true that

ibland är jag så glad att jag har fyra högtalare i mitt hem

och att jag har fantasier i mitt huvud

Stresshalsen

Det är den som känns som jag tror astma känns. Det är liksom, tjockt. Jobbigt att andas. Varje inandning känns nervös i magen. Magen! Den känns nervös som fan, faktiskt.

Jag biter ihop. Alltså bokstavligen. Så jag får ont i ansiktet och huvudet.

Och ryggen. Den jäveln. Axlarna, ländryggen, nacken. Det sticker och stramar och molar och dunkar.

Och mensvärk på det. Lyckan är total.

Nu ska jag tänka på Helena, Sofia och Jonna, så kanske jag får något gjort också.

Mina koncentrationssvårigheter yttrar sig så här:

1. Jag koncentrerar mig i 15 sekunder
2. Jag kollar Facebook
3. Jag blir stressad
4. Jag koncentrerar mig i en minut
5. Jag blir utmattad
6. Jag upprepar punkt 1-5 tio gånger
7. Jag skriver ett blogginlägg om det
8. Jag funderar på om jag borde satsa på ett extremt praktiskt yrke i stället för det här akademiska dravlet och tjatet om att rädda världen.

Är självständighet en myt?

Jag förstår folk som blir galna på sina ömmande ryggar. Ryggen bär ju upp hela kroppen. Den känns vad man än gör, möjligtvis undantaget ryggliggande i en säng eller soffa med perfekt mjukhet. Just nu känner jag hur tung min rygg är när jag står upp. Jag vill bara döda den eller hänga mig eller sova i en vecka. Vad som helst som inte innebär att jag behöver gå, stå eller sitta. Eller bära, för i helvete. Jag hatar det eviga kånkandet.

Fick det eminenta tipset att gå på elevbehandling hos Axelsons. Ordet eminent ska för övrigt läsas med en gravt ironisk betoning, möjligen sarkastisk. Anyway. Det kostar 140 spänn för en timmes massage som student. Min bedömning är att om jag skulle förlita mig på massage som metod för att bota ryggsmärtesymtomet på sjukdomen give a complete non-fuck about the body for a year så skulle jag behöva gå dit kanske en gång i veckan i två månader. Tio behandlingar. 1400 spänn. När det kan vara ett så jävla gratis matter of giving and taking. Men det ska man ju vara två om. Har lärt mig att det är poängen med handeln. Handel ska vara win-win, annars är det dålig handel, eller inte ens handel. Trade:a, va. Det gäller att trade:a jävligt bra.

Jag har tvättat mitt köksfönster idag. Det blev ganska rent. Jag listade ut hur man öppnade upp det så att jag kunde tvätta mellan glasen. Man kunde tro jag är en bortskämd snorunge som vuxit upp med rut-avdrag. Jag visste inte ens hur jag skulle hantera min nyinvesterade fönsterskrapa. 19 spänn kostade den.

Så här ser för övrigt min fina fågel ut, so far:


Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att ta mig själv på bröstet. Jag älskar ju mina bröst. Jag + brösten = bff. Bff ska för övrigt läsas med en gravt ironisk betoning, möjligen sarkastisk.

Jaha rubriken? Skit i det! Jag bara tror det är så jävla mycket bullshit att vi ska sträva efter att vara så jävla independent hela tiden. Det. går. liksom. inte.

Jag har i alla fall en vacker fågel på axeln,

ömhet

Nä,

det är inte direkt roligt. Jag undrar hur mycket som sitter i huvudet, i den snara framtidsutsikten, i förväntningar och i djävulskap. Det hör inte hemma i min självbild och det kanske är därför det är en del av  den. Jag var fan peppad för två timmar sen. Det bara dödades.

OCH!!!!

Jag tror även jag håller på att bli galen.

Har på fullt allvar och vid ett flertal tillfällen senaste veckan frågat mig själv om jag håller på att bli ett f-r-e-a-k. Pratar med mig själv. Ger ifrån mig väldigt onaturliga ljud. Pratar med fotografier (framför allt på hundar). Skriker. Piper. Säger "w-w-w-wow" som nån sorts exalterad tvååring typ femtio gånger om dagen. Pratar med min tatuering.

