Stackars stackars mig.

Man skulle kunna säga att det inte kan bli värre än så här. Jag har tappat lukten. Med andra ord känner jag ingen smak. Detta betyder att allt tappar mening. Ingenting är roligt. Jag åt gröt till frukost. Jag åt en väldans fin pastarätt till middag igår. Det hela smakade ingenting. Mina snacks till Let's dance bestod av en morot och knäckebröd. Det var i alla fall knaprigt. I övrigt, ingen aning. Det skulle i alla fall varit fruktansvärt onödigt och slösaktigt att snacksa med nåt gott, som typ chips.

Allt är skit. Jag kanske vill dö? What's the point in living om inget smakar något?

Dessutom är det ännu mer synd om mig än så. Jag har våldsamt tungt huvud. Det känns som att mitt huvud helst av allt skulle vilja detonera. Min näsa sväller igen helt om jag inte använder nässpray. Jag tror jag är allergisk mot nässpray så det kliar och sticker som fan när jag använder det. Jag sprayade en gång i natt och det gör fortfarande lite ont. Mina öron gör ont. Stackars, stackars mig.

Jag tror jag ska tröstäta en semla. Eller kanske lite choklad. Nej men just det, det går ju inte!

(Obs jag säger nej till självmedömkan)

Gamla, bortglömda alster

När jag var 14-15 år så var jag kreativ. I synnerhet musikaliskt. Skrev sjukt mycket musik. Alltihop var förstås en karneval i depp och kärlek, ganska löjligt, men oftast så tror jag nog att kvaliteten på musiken var hyfsat hög. Den här kreativiteten försvann på något sätt när jag började på gymnasiet. Sen dess är det enda kreativa jag pysslat med i musikväg tolkningar av befintliga låtar, nya arrangemang och eventuellt lite filande på eget gammalt material. Och det har väl inte varit något problem direkt, jag har ändå känt att musik inte är min grej.

Det där sista är förstås lögn som jag tagit till för att inte irritationen över den flyktiga kreativitetens flyktighet skulle ta över. Senaste månaden har jag vid flera tillfällen tagit fram gitarren, plinkat i några minuter, blivit irriterad och ställt tillbaka den igen. Jag har inte vårdat mina stämband sen gymnasiet. Jag har inte vårdat mitt gitarrspelande på flera år. Det låter inte bra när jag sjunger, jag har glömt bort hur man spelar dimackord.

Jag tänker inte låta mig luras. En kreativ ådra försvinner inte. Däremot kan den gömma sig bakom diverse hinder. Min största blockering just nu är för höga krav. Jag tycker att musik så lätt blir patetisk. Tre ackord och en cheesy text gör liksom ingen hit. Jag vill skapa musik som ingen hört förrut. Det kan jag dock glömma för så bra är nästan ingen. Jag måste sänka mina krav.

En annan blockering är tanken "jag har inget att berätta". Den bråkar med tanken "jag har massor att berätta". Första tanken har övertaget, men det beror inte på att jag inte har något att berätta. Snarare vet jag inte hur jag ska sätta upp ramar, hur jag sammanfattar mig själv. Jag är dålig på att vara koncis.

Det finns ett sätt att ta sig runt alltihop. Det är att damma av de gamla bortglömda alstren jag skrev ihop för sisådär fem år sedan. Kolla om de håller måttet, kanske rentav äntligen ta tag i att spela in dem. Lägga upp på nätet för allmän beskådning, kanske till och med få cred för hur kanske-duktig jag var när jag var 15. Fan vad kul!

Problem #1: Jag hittar inte blocken där allt är nerskrivet
Problem #2: Jag sparade texter och tabulaturer i min gamla hårddisk - som nu ligger i djup koma och inte går att kontakta
Problem #3: Utan ovanstående har jag bara mitt minne kvar, och hallå fem år? I don't think so

Men jag ska leta lite till... för det vore så jäkla kul. För nu får det räcka med deprimerat plink. Och med att lyssna på andras gamla alster. Fan vad folk har haft gott om kreativitet. Wow.

Detta med spindelnät.

I lördags var jag på In Spe i Gamla stan, efter att ha varit kulturell på Market, kulinarisk på Hermitage och kaffestillad på ett riktigt bra ställe som jag glömt namnet på (jag och namn alltså). På In Spe doftade jag på en uppsättning jäkligt intressanta parfymer som hade dofter som "bubblegum", "sex on the beach" och "dirt". Den sistnämnda förärades inte med en plats bland de andra familjemedlemmarna utan gömdes bakom disk. Expediten uppmärksammade att jag luktade mig igenom varenda flaska, så han räckte även fram "dirt". Både han och Timmy var rörande överens om att den luktade precis som i en jordkällare. Själv kanske jag aldrig varit i en jordkällare?

Killen i kassan hade ett väldigt bekant ansikte. Tandori var min tanke - Tandori var också rätt. Kassakillen, N, kom fram till oss och frågade om Timmy möjligtvis hade en släkting ute i Haninge. Eftersom jag inte kunde komma på vem den okände Haninge-kanske-släktingen var så har jag givetvis inte kunnat släppa det.

