Okej, festligste reaktionen hittills
jättefnittret! Sög verkligen ur minsta droppe, tuggade sönder minsta köttbit
och tänkte
ska jag spotta?
NEJ!
Jag körde raw. Helt raw. Först jättefnittret, sen fnittret och sist snabba in-ut-in-ut, andetag tror jag de kallas.
Apuh.
måndag 29 juni 2009
Sjukdomsmotståndarnas diktatur, del 5.
Hhhhhh. Hhhhh. Hhhhhhh. Ooh. Mmmmhh. Hhhh.
Denna gång med en skiva banan.
Inget kan stoppa oss nu! Sjukdomsmotståndare i alla länder, förenen eder!
Känner mig som hälsan själv. Gick hem från centrum som en packåsna, släpandes på bland annat ett tält och fem liter vin som vi ska "klara oss på fram till klockan sex imorrn kväll" (ingen fara alltså, pappa, jag ska inte ha allt själv). När jag gick förbi gropen hörde jag Red red wine och insåg att det ju är måndag även denna måndag, och därmed gratisgympa. Jag fnissade lite av min förvirrade självbild.
Nu ska jag äta gröt med sojayoghurt. Tillsammans med Depeche Mode.
Denna gång med en skiva banan.
Inget kan stoppa oss nu! Sjukdomsmotståndare i alla länder, förenen eder!
Känner mig som hälsan själv. Gick hem från centrum som en packåsna, släpandes på bland annat ett tält och fem liter vin som vi ska "klara oss på fram till klockan sex imorrn kväll" (ingen fara alltså, pappa, jag ska inte ha allt själv). När jag gick förbi gropen hörde jag Red red wine och insåg att det ju är måndag även denna måndag, och därmed gratisgympa. Jag fnissade lite av min förvirrade självbild.
Nu ska jag äta gröt med sojayoghurt. Tillsammans med Depeche Mode.
söndag 28 juni 2009
fredag 26 juni 2009
Ett barn har alltid leukemi
Idag när jag satt på pendeln kom det en sån där man... en sån där tiggare. En riktig hej-kom-och-hjälp-mig. De vandrar rätt ofta på pendeltågen. Ibland män, ibland kvinnor, alltid av utländsk härkomst.
De lägger en liten inplastad papperslapp på tomma säten.
På lappen finns oftast ett fotografi på ett eller flera barn, samt en text.
På texten står att personen i fråga är en fattig kvinna/man med x antal barn.
Ett barn är alltid sjukt i leukemi.
Pengar behövs.
Snälla.
Gud välsigne dig.
Yada.
Lätt att genomskåda.
Jag tror de är förbjudna på tågen. De får inte lägga papperslappar framför folk. Varför, kan man fråga sig. Jo, troligen eftersom det kan leda till dåligt samvete och det är väl allmänt känt att dåligt samvete är en skoningslös förstörare av fina dagar. Sånt kan man bara inte utsätta stockholmaren för! Det är ju nästan oetiskt. Eller hur?
Eller hur.
Jag tittade ner i golvet för att slippa möta hans blick. Slippa vara ytterligare en iskall människa, snål som blåsten. Jag visste redan att min plånbok var fullständigt tom på kontanter.
Det är Timmys förtjänst - för det är en förtjänst - att jag skäms när jag inte har några kontanter i plånboken. Han hann uppleva mitt gamla sätt att tycka om dessa tiggande irritationsobjekt. Jag var som alla andra. Irriterad. Fnys. Klipp dig, skaffa ett jobb, jag går inte på din bluff.
Allt han behövde säga var Sanna, jag tror inte direkt de där människorna tycker det är roligt att gå runt så där.
Tänk den skammen.
Tänk
Det är helt seriöst inget annat än LÖJLIGT att inte ge bort sina lösa slantar. Det är LÖJLIGT att inte ge bort en tjuga ibland. Det är LÖJLIGT att aldrig köpa Situation Stockholm. Alla som läser den här bloggen har fanimej råd. Inget snack. Ibland måste man jämföra sig neråt. Då får man råd.
En sådan insats är totalt effortless.
De lägger en liten inplastad papperslapp på tomma säten.
På lappen finns oftast ett fotografi på ett eller flera barn, samt en text.
På texten står att personen i fråga är en fattig kvinna/man med x antal barn.
Ett barn är alltid sjukt i leukemi.
Pengar behövs.
Snälla.
Gud välsigne dig.
