hej

heter sanna

har skrivit tenta idag

tyckte det kändes bra

har överlistat systemet

är trött

ska återuppta djurrättsaktivismen imorrn

känns så jävla rätt

är sjukt taggad

känner mig ensam

dricker vatten

har träffat max idag

det var typ tre år sen senast

han var fortfarande bra.

kär i dungen.

"If they can do it, what's our excuse?"

Nu är det fan jobbigt.

Ps. Musiksmak

Min är så jävla bra,

men vem är så dum i huvudet att inte tycka så om sin egen?

Har tänkt på det där lite, kommit fram till att man ändå kan studera sin musiksmak relativt objektivt... och liksom inte, att om det är Green Day och Beyoncé som dunkar, ha så jävla sofistikerad musiksmak. Faktiskt, subjektivt sett, dålig musiksmak.

Ha. Så jävla "aeg" resonemang

Det blir jämt så här, att allt känns jävligt jobbigt.

Jag är fruktansvärt trött! Det är kul. Så kul att jag råkat äta upp min ena fot.

Jag önskar att de kunde lyssna när jag å det hövligaste ber dem lämna mitt huvud.

Vet inte vad jag ska göra nu. Och jag har inte ens något val. Bara känner det. Att jag inte vet.

Tror jag bokar en biljett till Emil nu. Ska bara prata med Sofia först. Annars går jag själv. Ensam. Med alla andra.

Det blir jämt så här, att behovet pockar på.

När att-göra-listan är som längst, när huvudet är åt helvete rörigt, åt helvete fokuserat, åt helvete målmedvetet, åt helvete kaotiskt, åt helvete starkt, åt helvete svagt, då

måste jag liksom ha en penna i handen typ
h e l a t i d e n
och skriva små citat ur låttexter på närmaste papper, ha hörlurar i öronen och bättra på tinnitusen, titta in i fönstrena på andra sidan gården.

Och jag måste
v e r k l i g e n
känna mig fruktansvärt ensam.
Och frusen.

Och pressa upp tungan i gommen. Fundera på ifall det jag gör är förklätt. Helt vanliga försvarsmekanismer därunder.

I lördags fick jag cred för att jag är vegan. Det var längesen. Jag blev glad.

Idag var jag bomull.

När jag åkte hem frågade jag mig själv om det var så att jag kanske
älskar mig själv.
Bob Hansson skrev att man skulle säga det till sig själv. Flera gånger. Så att det blev sant.
Jag tänkte att det är en märklig konflikt, för

1) jag älskar mig själv. Jag är fantastisk.

2) jag gör så många saker som jag bara inte står ut med. Jag tänker då, att jag hatar den jag är just då. Och det är ofta. Så jävla ofta jag är världens mest irriterande person. Och jag tror säkert, att även om det finns en och annan som tycker att jag är bra, så finns det lika många ena och andra som håller med mig om hur fruktansvärt irriterande jag är.

Varför kan jag inte bara fästa blicken på dig? Varför verkar det som att jag rangordnar rösterna? Varför ska jag vara så jävla special? Spexa, liksom. Vem fan gillar spex? Sjukt irriterande.

Och så har jag en fråga:

När ska jag få säga det igen?

Alla har det inte lika bra som du
Jag tror du förstår för jag gillar henne med
Hur hon är - ibland så blir hon arg
Hon var min, men det skiter du väl i?

Sergels torg kl 13.45, 24 oktober 2009

Foto: Johan Enqvist

International day of climate action. Inklusive Margot Wallström.

Från tolv personer med tickande klockor, via poliser, väldigt oroliga vakter, ännu fler oroliga vakter och oroliga blickar, till detta:

Foto: Johan Enqvist

Jag tror inte riktigt vi vet hur det gick till, faktiskt. Hur kom det sig, liksom, att fyra klimataktivister som tillsammans med åtta andra genomförde en manifestation... alltså... Hur.

Hur lyckades de få EU-kommissionens vice ordförande att ta initiativ till att träffa dem efter att hon hållit tal under finalen av European Development Days på Älvsjömässan i Stockholm?

