borgarklassens diktatur. Och var är rapporteringen från nystiftade fascistoida lagar i Spanien? Du är upplyst eller så läser du detta. Kärrtorp och Spanien är samma sak.

Skokartongsappellen. Ett Facebook-initiativ som går ut på att människor, medmänniskor, medborgare, packar en kartong med förnödenheter till ekonomiskt utsatta. 2013 års Karl-Bertil Jonsson, att ta från de rika och ge till de fattiga, fast med lite mer tanke i gåvan för att undvika Bodens fästning i tändstickor-fadäser. Ett medmänsklighetsinitiativ. Ett fint initiativ. Å ena sidan. Å andra sidan, ytterligare ett av många tecken på att vi gett upp politiken och tar saken i egna händer enligt amerikansk charity-modell. Ett tecken på att vi accepterar att en minoritet på frivillig basis förser trasproletariat och papperslösa med mat. På samma sätt som den glada men samvetstyngda medelklassen köper sig ett litet fadderbarn eller önskar en låt för 50 kr i statliga Musikhjälpen för att förse de förtryckta med kondomer. Då slipper vi höja biståndet. Och skatten. Det är allvar. Det handlar om att kvinnor dör för att de blir gravida, om att de blir bortgifta som barn. Det är allvar. Det handlar om att det bor folk på Stockholms gator mitt i vintern. Idag ville en hemlös man låna en dusch på mitt jobb. Han var numera ansedd som emigrant då han inte haft en adress i Sverige på åtta år. Hans personnummer fanns inte längre. 2013! Var är alla 16000* personer som inte demonstrerar VARJE DAG?

Grön jul. Dumma, dumma gröna jul. Dumma, dumma stormen Ivar som ställde in tåg i mellersta Sverige. Dumma, dumma stormen Sven som ställde in tåg i Skåne. Dumma, dumma stormen Simone. Och dummast av dem alla, tyfonen Haiyan som lekte korthus med Filippinerna. Hur många dog? På mindre än två månader! Dumma regn. Vi hade snö i två dagar. Det var vackert. Allt kändes normalt. Sen smälte snön och det började regna. På mitt torg säljer de ekologiska julgranar. Förra året var ju isarna stabila. Snö är bra. Ju mindre tid jag tillbringar med den desto mer vill jag åka skidor. Nu får vi en grön jul. Idyllen dör men snöfritt nyår är säkert bra för den som uppskattar dödsförskräckande giftspridande fyrverkerier, så det går på ett ut. Gnälla? Gnälla om en grön jul? Du ska gnälla om COP19. Du ska gnälla om åtta timmar om dagen på jobbet. Du ska gnälla om dyra busskort och billig bensin. Du ska gnälla men det är också viktigt med perspektiv. En grön jul bör vara förknippat med livrädsla. För ditt liv, ditt barns liv, för hela mänskligheten.

Jag är glad att så många av mina vänner och bekanta åkte till Kärrtorp idag och att detta genererat så ofantliga mängder pepp och kampvilja. Jag hoppas detta är den första av varje kommande dag som ska vara frälsningens dag för den fallna världen. Allt är allas om vi tar det röda pillret.


* Kanske så många som 20000, enligt DN. Alternativt bojkottade 2 miljoner stockholmare manifestationen, om Mats Dagerlind får tolkningsföreträde.

Smile or DIE

Halva hjärtat

Substanser och jakt på helande processer.

Det är förstås inte så konstigt att en känner sig själv bra, kanske rentav alltför väl. Det är ju dag ut och dag in vi umgås med oss. Alla sina jag.  Men det här med hur svårt det är att dra lärdom av sig själv. Jag är bäst på att betinga mig själv att göra vardagssaker i en viss ordning för att jag har förmågan att vara förtänksam. Kommer förstås inte på några exempel när jag väl behöver, men där kan jag förvåna mig själv. Med hur riskperceptiv jag är.

Men allt annat. Hånskratten ekar.