Yada.
Lätt att genomskåda.
Jag tror de är förbjudna på tågen. De får inte lägga papperslappar framför folk. Varför, kan man fråga sig. Jo, troligen eftersom det kan leda till dåligt samvete och det är väl allmänt känt att dåligt samvete är en skoningslös förstörare av fina dagar. Sånt kan man bara inte utsätta stockholmaren för! Det är ju nästan oetiskt. Eller hur?
Eller hur.
Jag tittade ner i golvet för att slippa möta hans blick. Slippa vara ytterligare en iskall människa, snål som blåsten. Jag visste redan att min plånbok var fullständigt tom på kontanter.
Det är Timmys förtjänst - för det är en förtjänst - att jag skäms när jag inte har några kontanter i plånboken. Han hann uppleva mitt gamla sätt att tycka om dessa tiggande irritationsobjekt. Jag var som alla andra. Irriterad. Fnys. Klipp dig, skaffa ett jobb, jag går inte på din bluff.
Allt han behövde säga var Sanna, jag tror inte direkt de där människorna tycker det är roligt att gå runt så där.
Tänk den skammen.
Tänk
Det är helt seriöst inget annat än LÖJLIGT att inte ge bort sina lösa slantar. Det är LÖJLIGT att inte ge bort en tjuga ibland. Det är LÖJLIGT att aldrig köpa Situation Stockholm. Alla som läser den här bloggen har fanimej råd. Inget snack. Ibland måste man jämföra sig neråt. Då får man råd.
En sådan insats är totalt effortless.
Akut glädjefnatt
som vill ut bara. Konstaterade alldeles nu att jag precis avklarat mina första 60 högskolepoäng med VG rakt igenom!!! Och nej, vi är inte förvånade! Men det känns jävligt bra ändå! TJOHO!
Action i sommaren
Jag bestämde mig ganska omedelbums efter att jag gått på semester förra sommaren. Jag bestämde mig alltså klockan 16.20 den första augusti 2008. Jag bestämde mig då, efter att ha jobbat utan riktig semester i över ett år. Jobbat utan att leva, bara snålat och sparat och snitslat upp en bekväm bana för mig. Jobbat mig till ett förstahandkontrakt på en lägenhet och en stadig pengabuffert som skulle ge mig mer svängrum under studietiden. Och jag måste säga att jag är jävligt tacksam över att jag hade så tråkigt det året. Men där och då och nu bestämde jag mig för att jag är värd mer den här sommaren. Lite action. Lite liv. Lite lov! Lite sommar! Kanske rentav lite solbränna någon annan stans än på armarna!
Det fina med att vara student och miljömedveten - rentav miljövetenskapsstudent - är att valmöjligheterna kring sommarsysselsättningarna begränsas. Precis som Carola säger nej till självmedömkan, säger Sanna så långt det är möjligt NEJ till flyg. Och som student är man alltid förlåten om man inte vill bränna största pengen.
Det fina med att vara student och miljömedveten och 16 år igen är att allt dumihuvudet-sug kommit tillbaka. Därför blir det
Arvikafestivalen nästa vecka,
Emmabodafestivalen sista veckan i juli och
Way Out West plus Göteborgs kulturkalas andra hela veckan i augusti.
Och jag känner mig så nöjd.
Detta betyder också att jag har tre bob hund-konserter inplanerade i sommar. Och det är egentligen tillräckligt för att ge fem toasters till hela jäkla årstiden.
Och jag känner mig så nöjd.
Det fina med att vara student och miljömedveten - rentav miljövetenskapsstudent - är att valmöjligheterna kring sommarsysselsättningarna begränsas. Precis som Carola säger nej till självmedömkan, säger Sanna så långt det är möjligt NEJ till flyg. Och som student är man alltid förlåten om man inte vill bränna största pengen.
Det fina med att vara student och miljömedveten och 16 år igen är att allt dumihuvudet-sug kommit tillbaka. Därför blir det
Arvikafestivalen nästa vecka,
Emmabodafestivalen sista veckan i juli och
Way Out West plus Göteborgs kulturkalas andra hela veckan i augusti.
Och jag känner mig så nöjd.
Detta betyder också att jag har tre bob hund-konserter inplanerade i sommar. Och det är egentligen tillräckligt för att ge fem toasters till hela jäkla årstiden.
