Genom glassplitter

Det är märkligt hur det funkar där uppe, på kontoret.

Idag älskar jag ju mitt liv lite grann. Har jättemycket att göra. Känns som jag har halsbränna, eller stressymtom av nåt slag i alla fall. SOM OM JAG BRYR MIG, LIKSOM! Ha! Där fick den, stressen. Känns lite som att springa i sand (dvs det går långsamt) men jag känner ändå av ett egendomligt flow. Hög på fina tankar och visioner. Känner mig ganska fri. Vill inte dö idag. Nu. Nej. Helst inte.

Fattar inte hur det funkar.

Inspirerande helg. Konstig (alltså, "konstig") mat. I min kyl. Vet inte. Inspirerad, antar jag. Ett smärre myller av fantastiska själar befolkade mina dagar. Jag fick visioner. Om en omplåstrad planet. I symbios med dem.

Nä asså, jag vet inte. Jag borde återgå till min bok i stället för att skriva på impuls utan att ha en idé om var snöret är. Kan liksom inte knyta ihop. Ville bara... skriva.

Antar att
har ingenting av värde
men min längtan är äkta

Bildblogga 3000

1) Gott I (asså... tzayspett... Och rökt tofu!!!!!)
2) Gott II (asså... om man hänger med mig, då börjar jag förr eller senare baka såna här kakor. Citron- och hallonkaka med ingefära och rostad kokos, kanske?!! M-hm?)
3) Kungen och drottningen

4) Mat överallt. Så jävla ekoreko. (60 pers fick vår ekoreko veganska mat)
5) Vi behövde faktiskt ta i.
6) Gott III (kanske inte ser så mycket ut för världen. Men det är det. Lovar. Somliga har ju, liksom, magic hands.)
7) Gott IV (så in i helvete... Det syns inte förstås, men en tugga av det där = 697 smaker!)
8) Glada tjejer (blev lite suddigt... Vi var ju så himla ivriga, liksom! Vi så att säga MAXADE! Åt alla håll och kanter! För att inte tala om beträffande nötter! Bröd! Banan! Vin! DANS! Jävla massa dans! Och regn! MAXA! Det var grejen. Maxa, vi hade ju en del att ta igen liksom. Eftersom vi bara känt varann i några timmar. Så. Det var lika bra att gå, så att säga, all in.)
9) Deportees (DEPORTEES!!!!)
10) Tokig japan-amerikan, Steve Aoki (och här alltså... MAXA)
11) Bilder tyvärr slut. Synd. Jag har ganska många bilder i mitt huvud. Föreställandes allt mellan svart och vitt, nästan. Bland annat typ han med solrosfrön... aka I-/idiotsnubbe, 4real. Solrosfrön... Jisses. Men! Jag lovar att han har andra kvaliteter.

Äsch då! Bäst att passa sig.

NÄR INGEN ANNAN SER

Mitt hjärta slog av gammal vana
En fyrfilig motorväg på väg till ingenstans
Jag minns min uppväxt som ett minfält
Satt gömd i skyttegraven mellan skolan och mitt hem

Du blev den längtan jag längtat
En ny sorts fjärilar i magen i korridoren
Du blev den väntan jag väntat
Pojkrummets väggar rämnade och jag tog sats:

”Gör som du vill, som jag har väntat, kom över mig dig spill
Säg bara till, har inget för mig och jag inget hellre vill”
När ingen annan ser

Varje dag var som en ändlös repris
Jag sövde mig med böcker och musik
I min tanke var jag tillräckligt fri
drömma om den livboj kallad ”vi”

”Gör som du vill, som jag har väntat, kom över mig dig spill
Säg bara till, har inget för mig och jag inget hellre vill”
När ingen annan ser
Jag står vid grinden bakom skolan så du vet
När ingen annan ser
Har inget för mig jag kan vara din hemlighet



(ps inom parentes. Hans bästa låt)

Jag la dig där!!

På golvet under mina radioaktiva solar,
precis

DÄR.

Inte för att det var avsiktligt. Det blev avsiktligt i det ögonblick jag såg dig falla. Då la jag dig,

där. Lite typ

"now I have to spank you, bitch"

vänligt men bestämt. Helst av ingen anledning.

Det kryper liksom. Innanför pannbenet. Jag ligger liksom... helt upp och ner i stolen. Slutar sitta. Placerar händerna helt orimligt. Någon kunde trott att jag bara försökte spexa,
som vanligt.

Jävla spex. Spexig tjej. Försöka vara rolig. Kul en minut, första dagen. Jag hade ogillat mig själv, om det inte vore för att jag var jag. Nu har jag inget annat val än att gilla mig.

Sysslar egentligen extremt lite med cirkuskonster.


Nej... det har inte med dig att göra.

Smaken

En väldigt liten del av mig begriper varför jag tycker Steve Aoki är så jäkla bra. Jag borde verkligen inte gilla det. "Det saknar rim och reson", liksom...