Här skulle jag kunna skriva en uppsats utifrån det jag lärt mig under kursen jag läser just nu i skolan. En genomgång av vilka anledningar hon har att vilja träffa oss.

Väljer att tänka så här i stället.
Vi var tolv personer. Tolv alldeles vanliga förhållandevis unga människor. Vilja och hopp.
Vårt budskap nådde fram till EU:s näst högsta höna. Hon försäkrade att hon skulle ta med sig allt vi sa. Vidarebefordra.
Tolv kids rätt in i hjärtat av EU.

Nya mottot håller fortfarande.

Sikta mot månen och nå stjärnorna.

Jag längtar efter Emil J.

Den här textraden har tagit fram en liten, liten hacka, och ristat som om jag hade en berghäll i huvudet och det var frågan om runskrift.

ni hör vi har samma, samma skrot och samma korn
som jagats jorden runt i motvind
för att hamna hos varann

Varje dag, ungefär en gång i timmen, så säger jag högt till mig själv

jag är så jäääävla bra

för annars går det liksom inte.

Tror jag håller på att bli sjuk.
Och jag lovar att jag sitter och kvider i överpepp om ett par timmar, igen. Socialstyrelsen har säkert rätt. Det kan vara ett sjukdomstillstånd, angränsande till manodepression, att vara väldigt, väldigt lycklig.
Det som gör mig olycklig just nu är stressen, när den stundom låtsas att den kopplat greppet om mig (MEN DET HAR DEN FAN INTE!) och att jag tror att jag håller på att bli sjuk.

Strategi
Läsa mer De-Shalit, för att det är så peppande.
Döda förkylningsbabyn.
Tänka på roliga, fina i morgon.
Lyssna på Emil Jensen (och sörja att jag inte kan vara i Södertälje och se honom i kväll)
"Kötta" allt motstånd.

Damien Rice har fastnat i en låda

Musik är som bokmärken för känslor.

Som att när jag kliver upp på en trampolin så kan jag fortfarande göra flickisar, saltos, allt som jag vet att jag inte kan längre. Kroppen är inte med. Ändå går det.

Som när jag tittar på Fem myror är fler än fyra elefanter och på allvar tycker att det är roligt, lärorikt och att låtarna faktiskt är bra.

Damien Rice.
Jag kom på mig när jag höll på att börja gråta.
Vet att klockan är mycket och att det kan påverka. Vet att jag har ganska långt till sällskap.
Men det var Damien. Jag är säker. Det var som att när jag klädde på mig honom så klädde jag på mig ett känslospektrum väldigt, väldigt olikt min vardag just nu.

En hård kamp.

Den sjätte härskartekniken

Så stockholmskan är hård, hörde jag. Det är nog sant.
Att gotlänningarna inte blir tagna på allvar eftersom de pratar så gulligt.

Och jag tänkte,
vilket utmärkt retoriskt redskap det är.
Hur alla ens ord kan bli sanna bara de formuleras och uttalas som en obestridd sanning.

De övertaggade skriken är tillbaka

Jag är back on track.

Dungen

+

rödvin

+

progress i mina åtaganden

+

visionen om en fab vecka

=

de övertaggade skriken.

Matt

Har fyra saker på min att-göra-lista idag.
Har avklarat en. "duscha"

Min energi behöver input. Jag behöver sällskap. Men idag, idag orkar jag inget om jag inte blir nästan bokstavligt sliten i, eller ömt ombedd. Men det händer liksom inte ändå.

Har inte bestämt mig för om jag är dum i huvudet som dissar vackre Emil Jensen idag, eller inte. Jag tror... att... jag... ville... ha... sällskap. Men. Att jag också ville få saker, "viktiga saker", gjorda.

Och det har jag ju ändå inte lyckats med.

Emil är som ett varmt bad och jag bara dissar. Så jävla omoget!

Soppan var god i alla fall. Nu... ska jag sova middag. Sen ska jag JÄÄÄÄÄÄVLARsätta fart.

Imorgon! Då är en ny dag. Och då får jag träffa jättemånga av de bästa människorna i hela världen. Lyckan kommer tillbaka.

