Att samla och skänka pengar. Är detta en solidarisk handling i fler fall än om mottagaren för en politisk, revolutionär kamp?

Tänk om jag slapp veta hur det går att ha det. 

Och idag hundratjugo.

I en annan tillvaro samvaro närvaro hade jag blivit hundra procent ompysslad idag. Kanske hundratio.

Motstånd mot logiken eller uttrycket. Det kan man fundera på.

det är omöjligt att vara konsekvent utan att bo på en öde ö och det hjälper ju ingen.

Löjets skimmer över staden och oss alla

Vad är det vi gör när vi försöker? Hur ska vi förstå våra patetiska försök? Är det inramningen som är patetisk eller är det handlingen i sig? Är det verkligen handlingen i sig? Vi motsätter oss allt och vi vill störta allt, och vad som sedan ska växa fram kan vi knappast föreställa oss. Vi har givetvis förmågan att förstå att ett fåtal inte kan göra skillnad – men detta är ett argument som i praktiken endast hämmar handling och, ännu viktigare, det är inte skillnaden i sig som är central. Handlingen, människan är inte central men rörelsen är det. Rörelsen, som i förflyttningen, är central och solidariteten är det.

Solidariteten. Hur går det att leva solidariskt i kapitalismen, där allt är varufierat, där allt värde räknas i kronor, där både bytesvärde och bruksvärde är monetariserat och där varje använd krona, varje såld arbetstimme, varje stopp vid röd gubbe upprätthåller kapitalismen? Hur går det att förstå en solidarisk handling i ett sådant samhälle?

Vi motsätter oss allt och samtidigt ser vi hur själva förutsättningen för livet förstörs. Nu. Kapitalismen dödar sig själv. Det är förvisso tacksamt. Men om man ändå gillar livet och vill något med livet och betraktar livet som något som kan tänkas ha en annan mening än att vara ett kugghjul. Om det nu är så att man vill fortsätta leva, i all sin enkelhet leva, kanske se sina nuvarande eller kommande eller vänners barn leva och inte dö. Och förutsättningen för livet förstörs. Och om vi förstår utan att med egna ögon se det elände som gör att vi trots detta fortsätter leva. Att vi kan äta för att de förslavat alla djur. Att vi kan äta för att de tror att vi har makt i den storleksordning att vi kan underkasta oss naturen. Detta patetiska. Att vi kan äta för att de subventionerar jordbruket där de anser det rimligt eftersom att de har råd dvs det finns pengar att tjäna och således sänker detta mystiska världsmarknadspris så att ingen bonde kan leva av sin produktion någonstans. Alltså ingenstans. Tänk att någon kan tro på detta system. 800 miljoner människor är kroniskt hungriga varav på en höft 400 miljoner är bönder som producerar mat i detta sjuka system och ändå är kroniskt hungriga. Att vi kan äta för att de maximerar den kortsiktiga nyttan av hög avkastning i jordbruket eftersom kvartalsrapporten är viktig och de därför inte bryr sig om jordbrukets avkastning nästa år. För att monetärt värde är ojämförbart eftersom pengar har ett egenvärde.

Om vi ser detta elände, denna död som ger oss mat och iPhones, bostäder, så kallad välfärd, ekonomisk tillväxt och rödvin. Finns det då någon handling som utgör motstånd i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm?

Att göra upp med den medvetna konsumtionen.