Som vanligt vill jag göra allt, vara överallt, och jag försöker. Jag ger mig själv ett ganska gott rykte. I praktiken blir allt halvhjärtat. Jag är överallt men producerar ingenting. Jag ser många mönster i det här. Det mönster som lyser med sin frånvaro är vägen till aktiviteter som alltid genererar praktisk handling. Inte mötesformalia eller strategiskt snack. Aktivismen - som jag förespråkar av hela mitt hjärta men oftast inte finner vägen till. Vad är aktivism? Allt jag verkligen kan förstå som aktivism är övertagande. Allt åt Alla. Gratisarbete. Gerillaodling. Att gömma papperslösa.

Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid genom att slöa bort min tid. Den som tittar i min kalender förstår att det inte stämmer. Men för mig är slöandet också det eviga tuggandet som inte leder till förändring. Bara skenbar förändring. Kanske organisatorisk förändring. Det är visserligen bra för framtida förändringsarbete, men... ja, jag återfinner mig själv där tamejfan hela tiden. Förändra och organisera och strukturera.

Därför ska jag lägga ner lite grann. En vacker dag i framtiden. I framtiden då allt ska hända, för det är så jag funkar. På alla fronter. Konfrontation idag - varför om den kan vänta tills imorrn? Som jag funkar.

Och allt annat.

Vissa grejor alltså
förtjänar att facepalmas

FACEPALMAS OM OCH OM OCH OM IGEN

TILLS DET NYA ÄR PÅ PLATS.

HEJ DÅ DET GAMLA.

Att inte

Som ett väntat brev på posten kommer ofta till slut dagen då kroppen fungerar långsamt. Handen kan skriva, den kan skriva en lång lista med saker som borde göras, den kan klicka på dokument, den kan spela spel på telefonen. Men den kan inte riktigt tänka. Varningsklockorna klämtar. Fingrarna klickar sig iväg genom cyberrymden via flyktiga drömmar fram till flyktiga drömmar. Det går långsamt. Kalendern åker fram. Den bläddrar bakåt och hittar totalt noll lediga kvällar sedan semestern, bortsett från två sjukdomsdagar. När det lilla brevet ligger öppet på bordet stiger en lätt rök upp från det. Grå rök. Det svider i trakterna kring solarplexus, bara lite lite grann. Svalget är lite trögt. Nej, det finns ingen vägg. Bara en liten tröskel. Den långsamma kroppen tänker på Navid Modiri och livsfilosofin Getting Things Done. Som ju kan verka så bra. Om en vill inlemma sig. I ett högproduktivt samhälle. Där maten finns i affären. Och kampen för att vara någon i civilsamhället har ersatt kampen om att konsumera sig till status. Och den som gör mest är bäst. Och den som har färst lediga kvällar vinner men dör lite i förtid. Men det kanske inte gör något beroende på hur en ser på det här med framtiden. Hur en diskonterar.

Gettint Things Done.
Eller Varför Du Bör Ge Dig Själv Skuld När Du Är Trött pga Vi Vet Att Du Kan Mer.

Jag tänkte att jag ändå inte skulle komma någon vart och la mig i en solig fläck i vardagsrummet. Golvet var hårt. Jag tänkte "här är jag inte harmonisk". Strävan efter harmoni är per automatik materiell i mitt samhälle av bostadsrätt och dåligt förvaltad ledig dag. Jag tänkte "en hylla". Sen tänkte jag "allt måste bort".

Jag vet inte vad som driver mig att göra det jag gör och inte gör. Hänvisar ofta till stark pliktkänsla. Brist på bättre drömmar. Brist på drömmar. Men jag håller mig helst i det civila. Det ideella. Att jobba med det? Där sätter mina relativa jämförelser stopp. Där är självförtroendet för dåligt alternativt självinsikten för låg. Det är en intressant skillnad. Produkten förblir densamma.

Solen skiner och mitt mål för dagen är att träna ett pass samt införskaffa en trägaffel. Jag tror resten måste bli vila. Bittert är det sura gräset.

Finast är de människor som hejar på vulkanerna
och vet att det är löjligt
för det gör ingen skillnad
att skrika på en sten

Det är ett gift. En bör inte.