Och jag känner mig så nöjd.
torsdag 25 juni 2009
Jag vet, det är trasigt
Min kropp är överbefolkad av röster
samtidigt som min själ detonerar
av ensamhet
samtidigt som min själ detonerar
av ensamhet
onsdag 24 juni 2009
Dagens nyheter
Gillar #1: Fritt fram för bara bröst på badhusen
Det här tycker jag är bra:
Det här tycker jag är mindre bra:
På det stora hela hade jag gått i taket om något annat beslut fattats i frågan. Kropp som kropp. Människa som människa. Kvinnor ska inte skylas tvångsmässigt. Kvinnor är inga objekt. Yadi yada, samma som alltid. Men det går inte att upprepa nog egentligen. Jämställdheten har inte kommit någonstans i Sverige de senaste decennierna. Detta var ett steg. Men att det skulle vara olämpligt att gå ut topless i barns närhet är rena vansinnet. Som om barn aldrig sett bröst? Som om barn skulle ta skada? Som om barn skulle bli kåta? Som om barn skulle bli sjuka? Vad är grejen?
Lite förvånande ser resultaten av Aftonbladets undersökning strax innan 15.30 ut så här:
Jag hade förväntat mig att både kvinnor och män skulle rösta som männen (som jag inte tror resonerar utifrån vad som behagar dem mest, naivt kanske, men jag tror de är bättre än så). Det är helt sjukt att mer än hälften av kvinnorna inte tycker det ska vara OK att skippa bikiniöverledelen. Hallå?! Det är vår valfrihet det handlar om?
Gillar #2: Arla utreds för brott mot konkurrensregler
Arla är ondskans högborg i Sverige och jag fröjdas från botten av mitt hjärta när de hamnar i trubbel, får negativ publicitet, riskerar bestraffning, anything. Det kan de fan ha, de jävlarna.
Det här tycker jag är bra:
Bengt Forsberg förstår att det blivit en fråga för jämställdhetsdebatten.
– Vi definierar inte vad badkläder är för män och plötsligt skulle vi göra det för kvinnor. Män kan också ha stora bröst som liknar kvinnobröst.
Det här tycker jag är mindre bra:
– Om det skulle vara väldigt många mindre barn då kanske det är olämpligt att gå ut topless. Men om flickorna är ensamma eller det bara är ett tiotal besökare så gör det ingenting, säger Bengt Forsberg, ordförande i fritidsnämnden till aftonbladet.se.
På det stora hela hade jag gått i taket om något annat beslut fattats i frågan. Kropp som kropp. Människa som människa. Kvinnor ska inte skylas tvångsmässigt. Kvinnor är inga objekt. Yadi yada, samma som alltid. Men det går inte att upprepa nog egentligen. Jämställdheten har inte kommit någonstans i Sverige de senaste decennierna. Detta var ett steg. Men att det skulle vara olämpligt att gå ut topless i barns närhet är rena vansinnet. Som om barn aldrig sett bröst? Som om barn skulle ta skada? Som om barn skulle bli kåta? Som om barn skulle bli sjuka? Vad är grejen?
Lite förvånande ser resultaten av Aftonbladets undersökning strax innan 15.30 ut så här:
Jag hade förväntat mig att både kvinnor och män skulle rösta som männen (som jag inte tror resonerar utifrån vad som behagar dem mest, naivt kanske, men jag tror de är bättre än så). Det är helt sjukt att mer än hälften av kvinnorna inte tycker det ska vara OK att skippa bikiniöverledelen. Hallå?! Det är vår valfrihet det handlar om?
Gillar #2: Arla utreds för brott mot konkurrensregler
Arla är ondskans högborg i Sverige och jag fröjdas från botten av mitt hjärta när de hamnar i trubbel, får negativ publicitet, riskerar bestraffning, anything. Det kan de fan ha, de jävlarna.
Drömmen
Zappade runt. Råkade dröja mig kvar vid någon blaskig dokumentär om ett par överviktiga, amerikanska män. De satt och åt, en kille förde monolog. Han pratade om sina planer, sina drömmar. Om hur hans övervikt förhindrade honom att leva dem. Han sa att han alltid drömt om att bli brandman. Det är ett viktigt jobb. Han sa att det inte spelade någon roll om han var stark nog - ingen skulle ändå ta honom på allvar med den övervikten. Det var dags.
Och jag tänkte,
vissa drömmer om att bli brandmän,
vissa drömmer om att bli ekonomiskt oberoende,
vissa drömmer om att klättra uppför berg,
vissa drömmer om att få tänka fritt.
få välja kärlek själv,
att ge barnen möjlighet att lära sig läsa.
