Klänning och ingen jacka!

27 mars och vår. Jag tror inte man borde gilla det med tanke på varför det är så här, men jag tycker det är så fantastiskt härligt. Våren är lyckligaste tiden. Idag gick jag hem från skolan, alldeles lugnt och iakttagande. När jag hade gått över ängen (mina skor var vita även efteråt!) så mötte jag en dam och hennes vovve. Hon undrade om jag hade sett någon tussilago. Det hade jag inte, inte idag i alla fall. Jag inser mer och mer att jag får värsta lilla kicken varje gång jag är trevlig mot någon främmande person. Jag förstår inte varför, men jag tycker det är ganska roligt. Vad betyder det att jag borde satsa på för yrke? Kanske busschaufför?

Jag sitter med en kopp jordgubbste och ska snart dra igång pysslandet med mitt projektarbete igen. Det är roligt. Jag spelar in en Spice Girls-låt, "Stop". Jag tror jag borde ägna mig åt tidsstudier för att komma underfund med detta märkliga ting som rör sig subjektivt och individ-emotionellt. För det vore allt bra om man visste hur man skulle göra för att få den att inte gå så fort när man vill att den ska gå långsamt.

I lördags var Timmy och jag på Cirkus. Alltså Cirkus på Djurgården. Bästa konsertlokalen. Damien Rice. Han har nog studerat tiden, för han kan få den att stanna, han kan få den mjuk och spetsig på samma gång. Och han kan sjunga. Han kan skriva låtar som nästan ingen annan. Jag blev nästan kär.

För övrigt går jag runt med fjärilar i magen mest hela tiden. Det var längesen de återkom så här regelbundet. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt faktum, men det känns bra när de hälsar på i alla fall. Ja. Det är nog våren. Kanske. Eller en liten liten fisk.

Redig träningsvärk har jag också.

Fredag igen. Lasse åkte. Sanna har ett liv. Jaja. Jag gör i alla fall vettiga saker. Jag menar, finns det något vettigare än att plugga all sin lediga tid? Plugga på helgen? Nej, jag tänkte väl det. Alla gör det väl, liksom. Eller va? Vad sa du?

I lördags var jag på ledaruttagning. Sjuk var jag också, men det gick uppenbarligen tillräckligt bra... Jag ska bli ledare för Friskis & Svettis! Det är koolt.

I tisdags bytte jag frisyr. Acke fick leka. Igår när jag tvättade håret för första gången sedan dess tänkte jag att det nog känns ungefär så här för alla mer eller mindre korthåriga killar. Och alla mer eller mindre korthåriga tjejer. Jag kan ha en poäng.

I onsdags fyllde min lillebror 9 år. Det är också rätt koolt. Han fick en mobiltelefon, den lille skiten. Så nu känns min mobiltelefon om möjligt ännu äldre. Och så fick han inlines, så stora att även jag kan ha dem. Det är halvt galet. Mamma hade bakat massor, och allt fika var veganskt utom gräddtårtan och köpe-jordnötskakorna. Så jag fick bullar, toscakaka, kladdkaka och syltkakor. Och kaffe förstås. Det var fint det! Mamma är bra. Det är så dumt dumt dumt att jag träffar henne så sällan. Jag vet inte hur jag bär mig åt för att ha så ont om tid. Det är samma där som med djurrättsarbetet: Jag vill så himla gärna, men jag hinner bara inte. Man kan inte göra allt, och jag är en sån som ibland tror mig klara av att ha tokmånga bollar i luften, men när jag jonglerar så kan jag bara jonglera med max tre stycken, och efter ett tag flyger de åt var sitt håll ändå. Med andra ord så är det en övning för mig också, att prioritera ganska egoistiskt. Sen när jag utgår från mig själv i den ärliga grunden så tror jag att jag kommer klara av att jonglera med flera bollar, någorlunda kontrollerat.

Var är du, Timmy?

Glas krossades till grus, halsar blev hesa. Igen.