Dans dans dans, kanske det blir, bara för det, imorrn. Bara för Steve Aoki. Och DEPORTEES. Och MGMT!!!! Mhihi. Fred på jorden. Och regn? Säkert...

DN lyckades lura på mig ett års tidningande igen. Är jag svag eller. Typ. Kanske. Kanske? Ska jag avbeställa? Miljömedvetna tarmen vrids? Hinner ändå aldrig läsa tidningen? Saknar tidningen på helgen? Saknar tidningen som vän på morgonen? Måste ha radion på i stället? Radion funkar ju också bra? Det blir så jävla tungt i pappersinsamlingen? Jag kanske vill dö, ändå?

Hej då?

Du är för fin för mig,

men jag vill ha dig ändå...

Att spela sprattet

Det är nog så här det är, att liksom... leva.

I morse när jag vaknade så tänkte jag i huvudsak "nej" och såg framför mig hur jag idogt försökte planera den här kursen och lägga boken under näsan, men ständigt bli frestad av detta nutidens opium INTERNET, och inte komma någon vart. Och sen skämmas. Och jag somnade om.

Gick upp 45 minuter senare. Kom på att jag skulle tvätta. Bryggde dubbelt så mycket kaffe som vanligt. Åt frukost. Började utsnitsla en bana för genomförandet av min kurs. Tänkte på Thea, som är min morot för dagen. Kände helt plötsligt, nästan... peppen.

Jag vill ju. Jag vill ju lära mig. Jag vill ju vara lika pluggproffsig som Vicky. Som Linda. Som Ida. Som Hanna. Som Angelica... Jag har verkligen rätt personer runtom mig, i alla fall.

Har redan börjat tvätta, i min fantasi.

Strategi:
Luras.
Börja dagen med att måla. En bild, alltså. Av mig själv.
En som säger att

Sanna, du är fanimej helt otrolig. Du har ett fantastiskt fokus och får saker gjorda. Du får tid över. Du lyckas förena nytta med nöje. Du är nästan Navid Modiri!

Och jag tror, på fullaste allvar, att det faktiskt kan fungera.

Det kommer på kvällarna. Över mig.

Jag tänker på att springa ner för en backe, en kullerstenstrottoar i motljus. Först, en snöhög som smälter bort och avslöjar våren på bar gärning. Långa steg, lätta fötter, av med en tröja. Sol som rör sig. En klänning. Den fladdrar mot baksidan av låren. Och den tar sig igenom regnet, blixten, mörkret och hamnar på en grusväg. Den stannar, kavlar ner byxorna, virar halsduken om halsen. Ser löven segla ner mot marken, kämpandes för att aldrig landa men inte lyckas. Långa steg, trötta steg, trötta lungor, svarta kinder. Det är mörkt därinne, himlen är gråvit. Fötter som klafsar mot asfalten, bilar som visslar förbi. November.

Inte en jävla aning vartifrån. Inte heller vart.

Korthuset

Vi byggde korthus. Kortleken var gammal, korten var böjda och halkade inte ur varandras famn. Vi höll oss inne skyddade från vinden, alla vet vilket otyg den är. Vi placerade en vaxduk på bordet vid soffan, mönstrad med psykedeliska cirklar och vallmo. Och det var inte fusk - bara friktion. Vi började med två, huvud mot huvud. Förenade med nästa par, fot mot fot. Spader knekt och hjärter nio. Klöver tre och ruter tio. Lade på en hatt, tog av hatten. Jag vet att jag inte kan hjälpa det!!!!! På hatten balanserade vi par nummer tre, varsitt kort i varsin hand. Vi spexade och korsade armarna framför slottet, som för att bevisa för oss själva att inget är större. Vi backade med blicken och rynkade pannan, och insåg att vi hade varit ivriga på höjden. Vår grund var alltför knapert murad och vi behövde börja om. Vi fnissade åt vår dumhet och drog triviala paralleller, som en tävling i att slå in en öppen dörr hårdast. Nog var det som att börja med Hendrix på ostämda strängar, tills musikmorbror kom över på femtonårskalas. Nog var det som att klippa hål i dem och putsa dem med en nagelfil. Nog var det som att skrapa jeansen mot asfalt för att göra dem tre år äldre. Vi tog fram stora trumman, för inget är större. Spader knekt och hjärter nio. Klöver tre och ruter tio. Hjärter ess och hjärter ess. Klöver ess och klöver ess. Förenade vid huvudet, förenade vid fötterna. Förenade vid höften och hattar på toppen. Jag tänker ibland att jag vet ju hur det är!!!!! Vi fortsatte tappert med ett par till, och med ett par till och med hatten på. Tillslut gick strömmen. Vi tände alla värmeljus vi kunde hitta och lyssnade på regnet som dunkade mot fönstret. Det enda liv som flimrade förbi var bussen som inte tog hänsyn till något. Korthuset var så gott som klart, timmen var så gott som sen. Och inget var större än vår längtan till sömn. Jag vill veta, men samtidigt minst av allt veta!!!!! Jag fick äran att pryda nocken med min ömma hand. Med mina delikata fingrar. Med mitt koncentrerade öga. Det var som att jag gav upp mitt i rörelsen. Jag darrade till och förde händerna neråt, som svärdet genom stenen. Korten spreds över hela bordet. Alla korten var vända neråt, förutom två. Överst låg spader åtta och stirrade i taket. Underst låg det andra uppåtvända kortet, fullständigt dolt av rasmassor.