Känner bottenlös ensamhet.

Vill bara springa. Lära mig skilja på vad som är vad. 

Sova.

Kindben.

De är vackra. 

Skönhet. Ja inte vet jag.

Ge / Se

Lyfta varann. Det kan förstås vara en segdragen bakomliggande strategi. Svårkopplad. Då kan det vara en dålig strategi. Trycka ner för att sen lyfta lite högre. Om en inte fattar. Om en ser huden i sin panna börja damma. Om en noterar att det går att krafsa bort flera centimeter. Då är det fel strategi. Att lyfta varann är ett självändamål i socialt samspel mellan vänner. Byt. Lyft varann. Ingen annan kommer göra det. Vi behöver samarbeta. 

Individuell och kollektiv skärpning står på schemat idag, igår, imorrn.

Det har gått så långt att jag inte känner igen mig. Jag har gömt mig.

Köttskatt nu! tackar Köttfri måndag.

Hej hej hallå dagboken.

Förra veckan tillbringade jag fyra dagar i Visby, där jag deltog i Almedalsveckan genom att kampanja för köttskatt. Vi såg ut typ så här:

Och vi syntes TYP ganska väl. Är det något vi varit bra på med våra stora kampanjer hittills, så är det att ha fått många att tro att vi är tio gånger så många som vi i själva verket varit när vi deltagit i Almedalsveckan. Jag kommer aldrig glömma snubben som tappade hakan när jag berättade att antalet Köttfri måndag-tröjor som rörde sig i Visby under Almedalsveckan 2010 (eller möjligtvis 2011) var nio, när han just chansat på 80.

Hursom. Jämfört med att ha en chockrosa Köttfri måndag-tröja så ledde denna tröja till färre samtal och diskussioner. Jag tror detta beror på att när vi kampanjade för Köttfri måndag 2010-2011 så var kampanjen en hävstång för att kunna ta i vegofrågor. Kampanjen var en isbrytare till ett samtalsämne som tidigare främst lyfts av djurrättsrörelsen. De har gjort det bra men det kan vara svårt att som vegan diskutera kött med en inbiten livstidsköttis. Avståndet är för långt. Isen har därför kunnat byggas tjock trots trägen kamp från djurrättsrörelsen, men tyvärr var – är – rosa, blommor och mellanmjölksbudskap (soja förstås) avväpnande just på det sätt som jag tror behövts för att göra vegofrågan allmän. Jag tror att Köttfri måndag varit en oerhört viktig kampanj för att vårt deltagande i årets Almedalsvecka föll ut som det gjorde. Inga konstiga påhopp. Inga ilskna tillrop. Förvånansvärt många som stannade upp och muttrade "köttskatt? ... jaha!... ja... varför inte?" eller "köttskatt? bra idé!". Och ett styrmedelsseminarium med 100 besökare, vilket i Almedalen-mått mätt är smått fantastiskt. Särskilt med tanke på vår arbetsinsats.

Jag vill med detta sagt passa på att försvara kampanjen Köttfri måndag lite grann. Jag slutade engagera mig på allvar i kampanjen för något år sedan och min åsikt är att den nu är så väletablerad att den klarar sig själv. Men jävlar vad jag tror den varit bra. Den ÄR bra.

Det är på många sätt lätt att kritisera kampanjen Köttfri måndag, i synnerhet från djuretiskt håll. Poängen med Köttfri måndag är att den samlar argument ur en rad synvinklar för en minskad köttkonsumtion/ett vegetariskt liv. Jag anser att det är ganska lätt att argumentera rentav för veganism såväl ur djurrättsperspektiv som rättviseperspektiv, miljöperspektiv och hälsoperspektiv. På så sätt tänker jag att det går att argumentera för köttfria dagar med i stort sett alla människor som har ett uns av empati. När kampanjen drogs igång i Sverige var det just detta vi byggde utifrån, då vi ville pröva att kombinera dessa rörelser för att förhoppningsvis dra upp köttfrågan på den mediala och politiska agendan. Köttfri måndag ska inte förstås som en miljökampanj, ej heller en djurättskampanj eller något annat. Kampanjens stödjare stödjer kampanjen av sina specifika skäl och den som pekar ut sig själv som kampanjeföreträdare måste respektera alla dessa skäl.

