Halva hjärtat

Substanser och jakt på helande processer.

Det är förstås inte så konstigt att en känner sig själv bra, kanske rentav alltför väl. Det är ju dag ut och dag in vi umgås med oss. Alla sina jag.  Men det här med hur svårt det är att dra lärdom av sig själv. Jag är bäst på att betinga mig själv att göra vardagssaker i en viss ordning för att jag har förmågan att vara förtänksam. Kommer förstås inte på några exempel när jag väl behöver, men där kan jag förvåna mig själv. Med hur riskperceptiv jag är.

Men allt annat. Hånskratten ekar.

Som vanligt vill jag göra allt, vara överallt, och jag försöker. Jag ger mig själv ett ganska gott rykte. I praktiken blir allt halvhjärtat. Jag är överallt men producerar ingenting. Jag ser många mönster i det här. Det mönster som lyser med sin frånvaro är vägen till aktiviteter som alltid genererar praktisk handling. Inte mötesformalia eller strategiskt snack. Aktivismen - som jag förespråkar av hela mitt hjärta men oftast inte finner vägen till. Vad är aktivism? Allt jag verkligen kan förstå som aktivism är övertagande. Allt åt Alla. Gratisarbete. Gerillaodling. Att gömma papperslösa.

Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid genom att slöa bort min tid. Den som tittar i min kalender förstår att det inte stämmer. Men för mig är slöandet också det eviga tuggandet som inte leder till förändring. Bara skenbar förändring. Kanske organisatorisk förändring. Det är visserligen bra för framtida förändringsarbete, men... ja, jag återfinner mig själv där tamejfan hela tiden. Förändra och organisera och strukturera.

Därför ska jag lägga ner lite grann. En vacker dag i framtiden. I framtiden då allt ska hända, för det är så jag funkar. På alla fronter. Konfrontation idag - varför om den kan vänta tills imorrn? Som jag funkar.

Och allt annat.