Och sen går jag liksom ner till floden och dör.

Det ÄR ju så suspekt...

Jag förföljs av en ständig fruktan att min dator ska explodera.

Och att det ska krypa kravla kräla ut hundratals kryp ur skafferiet när jag öppnar skafferidörren...

Känner ungefär så här:

dra...




åt...




helvete.

Skrämseltorka och jag önskar mig ett varmt täcke att gömma mig under.

Observation: Allt Blir Jobbigt

så sitter man med en helt vanlig lördagskvällssyssla, läsa på om hur internationell handel kan främja utveckling, det ringer och man borde bli världens gladaste och så får man ångest, för att man kommer på att en dejt imorrn kväll = planera hela veckan NU, vilket inte är sant, men typ, just nu, i min värld, är världens minsta = världens största



"– vad skulle du helst av allt vilja göra just nu?
– resa långt bort och isolera mig från verkligheten"

"Check your mind: How'd it get so bad?
What happened to those other underpants you had?"

PS en hund

min bakgrundsbild på datorn som jag tittar på varje gång jag börjar känna mig ledsen

Jag vill drunkna i dina ögon

Gjorde små knutar och klippte sen bort stumparna, de besvärliga trådar som hängt och dinglat hela tiden. Det är mycket bättre nu, den är snyggare, min sjal.

Stängde just av mobiltelefonen. För att slippa behöva konfronteras med den jobbiga situationen då någon hör av sig. Vill liksom vara i fred. Om det inte är nån (någon... someone) som har för avsikt att komma hit och krama mig. Det kommer förstås aldrig hända.

Hjärtat börjar klappa jättefort så fort jag anstränger mig och jag får svårt att andas. Det är skitläskigt men jag känner igen det sen tidigare, det genomsyrar hela min värld just nu så ingen behöver komma med hembakade moralkakor till mig. Jag vet redan. Ett sätt att hantera det, för mig, är att vara öppen. Prata. Skriva. Öronproppar på apoteket är billiga.

OCH JAG LYSSNAR PÅ TELEVISION KEEPS US APART SKITHÖGT! DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT


OCH JAG TYCKER SYND OM ALLA SOM INTE LADDAT NER DERAS NEDLADDNINGSBARA ALBUM ÄN, GRATIS, ELLER KÖPT DET PÅ ITUNES STORE


FÖR DETTA. ÄR. JÄ................................ du fattar


Okej SANNA! För när någon säger ditt namn så är det allvar, det är som att slå på en känslig nerv. Som om det hör till ovanligheterna. What do I know. Jag har aldrig räknat.

OKEJ SANNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Så vad ska du göra? Ställa in allting? HUR VORE DET? Jag vet en sak mycket säkert. Nämligen. Att. På fredag så kommer jag uppleva stor smärta och detta är det jag ser fram emot mest kommande vecka. Det är bara för mig. Bara för mig. Bara för mig. Bara min business. Bara för min skull. Bara för att jag alltid ska få ha min kompis med mig. Min fina, vackra.

Jag kom på en sak till, en sak som jag-jag tycker om. Jag tycker om att sjunga men det ska fan vara stämsång, helst fyrstämmigt så att jag ryser. Då blir jag lugn och uppspelt på samma gång. Tror jag saknar min synth.

Det kan vara att jag vill att allt ska vara klart på en gång. Och så är det helt omöjligt. Då måste jag lägga mig på golvet och vila. Lyssna på grannens musik. Jeff Buckley, Foo Fighters och Coldplay.

eller skit i det förresten, det var inget.

Men nu ska jag röra mig hemifrån

Att skydda sig mot besvikelse göres bäst genom att eliminera förväntningar. Om man till exempel ser fram emot en lugn, glad, mysig morgon så ska man passa sig och kanske tänka att allt kan hända. Som att diskberget man skulle slippa var bortglömd och därför inget att slippa, eller att all tid försvann på grund av helt andra prioriteringar, eller att man fick äta frukost ensam. Och att man vaknade en och en halv timme innan väckarklockan och svettades i drömmar om möten som skulle ske, tider som skulle passas, röror som skulle göras, flygblad som skulle delas ut. Och jag mår som en papperskorg och är dessutom så jävla snuvig.