Varje gång någon frågar mig vad jag ska göra efter min utbildning svarar jag
"ptja, jag tänker mig att rädda världen"
som om det verkligen var min dröm. Min plan. Jag flinar alltid samtidigt. Folk brukar svara med att skratta lite och säga något i stil med
"ja det skulle ju verkligen behövas"
som om det faktiskt inte gick att ta en sådan plan på allvar.
Och jag förstod, när jag såg den överviktige, amerikanske mannen tala om sin dröm, att han verkligen menade allvar. Att bli brandman var hans dröm. Det kan vara så, att det amerikanska systemet drillar målmedvetenheten och när individualismen så att folket inte håller sig över det glesa skyddsnätet utan ett sådant fokus. De blir sina jobb. Om det stämmer så skrämmer det mig,
men frågan är var potentialen finns. Hos
1) en överviktig, amerikansk man som redan har den. Den där känslan. Drivet. Geisten. Som har sin dröm och kämpar tills han lever den. Eller hos
2) en svensk idealist med stora idéer, vackra ord, akademisk utbildning och en vision. En fantasi. Slött tappar tråden. Slutar som informationschef på ett medelstort företag. Dör bitter.
Hypotetiskt alltså.
Jag önskar jag talade från hjärtat när jag sa att jag ska rädda världen.
Fake it 'til you make it.
Och jag tänkte,
vissa drömmer om att bli brandmän,
vissa drömmer om att bli ekonomiskt oberoende,
vissa drömmer om att klättra uppför berg,
vissa drömmer om att få tänka fritt.
få välja kärlek själv,
att ge barnen möjlighet att lära sig läsa.
Varje gång någon frågar mig vad jag ska göra efter min utbildning svarar jag
"ptja, jag tänker mig att rädda världen"
som om det verkligen var min dröm. Min plan. Jag flinar alltid samtidigt. Folk brukar svara med att skratta lite och säga något i stil med
"ja det skulle ju verkligen behövas"
som om det faktiskt inte gick att ta en sådan plan på allvar.
Och jag förstod, när jag såg den överviktige, amerikanske mannen tala om sin dröm, att han verkligen menade allvar. Att bli brandman var hans dröm. Det kan vara så, att det amerikanska systemet drillar målmedvetenheten och när individualismen så att folket inte håller sig över det glesa skyddsnätet utan ett sådant fokus. De blir sina jobb. Om det stämmer så skrämmer det mig,
men frågan är var potentialen finns. Hos
1) en överviktig, amerikansk man som redan har den. Den där känslan. Drivet. Geisten. Som har sin dröm och kämpar tills han lever den. Eller hos
2) en svensk idealist med stora idéer, vackra ord, akademisk utbildning och en vision. En fantasi. Slött tappar tråden. Slutar som informationschef på ett medelstort företag. Dör bitter.
Hypotetiskt alltså.
Jag önskar jag talade från hjärtat när jag sa att jag ska rädda världen.
Fake it 'til you make it.
tisdag 23 juni 2009
måndag 22 juni 2009
Vad jag fyller 83 % av tiden med
Fint med försök. Tappert. Olja i gångjärnet, balsam i håret, is under skridskon. Fyller sin funktion, liksom. Ibland. Lite. Light.
Om det stannar vid de tappra försöken kommer allt att dö
Om det stannar vid de tappra försöken kommer allt att dö
söndag 21 juni 2009
Inläggsångerst
För det kan vara så jävla orättvist också
och att jag helt sonika just nu sotar för förr då jag levde innesluten i min kokong.
I så fall är allt i sin ordning.
Ber om ursäkt.
och att jag helt sonika just nu sotar för förr då jag levde innesluten i min kokong.
I så fall är allt i sin ordning.
Ber om ursäkt.
Ett vetenskapligt test visar att jag är guld.
Facebook contains the truth, the whole truth and nothing but the truth, det vet ni.
Och, som min kommentar kring resultatet avslöjar, tror jag att jag är för stor för denna världen.
Kul att jag ironiserar över det här, när det faktiskt är sant att jag idag funderat på om mina eventuella kvaliteter (snarast ur ett kompetens- och filosofimässigt perspektiv) någonsin kommer "upptäckas", om jag kanske borde anstränga mig själv för att synas om jag nu har så jävla höga tankar om mig själv - eller om jag faktiskt är en bluff. Det sista är mycket, mycket möjligt. Jag kom inte fram till något entydigt.