Det svarta kommer över mig, men inte fan bryr sig solen.

Fortfarande till mig i trasorna,

och när jag ser bilder som den här
och den härså känner jag mig nästan pinsamt privilegierad som fick uppleva honom i en jämförelsevis pytteliten lokal. Mörk, gammal och vacker. Som Moby typ, hö hö hö hö hö hööööööööö

Förtydligande:

Jag var på en konsert med Moby igår. Den var en del av Play to stop, och jag sålde alla mina rättigheter (typ) till MTV för en kväll som betalning. Konserten gick av stapeln på Rival i Stockholm och involverade en fin dos information om klimatförändringar.

Konserten var så sjukt bra att jag är medicinskt död av intrycken numera. De spelade allt man ville höra. Allt. Allt. Och - såklart - lite till.

Tvättbrädan uteblev i sommar.

För tre somrar sedan var jag en av de mest vältränade personerna på jorden, eller i alla fall i Haninge kanske. Jag sprang väl sisådär 2,5-3 mil i veckan, ungefär, och var aldrig nöjd när jag kom hem död efter en runda. Då intog jag gräsmattan och dog lite till av diverse styrkeövningar. I can tell att jag var hård. Och tunn. Och trött. Så trött. Så matt. Och så störd.

Det störda har gått över. Lovar.

I sommar skulle jag ändå försöka komma igång lite igen. Och jag hade flow i början. Det var till och med kul (alltså, roligt liksom. ROLIGT!! Det är sjukt i sig) att ta en runda i spåret. Rätt musik gör allt.

Det gick dåligt.

Jag har varit småsjuk hela sommaren. Jag har kombinerat småsjuk med tre veckors festivalande. Jag har kombinerat tre veckors festivalande med fyra veckors arbete. Jag har kombinerat detta med sena nätter framför datorn med sömn som lägsta prio.

HIHI! Det var roligt.

Men, tvättbrädan uteblev. Jag skulle vilja påstå att någon form av motsats har ersatt den. "Det är bara roligt." (Alltså, på riktigt så bryr jag mig inte jättemycket. Jag tror nog att jag tycker om mig själv ändå.)


GÅRDAGENS TRÄNINGSPASS
Muskelgrupp: HJÄRTA

Aktuell muskelgrupp är speciell då den är uppbyggd såväl av långa som korta muskelfibrer, vilket gör den både explosiv och uthållig. Då aktuell muskelgrupp är kroppens starkaste innebär detta att när den tillskrivs egenskapen "explosiv", då är den explosiv 4 real. När den tillskrivs egenskapen "uthållig", då är den uthållig 4 real.

Aktuell muskelgrupp är alltid aktiv (tills dess hölje dör), varför det är lätt att ta den för given. All träning av andra muskelgrupper syftar ytterst till att träna även denna muskel, eftersom ett starkt lår inte är värd ens håret i golvbrunnen utan aktuell muskelgrupps välmående. Det är lätt att glömma att ge aktuell muskelgrupp ett träningspass där den står helt i fokus. Där den får allt ljus på sig vid uppvärmning, vid teknikträning, vid fysträning, vid stretch och nedvarvning.

GÅRDAGENS TRÄNINGSPASS
Muskelgrupp: HJÄRTA

Steg ett: Uppvärmning
Hämta biljett. Sälja sin själ. Stressa för att vara på säkra sidan. Konversera med främlingar. Peppa ihop. Hämta biljett. Sälja sin själ.

Steg två: träningsmetod - Moby- Träningsmetoden Moby inleds med en snabb tilltändning. I gårdagens pass innefattade den intagande av plats. Perfekt sittplats på Rival i Stockholm. Den innefattade en vacker vy för ögat.
- Träningsmetoden Moby fortsätter med en kort nedvarvning. Fina samtal, höjd förväntan, stor gemenskap. Avsikten är att acklimatisera hjärtat, att skämma bort det med känslan av unicitet.
- Träningsmetoden Moby går sedan över i sin huvudfas. Denna fas är oförutsägbar men utgörs av en stadigt förhöjd puls. I fasen ingår även träningsredskapet MONSTERBAS, som hjälper aktuell muskelgrupp att vibrera och pumpa.
- Träningsmetoden Moby erbjuder faktiskt på samma gång en högintensiv träning för aktuell muskelgrupp, som den erbjuder total avslappning och massage. Detta tack vare en rad kraftfulla träningsredskap som tjänstgör som balsam för själen. Gårdagens träningsredskap bestod av sex brudar och två snubbar, samt två extra snubbar som krydda ibland. Samt - och detta är relevant - visuella effekter.
- I träningsmetoden Mobys huvudfas ingår en kort lågintensiv massage mitt i passet. Massören använder sig av ord för att trycka på alla de ömma och alla de sköna punkter ett hjärta har. I gårdagens träningspass talade massören Moby om nödvändigheten i att diskutera animalie-produktion i frågan om klimatförändringar. Gårdagens massör kunde sin grej. Fick taket att lyfta. Gav hjärtat en dundermassage hos alla.
- Träningsmetoden Moby återgår efter massagen till huvudfasens mest intensiva del. Monsterbasen vrids upp. Stolen överges. Golvet skakar. Hjärtat kvider av utmattning och samtidig extasliknande värme.