Det finns de som hävdar att så fort man pratar om de negativa konsekvenserna av animaliekonsumtion ur annat perspektiv än ur djurrättsperspektiv, är det en förlust för djuren. Om man tolkar Köttfri måndag som en kampanj där "undantaget bekräftar regeln" gäller, så håller jag helt med om det. Visst är det en extremt pragmatisk kampanj i synnerhet med tanke på det rosa, fluffiga och snälla budskapet "käka köttfritt på måndagar". Men det är egentligen inte vad kampanjen handlar om. Den handlar om att alla måste äta mindre kött/animalier, där en köttfri dag är en början. För mig är "varannan vego" ett rimligt steg två. Steg tre är ett vegoliv. Ett annat led i samma anda, är att den i en rejält missmodig tolkning kan ses som att kött är reko sex dagar i veckan eftersom en dag är vegodag. Tycker du att Köttfri måndag bidrar till att LEGITIMERA kött ur miljö- och hälsoskäl? Köttfri måndag tolkas ibland ondsint också som en i raden av individualistiska kampanjer där vi ska konsumera oss till en bättre värld – trots att de som oftast snappat kampanjen faktiskt varit offentliga verksamheter och kommuner.

Betyder detta samtidigt att man inte får prata om animalier ur miljöperspektiv? Nog för att det är att sätta sig över djuren när miljörörelsen pratar om kött i kvantitativa termer och inte om djur som individer, men precis som en djurrättsorganisation kan ha en antipäls-kampanj eller antiburägg-kampanj (vilket också kan tyckas problematiskt om "undantaget bekräftar regeln" gäller) så är KM en vegokampanj, alltså på gott och ont frikopplad från andra frågor som handlar om djurindustri och djurutnyttjande (precis som en antipälskampanj inte direkt är kopplad till det vi äter).

Man kanske kan säga att Köttfri måndag är en kampanj i väntan på, eller på vägen till revolutionen. Det är den i alla fall för mig. Idag är vi långt, långt, långt från en vegansk värld. Jag har mött människor och pratat köttfri måndag som på fullt allvar sagt "jag är med dig, jag äter gärna mindre kött för miljöns skull, av hälsoskäl och för att maten räcker till fler, men om du börjar snacka om att djur har rättigheter så tappar du mig direkt, då kan du gå". För att vi ska kunna veganisera världen så behöver vi bearbeta den väl. Djurrättsrörelsen har jobbat hårt i över hundra år och idag är pälsdjursuppfödning förbjudet i flera länder. Jag vågar inte ens tänka på hur världen hade sett ut UTAN djurrättsrörelsens närvaro. Fortfarande tycks dock begrepp som vegan och djurrätt uppfattas som provocerande. Så ser världen (Sverige) ut och det är en verklighet vi måste utgå ifrån. Alla idéer måste utgå från verkligheten. Jag önskar mitt budskap i alla lägen kunde vara "go vegan" och att detta skulle vara gångbart, men det är inte det. Däremot har det med all önskvärd tydlighet blivit klart för mig att om jag paketerar mina fakta i budskapet "köttfri måndag" (dvs ät vegetariskt minst en dag i veckan) så får jag allt jag vill ha sagt sagt och alla hittills har lyssnat. Jag kan rabbla ett stort antal människor som på riktigt ökat sina antal vegetariska måltider per vecka markant - allt från en dag till alla dagar alltid har jag sett som resultat. Alla tar olika lång tid på sig.

Med Köttfri måndag vill vi (och har lyckats) lyfta vegofrågan som praktisk politisk fråga och har fått ett stort gäng kommunfullmäktige att diskutera vegetarisk kost och flera också att besluta att kommunens invånare ska käka mer vegetarisk mat. Och! Den har möjliggjort för SMMI:s kampanj "Köttskatt nu!" att nu tre år senare tas på fullt allvar och diskuteras i SVT Debatt och i intervjuer med Eskil Erlandsson. Det är coolt.