Jag satt i parken. Ensam. Läste lite, fotade lite stenar bara för att se spännande ut. Ensam. Det var folk där, around, det kändes tryggt. Som om de på något sätt gjorde mig mer spännande. Mer levande. Det kliade överallt. Jag funderade på vad jag funderade på, vem som funderar bäst, om det går att rangordna. Jag tänkte lite på Simon Norrsvedens återkommande fokus. Han tänker bra. Vi har lite olika fokus i verksamheten. Hans fokus är ofta mitt fokus också, men hans siktdjup är större. Han publicerar inte mitt fokus. Han överraskar mig. Jag tror spontant att han är bättre. Att han funderar bättre. Ingen fick medalj ändå.
Sen gick jag. Pratade med en fågel på vägen hem. Jag sa till den att jag inte tänkte döda den, men den flög iväg ändå. Utanför porten tänkte jag, kollektiv. Varför bor jag inte i ett kollektiv. Jag tycker om att vara ensam, men jag är rädd.
Jag är rädd för att inte få vara med.
Kom hem. Öppnade balkongdörren. De sitter där fortfarande, några människor, och grillar. De ser inte ensamma ut. De kanske är det ändå.
Jag tänkte en gång idag, att jag är solocharmör. En person kan tycka om mig, en i taget. Jag är inte den man ringer till när man ska... ja, socialisera i grupp, göra nåt kul, jag vet inte vad folk gör tillsammans riktigt. Jag är inte med. Och jag styr aldrig upp något själv. Rädd för att bli dissad. Kanske.
Jag tänkte en gång idag, att när radion är på så känner jag mig inte ensam. Då har jag sällskap. Jag hör några som är verkliga, nu, bara inte just där jag är.
Kanske låter jag låg och sorglig. Jag vet inte om jag är låg och sorglig. Utvalda delar. Lite, lite sämre.
Och, som min kommentar kring resultatet avslöjar, tror jag att jag är för stor för denna världen.Kul att jag ironiserar över det här, när det faktiskt är sant att jag idag funderat på om mina eventuella kvaliteter (snarast ur ett kompetens- och filosofimässigt perspektiv) någonsin kommer "upptäckas", om jag kanske borde anstränga mig själv för att synas om jag nu har så jävla höga tankar om mig själv - eller om jag faktiskt är en bluff. Det sista är mycket, mycket möjligt. Jag kom inte fram till något entydigt.
Jag satt i parken. Ensam. Läste lite, fotade lite stenar bara för att se spännande ut. Ensam. Det var folk där, around, det kändes tryggt. Som om de på något sätt gjorde mig mer spännande. Mer levande. Det kliade överallt. Jag funderade på vad jag funderade på, vem som funderar bäst, om det går att rangordna. Jag tänkte lite på Simon Norrsvedens återkommande fokus. Han tänker bra. Vi har lite olika fokus i verksamheten. Hans fokus är ofta mitt fokus också, men hans siktdjup är större. Han publicerar inte mitt fokus. Han överraskar mig. Jag tror spontant att han är bättre. Att han funderar bättre. Ingen fick medalj ändå.
Sen gick jag. Pratade med en fågel på vägen hem. Jag sa till den att jag inte tänkte döda den, men den flög iväg ändå. Utanför porten tänkte jag, kollektiv. Varför bor jag inte i ett kollektiv. Jag tycker om att vara ensam, men jag är rädd.
Jag är rädd för att inte få vara med.
Kom hem. Öppnade balkongdörren. De sitter där fortfarande, några människor, och grillar. De ser inte ensamma ut. De kanske är det ändå.
Jag tänkte en gång idag, att jag är solocharmör. En person kan tycka om mig, en i taget. Jag är inte den man ringer till när man ska... ja, socialisera i grupp, göra nåt kul, jag vet inte vad folk gör tillsammans riktigt. Jag är inte med. Och jag styr aldrig upp något själv. Rädd för att bli dissad. Kanske.
Jag tänkte en gång idag, att när radion är på så känner jag mig inte ensam. Då har jag sällskap. Jag hör några som är verkliga, nu, bara inte just där jag är.
Kanske låter jag låg och sorglig. Jag vet inte om jag är låg och sorglig. Utvalda delar. Lite, lite sämre.
