Dom ba göre

Det som hänt Ola Lindholm

En sak till vill jag kommentera, och det är allt jidder runt Ola Lindholm. Expressen har hängt ut honom som knarkare och det är polisen som släppt uppgifter till Expressen. Hela grejen är sjuk och jag känner avsmak inför hur Ola Lindholm har behandlats. Jag delade hans blogginlägg på Facebook eftersom jag ville att fler skulle läsa det. Sen tänkte jag att fan, nån borde starta en Facebookgrupp, nån borde starta ett upprop för honom, jag borde ringa Kamratposten och vädja till dem att behålla honom som chefredaktör. Sen tänkte jag ett steg till. I det här fallet är det jävla pajaspoliser som borde kickas från sitt jobb och det är jävla pajasjournalister som skadats grovt av sitt jobb så att de tappat förmågan att känna medlidande, att kunna stava till personlig intregritet och respekt, som gör vadsomhelst för att sälja lösnummer. Men kamrater, enskilda människor är inte problemet här. Poliserna och journalisterna är idioter men det hjälper ingen att de får betala skadestånd för vad de gjort. Skadan är redan skedd. Det här är inget annat än ett resultat av ett samhällssystem där profit går före granskande journalistik inom mediavärlden, där rättvisa är när våldtäktsmannen sätts bakom lås och bom istället för att förebygga roten till våldtäktsmannens problem, där övervakning och höga murar är vad som anses ge skydd åt medborgarna snarare än medmänsklighet och solidaritet. Svenska samhället är ett kallt samhälle. Svenska samhället är ett kapitalistiskt samhälle. Svenska samhället är rikt i kvantitativa ekonomiska termer på bekostnad av arbetarklassen, människor i nästan alla andra länder i världen, djur och miljö. Här agerar vi inte för att stoppa miljöproblemen eftersom det är för dyrt - och denna myt försöker borgarna tuta i oss alla på alla möjliga områden. Det är lögn. Ursäkta stickspåret. Det system där Expressen måste sälja lösnummer och förstöra människors liv för att överleva, det är det system som är roten till det Ola Lindholm blivit utsatt för. Det system där en polis har moral och sån inställning till sin del i rättssäkerheten att hen kan sälja en story till Expressen för att tjäna en extra hacka - korruption, om det är så det gått till - det är roten till det Ola Lindholm blivit utsatt för.

Det nya livet, version 22.1

Det känns lite grann som att jag äntrat en ny fas i livet. Lite klyschigt, I know. Men sådant är livet ibland. Rätt ofta, till och med. I alla fall mitt liv. Det är väl hela grejen med klyschor? Jag har liksom fått ett jobb och börjat jobba. Jag fick höra att urvalsprocessen till jobbet var ganska hård men att det föll till min fördel på min kompetens. Är inte det precis vad man vill ska hända när man söker ett jobb? Det här jobbet täcker nästan exakt vad jag i vanliga fall gör ideellt. Jobbet är på halvtid. Jag jobbar fyra timmar om dagen och jag får ut lite mer än jag fått under min studietid, dvs lite mer än fullt studiebidrag och fullt lån från CSN. När jag jobbat klart för dagen har jag resten av dagen på mig att disponera för ideellt arbete och såna där vanliga livssysslor som att trivas, vila, förebygga kaos, umgås, träna, roa sig, filosofera, läsa. Okej att jag inte är klar med mina studier, jag har en C-uppsats kvar. Det är inget jag tänker på jättemycket, men jag inser förstås att C-uppsatsen bör skrivas inom kort och inte skjutas upp alltför länge. Min plan är att skriva den parallellt med jobbet i höst. Alldeles nyss fick jag en idé om hur jag faktiskt skulle kunna smalna av en C-uppsats om köttskatt: jag kan titta på en extern effekt som går att beräkna i termer av utsläpp och kostnad för rening. Eller så kör man nån lite spexig (eh, bra ordval om nåt allvarligt där) extern kostnad som till exempel sjukvårdskostnader i någon form. Helst hade jag tittat på regnskogsskövling men jag tror det är hopplöst svårt att skatta kostnad för. Får fila vidare lite på det här tror jag. Det nya livet var det, ja. Jag glömmer av att jag inte är klar med studierna och känner att jag gör något riktigt och något som är så jävla bra. I fredags diskuterade jag köttskatt med en väldigt relevant folkpartist - något jag inte varit i närheten av att göra typ nånsin, nästan. Eller jo, men ja. Det känns bra och rätt.