Steg tre: Nedvarvning
Sanna lyfter på hatten och fattar inte vad som hände.

Bildblogga, spin off-edition

First, there was

And then, there was

Och nånstans däremellan eller efter, there was en stolpe i Stockholm

Omg lol

Snodde den från bästa bildbloggen.

Och den här var ju sjukt snygg också:

King Rat

Heath Ledger har regisserat musikvideon till den här Modest Mouse-låten.

Och den är grym.

Tack Timmy för upplysning!

Att bildblogga har jag hört att man kan tjäna miljoner på

Först var det måndag. Jag minns nästan inget.

Sen var det tisdag. Jag minns. Att jag fick så jävla mycket spö. Det var här det hände,ett jävligt jävligt mysigt kollektiv i frihamnen. Först fick jag spö i pingis. Av Marcus, den jäveln. Han var jävligt taggad och det var nog lika bra att han vann. Sen fick jag spö i hockeyspel. Av Per, den jäveln. Men det var bara tur alltså. Bara tur. Jag var för fan Finland! Sverige-Finland innebär automatiskt bara tur. Flyt. Flax. Tillfälligheter. Sen fick jag spö i couronne.Av Per, igen. Den jäveln!

Efter all spö jag fått åkte vi in till stan. Vi skulle se Veronica Maggio, Navid Modiri & Gudarna samt Junior Boys. Det blev visst bara Junior Boys. Och lite Laleh kanske. Och en Angelica med vänner hittade jag! JA!

Sen var det onsdag. En glad Sanna fick en skvätt Deporteesoch det kändes bra. De delade speltid med Neverstore. Vi fetdissade. Löjliga jävla band! HA! Hunger 3000 dök upp så vi gick till Andrum. Och drabbades av Paltkoma 3000.Men jävlar vad fint ändå. Särskilt fint att fokus i den här bilden ligger på smöret! Tyvärr råkade vi missa Detektivbyrån, men det var bara roligt. Vi fick en liten dos Magnus Betnér i stället, och en Markus Krunegård. Sen minns jag inget mer.

Sen var det torsdag. Fick äntligen lite Jonsborgs i magen. Kändisspottade Dennis Lyxzén och Amanda Jensen längst fram i kön. Och plötsligt dök en David upp, vilket blev början på det fortsatt grymma sällskapet under veckan.

Eftersom ett lyckligt sammanträffande via en fin Anna förde samman Göteborgs tillfälligt samlade Idiotkår, var vi tre representanter,plus en fin Linda. Och ca en halv Aveny. Som fick uppleva... det där... ni vet. Vad heter han nu igen? Han den där...bob hund.

Sen var det fredag. Den musikaliska inledningen stod Timo Räisänen för. Alltså, kolla bilden...De där tre tjejorna till vänster. Timos lilla kör. Timos lilla kör kan ha varit den mest malplacerade företeelsen Way out west hade att erbjuda.

Musikaliskt förflöt dagen med Bon Iver, Seun Kuti & Fela's Egypt 80 och Beirut. Sen valde vi att dissa nästan allt, till förmån för fint häng i solen.



... Tills det blev dags för Antony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker.Vi var glada. Det var mycket folk.

Sen fick vi lite Röyksopp. Och lite Arctic Monkeys från ölområdet. Topp 3-trion, dvs David, Per och jag, anade hur kvällen höll på att dö. Vi samlade ihop de taggar vi hade och beslutade oss för att pröva lyckan på Sticky Fingers. Först promenad. Sen, sjukt flyt i entrén. Inte nog med att kön var obefintlig, vakten märkte inte att vi hade en liter vin i väskan med oss in. Inte för att vi skulle dricka av det just då... men. Om han hade upptäckt... ah, hemska tanke. Då hade vi inte fått uppleva... HEMSKA TANKE

för!!!!!!!!

STICKY jävla FINGERS råkade erbjuda det SINNESSJUKASTE, BÄSTA, GALNASTE, BÄSTA, SJUKASTE, SJUKASTE, GALNASTE någonsin. Tror ca 200 pers fick uppleva det, vi var tre av dem. Ladies and gentlemen...

