Att inte

Som ett väntat brev på posten kommer ofta till slut dagen då kroppen fungerar långsamt. Handen kan skriva, den kan skriva en lång lista med saker som borde göras, den kan klicka på dokument, den kan spela spel på telefonen. Men den kan inte riktigt tänka. Varningsklockorna klämtar. Fingrarna klickar sig iväg genom cyberrymden via flyktiga drömmar fram till flyktiga drömmar. Det går långsamt. Kalendern åker fram. Den bläddrar bakåt och hittar totalt noll lediga kvällar sedan semestern, bortsett från två sjukdomsdagar. När det lilla brevet ligger öppet på bordet stiger en lätt rök upp från det. Grå rök. Det svider i trakterna kring solarplexus, bara lite lite grann. Svalget är lite trögt. Nej, det finns ingen vägg. Bara en liten tröskel. Den långsamma kroppen tänker på Navid Modiri och livsfilosofin Getting Things Done. Som ju kan verka så bra. Om en vill inlemma sig. I ett högproduktivt samhälle. Där maten finns i affären. Och kampen för att vara någon i civilsamhället har ersatt kampen om att konsumera sig till status. Och den som gör mest är bäst. Och den som har färst lediga kvällar vinner men dör lite i förtid. Men det kanske inte gör något beroende på hur en ser på det här med framtiden. Hur en diskonterar.

Gettint Things Done.
Eller Varför Du Bör Ge Dig Själv Skuld När Du Är Trött pga Vi Vet Att Du Kan Mer.

Jag tänkte att jag ändå inte skulle komma någon vart och la mig i en solig fläck i vardagsrummet. Golvet var hårt. Jag tänkte "här är jag inte harmonisk". Strävan efter harmoni är per automatik materiell i mitt samhälle av bostadsrätt och dåligt förvaltad ledig dag. Jag tänkte "en hylla". Sen tänkte jag "allt måste bort".

Jag vet inte vad som driver mig att göra det jag gör och inte gör. Hänvisar ofta till stark pliktkänsla. Brist på bättre drömmar. Brist på drömmar. Men jag håller mig helst i det civila. Det ideella. Att jobba med det? Där sätter mina relativa jämförelser stopp. Där är självförtroendet för dåligt alternativt självinsikten för låg. Det är en intressant skillnad. Produkten förblir densamma.

Solen skiner och mitt mål för dagen är att träna ett pass samt införskaffa en trägaffel. Jag tror resten måste bli vila. Bittert är det sura gräset.

Finast är de människor som hejar på vulkanerna
och vet att det är löjligt
för det gör ingen skillnad
att skrika på en sten

Det är ett gift. En bör inte.

Känner bottenlös ensamhet.

Vill bara springa. Lära mig skilja på vad som är vad. 

Sova.

Kindben.

De är vackra. 

Skönhet. Ja inte vet jag.