Objektiva vs subjektiva verksamheten

Tunnelseendet till trots,
jag förstod att jag undgått det fysiska regnet. Pölar och blöt asfalt. Torra skor.
Försöker, per automatik, finna nån sorts mening, som att det var meant to be. Accepterar att det antingen är en fruktansvärt löjlig tanke eller en fruktansvärt rimlig.

Sprang.
Dunkande verksamhet som stod med ett ilsket frågetecken i handen och tryckte spikmattan i ansiktet på mig, som frågade
är det verklighet eller konstruktion?
Är det objektivitet eller subjektivitet?

Som tvingade mig att stänga boken och byta ut öronpropparna mot hörlurar.
Tvingade mig att stå inför min iPods begränsningar, de 7 styrkorna och den enorma svagheten: ingen kontrollmöjlighet.
5000 klick
fram till Anna Järvinen.
Tvingade mig att tro att jag verkligen behövde höra henne.

Insikten smackade sitt slagträ i mitt ansikte, igen. Att jag kom att tänka på kramarna jag underlät att ge min bästa vän för fem år sedan, att detta förmodligen berodde på den kroppsliga företeelsen bröst. Som en parentes i påminnelsen om det kroppsliga bekräftelsebehovet.

Att jag tänkte på det fåtal som lyckats med detta konststycke i min värld.

I morse hände nåt helt sjukt. Det var sjukt endast av den anledningen att jag aldrig gjort något liknande förut.
Jag dansade...
på riktigt.
I mitt så kallade vardagsrum. Lyssnade på Dungen. Albumet Ta det lugnt. Låten Panda.
När jag dansar märker jag det i vanliga fall. Är nämligen välsignad med bröst. Trots att en plastikkirurg skurit i dem en gång så är de fortfarande, så att säga, påtagliga. Det är rakt omöjligt att inte lägga märke till att man dansar.
Jag kom på mig själv... tog mig själv på bar gärning, dansandes, i mitt så kallade vardagsrum. Iklädd endast ett linne och trosor. Dansade som om jag vore på grymmaste klubben.
Egentligen är det omöjligt.

Sprang till tåget och förstod nästan ingenting. Och jag är ändå inte dum i huvudet. Det kan väl ändå ingen påstå?
Passerade spärren i Handen. Tänkte lite på jordens undergång precis som alla andra gör när de passerar spärren i Handen.

Hur kommer det sig att människodjuret utvecklat förmågan att angripa sig själv med svarta tankar????????????????????? EN MILJON FRÅGETECKEN.

För vi har systemfelet fo' sho'. Men vad gjorde jag för fel? Det var ju inte som att jag sökt efter lite mörker. Tvärtom. Jag hade peppat lyckan. Tillochmed dragit in temat om anslag till lyckoforskningen. Och ändå,

ändå skrek jag till mig själv att
FÖR FAN! SKÄRP DIG
DU ÄR SÅ JÄVLA ENSAM

och det saknar ju typ logik. Jag hade precis, helt frivilligt och högst rationellt, sprungit ifrån tre vänner och fyra bekanta. Innan dess hade jag ofrivilligt lämnat en fjärde vän.

Som att hjärnan ens har en mage? Fan heller att den har.

Min fjärde vän heter David.
Jag gick i takt med Silverbullits fantastiska låt Run och tänkte att David, han har förmågan att bekräfta, kritiskt granska, reflektera och vara så jävla smart och kunnig på samma gång som han är hjärtat själv.

Jag är väldigt glad över att ha träffat David idag och i år.

Jag höll på att skriva "nu ger jag upp" men det hade varit så långt ifrån sanningen att jag bara förmådde mina fingrar komponera meningen i skydd av citationstecken.

350 = survival

Se och sug in...



Stockholmare: Haka på vårt eget bidrag till The international day of climate action, The time has come. Glid gärna in på Facebook-eventet också, och sprid ordet till dina vänner.

Icke-Stockholmare: Gå in på http://www.350.org/map och leta upp en aktion du kan vara med i där just du ska befinna dig den 24 oktober. Och sprid ordet till dina vänner.