"Köttfri måndag tillåter djurförtryck sex dagar i veckan" är en ganska trist tolkning av kampanjen. Det är att tolka kampanjen som en kampanj för köttätande sex dagar i veckan. Inte som en kampanj för ökad andel vegetarisk kost i människors vardag. Alla lever inte i en veganbubbla. Träder man ur den får man en chock. Köttfri måndag har enligt mig bidragit till att vi har en mer levande vegodebatt i samhället än på väldigt länge, som dessutom är knuten till politiska åtgärder. Jag tycker inte heller det räcker med en köttfri dag i veckan, verkligen inte. Men det är där vi är nu för att vi ska kunna få med alla. Jag tror Köttfri måndag är med och banar väg för breda politiska överenskommelser om minskad köttkonsumtion.

Resan

jag reste genom landet, jag såg en massa träd 
och hus och åkrar och fabriker
och där stod barn som tända ljus 
i brinnande små klungor stod alla barnen där och log 
och sjöng en sång om livet, tills de hade fått nog och dog
den tända barnaskaran var bland det hemskaste jag sett
men kanske brann det inte, det var väl mest ett talesätt
 
jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
men jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare
 
jag kom nån gång på natten fram till en välbekant basar
för hågkomster och drömmar
fast det fanns nästan inget kvar
bara kvarglömda minnen av bleknad glädje eller sorg
där fick jag syn på pappa som stod och grävde i en korg
han tog en massa smutstvätt och kastade den i en hög 
och ville klä sig smutsigt men det var ingenting som dög
vad gjorde pappa så för? det kunde han väl låtit bli
han såg mig säkert inte, så jag åkte bara förbi

jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
för jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare

jag färdades i dimma i snöyra och slaskig dy
snart kom jag till ett vägskäl, där låg en vänligt sinnad by
här bodde inga bönder, de hade dött för längesen
nu glittrade bygatan av borgerliga leenden
en flod flöt lugnt och stilla, en sol strålade lagom hett 
och alla vackra husen där livet levdes rätt och lätt 
och fåglar sjöng i träden, där sjöng de på sin fågelsång 
så enträget och vackert av fri vilja eller av tvång
när moln av guld och silver for runt som skyddsänglar i skyn
de fick mig sänka blicken, och snarast möjligt lämna byn

jag fortsatte att resa, drev vidare ur hamn i hamn och lyssnade på vinden 
som lystet viskade mitt namn 
och såg i havets vågor min egen bild glida förbi
en frånstötande nidbild jag spottade och spydde i
en bild av ensamheten som havet envist återgav
men jag ville ha sällskap, och därför mönstrade jag

jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag ville hellre stanna nu men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
så jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare

jag träffade en kvinna som väntade i en kupé
jag såg i hennes ögon, det var ett lidande att se
naturen var förgiftad, allting förfelat som jag såg
då tog jag tag i henne, vi var två främlingar på tåg
och hon blev till en glänta där löven grönskade igen,
 och jag det rena vattnet som rann och rann igenom den
och sedan var hon vatten och då var jag ett törstigt djur
hon drog mig ner i djupet, då lyckades jag dra mig ur

jag ville inte resa så där, det kostade för mycket, 
det tog för lång tid, lång tid
jag skulle kanske stanna kvar men jag tycks ju aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
och jag reste vidare iallafall, vidare, jag reste vidare i alla fall, vidare, jag reste vidare

när månen är som gulsot och solen som ett sotat glas 
kunde jag inte skilja ens mellan avund och extas
som i en tavla målad med så smetiga penseldrag och nersmutsade färger, 
att jag tog fel på natt och dag
det var så mörkt och rörigt, jag såg knappt längre var jag var
här var det många andra som också hade dröjt sig kvar
en del skrek högt av fasa när döden hotade med krig 
och resten gick och gnällde för att det var sånt jävla liv
då drog jag mig tillbaka, jag ville inte klaga så 
jag började gå hemåt fast det var mycket långt att gå

vidare
vidare
vidare

http://open.spotify.com/track/1h6JZTBIJ4Apf76ZB2QWnd

Lagom - mer går inte att begära.

