Värtaverket, lördagen den 29 maj 2010. Två aktivister som befinner sig uppe på taket av Fortums byggnad släpper ner en enorm banner med texten STÄNGT på allmän begäran rakt över den provocerande Fortum-skylten med texten Ännu fler olivkärnor blir el och fjärrvärme!.
På det omgivande staketet sätts fler och fler banderoller upp. En kedjeliknande anordning fästs i en av staketets stolpar med avsikten att försöka riva ner det. Några personer klättrar upp i staketet och börjar knipsa av taggtråden högst upp. En person som har en hund med sig lyckas smita in på området. Ytterligare två tar sig in. Den stora gruppen sätter sig ner och har ett stormöte. I smågrupper diskuteras vad kolkraftverket i Värtahamnen skulle kunna användas till i stället för kolkraftseldning. Kreativiteten har inga gränser. Idéerna finns. Energin finns.
Värtaverket, lördagen den 29 maj 2010. Polisen har skickat sina största och mest oresonliga personer ur arbetsstyrkan samt ett antal hundar. De verkar ha en ny sorts betong. Den är utfällbar som en radioantenn, och följaktligen mycket tunn i ytterspetsen. Den viner som en piska mot alla som rör staketet. Den straffar dem hårt som klättrar i staketet. En person blir biten av en polishund. Nedtryckt på marken låter polisen hunden stå och morra i fem minuter framför personen den just bitit, trots upprörda vädjanden från folkmassan att ta bort hunden. En person blir klämd av polisen i en snurrdörr in till området. Han skriker ut sin smärta men polisen fortsätter att pressa, och en vakt fortsätter att dra från insidan. En person blir upprörd över en otrevlig polis och härmar denne i rörelse och tal, varpå polisen tar upp en pepparspray och sprayar i ögonen på den upprörda personen. Han sprayar fram och tillbaka över folkmassan och ett tiotal personer måste få hjälp att få bort sprayen ur ögon och ansikte. Pepparsprayen sprider sig över ett stort område och folk börjar hosta.
Värtaverket, lördagen den 29 maj 2010. Maktförhållandena är tydliga. 200 personer vars enda syfte är att göra världen bättre, att få till den förändring som politiker, företagsledare eller andra makthavare inte försöker få till, står mot polisen med befogenheter att bruka våld. Polisen som har i uppdrag att skydda ett metallstaket, att skydda kolkraftverkets intressen, att skydda det som enligt lag är så värt att skydda att det inte gör något om människor (med ickevåldsprincip gjutet i ryggraden) skadas.
Vi aktivister ses uppenbarligen som ett stort hot. Aktionen igår, Shut it down, hade målet att stänga ner kolkraftverket i Värtahamnen, eftersom detta släpper ut lika mycket växthusgaser och skit varje år som Stockholms biltrafik gör. Ingen förnekar längre att klimatförändringarna existerar, att vi måste minska utsläppen. Och Stockholm, årets europeiska miljöhuvudstad, har ett kolkraftverk i drift. Ett kolkraftverk som till hälften ägs av Stockholms stad - alltså av Stockholms alla skattebetalare. Det rimmar illa med allt vad åtaganden heter, både regionalt och nationellt sett. Kolkraft hör helt enkelt inte hemma på något sätt i Stockholm 2010. Inga konstigheter.
Jag har svårt att tro att någon på allvar trodde att aktionen igår skulle bli spiken i kistan för kolkraftverket i Värtahamnen. Vi ville göra en skarp markering, under ickevåldsprincip. Vi ville visa att vi är beredda att gå långt för att skipa rättvisa. Vi ville visa att vi inte bara står och ser på när Fortum försöker få Stockholmarna att tro att olivkärnor är lösningen på klimatproblemen. Somliga vill få det till att vi aktivister är ute efter att sabotera, att mucka gräl med poliser och bryta mot lagar. Som om detta vore något självändamål. Det är en helt absurd syn på aktivism.