Jag är ganska rädd.

Pärlgänget. En tipspromenad i fyra färger.

Det är helt enkelt inte läge

Blandar liksom ironi med energi och stoppar ner det i ett svart hål
Satans tungt.
Det är vad det blir, alltså tungt som i heavy shit
Tungt och litet.
Vid den där... vid den där närmare eftertanken. Blir det.

Det är helt enkelt inte läge att hålla på och bry sig.
Om de där föroreningarna som kontaminerar kroppens alla hålrum utan att man har ens en vild chans att avvärja dem.
Att man står där,
på ena sidan med geniet. På andra sidan med hjärtat. På ena sidan med geniet och hjärtat. På andra sidan med hjärtat och kontinuiteten.
Att man vänder ryggen, bara lite lite grann, åt hjärtat och kontinuiteten. För att de där föroreningarna fuckar upp rationaliteten. Och egentligen vet vi ju - hjärnan, hjärtat och jag - att den största kampen världen borde mobilisera, är kampen mot valfriheten. Att valen får oss att tro saker. Att inbilla oss saker. Att konstruera verkligheten.

"Har du hört den förr?
Det man inte vet någonting om lider man inte av"

Valmöjligheterna skapar det dåliga samvetet,
valmöjligheterna skapar de dåliga handlingarna.
Vi hade kunnat rädda Joppe. Det går faktiskt inte att rädda någon som redan är död, givet att rädda = livrädda.

Det är helt enkelt inte läge att

bambadabam

... välja.

Och sen,
när den ena konstruktionen efter den andra visat sig vara armerad med inte järn, utan stänglar, robusta genom osmotiskt tryck via förväntningsvätska,
och förväntningarna bara maxar sin volatilkaraktär.
Vad händer då?

Inte,
inte blir det så himla bra.

Inte lägger vi pussel på ett ugnsgaller heller.

Vad vill du mig, kan du svara?
Jag vill dig ett och annat, faktiskt.
Och jag känner tyvärr inte till reglerna, men jag har hört talas om spelet.
Finns ett annat spel också. Fångarnas dilemma. Och NU!! Nu är motsägelserna totala.
Att vi här kan VÄLJA. Och bör VÄLJA. Och vill VÄLJA.

VÄLJA att FÖRVÄNTA oss inget annat än

precis
det
vi
önskar
oss
mest
av
allt
i
hela
världen.

1) I skydd av mörker, i hopp om värme
X) "Lita aldrig på en polis"
2) Helt obegripligt

Sluta aldrig, vackra människa. Ja du alltså...

ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
det som är som det är inte måste vara konstant
ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det,
gör det ni gör och aldrig får nåt för det
låter ni bli finns ingen annan där som gör det

ni som går dit ni går utan att nån annan styr er
ni som får era sår utan att ni blir martyrer
ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner
gömmer och hjälper människor ni inte känner

ni är inte vackrast i världen
världen är vackrast i er
och det är inte i era ögon
det är i vad ni ser

ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa
ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa
ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta
spelar inga spel och skiter i det korrekta
som vågar vara snea och defekta

ni är inte vackrast i världen
världen är vackrast i er
och det är inte i era ögon
det är i vad ni ser

å hur ni lyckas inspirera
få mig att vilja orka mera
utan att jag känner mig sämre eller måste prestera
å hur ni lyckas exaltera
få mig att orka vilja mera
det hörs på era röster
det lyser igenom när man ser er

så ni är vackrast i världen
världen är vackrast i er
och jag ser det i era ögon
där ser jag vad ni ser

- Emil Jensen

Take action

Take Action: Tell the U.S. it's Time to Act on Climate Change

More than any other country, action taken by the United States to limit greenhouse gases and build a clean energy economy is needed to achieve a sustainable solution to our global climate crisis.

This December world leaders will gather in Copenhagen to negotiate a global response to climate change. As a world leader in greenhouse gas pollution as well as clean energy technology, the United States needs to take bold action by implementing comprehensive clean energy policies to curb emissions.