Monotonix

De använde inte scenen. De använde golvet...
Sångaren klättrade. Alltså, det är sångaren det där. Upp och ner. En bit in på konserten bar de upp hela trumsetet. Och spelade trummor en meter ifrån oss.
Och sjöng gjorde han i mitt öra ibland. Till exempel här.
Bilderna är tagna från balkongen med min mobiltelefon, därav den dåliga kvalitén. Det var så sjukt, och så jävla exemplariskt spelat, och de var nyktra, och det var så sjukt. Vi var tvungna att sitta ner utanför Sticky efteråt och bara... ja... gapa. Jag gick och la mig klockan sju.

Sen var det lördag. Vi såg [ingenting]och det var en besvikelse, tyvärr alltså. Men de är jävligt bra på skiva.

Helvetesregnet kom. Vi såg lite Calexico. För jag lovade Jocke. Bra skit, han hade rätt. Sen såg vi Vampire Weekend och så här i efterhand... jävligt bra! Synd att jag typ hade feber. Och hade en "regnjacka" och följaktligen blev genomblöt. Vi lyssnade lite på Olle Ljungström, väntade ut regnet förgäves, hittade Topp 3 och Marcus och Lottis och tog oss till Hagabion.

ÅT GRYMMASTE LASAGNEN, bara så ni vet. Heja Nina som är kock där och allmänt jättebra och fin och lagade grymmaste lasagnen åt oss. Här är förresten David,och jag lovar att han skriver upp på att vi var de två lyckligaste veganerna i hela världen eller i alla fall Göteborg efter den där lasagnen.

Vi gav upp nästan allt och åkte hem, allihop. Till partylägenheten... dit även Jan och Poppe hittade. Och Simon som fyllde år och fick en kaktårta. Och vi sket i allt faktiskt. Till och med Final Fantasy, som varannan hade sett fram emot så mycket. För det var så himla mysigt ändå.

EfterfestGissa suddigheten

Sen var det söndag. Vi skulle bruncha med Angelica & co. Allt föll lite. Topp 3 åkte till Andrum i stället. Åt en burgare med den beryktade ärtpeston, som visserligen var god, men lite väl... ja. Alltså, jag fick typ ett halvt kilo ärtpesto. Men! Det bästa var att vi hittade Jennie och hennes vän på Andrum! Så vi fick eminent brunchsällskap. Eminent.

Sen var det mest trötthet, och utmattning, och glädje, och sorg,

och nu är jag hemma i en grå stad.

Tur att Goodstore fått världens bästa Daniel på menyn och i ett nafs blivit Goodstore 3000, trots att det redan var så bra. Och att ryktet säger att Stockholm har veganpizza runt knuten... hopp.

Mystik/musik

Ibland kommer jag på mig själv med att glömma allt när mitt musikintresse står i lågor. Under långa perioder kan jag vara så nöjd med att inte lyssna på musik över huvud taget och alls. Det är svårt att få mig att sluta sjunga, men allt annat i musikväg - bortsett från samtal om det - uteblir. Sen händer något ospecifikt som vänder båten. Tändvätska. Gnista. Syre. ? Ända sen Arvika, ungefär, har jag blivit stressad av tystnad.

När mitt musikintresse står i lågor tror jag att jag brukar må rätt bra. Jag tänker mig att när det brinner så kommer ord, stämningar, former, samhörighet. Som passar. Stunden, läget, sinnet. Det behöver inte vara solsken. Det är en fråga om förstånd, insikt, hjälp.

Kanske?

När det brinner. Då känns det som ett engagemang. Som ett hej jag är faktiskt aktiv. Jag vet det är en inbillning. Ändå. Den där känslan. Jag tror den lurar skiten ur mig, den förleder mig. Och jag tror att jag kanske hatar det lite grann.

Jag menar,
säkert sex miljarder människor är intresserade av musik. Säkert ännu fler. Säkert varannans föräldrar har haft rockstar-drömmar. Säkert har jag haft det. Helt hundra på det sista. Säkert undrar jag då,
vad är poängen?

Musik är allt och inget, menlöst och viktigt, löjeväckande och intelligent. På samma gång, för vad är det egentligen? Som fenomen. Det är ljud. Främst ljud. Ofta ord. Ofta, dra på trissor, ett BEHOV. Definitivt några steg över gatuplan i Maslows behovstrappa. Förlagsvis steg tre: gemenskap och tillgivenhet. Alternativt steg fem: självförverkligande. Och det är så jävla mänskligt. I dubbel bemärkelse. Mänskligt för alla och dig och mig, samt mer eller mindre unikt för människan.

Det är en sådan självklarhet att jag tror det är rätt ovanligt att reflektera över fenomenet. ... om det nu ens ska behövas. (SÅ TYPISKT MÄNNISKODJURET. Reflektioner to death.) Hjälper eller stjälper musiken - egentligen?

