Vidderna

Kollektivtrafik är min favoritplats för kontemplerande. När jag gick i högstadiet och i början av gymnasiet var min bästa plats mitt rum hemma, en sen kväll eller natt, med en kopp söderblandning. Fortfarande idag när jag dricker sånt te förflyttar sig mitt hela känslospektra tio år bakåt i tid och jag känner den längtan jag kände då, den inre nyfikenhet som jag utforskade min hjärnas kapacitet med i tidiga tonåren. I mitt sovrum i Vega. Antingen var det där, eller på en yogamatta på ett dagis i Handen. Där utövade jag kundalini yoga med först min bästa vän, men sedan snarare med hennes pappas fru. Jag saknade yogan enormt mycket när jag slutade, trots att jag somnade under nästan varje yogaklass. Yogan var ett utmärkt tillfälle att tänka, fastän hela poängen var att just INTE tänka, i alla fall inte på annat än andning och det tredje ögat. Fattade nog aldrig ändå.

Sen började jag jobba på ICA på Dalarö. Då blev det bussresan i stället för sovrummet. Med ett skrivhäfte i handen och en penna alltid redo lärde jag mig lite, lite mer om livet och människorna och hur man kan se skönhet i små triviala vanliga sketna ting. 25 minuter dit och 25 minuter tillbaka.

Och sen min resväg mellan Handen och Södertörns högskola. Buss 865. Där pluggade jag som mest effektivt för där fanns inget distraherande internet och där fanns en utmärkt tidsbegränsning. Lagom för att ibland förbereda ett helt seminarium. För att läsa kanske - om jag verkligen fokuserade - 15 sidor i en kursbok. För att följa de tre tankestegen som faktiskt krävdes för att ta grupparbetets diskussionsavsnitt till en ny nivå. För att knyta näven.

Sen flyttade jag och slutade plugga. Började jobba hemma. På halvtid. F r u s t r a t i o n e n. Jag behövde varva ner, visst. Men jag kunde inte alls hantera skillnaden mellan sysselsättningsgrad på typ 250% med 50%. Jag har nog inte hämtat upp mig själv än. Kan fortfarande spela iJewels en hel dag utan att förmå mig att göra något rimligt. En dag eller sju är ok. Inte ett år. Ensamhet på fel sätt.

Började på ett till jobb, kände mig nästan hel igen. Flyttade igen. Hade aldrig särskilt lång resväg till nya jobbet. Jobba, hem, aldrig ensam. På ett ganska bra sätt. Och nu har jag haft den här resvägen till jobbet igen i några månader. Tvärbanan hela vägen till Alvik, denna vackra resa. Och sen tunnelbana in till en del av Kungsholmen som för runt 100 år sedan utgjordes av bondgård. Ekedal. Ofta önskar jag att de 18 minuterna på tvärbanan var dubbelt så långa. Eller önskade. Nu har jag rest klart till Alvik för denna gång.

Kanske är det vidderna. Att få se vidderna. Ibland är vidderna en skog utan slut. Ibland en åker. Ibland en bro över ett vatten. Ibland betonghus efter betonghus efter betonghus. Kanske till och med en svinjobbig löprunda för någon. Något stort och vackert som inte riktigt går att förstå. Kanske gör det all skillnad. Kanske är det som att se en film, fast på riktigt. Som att gå ut i skogen, upp på ett berg eller upp på ett tak. Din vidd är nog inte min. Men kanske har vi alla en metod för att rensa. För att hamna utanför sig själv, känna den där obetydligheten som gör att en aldrig känner sig mer levande än just då. För att inse vad som är viktigt i livet, vad vet jag. Jag tror alla har en metod, men många använder sig inte av den. Jag är ett lysande exempel. Jag är så odriftig att jag måste plantera en resväg till en sysselsättning för att befria mig själv.

Jag har aldrig sett pyramider, Amazonas, en vulkan eller den riktiga svenska fjällen. Knappt ens skogen i Tyresta nationalpark. Men jag tror inte det behövs. Allt finns så mycket närmare, bara en söker.

Glory days. Vi kommer mötas igen.

Sen blogger som heter blogspot !!!! bytte utseende är det inte lika mysigt att skriva. Nästan alla har slutat. Med alla menar jag bloggbekanta. Förut hade jag alltid en till tio meningar perfekt bloggmaterial på snurr i huvudet. Noterade alla små egenheter som samtiden och vardagen erbjuder. Och jag agerade. Att skriva är nyttigt men det är inte på riktigt. Det är på gatan allt händer.

Idag sitter jag med korslagda ben och känner mig tillräckligt cool när jag lyssnar på antiborgarmusik av The Radio Dept. Sliter mitt hår för att förstå hur jag levde mitt liv. Plockar fram ett par böcker som jag vet satte tydliga spår för tre år sedan. De väcker liv i litegrann men inte allt. Jag tänker, att det är som det alltid varit, att utan ett vettigt sammanhang så

händer
ingen
ting.

I kropp och själ. Hjärna och hjärta. Det bara pumpar på. Varm jacka, gammal musik, i skydd av gamla meriter och prestationer. Som idag saknar betydelse.

Läskigast av allt är att jag inte minns. Jag läser gamla texter, tentor, böcker och de är för mig helt främmande. Trots att jag i hundra fall av tio lagt ner timtals och brännpunktsfokus på a l l t d e t t a m a t e r i a l.  Jag vet att jag haft B12-brist. Jag vägrar tro att jag har det igen så mycket piller som jag knaprar. Men har det förstört allt? Är min hjärna förstörd på riktigt? Eller är det så här livet funkar? Att vad du än gör kommer allt minne av detta utom möjligtvis så att säga rubriken att helt sonika utraderas ur minnet? Vad lägger jag i så fall på minnet?

Jag förnimmer känslor. De starka och bästa när jag är mitt i ett episkt men inte alls komplicerat sammanhang. När jag känner att de människor som finns i min omedelbara omgivning plockar fram det bästa ur mig och jag plockar fram det bästa ur dem. Vi är ett tillsammans. Så är det alltid. Vi kanske bara skrattar. Vi kanske bara spelar spel. Eller så kartlägger vi det ekonomiska systemets flaws. Eller så håller vi varandra i händerna eller om midjan bara för att vi vet att det gör oss glada. För vi tycker om varann. Vi är inte rädda.

"Vi kommer att ses igen, för hur kan nåt som är fel kännas så här rätt?"