Så här kunde det till exempel se ut i måndags. Den lilla detaljen att Sunkit infaller på just måndagar är rätt speciell. Nu var det ordentligt utannonserat i de större Stockholmstidningarna den här måndagen, och det var förmodligen därför det var så väldigt mycket folk där (så
kallat DN-folk). Men annars får man väl säga att det bara är rätt folk som går ut en måndag - de som vet vad de ger sig in på, de som vet vad Sunkit handlar om. För ett par månader sen var det en artikel i DN om Sunkit, och då var det första gången som jag kom i kontakt med
fenomenet DN-folk: DN-folket är de som går ner för trappan - alldeles för sent förstås, så att de blir tvungna att stå - och ser väldigt konstiga ut, försöker känna in stämningen men fortsätter se mycket skrämda ut även fortsättningsvis. Eventuellt hinner de köpa en öl, dricka upp den, se lite mer lustiga ut och sen gå. DN-folket stannar sällan länge, och ytterst sällan till sista låten (som kanske bara är till för eliten ändå). Det festliga i måndags var att DJ Niklas Jönsson och DJ Jonte lyckades hålla kvar DN-folket cirka väldigt mycket längre än vanligt. Man kunde tro att de var värsta proffsen. Och det var de också, fast utan att ha gjort något liknande förut. Wow. Jag hittade Emma på Sunkit också! Det var festligt det med för det hade jag aldrig kunnat räkna ut. Det bästa var att hon fattade grejen, så henne kommer man säkerligen stöta på där flera gånger. (: Sen kom ju förstås Timmy till Stockholm. Det var underbart att träffa honom, om än för bara några timmar. Hans sällskap kan göra en shitty morgonen efter till något ovärderligt. Om ändå teleportören var uppfunnen...

Våren våras väl?

Idag har jag värsta vår-feelingen! Jag gick till skolan i converseskor och tjocktröja, och när jag åkte hem klev jag av tre hållplatser för tidigt bara för att få insupa den våriga känslan lite extra under promenaden hem. Det kan vara så att våren är den bästa årstiden. Inte mycket går upp mot torr asfalt efter månader av snö och blask, med grusrester som spår av vintern. Alla ljuden tycks förstärkas också, som att man nästan hör hur solstrålarna gnistrar och hur vinden fylls med ljummare luft. Och fågelkvitter! Fågelkvitter är hoppingivande. Kvittret sprudlar så av liv och får mig att tänka på stora svajande vitsippeängar. Gå runt utan vinterjacka med tygskor utan att bli blöt, utan att frysa... Det är underbart. Med andra ord var min 15 minuter långa promenad idag tokigt mysig. Det var bara Timmy som fattades! Men i kväll minsann, då får jag träffa honom. Varför då? Jo, för att det är Sunkit, förstås! För den undrande så är Sunkit en klubb som håller igång första måndagen varje månad, i källaren på Garlic & shots (vitlöksrestaurangen på Folkungagatan). Där dansas och framför allt skrålas diverse dansbandshits och andra obskyra favoriter. I kväll ska faktiskt herr Niklas Jönsson och Jonte vara DJs! Spännande.
För övrigt så kan kaffe vara det bästa som hänt sedan chokladen. Kanske. En termos, kaffe (eller varm choklad!), tunnbrödsrullar, Kånken, sittunderlag, cykel och en Timmy. Picknick. Det önskar jag mig just nu! Och lite mer fågelkvitter.
"Jag går med dig genom glassplitter, jag går med dig mot fågelkvitter."

Suck. Jag behöver större krage.