Hjälper:
Den sätter ord på känslor.
Den hjälper till att uttrycka känslor, få ut dem.
Den ger samhörighetskänsla.
Den sprider glädje.
Den tillfredsställer förmodligen en rytmisk ådras puls.
osv. På dessa teman.

Stjälper:
Den tar upp stora delar av människans tid.
Den har stulit mitt engagemang (som bara är en inbillning) och annat blir lidande.
Den besudlar tystnaden. Det ringer alltid i mitt huvud. Även ... alltid.
Den försätter oss, mig, i "the" känsla. Helt. Så. Jag kan inte tänka. För jag bara känner. Reflektionen, insikten, blir lidande. Ingen tystnad.
Den anger tempo. Den styr våra liv. Märk bara skillnaden mellan att göra x till episka, instrumentala, långsamma, smäktande stråkar eller till progressiv elektrorock. Märk bara hur låten som ringer i huvudet styr steglängden. Hastigheten. Märk bara makten som musiken har över sinnesstämningen. Märk peppen av bob hund. Märk sentimentaliteten och gråtmildheten av Bon Iver. Märk hej jag är en pajas av Flight of the conchords eller Philemon Arthur and The Dung. Märk huvudrörelsen, armen som vevar, fötterna som rör sig av Familjen.

Kalkyleringar visar att det var djävulen som skapade musik. Inte Gud. Gud hade vetat bättre. Och jag tror det är synd, ibland. Ibland. Ibland blev det bra.

ps. Jag vill till helvetet när jag dör

ps2. Här finns gyllene läge för makt- och förändringsaspiranter att utnyttja. FATTA!!!! Fatta vad som skulle kunna vara möjligt. Eller? Kanske inte. John Lennons Imagine är bästa låttexten som finns. Alla har hört den. Alla tycker den är bäst.
Fortfarande krig.
Fortfarande död.
Fortfarande förtryck.

Jag har hört...

... att jag bestämt mig för vad jag tycker om Anna Järvinen. Det blir tumme upp. En ganska stadig. Stor. Lite förstorad, kanske rentav lite infektionssvullen i lederna. På ett förstorande sätt, alltså. Heja.

... att Jonathan Johansson faktiskt låter riktigt bra. Mysigt. Åttio. Jag hade inga förväntningar, men. Gillar.

... att Television keeps us apart onekligen har likheter med Le Sport. Och det var ju lustigt? Öh?

... att det är jävligt jobbigt att vara jag,

... att det är jävligt jobbigt att vara jag i dessa tider. Ibland vill jag försvinna helt, om sanningen ska fram. Men det är förmodligen bara roligt det med...

Reklam för mitt gamla, lika smarta jag - pt II

Men, varför är hon vegan?

Det här skrev jag i våras. Fan vad bra skrivet! Liksom. Jag blev förvånad. Tack Sanna! Varsågod.

PS.

Ursäkta att förra inlägget blev så jävla fult. Jag sa ju att det var en löjlig uppdatering! ds

PS2. Vem fan annars om inte ds? LÖJLIGT! ds

En löjlig uppdatering. Jättelöjlig

Vitabergsparken en ljummen torsdagskväll i augusti. Jag tror det var nionde gången för min del. Det var minst lika bra som alltid.
Och de var lika snygga.

Vinterviken en ljummen fredagskväll i augusti. En ljummen i gräset. Fyra glada, varav två extremt glada - i synnerhet i hatten - på en proppfull gräsmatta. Här är Christopher Sander när han framför Äppelöga tillsammans med en gästande Anna Järvinen:
Cocoanut Groove spelade också. Jag tror de hade en fiol med sig och att det lät fint. Sen spelade Hajen på sedvanligt förstummande sätt. I samband med det snappade vi kvällens citat. En man som pratar i mobiltelefon:

Jag står och lyssnar på den där fisken

Lillsjön en ljummen lördagskväll i augusti. Det började konstigt med ett mystiskt försvinnande av Ps bankkort. Det som hände var omöjligt. Helt omöjligt. Det fortsatte mjukt med en stor, vit, extremt fluffig hund.
Det gick vidare med en glass och en vacker trollslända. Förflöt med en musikakt som verkligen inte föll mig i smaken. Jag rös hela vägen in i hans kakel och hoppas av hela mitt ondskefulla hjärta att han inte lyckas med musiken. Vi flydde ut på klipporna, precis som alla kids som lyckats köpa ut öl. En vacker kväll. En vacker vy. Sen, hela anledningen till att människan kan välja en timme på pendeltåg frivilligt, till främmande plats.
Simon...

Simon som hade med sig tre personer ur sitt band. Simon som spelade gitarr. Simons band som spelade gitarr och gitarr och stämband. Simons band som inte spelade bas och inte trummor. Simon som plockade fram ett litet munspel. Simon och hans band som spelade Demonen. Simon som ensam spelade Hon säger: det är lugnt. Simon som kände igen mig efteråt! Simon som är en jävel på att vårda sina fans, uppenbarligen. Simon som skrämmer mig lite. Människor brukar inte få mig att bli så där. Simon som gör mig rätt löjlig, faktiskt. Jävligt löjlig, rentav. Att han inte skäms. Hö. Hö. Hö.