Nobel Peace Prize Winner and President Barack Obama has said that climate change is an urgent threat, and now is the time for him to lead the United States in confronting the climate crisis.

This is a chance for people around the world and in the United States to join together in telling President Obama that we want him to lead the United States in taking bold and significant action to reduce greenhouse gasses.

Time is running out, and our planet can't afford to wait.

Det är Blog Action Day: Climate Change idag. Fick nys om det igår och hakar så klart på, men jag vet ingenting så jag har ju inte tänkt, liksom.

Men asså... Ja. Här är mitt klena bidrag. Gå in på 350.org och läs och engagera er för det är så jävla viktigt. Själv har jag dagen till ära på allvar börjat styra upp en klimatdag i min skola! Hurra!

Hej då!

"Vet ni!!"

I Malmö hittar man så här fina erbjudanden!

"Hej ursäkta, men jag ska av här."

Håller på och läser en artikel om överenskommelser och förebyggande arbete kring oljetransporter på Östersjön.

Inser att 24 timmar är sjukt lång tid = oj vad tid = sluta klaga.

Är enormt peppad efter ACT NOW-konferensen i Malmö. Eller, på vischan utanför Malmö.

Känner mig som en våg. I ena skålen ligger all den där peppen. Människorna som är så fantastiska. Min klass. Alla aktiviteter i min kalender. Tunga grejor. I andra skålen ligger skräcken. Framtiden som är läskigare än någonsin, mörkare än någonsin. Världen som blir mer och mer omöjlig att förstå, men ändå mer och mer uppenbart generalfelkonstruerad. Glada skålen har övertaget. Rädda skålen är hack i häl, och troligen väldigt viktig för att glada skålen formligen ska spruta ur sig energi.

Svårt att kanalisera energin.

Jag har aldrig använt ordet "kanalisera" så mycket som senaste månaden.

Allt måste bytas ut.
Alla kugghjul är kugghjul och det ställer till såna jävla problem, när det är fel på ett och annat. Därför måste allt bytas ut.

Miljarder dödade djur varje år.
En miljard hungrande människor.
Nästan tre miljarder människor som lever på under två dollar om dagen.
Too much carbon in the atmosphere.
Svenskar som går in i väggen.
Fetma. Fetma. Fetma.
Öppet vatten i Arktis.
Agrobränsleproduktion i stället för matproduktion.
Ologisk produkt av välfärd med faktorerna oändlig tillväxt och ändliga resurser.

utan att ta slut, detta. Det fortsätter in absurdum.

Och skräms.
Men som jag fick lära mig i helgen...

Pessimism is a luxury of good times. In bad times, pessimism equals suicide.

Nu ska jag läsa vidare och peppa för livet.

Tror nog

jag drar till Malmö imorrn. Verkar kul! Ja, så får det bli!

Kanske kasta lite sten eller nåt! Falafel 3000! Och COP-camp!

Nås på mobilen, va.

Den lena huden, den mörka tiden, tack för maten.

Ibland,
ibland finns det något väldigt tillfredsställande med att vara "ful". Nyss var en sådan stund. Hela idag var en sådan ibland. Lagom till kaffet vid tre bestämde jag mig för att försöka lura bort min dåliga karaktär genom att sätta på mig en "riktig" t-shirt i stället för linnet jag sov i. Satte på mig en så pass riktig t-shirt att jag faktiskt har på mig den till vardags ibland. Men den är jävligt... vad heter det... bekväm. Så att säga.

Detta drag lurade tyvärr inte bort min dåliga karaktär.

Varje gång jag hamnat framför en spegel senaste kanske två veckorna har jag stilla konstaterat att jag verkligen, verkligen, verkligen behöver klippa mig. För tillfället har jag utrustat mitt hår med en tofs och lite hårnålar för att slippa se eländet hänga i ansiktet. Och så mina glasögon till det. Inte ett spår av smink finns i mitt ansikte - vilket inte hör till ovanligheterna, i och för sig, men tillsammans med glasögonen och den otroligt superheta och piffiga frisyren ser jag så där genuint Idontgiveafuck-ig ut. Eller kanske jagärensånsomharpåmigmjukisbyxoriskolan-ig ut.