[LAGOM I.1]

1) som är som sig bör (för att passa för ett visst ändamål), lämplig, passande; ss. adv.: just på sådant sätt l. så mycket l. i så hög grad som det bör vara l. som behövs, varken för mycket l. för litet, utan överdrift [...]

Berätta för mig vad ordet lagom betyder.
Inte för mycket.
Inte för lite.
Ska räcka hela laget om.

Ett solidariskt ord.

Tänk dig en powerpointpresentation om ordet lagom. Den skulle inledas med denna info (föreställ dig Comic sans):
Bedömningen om vad som är lagom
- är subjektiv
- är mycket komplex 
- ställer höga krav på att relevant information finns att tillgå vid bedömningstillfället

Hur mycket kaffe vill du ha? Lagom. Med lagom avses exakt den mängd kaffe jag är sugen på, vänligen häll nu upp mitt subjektiva inte för lite och inte för mycket. Ah, näj näj näj nu häller du ju i så mycket kaffe att det rinner ut på golvet. Det var för mycket ≠ lagom. Näj men näjjjjj det där var ju så lite att det kommer svalna alldeles för fort eftersom jag ska sitta utomhus vet du ≠ lagom. Ah, nu var det ganska bra meeeeeen kaffe är ju varmt, det är några millimeter för lite skvimpzon eftersom jag ska vandra med denna kopp tre meter till bordet där borta samt ner för lilla trappen ≠ lagom. OH, där har vi en närapå lagom mängd men jag skulle ju ha sojamjölk i också ≠ lagom.

Midsommar. Hur mycket färskpotatis får man ta ur kastrullen? Jag älskar färskpotatis, jag fyller hela tallriken. Näj men näjjjjj här har vi ju tre till som älskar färskpotatis och vill ha lika mycket ≠ lagom. Ah, men vi fyra delar då, det blir lagom. Näj men näjjjj här kommer ju tre eftersläntrare som också vill ha potatis och nu finns bara en blekkokt dillkvist och lite smör kvar till dem ≠ lagom. OKEJ men hur många ska dela på potatisen? Jaha åtta pers? Och hur många potatisar finns det? Har vi nån knäpp LCHF:are här som hatar potatis? Har vi nån Håkan? Kan vi reda ut det här nu innan vi ska äta? Och hur är det med tillbehören, kan vi trade:a lite med varann för jag gillar nämligen inte tofuskagen?

Ny bekantskap. Alldeles lagom crazy. Inte torr, inte too much, vågar släppa loss men blir inte pinsam för det. Gillar det jag tycker om att hen gillar. Precis så där lagom enligt min smak...

Detta ord som tillsammans med ordet fika bär upp hela den svenska kulturen och gör den unik. (OBS ironi)
Och chocken när man då inser att lagom inte kan betyda något annat än perfekt.

Byggnad på kulle

Kan bli så tagen. En stol som ska målas gul. En människa som verkligen behöver en kram. Två fötter som aldrig vill sluta smärta. En ung pappa. En trägen kamp utan märkbara resultat. Ett tappert försök. Ett ärligt försök. Hängivenhet. Jag blir rörd.

Omtolkning.

I kategorin roligt hamnar att läsa gamla blogginlägg. De flesta jag författat och märkt upp som extra bra, är just detta. Bra. Det är när jag läser gamla texter jag skrivit som jag inser att jag peakade för flera år sedan.

Samtidigt är det glädjande att jag inte stått still/backat i min utveckling fullständigt. Jag minns att när jag för tre år sedan skrev inlägget En trubbig tolkning av kapitalismens grundfel, så var jag så fett nöjd. Kände mig så fett smart. Och så läste jag texten igen imorse, och ba...

nä.
Nä nä nä.