Kännedomen om ett [ingenting] på Strand vid 23 fick oss att skynda. Det gick dåligt eftersom en hel kräftskiva med 17-åringar hade bestämt sig för att slöa ner bussresan så att samtliga missade tåget. Yes, att [ingenting] spelar nästa vecka i Göteborg.

På vägen tillbaka till hemmets stillsamma vrå, två skyltar:
Det är bra med tydlighet, så att man inte blir förvånad när det plötsligt verkar som att tanken är att man på något sätt ska ändra sin position i höjd. Vi gillar inte överraskningar. NEJ.







Det var mörkt och svårt att fota bra, men fan. Liksom. I mina hoods. På min gata! En RIKTIG Fru Gårman! Haha! Jag skrattade mig förnöjt hela vägen från horisontallägesintag till hård sömn.








Nu ska jag göra allt och inget,
som gör mig glad och sur,
men!
Jag tror på tur.

Lite tips kanske?

En ljummen i gräset, nu på fredag. Till exempel Hajen. Till exempel Christopher Sander. !!!!

Lillyran, nu på lördag. 20 spänn! SIMON NORRSVEDEN. Och dessutom Mayhem-killarna... Du vet att det blir Mayhem... Du vet jag är het som en kaugelugn...

Way out west, nästa vecka på helgen. Döden är nära.

Göteborgs kulturkalas, nästa vecka. Döden är nära.

OSC09, i Stockholm nästa vecka på helgen. Den svenska björnstammen, Andreas Tilliander, Adrian Lux + massor. "House, vem diggar house?"

Den svenska björnstammen, ett band som Maria såg till att jag såg. Hon tipsade även om deras hemsida. Nu repeterar jag hennes tips. Kolla bara alla serier. Alltså jag dör, det är så vackert! Plus att man kan ladda ner deras sjukt bra musik. Till exempel låten Trots trots tycker jag är grym.

Stockholms kulturfestival för där bjuds till exempel Moto Boy och det är så jävla värt.

Emil Jensen och så ser man genom den här länken att det glittrar till i Stockholm 18/8. Ses

År&dar lär ju bli nästa Håkan Hellström typ och de är typ jättebra och det glittrar till i friggin' HANINGE 16/8 (men då är jag inte hemma) och på Södra teatern 19/8 (och då är jag hemma, ses!).

Dennis in the reality för att det är så jävla roligt.

Monde Yeux för att de svängde som fäen på Emmaboda, alltså som fan! Och jag pratade lite med dem efteråt och fågeln viskade i mitt öra om att de skulle spela på en bartömning i Stockholm. Synd för mig att jag blandat bort vilken bar det var. Jag tror det var Södra bar kanske. Alltså Södra teatern, typ, i så fall. Och jag fick inget datum. Men jag lovade att komma. Och köpa en skiva.

En skämsig lucka utstansad ur mitt schema.

Borde ha, antingen

1) varit på DRA-möte. Verkligen borde ha. Samvetet, skulden. Den borde inte vara där alls men det är den. Äter mig

eller

2) Vitabergsparken och dubblat Sirqus Alfon. Kört både idag och imorrn, alltså. För Vicky, för Johan, för Dave, för Thea. För att det hade varit mjukt.

Men det gick inte, eftersom jag är upptagen med mig.

Istället, sitta hemma hel kväll. När det hände senast? Hmm? Öh? Va? Vadå, sitta ner? Näe, vad är det? En.. en stol? En soffa, vad är det? Jag vet väl inte

jag har i alla fall hunnit tvätta. Hunnit skrubba golvet rent. Hunnit duscha. Hunnit göra matlådor. Hunnit prata för mycket i telefon till personer miljontals mil bort. Hunnit fullfölja tre arbetsdagar inklusive tre timmar i kollektivtrafik. Totalt alltså. Hunnit titta på bilder.

Det är stressen,
min chef är helt säker. Det gör mig både orolig och nöjd. Att mina luftvägar blir trånga. Att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Att jag inte sitter ner. Att

att det här året har varit helt sinnes. I måndags var det ett halvår sedan en farbror skar i mig som om jag vore en tårta. Det började där. Sen gick det bara utför. Jag minns vad jag tänkte mellan sugrörssugen i min fruktsoppa när jag låg på kliniken. Jag minns att jag blev så lugn av det jag tänkte.

När jag tänker på det jag tänkte, nu, så blir mina luftvägar trånga. Å
ng
est
herregud.

Vad har hänt egentligen. Vad hände. Varför.

Och vad gör jag nu. Nu? Jag har bryggt en kopp kaffe. Jag har den framför mig. Jag kan inte sitta stilla för det snurrar i min skalle. Det går inte att sitta stilla då. Alla håll och kanter, det stämmer.