Grannarna är ute på gården och grillar kött. Mina fördomar växer när ölmagegubbe bossar över grillen och omsorgsfullt pillar med sin muskelbit på gallret. Samtidigt blir jag fett varm i hjärtat över att de umgås och utnyttjar ytan och att barnen leker och alla får vara med.

Med det nya livet kommer som vanligt med mina påbörjade nya liv nån form av kris kring vad jag faktiskt gör av min tid. Senaste året har varit orimligt med alldeles för lite vila och ledighet. Men jag är väl lite sån - jag får panik om jag inte gör något som jag tror är samhällsförbättrande. Ända sedan jag var riktigt liten har jag hållit på på samma sätt. Jag var bussvärd, kamratstödjare och satt i nån form av elevråd i låg- och mellanstadiet, jag satt i elevråd och matråd i högstadiet, jag var med i Haninges ungdomsråd under större delen av högstadiet och en bit in i gymnasiet, blev skickad och utvald hit och dit som elevrepresentant och delegat i olika tuffar grupper. Och sen började jag engagera mig i Djurrättsallianden där jag höll mig kvar i några år. Började plugga på högskola, halkade in på SMUF och Svenska Ekodemiker och har arbetat mig sönder ever since. Och nu är det SMMI, Köttfri måndag och Svenska Ekodemiker. Och ändå önskar jag verkligen att det fanns utrymme för partipolitisk organisering, jag har ett oupphörligt sug efter att spela musik och sjunga, jag saknar verkligen uppstyrt tränande och jag önskar jag kunde engagera mig ideellt som tränare i friidrott eller barngymnastik. Och fan vad jag vill dansa. Jag vill verkligen dansa. Typ fristående, då. Graciöst, gymnastiskt och showigt i en kombo som bara ett truppgymnastik-fristående förmår få ihop. Känns som jag borde kommit på det här lite tidigare. Idag var jag ute och sprang (tredje rundan för året - orkade jogga i 16 minuter, och det är ändå fem minuter mer än förra rundan...), och när jag kom hem körde jag ett för mig väldigt brännande tungt bålstyrkepass. Sen tänkte jag att jag försiktigt, försiktigt skulle känna efter var jag har min vighetsnivå just nu. He. Kanske inte riktigt vad den en gång var. He. Kanske inte alls vad den en gång var. Men jag är ändå lite imponerad och nöjd över min kropp, som redan efter årets tredje bålstyrkepass visar konturer av magrutor i övre delen av magen. Och som avancerar i löpspåret med att runda ett orka springa i 6 minuter, runda två i 11 och runda tre i 16. (OBS det är en svinjobbig löprunda, extremt kuperad, bara så ni vet!) Och - jag tycker ändå att min spagat (som jag definitivt inte trycker mig ner i, det vore jättedumt) är acceptabel efter att inte ha tänjt på tio år.

Varför kommer den här gymnastikgrejen tillbaka till mig? Jo, för att jag var på min gamla gymnastikförenings våruppvisning igår. Blir knäpp av sådant. Jag satt och granskade tekniken på den nya tidens motsvarighet till det voltgolv vi hade. Helt annorlunda, ser det ut som. Och jag förnam känslan av en perfekt flickis-salto. En perfekt hjulning-flickis. Till och med ett perfekt ljushopp. Funderade på om jag skulle kunna göra det idag. Ett ljushopp, alltså. Min kropp är ju helt förslappad jämfört med förr. Jag känner fläsket röra sig på skinkor och lår när jag joggar. No good, jag vill känna mig som ett spänstigt, explosivt kraftpaket när jag rör på mig.

Så då återkommer jag liksom till det där med vad jag gör av min tid. Vad är viktigast? Att få uppleva den enorma peppen av att stå på ett tävlingsgolv igen, att känna euforin av att komponera ett riktigt bra stycke musik eller att slåss mot högheten i kampen för miljö, människa och djur? Vad är viktigast - jag eller vi? Det är sjukt svårt att svara på. Och nu orkar jag inte skriva mer för jag sitter på min balkong och får huvudvärk av fina solen.