Oftare än bekvämt känner jag mig som ett skal som fylls av andras vilja. Och drar den osunda slutsatsen att det blir bäst så. Så ser jag mig om ibland och funderar på om det var detta liv jag ville ha. Kan inte svara. Var det detta livet hade att erbjuda. Ja, det var ju upp till mig. Och här sitter jag nu. Och tänker tillbaka på allt som aldrig hänt.

Kvaliteten på mig som medmänniska just nu, hyfsat låg.

Hehe. Jag tror det kan vara så att de mer besynnerliga av mina beteenden och beslut bottnar i en stark vilja att alltid välja det alternativ där jag sviker tillväxten och kapitalackumulationen i störst utsträckning. Slog mig. Det är ju så skönt.

Handlederna känner sig osäkra på sin karaktär.

Plattityd is my middle-name.

Jag orkar inte lyssna och jag orkar inte höra.

Man är ju absolut nada. Atomisering kan dö men skulle detta göra en mindre förbannat ensam? Har man nånsin nån jävla agens?