Och det känns som att mitt skallben är lite för litet. Och som att jag ska skriva nåt jävla nationellt prov i nian eller nåt, i magen. Magen kan inte skriva

men.

Jag citerar:

Borde ha, antingen

1) varit på DRA-möte. Verkligen borde ha. Samvetet, skulden. Den borde inte vara där alls men det är den. Äter mig

eller

2) Vitabergsparken och dubblat Sirqus Alfon. Kört både idag och imorrn, alltså. För Vicky, för Johan, för Dave, för Thea. För att det hade varit mjukt.

Jag gjorde middag. Jag gjorde riktig middag som såg ut så här

för jag överlistade mitt svullande för ett ögonblick, och tänkte att om jag inte äter gröt så kanske jag faktiskt blir mätt. Och då kanske jag inte hetsäter choklad och bröd sen. Å andra sidan tänkte jag att jag skulle ha glass till efterrätt. Det är tamejfan sommar. Jag har sett det med egna ögon. Och alla får glass. Jag vill också ha glass.

Jag lyssnade på Stenåldern kan börja och lagade mat samtidigt och konverserade och sms:ade med tre eller fyra eller fem eller sex personer samtidigt och hade huvudet i sanden samtidigt (och Familjen-referenserna löjlar) och så kände jag det där,
i magen.

Att det var stress nu. Jag skulle ha lugn kväll. Att jag fick gaffeln i ögat. Att jag inte fick matro.

Att jag frågade mig,

hur blev det så här?

Alltså inte hurblevdetsåhär-jagärstressad, utan hurblevdetsåhär-allafinamänniskorärintehär.

Jag tänkte på ordet "festivalfin". Jag tänkte att det är så annorlunda än bara "fin". Och så annorlunda än "vardagsfin". Att jag träffat så många festivalfina människor i år, och de festivalfina människorna... de ska man hänga upp i granar.

När vi satt ute på piren och pratade om sånt som ingen bryr sig om. Att jag gärna-

Som ett exempel.

Det finns fler än de festivalfina. Också. Faktiskt.

Hur blev det så här? Att du bor i Katrineholm. Du bor i Borlänge, och du och du och du med. Och du, förstås. Du bor i Göteborg, eller kanske Vänersborg. Att du bor i fucking Vimmerby. DU! Du bor ju i Umeå för fan, förhoppningsvis bara lite till. Du bor i Göteborg. Och du bor i Göteborg. Och du bor i Göteborg, precis som du, och du. Att du bor på okänd plats men det var ju så dynamiskt när du satt i en jävla hemgjord Mr. Perfect-tröja och vi bara drev sönder alla veganfördomar. Vi drev sönder dem tills magen gjorde ont. Och du bor i Ronneby! Precis som du, och du, och du också, och du! Och du bor i Göteborg. Men var bodde egentligen rövpunkaren med en gaffel i arslet? Och du och du och du och du och du och du och du och du bor ju faktiskt i mina trakter. Men hur får vi ihop det? Hur gör vi? Hur blev det så här? Och varför? Och glömde jag verkligen dig nu? Det är ju förjävligt. Det går ju inte att glömma. Det går inte. Tro inte att jag glömt.

Jag har inte glömt

och Familjen är kvar. Och kaffet har blivit svalt. Och glassen står i frysen. Och disken är diskad. Och jag ska ta itu. Tror jag.

Allt blir nog bra. Jag ska ha roligt lite till. Sen ska jag bry mig. Höra lite med Nietzsche vad han säger, bara för att få veta.

Damaged goods

Är det du, Ale?

Har det gått för långt nu, eller?

Alltså jag skulle göra nåt som liknar middag alldeles nyss. När jag jobbar sent orkar eller vill jag inte laga riktig mat. Så jag äter gröt. I typ 9 fall av 10. Jag skulle följaktligen koka gröt. Jag öppnade mitt skafferi. Såg en burk vita bönor. Tänkte,

mm. Vita bönor i tomatsås... Vad gott. Hungrig. Gott,

och plötsligt hade jag tagit fram en konservöppnare, öppnat burken, hällt ut innehållet i en djup tallrik och och och... smakat. Sen kom jag på att

va men hallå? Och då tog jag fram pepparn. Lite lökPULVER. Lite senap. Rörde om. Micrade.

Åt till middag.

Är jag förstörd?

Emmabodafestivalen 2009

Okej,
här är de: tror jag, i och för sig: jag blir lite osäker ibland: men jag är tämligen - tämligen! - säker på att:
okej,
här är de:

Alltså granen... den blir jävligt väl dold under allt jag hänger upp i den. Faktiskt, faktiskt massor att hänga upp från det här lilla kalaset... SPECIELLT DEAD BY APRIL!

Fast nu ska jag sova. Jag har precis blivit ren. Så här ren har jag aldrig varit. Och imorgon, då jävlar ska jag äta gröt till frukost! Tror jag! Blir lite osäker ibland, liksom!



PS. Ändå att du gick på det där med Dead by April...