Inte för att det jag skrev 2010 är dåligt eller orimligt. Men det är inte vad jag utgav det för att vara. Jag analyserar kapitalism utifrån ett miljöekonomiskt perspektiv. Jag kritiserar snarare nationalekonomin än kapitalismen. Det jag tänkte när jag läste idag, tre år senare, är att kapitalism givetvis kritiseras bäst ur ett marxistiskt perspektiv. Ett marxistiskt perspektiv som jag knappt vet vad det är och som jag knappast visste vad det var i april 2010. Men jag har i alla fall kommit till några olika insikter sedan dess (till exempel att lönearbete i allmänhet innefattar tvångsarbete – en sann aha-insikt).

I blogginlägget skriver jag inledningsvis om Adam Smiths osynliga hand och – som jag ser det idag – beskriver hur kapitalet beter sig, att det ständigt måste växa genom att krossa gränser och genom utsugning av arbetare, och ständigt öka mervärdet. Så läser jag texten idag. Att jag ens använder ordet utsugning. Det är smått fantastiskt och jag känner hur det vita skägget frodas i ansiktet.

Men att jag utifrån detta sedan kritiserar teorin om den osynliga handen på grund av att den handlar om det den handlar om, att den säger att egennyttigt handlande ger bäst utfall för kollektivet. Att jag påstår att "den egoistiska människan" är en diskurs och att Adam Smith är nån form av skuldbärare för att vi går runt och ser på varandra som egoister idag. Att jag menar att om Adam Smith bara hade haft utgångspunkten att människan är solidarisk och handlar för kollektivets bästa... Varför inte bara förkasta teorin? Varför försöker jag på något sätt bara förändra den litegrann inifrån, ändra dess förutsättningar, justera modellen? Det jag skriver ger uttryck för en oförmåga att sätta in antagandet om den osynliga handen i ett större sammanhang. Den osynliga handen är en del av den nationalekonomiska doktrinen och givetvis något som går hem hos borgarklassen, liberalerna och de flesta som studerat nationalekonomi (för de flesta gör det uppenbarligen jävligt okritiskt). Alla som snärjts in i kapitalets slingrande armar. Typ vi alla.

Jag går sedan vidare med att – som jag ser det idag – beskriva hur kapitalet skapar nya behov hos människor, behov som knappast är livsnödvändiga men som tillslut uppfattas som det. Men jag skriver om detta i termer av att det är problematiskt att ha ett tillgång/efterfrågan-tänk på grund av att efterfrågemekanismen är trög. Så jaha. Jag går återigen ner i reformism-träsket. Och!!! Jag skuldbelägger konsumenten, moraliserar och förenklar: "efterfrågan är högst slentrianmässig och baserad på bekvämlighet och trångsynthet". Eh. Det är ju så här kapitalet verkar. Även om alla människor tycker det är dumt och dåligt med miljöproblem så är de en logisk följd av kapitalismen, av ständig effektivisering av produktivkrafter, av specialisering, av expansion, av nyuppfunna behov. Givetvis är det kapitalet som produktiv faktor som styr "efterfrågan". Efterfrågan är ingen fri vilja. Den är ett tvång. Nog för att subventioner sätter de så kallade efterfrågemekanismerna ur spel – på det stora hela handlar det om något annat.

Sen för jag ett resonemang om min egen syn på liberaler och liberalers människosyn, om goda former för konstruktiva samtal där jag argumenterar för deliberation (en helt annan fråga än kapitalism/klasskamp) och på sätt och vis argumenterar för klassöverskridande samarbete (buuu-faktor på det va?). Sen försöker jag beskriva de vilseledda liberalernas tankesätt, allmänhetens missuppfattning av Marx och kommunism och passar även på att ogiltigförklara liberala utgångspunkter och strävanden. Typ. Samtidigt som jag mer eller mindre skriver att jag också står bakom sådana strävanden, typ möjlighet till fria val. Och det gör jag ju. Jag förklarar ganska begripligt att socialism (fast egentligen kommunism) är en förutsättning för riktig mänsklig frigörelse. Proklamerar min politiska ideologi liksom. Romantiserar socialismen som om den var enkel.

Kudos för att jag ändå tror att läsare från olika politiska läger (eller i alla fall på en skala mellan moderater och sossar/miljöpartister) kan förstå texten. Alltså texten från 2010. Denna text? Nä, nu blir jag nog avfärdad som sån där kåminist.