Klockan 17.38 bestämde jag mig för att gå och köpa D-vitamin av alla saker man kan köpa i ett centrum. Jag tror nämligen att alla mina problem kommer lösas av det, och bara det att jag tror så kommer förmodligen resultera i att alla mina problem kommer lösas, varför investeringen i D-vitamin lär bli årets bästa köp. Jag kombinerade detta med att slänga jättemånga tidningar, köpa sojamjölk, äppelmos och fyra äpplen. Samt - och det är nog viktigt, tror jag - få lite sån där frisk luft.

Klockan 17.47 låste jag dörren och gick ut. Då hade jag även bytt bort mina mjukisbyxor till ett par bekväma jeans. Ganska trasiga. Det kändes passande. Gick ut. Slängde mina tidningar. Såg en person som låg i bakluckan på en bil. Bara benen stack ut. Det var roligt. Jag tänkte att det var så jävla skönt att inte give a fuck. Att



det bara rullade ifrån mig




Jag hade musik i öronen. Det är som att vandra i ett kalejdoskop, lite grann. Som att ha på sig de så kallade 3D-glasögonen som hörde till Sirqus Alfons show igår. Märktes mest på hemvägen. Det var nämligen någon smart person (troligen jag själv) (med all säkerhet jag själv, faktiskt) som hade lagt in "Känn ingen sorg för mig Göteborg" i iPoden. "Ramlar". Då gick det ju inte, går aldrig!, att inte hålla på med de där sakerna som ofta gör att jag känner mig jobbig, besvärlig, omogen och liten. Pipen, skutten, kvidandet - som egentligen bara är något som jag i alla fall tror är väldigt likt ren lycka. Och jag föll för nån på en fest nånstans, och det skulle ju va dans dans dans. !!!!!

Sen kan man förstås verkligen fråga sig varför jag inte har en enda bob hund-skiva i min lägenhet. Man kan förstås fråga sig varför jag inte tagit hit dem än. Det kan man förstås fråga sig. Men det kanske förefaller lite förvånande att helt plötsligt börja med sådan tankeverksamhet.


ps. "Dålig karaktär" har inget med utseende att göra.

You suck my eyes

medan jag läser. Moget!

Konstaterade igår att helgen började i fredags och slutar på nu på söndag. Sysslar inte med sömn och vila. Jobbar efter devisen fullt ös, kort och gott. Kanske fullt ös tills vi frös.

Såg i alla fall en film i söndags kväll. The age of stupid. Bio Rio. DU! Ja. DU borde gå och se den. Se så.

Såg i alla fall Sirqus Alfon: Eurotrash - The Upgrade på Södra Teatern igår. Tror det var tionde gången jag såg dem. Magen dog från moment ett.

Såg och kramade i alla fall nästan ohållbart många vänner på Sunkit igår. Fick dansa lite. Har träningsvärk idag.

Såg i alla fall att jag kan hålla mig sysselsatt i ungefär 100 år framöver. Tack och hej.

bob hund. Retrospektivt: MARTIN KANN

Utanför

I skyltfönstret: bob hund-filmen

Ser ni!?!

!
bob hund via länk...
Jättekonstigt var det. Väldigt... lo-tech.
Fantastiskt-singeln som såldes för 3650 dollar
Snyggaste textraden...
Vi är redo att ta hela rymden med storm
för att slippa lyfta ett finger
här på jorden
Grodfågelperspektiv
Jag bad Martin freestyla på utställningsspecialfodralet jag köpte:

bob hund-relaterad bonus: Kolla in knappen jag köpte idag!

F ö stal de mitt hjärta för evigt

Ikväll. Ja! Hurra!

De bara tog det. Givetvis frågade de inte först. De bara roffade. Och där stod jag! Och var ganska mycket lyckligare än nyss.

Utnyttja vänstern

Egentligen ingen aning

Liksom...

allt!


Vet egentligen inte någonting, vet egentligen att det är roligt, oavsett, och att det är socker.
Att det är en miljon. Och förmodligen också en på miljonen.

Hurra.