Nu har jag ungefär sex timmar på mig att få sammanfattningen av det här lovet att bli vad jag tänkt mig från början. Lovet gick ut på att jobba fram lugnet i mig, att beta av sådant som ligger och trycker i bröstkorgen. Tyvärr rör det sig om skolarbete till allra största del, och visst har jag gjort en del men verkligen inte så mycket som jag hade önskat. Jag har verkligen svårt att motivera mig själv, trots att jag vet hur bra jag skulle må om jag lyckades få grejerna överstökade.
Jag har i alla fall suttit hela förmiddagen nu med alla disco-låtar, och tagit ut alla synth-slingor som jag vet att jag ska spela. Det var bra gjort. Innan jag går och lägger mig i kväll måste jag även ha förberett ett föredrag om techno. Techno! Är det inte fantastiskt. Kul. Jättekul. Skoj verkligen. Och så vore det väldigt bra om jag hade en stadig grund till min presentation om jordvärme också. Och det och det och det och det vore väldigt bra det med. Apuh! Tänk om man hade en knapp som kopplade ifrån alla övriga intressen ur medvetandet ett tag, så att man arbetade som en maskin. Det skulle jag vilja ha en!

Min lunch var god i alla fall. Vi har alldeles för mycket gott i kylen nu, så jag hade stora problem med att bestämma mig för vad jag skulle äta. Det blev smaskigt curryris i alla fall. Sen avslutade jag med den lilla Flygande Jakob-slatten som fanns kvar, i smyg. Jag menar, bananbitarna såg knappast fina ut längre, de bara låg där och väntade på att få komma till ro i min mage. Jag gjorde dem en tjänst!

Stekt ris med tofu och curry 1 port.
1 portion kokt kallt ris
50-100 g tofu
1-2 champinjoner
1/2 gul lök
1/2 paprika
1/2 tomat
1/2 avokado
1 krm sambal oelek
curry
pressad citron
timjan
salt och peppar

Mosa tofun och krydda med rikligt med curry. Skär svampen i bitar. Hacka löken. Värm olja i en stekpanna och fräs lök, svamp och tofu tillsammans med timjan tills löken blivit mjuk. Häll ner riset och sambal oelek, och krydda med curry. Mycket curry ska det vara! Skär paprika och tomat i bitar och rör ner i risblandningen. Stänk över pressad citron. Smaka av med salt och peppar. Skär ett rutmönster i avokadon medan den är kvar i sitt skal, och gröp sedan ur bitarna. Rör ner avokadon i riset sist av allt, så att den inte blir för varm. Klart! Själv åt jag anrättningen med lite sweet chilisås.

People get electric electric electric electric.

Återigen kom kusin Jonna och räddade kvällen. Det är bra med henne för vi är så lika. Därför ägnade vi ungefär hela kvällen åt att äta. Till middag fick vi wok med kokosmjölk, röd currypasta och nudlar, och till Melodifestivalen fick vi kanelstekta äppelskivor med Start! Fullkornslight (tips tips! Nyttigt godis!) och glass. Förmodligen åt jag ungefär dubbelt så mycket som lagom, hur nu det går ihop rent matematiskt... Min naturkunskap B-lärare nämnde härom veckan några av anledningarna till att vi äter, och en av dem sa hon var av sociala skäl. Hon hävdade att det är svårt att inte äta om människor runtomkring en gör det. Jag har aldrig tänkt på det så förrut, men exempelvis idag så bevisade jag det alldeles i vardagen. Mätt blev jag.

Efter maten hade vi ett långt samtal om personlig utveckling, om självkänsla och självförtroende, om att jobba med sig själv och om att kämpa. Otroligt intressant. Ett av ämnena vi tog upp var träning. Varför tränar man? För att man mår bra? Varför mår man bra av det då? För att det är roligt? För att man kan äta mer eller för att man känner sig duktig? Eller? Och varför känner man sig duktig? För att man vet hur bra det är att träna och för att man kanske formar kroppen efter idealet? Är det roligt för att man vet att man gör något bra och beundransvärt? Vill man bara bli beundrad? Säg det. Jag vet att jag trivs med mig själv när jag tränar, och jag misstänker att det någonstans har med prestationskrav och sökande efter identitet att göra. Jag tycker det är roligt, det gör jag - men jag vet inte varför.