En påse mjöl i mitt skafferi.
Livsmedelsindustrin, vår mat. Den blev just en betydligt större andel arbetarfråga än tidigare. En fråga om mänskligt livsöde. Rättigheter. Värdighet.
Jag tittade på Vårt dagliga bröd. Har lånat den av min utomordentlige klasskompis P, som hade den på DVD. Fyra år senare liksom... Fyra år efter att jag skulle sett den på bio. Bättre sent än aldrig, som de säger, de som vet.
Habanero. En pepparfrukt. Snarlik, måste jag säga. Snarlik Vårt dagliga bröd. Stark så in i helvete.
Utan ett ord, tar ögon till hjälp. Inte ett ord alltså. Tyst film. Den handlade till och med om sparris. Det var rentav vid sparriskapitlet som jag funderade på att aldrig mer äta sparris av solidaritetsskäl. Där blev den simpla, fantastiskt goda grödan en symbol för ovärdighet.
Egentligen vet jag väl inget. De kanske tjänade storkovan på att plocka sparris.
Nån jävel ska göra det, det är jag i alla fall säker på. Och ska varenda jävel prompt äta sparris... miniräknare.
Den här kvinnan. Jag tänkte, ond. Onda människa. Sen tänkte jag, nej. Inte ond. Inte alls ond. Hon är fördömd. Hon bär upp golvet, nästan allra längst ner i pyramiden. De enda som bär upp golvet hon själv står på, är just de varelser hon arbetar med att döda. Och hon har all rätt att vara bitter. Jag förutsätter att hon är bitter och olycklig. Och jag tycker, från botten av mitt hjärta, synd om henne. Och önskar, från botten av mitt hjärta, henne ett bättre liv.
Men de sökte troligen jobben, människorna. Är det synd om den som plockar gurka, den mest menlösa av grönsaker, dag in ut in ut in ut?
Synd om de män som har som yrke att knulla grisar, är det synd om dem? Är de dumma i huvudet, onda, avtrubbade? Stolta yrkesmän? Har de lyckliga barn?
En minut fick jag suggor i rad. Fastkilade mellan metallvägg och metallstänger, liggandes på sidan. Omgivna av små liv, många små, nya liv. Små griskultingar, de sötaste i världen om de hade bott hemma hos vilken du som helst. Nu råkar de bo mellan metallvägg och fastkilad sugga. De ska bara dö. Det är deras syfte.
HUR KAN DU. ?!?!?! Kärringjävel, jag vill klippa av din klitoris, vill jag? Du kastrerar griskultingar.
Och du flår kor
och du sågar itu dem. Svarar ledigt i telefon. Trevligt avbrott.
Ville jag se en ko dö?
Paniken. Ett hav av kycklingar som inte har någonstans att ta vägen. De matas in i ett monster, sprutas ut i lådor, staplas, dör.
Paniken. Tusen laxar i en laxask. De drar ihop nätet, det blir trängre, tillslut är det bara luft runtom kroppen. Och tillslut har jag inget huvud bara för det. De skär upp mig, suger livet ur mig, jag hade inte en chans.
Paniken. Auschwitz.
Jag önskar gemene köttätare och livsnjutare ett kryddmått panik per tugga. Ren och skär panik. En polare som redan hänger uppochner, mördad och färdig för löpande bandet, hänger bredvid när det är dags. För. Egen. Panik. Ingenstans. ALLS. Att. Ta. Vägen. Bult. I. Skallen. Död.
För att plocka fram ett lite mer abiotiskt perspektiv.
En schweizerost på djupet, ett raster på ytan. Det är jordskorpan det, om människan får bestämma. Alltså, fucking jävla SALT. Gräva abnorma tunnlar kors och tvärs och på djupet under mark, för fucking jävla SALT. Tänk om allt faller ihop? What?
Raster, det var olivlund. Oliver. Salta jävla oliver, tar över hela landskap. Vi tar det i våra händer, som kukar i våra munnar. Den makten... kanske inte är något som någon tänker på, när man står där, med sin olivträdbaby och petar ner den i jorden, eller när man står där, med en kuk i sin mun. Ett stadigt bett och där är makten. Och allt vi vill ha på våra tungor är en gnutta sälta.
Alltså det här går egentligen inte. Jag blev så stressad. Jag blev så mycket mindre. Jag hatade. Plötsligt hatade jag den här världen. Och jag tänkte, jag vill ha glass. Eller bröd. Men det där brödet.... det är inte en påse mjöl i mitt skafferi. Det är bekämpningsmedel, olja, kapitalism, förtryck, industri, mekanisering, avsky.