Det går bra att ogilla våra metoder. I detta fall skedde skadegörelse i en viss, men väldigt ringa, utsträckning. Shut it down har aldrig dolt att avsikten var en kollektiv civil olydnadsaktion. Detta är generellt sett ingen metod som lovprisas av allmänheten. Det är något att ha förståelse för - inte särskilt många vill få sina saker förstörda eller sin inkomst riskerad. Som metod anser jag dock att det med stor tydlighet i detta fall måste ses i ljuset av förskjutningen mellan opinion och handling. Medborgare i allmänhet, Stockholmare i allmänhet är inte positiva till kolkraft. Inte heller politiker i allmänhet. Politiker i allmänhet har långtgående snygga formuleringar som klargör de höga ambitionerna på miljöområdet. Allt ska göras. Allt ska bli bättre. Alla utsläpp ska bort. Ändå är kolkraftverket i Värtahamnen klassificerat som skyddsobjekt, med rigorös övervakning och beskydd. Vi är inte välkomna att gå in och prata med dem som jobbar där eller med de som bossar över anläggningen. Försöker vi blir vi brutalt nedslagna av polis.
Och jag kan inte låta bli att känna hur sjuk situationen är. Nog för att polisen "gör sitt jobb". Nog för att kolkraftverket i Värtahamnen distribuerar värme till stora delar av Stockholm och därigenom är viktigt idag. Nog för detta. Men att jag, med min drivkraft i klimaträttvisa, kamp för energieffektivisering, mot koldioxidutsläpp och brun energi och med anpassning till jordens begränsningar som mål, möter just detta är en sjuk situation. Mina mål är inte kontroversiella på något sätt. De är helt självklara om det över huvud taget ska ligga någon sanning i respekten för kommande generationer och ansvaret för de miljarder människor vi drabbar med vår livsstil.
Att vår kamp har blivit en kamp mot ett staket. Mot en polismakt vars syfte är att skydda medborgarna. Vad har hänt när det anses mer värt att skydda det som hotar oss mest i hela världen, än att skydda dem som vill undanröja detta hot? Varför hjälpte inte polisen oss att komma in på området så att vi kunde få ha vårt möte där och kanske få möta dem vi vill ställa till svars? Varför hjälpte inte polisen oss att få delge alla idéer vi har för kolkraftverkets framtida användning till dem vi verkligen ville att de skulle nå? Hur tycker egentligen polismakt och allmänhet att medborgare skyddas mest?
Och jag kan inte låta bli att känna hur sjuk situationen är. När vi kämpar för alla människors framtid måste vi hela tiden lägga mest energi på hur vi kan lura polismakten. Vi måste också lägga energi på att göra så pass extrema saker att det uppstår ett medialt värde i att publicera rapporter från det vi gör. Annars jobbar vi i tystnad. De enda som märker något är de poliser vi försöker finta, och möjligtvis några som jobbar på i detta fall Fortum. De vet att vi finns, de vet att vi utgör en skräckinjagande skara på 200 personer utklädda till clowner och tanter. De vill bli av med oss och löser det först och främst genom polissamarbete. Och olivkärnor.
Och jag kan inte låta bli att känna hur sjuk situationen är. Igår var vårt stora hinder ett staket med taggtråd i metall, och poliser med batonger. Planeringen pågick i månader och hela det praktiska målet med aktionen var att ta sig igenom detta staket. Ett staket i metall. För detta kämpade vi oss in i famnen på polisen och nio tappra personer greps. Jag är stolt över dessa människor. Men det är en sjuk situation när den kamp vi för, som syftar till att rädda världen (hur klyschigt det än låter!), har fokus på ett staket. Och att det faktiskt är det enda sättet att ta sig in i kolkraftverket om man har så pass radikala och kapitalriskerande åsikter som vi har - alltså att det är viktigare att folk kan leva och äta sig mätta än att några makthavande pengakåta energipampar ska få sin miljonfallskärm.
Jag kan inte låta bli att känna hur sjuk situationen är.