Polletten trillade ner häromdagen. Jag vet precis vem N menade. R.J. förstås, och ett gammalt men inte alls bortglömt minne letade sig fram. Jag var på fest hos R.J. en gång i 14-15-årsåldern med L och M om jag inte missminner mig. En dryg jävel kallade mig för Snoken. Traumatisk upplevelse.
N, de är inte släkt, men jag håller med om att de är lika!

Att jag träffade N har även lett till att ett mysterium som förföljt mig i fyra år blev löst, vilket är så jäkla skönt. När jag började umgås med Timmy var jag nämligen HELT säker på att han hade en (i de coolaste kretsarna) väldigt speciell tröja. Den här tröjan visade sig dock aldrig ha varit i närheten av Timmys garderob. Eftersom jag omöjligen hade kunnat veta att en sådan tröja ens existerade utan att ha sett den någon gång vid ett okänt tillfälle på Timmy, så blev detta en gåta. Ett fett frågetecken.

När jag pratade med N hann vi ta oss igenom lite allt möjligt, bland annat min kusin och hennes gamla och väldigt bekanta fling A. Jag kunde inte få fram ansiktet på A. Väldigt jobbigt. Självklart blev jag tvungen att kolla upp detta.

And there it was.
På ett foto där både A och N var med så fanns den. Tröjan! Den satt på N. All the time. Vilken lättnad. Och förstås ett stort plus i kanten till N. Hoppas du har kvar tröjan, N! Den går inte att få tag på längre.

Jag räddade mig

Nyss hatade jag Firefox och kanske Gmail. Min inbox laddade inte. Jag kunde inte logga in och hade inte kunnat det sedan igår. Det gick däremot i Safari. Jag blev arg. Jag gjorde precis allt som stod i Gmails hjälpsidor både igår och idag. Funkade inte ändå. Gjorde allt igen. Problemet löst. Läste bättre. Rätt boxar skulle vara ikryssade. Slarv. Det var jag själv som var felet och jag räddade mig precis undan sånt som gör människan bitter. Synd att jag ännu inte lärt mig att kontrollera ilska och hålla den inom mig. Sorry Timmy

Vadå unik?

Tänkte bara säga att jag också kan göra som hon...

(Fast jag har aldrig provat att skriva med fötterna. Men spegelskrift och att skriva spegelvänt med båda händerna är piece of cake. Pröva själv!)

Idéerna är mitt liv

Detta med bloggar alltså. För några år sedan, när jag skrev nationella prov i gymnasiet, så minns jag att jag skrev en uppsats om bloggkulturen. I det fallet handlade det om bloggarna i en del av världen där det inte är tillåtet att tycka vad man vill, inte tillåtet att öppet kritisera regimen och där kvinnor förtrycks. Där var bloggkulturen till stor del synonym med frihets- och rättighetskamp. Jag hyllade bloggarna i min text. De var en del i en frigörelseprocess, en del i en revolution. Blogs will save the world...

Idag vet jag intet om detta. Jag har börjat läsa Blondinbellas blogg. Vad hände? Hur lyckades hon fånga upp just mig, vars enda gemensamma är en avlägsen vän och en ögonfärg? Någonstans i detta mysterium finns förmodligen anledningen till hennes framgång.

Det är dock inte bara hennes blogg jag läser. Jag läser mina vänners bloggar, jag läser ett gäng veganska matbloggar och jag läser Navid Modiris sjulkigt inspirerande blogg 365 saker du kan göra. Vi har alltså isblå kapitalistiska och djurförtryckande Blondinbella å ena sidan, och den varme, intelligente feelgoodmänniskan Navid å den andra. Finns någon röd tråd?

Jag tror det finns en röd tråd och jag tror den heter inspiration. Jag tror det hela bottnar i ett sökande efter att leva fullt ut, att förverkliga mig själv. En tjänar snuskigt stora pengar redan vid 18, en annan följer hjärtat och skriver "poesi" bara för att det är roligt, en tredje veganiserar världen med sitt stora hjärta, en fjärde försöker leva livet fullt ut med utgångspunkt i medvetandet.

Visst fan blir man inspirerad. Bara av att läsa vad folk gör. Bloggarnas funktion i mitt liv är viktigare än vad jag vill tro, för jag inspireras och får idéer och känner hopp och drömmer. Än så länge agerar jag inte själv, jag är bara mina idéer. Men mina idéer är som ett bränsle, som en drivkraft. Det ska man inte underskatta, även om det vid första åtanke kan framstå som lite patetiskt och tragiskt. Men jag är inte den som skäms. Det gäller att fånga de vägar till energi man hittar.

Min egen blogg påminner mig om ett upplevt själv som jag inte vill ha tillbaka. Där är allt ett evigt kämpande, allt är måsten. Så vill jag inte leva. Jag funderar därför på att lägga ner den helt, bara radera den. Jag har aldrig lagt ner min själ i den här bloggen, den har aldrig betytt särskilt mycket för mig, så att stänga ner den vore ingen big deal. Men, det kräver ändå en viss eftertanke innan. För vad betyder det egentligen? Ska man dra streck, lägga saker bakom sig? Slänga gamla tankar? Plocka fram nya? Eller? Omarbeta gamla? Erkänna de gamla, ta itu med dem? Jag vet inte.

Nu måste jag hämta tvätten. Herrå!