En del av min kritik mot systemet är sådan att den påverkar vad jag köper. Liberalerna tror de kan jubla. Som en fullständigt passiv handling är en konsekvens av diverse insikter att det finns personer som inte köper de saker som har producerats med direkt hjälp av slaveri och död, det vill säga produkter som är knutna till djurindustrin. Det är givetvis omöjligt att vara hundraprocentig men det går att försöka. När det gäller mat kan denna passiva handling samtidigt förstås som det enda rimliga sättet att äta solidariskt. Å ena sidan är handlingen passiv. Å andra sidan är motsvarande aktiva handling, att köpa mat från djurindustrin, ett upprätthållande av det fråntagande denna industri innebär. Fråntagande av rätten till livet själv. Djurets, ja, men också människans. Den upprätthåller en industri som fråntar 800 miljoner människor rätten att äta sig mätta av den mat vi faktiskt producerar. Totalt producerar "vi" över vår förmåga men fördelar efter mänskligt behov minus cirka 800 000 000 människor. Djurindustrin, denna brutalt lågeffektiva industri som dessutom bygger på död, dödar också människor. Långsamt. Varje dag. Och i framtiden. Det är rimligt att inte vilja ta i den med tång. Och att inte moralisera är också en rimlig men svår strävan. Och jag hatar medveten konsumtion. Men den som inser eländet och kan sätta det i direkt proportion till sig själv och ändå inte pallar med denna löjligt enkla passiva handling är förhoppningsvis smart nog att ha ett riktigt bra argument till detta. Återigen, som enskild människa har vi ingen makt att påverka, vi gör ingen skillnad och det går förstås att komma fram till att det är någon form av späkning att omsätta denna typ av medvetenhet i passiv praktik. Det är väl inte orimligt alls, egentligen. I ett kapitalistiskt samhälle är det svårt att se detta på annat sätt än medveten konsumtion och medveten konsumtion är kapitalismens vän och kamrat. Den är till och med en korrigering av marknaden som ju enligt nationalekonomisk teori måste befolkas av informerade konsumenter. Och så vidare. Medveten konsumtion är av ondo och samtidigt är det kris här och nu. Själv har jag jävligt svårt att finna skäl att döda mer än nödvändigt. Varken döda liv eller döda förutsättningar för liv. Döden är inte skrattretande.

Man får naturligtvis aldrig inbilla sig att en passiv handling som att leva veganskt är ett motstånd på riktigt. En ekologisk jävla banan eller ett rättvisemärkt kaffepulver är passiv skademinimering inom systemets ramar, men det betyder inte att den underliggande förståelsen för människors direkta beroende av biosfären eller den underliggande förståelsen för dessa exploaterande och dödliga industriers direkta konsekvenser för människor (som alla andra industrier) inte finns där. Att denna underliggande förståelse tar sig ett av oändligt många möjliga uttryck på samma sätt som det gör för den liberala konsumentmaktälskaren innebär utrymme för sammanblandning och detta är minst sagt problematiskt. Men logiken bakom är väsensskild och handlingen är väsensskild i den meningen att konsumentmaktälskaren ser sin handling som aktiv och som ett medel för påverkan.

Jag har många vänner som försöker, som varje dag försöker förändra, om än det lilla. Jag besväras av de som tror på det de gör när de helt uppenbart agerar på kapitalets premisser, men jag är inte mindre ödmjuk än att jag utgår från att minst 95 % av också mitt eget agerande är just sådant och att hegemonins järnbur förklarar det mesta av allas slapphet. Det är lättare att föreställa sig domedagen än livet bortom kapitalismen. Ändå förstår jag att om de inte gjorde det vet jag inte vem jag vore. Och om jag inte vet vem jag vore finns förmodligen tusen åter som inte vet vilka de vore. Och så finns det även de försök som inrymmer mer genuint motstånd. Det betyder återigen inte att den enskilda personens motstånd gör skillnad, men det stör. [Insert allehanda småkriminalitet, återtagande, motstånd mot exploatering] Det sätter igång en rörelse. Ingen sammanhängande eller organiserad rörelse, men en rörelse.

Någonting att bygga någonting annat på. Något som ifrågasätter, ljussätter lieringen med borgerligheten och den globala arbetsfördelningen. Vi kan väl ändå inte hålla på och vara mer patetiska än vi redan är?

denna dagen ett liv.

Haha. Niklas Strömstedt. Att han tar plats i mitt liv utan att jag godkänt det.