Ett urbota besvär

Det är så synd att det är så lätt att drabbas av den så nedbrytande inbillningen att alla tycker en är jobbig och dum och att ingen riktigt tycker om en.

Varför är det så. Punkt.

"Medveten konsumtion" är oftast omedvetna icke-val

Snabba puckar. Ingen tid att spilla.

Inte nog med att medborgare i konsumentled aldrig kan ha full information och inte heller kan förlita sig till hundra procent på märkningar av olika slag (hur fairtrade är fairtrade, hur bra kan ett miljöval vara etc) – de som har råd med miljö- och rättvisemärkningar (för de kostar ju oftast pengar att stämpla på en vara) är ofta antingen stora monster till företag, eller så små företag att de är ytterst marginella på marknaden. I det förra exemplet är definitivt de märkta produkterna greenwash

"hej medelklasskonsumenter med dåligt samvete, här har vi valt att FAIRTRADE-certifiera 0,5 % av vår annars miljöförstörande och människorättskränkande produktion med slavlöner, så ni som har råd kan köpa er fria från skuld"

och i båda fallen får vi garanterat dyrare produkter som köps antingen av extremt medvetna medborgare eller av den skuldtyngda medelklassen. Det blir en klassfråga. 

Det är helt bakvänt att det går att välja att betala mer för att produktionen ska vara i linje med helt rimliga produktionskrav. Producenter ska givetvis tvingas betala bra löner med schyssta arbetsvillkor och de ska givetvis tvingas bruka jorden utan att den utarmas. Vad skulle hända om vi tog företagens feta vinster och började använda dem till just detta i stället? Ja, jag är då inte så säker på om det skulle innebära högre priser i butik. 

Varför ska JAG ta ansvar för producenterna? Om jag tror mig göra skillnad med s.k. medvetna val, så har jag nog inte koll på de reella maktförhållandena i världen. En ekologisk morot rubbar inte detta, och mina "medvetna val" stör inte nuvarande system det minsta. Vi skulle kunna ha exakt samma system med oansvariga producenter som cashar hem storvinster, om vi alla köpte eko/reko-produkter och där vi konsumenter därmed får betala för företagens oansvarighet oavsett storlek på vår privata plånbok. Jag tycker det är hånfullt att uppmana/uppmuntra folk att köpa eko/reko av detta skäl. Varför ska vi som konsumenter ta ansvar för producenterna när de från början inte betalat för sig eller gjort rätt för sig i sin produktion?

Jag har tre benhårda fairtrade/eko-principer: banan, kakao, kaffe. Jag tänker att jag skademinimerar. Men jag gör ju ingen skillnad. Jag kanske gör skillnad om jag köper dessa produkter från pyttesmå producenter eller om jag odlar dem själv. Men det blir garanterat dyrare för mig. Tänk, fasa, om jag i stället gynnar storkapitalet?

Mål 2013

Ett av de tips jag oftast ger andra människor lyder fake it 'til you make it. Det är lätt att glömma bort att bara vara fab och i stället stanna vid att fundera på att vara det kanske eventuellt. Tycker jag.

Vill inte vara den som tror lågt om sig själv. Vill vara den som är ett skenande miniatyrtåg med lampa längst fram som rusar mot kompakt mörker och vägrar köpa att det inte ljusnar nånstans där framme. Vill vara den som tänder alla ljus och dunkar dem i ryggen i det förbannade mörkret. Vill ha större öron och orädd mun.
Vill använda telefonfunktionen i telefonen.
Det.
Verka där jag befinner mig och dansa mig till alla tusen kunskaper som finns i varje vardagsfråga.

Sluta tänka tankar som
- jag känner mig som ett monster
- jag är en elak människa
- vem skulle kunna bry sig om mig
- jag är en svag människa
- jag är dum i huvudet
- jag är dålig
- jag bör inte finnas
- jag är en belastning
- jag är värdelös
- jag är en hemsk människa
Och så vidare.

Det får bli 2013.