Idag blev det aerobics. Jag älskar Friskis & Svettis. Det finns så mycket att välja på och det finns något för alla. Alla sorter möts verkligen: Unga, gamla, tjocka, smala, starka, klena, klumpiga och smidiga. Och det fungerar utmärkt! Dagens pass hade jag aldrig varit på tidigare. Jag trodde bara att det skulle vara yngre människor där, men icke! Kerstin som ledde passet är en riktigt duktig ledare (som dessutom spelar Electric med Leila K i passet! Det blir guldstjärna direkt), och hon verkade själv riktigt nöjd med oss. Vi hängde med bra allihopa. Det är jäkligt kul med aerobics egentligen. Känslan av att röra sig homogent i en så stor grupp, som en dans, är helt sjuk när det klaffar. Det är mäktigt. Och så blir man knäpp och tar i ännu mer, tills man märker att man måste lugna ner sig lite för att undvika att slå ner någon.

Ärtigt.

Det är bra med kusiner som kommer till undsättning och räddar kvällar. Min favoritkusin Jonna fick vara den kusinen i kväll. Hon har en mycket underlig förmåga att få mig att skratta. Jag skrattar åt nästan allt med henne.
Mat fick vi minsann! Vi gjorde Flygande Jakob, en underbart god maträtt som jag inte ätit på flera år. Det är lustigt, för jag har inga minnen av att jag ätit det utan Jonna någonsin. Så vad var väl mer passande än hennes sällskap? Gott blev det i alla fall.

Det hände något i Jonnas huvud när hon fick syn på jordnötssmöret i vårt kylskåp. Det hela mynnade ut i denna efterrättsinnovation:

Varma frukter med jordnötter och kokos (2-3 port.)
1 liten burk ananasringar
1/2 paket djupfryst mango i bitar
1-2 msk jordnötssmör
1/2 dl jordnötter
riven kokos

Tina mangon en aning. Häll av ananasspadet och skär ananasen i bitar. Strö kokos över frukten. Värm jordnötssmöret i en stekpanna på rätt låg temperatur, tills det blivit flytande. Vänd ner frukten i jordnötssmöret och häll ner jordnötterna. Rör om tills alla ingredienser blandats och frukten blivit varm. Toppa med lite riven kokos innan servering.
Glass tror jag passar finfint till det här. Och banan hade funkat kanon att ha i.

En putinuttig klapp på min egen axel.

Precis som alla andra flugor, allt mode, allt som följer något slags trend, så har även denna fångat mig nu - lika sent som vanligt. Blogg. Klart man ska ha en blogg!

Varför bloggar man? Eller, varför vill JAG blogga? Jag kanske känner mig ensam. Kanske pratar jag för lite med folk, så att jag aldrig får utlopp för mig själv, liksom. Eller är det nån sorts bekräftelse man är ute efter, känslan av att folk därute faktiskt är lite intresserade av vem man är och vad man pysslar med? Eller är man narcissistisk? Vill blåsa upp sig själv och framhäva sig själv? Om det nu är det man gör. Själv hade jag tänkt framstå som kool. Jag önskar nämligen att jag var kool. Typ wow-du-har-ju-töjda-örsnibbar-men-ser-i-övrigt-ut-som-värsta-fina-flickan-så-du-måste-ju-lyssna-på-bra-musik-och-häva-öl-kool.
Tyvärr har jag inte töjda örsnibbar. Och öl är inte så jävla gott. Det är ganska o-gott, faktiskt. Men jag jobbar på det. Jag menar, kunde jag lära mig dricka kaffe (jag är värsta kaffetunnan numera) så kan jag väl tycka om öl. Jag måste bara öva lite grann.

Nu måste jag komma underfund med hur jag ska bära mig åt för att få upp bilder. Kan jag själv? Ja för fan, jag är ju kvinna! En avloppsrensande kvinna med körkort. Driftig är hon också minsann!