Jag vill se människorna dö för djuren.
Jag tittade på Vårt dagliga bröd. Har lånat den av min utomordentlige klasskompis P, som hade den på DVD. Fyra år senare liksom... Fyra år efter att jag skulle sett den på bio. Bättre sent än aldrig, som de säger, de som vet.
Habanero. En pepparfrukt. Snarlik, måste jag säga. Snarlik Vårt dagliga bröd. Stark så in i helvete.
Utan ett ord, tar ögon till hjälp. Inte ett ord alltså. Tyst film. Den handlade till och med om sparris. Det var rentav vid sparriskapitlet som jag funderade på att aldrig mer äta sparris av solidaritetsskäl. Där blev den simpla, fantastiskt goda grödan en symbol för ovärdighet.
Egentligen vet jag väl inget. De kanske tjänade storkovan på att plocka sparris.
Nån jävel ska göra det, det är jag i alla fall säker på. Och ska varenda jävel prompt äta sparris... miniräknare.
Den här kvinnan. Jag tänkte, ond. Onda människa. Sen tänkte jag, nej. Inte ond. Inte alls ond. Hon är fördömd. Hon bär upp golvet, nästan allra längst ner i pyramiden. De enda som bär upp golvet hon själv står på, är just de varelser hon arbetar med att döda. Och hon har all rätt att vara bitter. Jag förutsätter att hon är bitter och olycklig. Och jag tycker, från botten av mitt hjärta, synd om henne. Och önskar, från botten av mitt hjärta, henne ett bättre liv.Men de sökte troligen jobben, människorna. Är det synd om den som plockar gurka, den mest menlösa av grönsaker, dag in ut in ut in ut?
Synd om de män som har som yrke att knulla grisar, är det synd om dem? Är de dumma i huvudet, onda, avtrubbade? Stolta yrkesmän? Har de lyckliga barn?
En minut fick jag suggor i rad. Fastkilade mellan metallvägg och metallstänger, liggandes på sidan. Omgivna av små liv, många små, nya liv. Små griskultingar, de sötaste i världen om de hade bott hemma hos vilken du som helst. Nu råkar de bo mellan metallvägg och fastkilad sugga. De ska bara dö. Det är deras syfte.
HUR KAN DU. ?!?!?! Kärringjävel, jag vill klippa av din klitoris, vill jag? Du kastrerar griskultingar.
Och du flår kor
och du sågar itu dem. Svarar ledigt i telefon. Trevligt avbrott.
Ville jag se en ko dö?
Paniken. Ett hav av kycklingar som inte har någonstans att ta vägen. De matas in i ett monster, sprutas ut i lådor, staplas, dör.Paniken. Tusen laxar i en laxask. De drar ihop nätet, det blir trängre, tillslut är det bara luft runtom kroppen. Och tillslut har jag inget huvud bara för det. De skär upp mig, suger livet ur mig, jag hade inte en chans.
Paniken. Auschwitz.
Jag önskar gemene köttätare och livsnjutare ett kryddmått panik per tugga. Ren och skär panik. En polare som redan hänger uppochner, mördad och färdig för löpande bandet, hänger bredvid när det är dags. För. Egen. Panik. Ingenstans. ALLS. Att. Ta. Vägen. Bult. I. Skallen. Död.
För att plocka fram ett lite mer abiotiskt perspektiv.
En schweizerost på djupet, ett raster på ytan. Det är jordskorpan det, om människan får bestämma. Alltså, fucking jävla SALT. Gräva abnorma tunnlar kors och tvärs och på djupet under mark, för fucking jävla SALT. Tänk om allt faller ihop? What?
Raster, det var olivlund. Oliver. Salta jävla oliver, tar över hela landskap. Vi tar det i våra händer, som kukar i våra munnar. Den makten... kanske inte är något som någon tänker på, när man står där, med sin olivträdbaby och petar ner den i jorden, eller när man står där, med en kuk i sin mun. Ett stadigt bett och där är makten. Och allt vi vill ha på våra tungor är en gnutta sälta.
Alltså det här går egentligen inte. Jag blev så stressad. Jag blev så mycket mindre. Jag hatade. Plötsligt hatade jag den här världen. Och jag tänkte, jag vill ha glass. Eller bröd. Men det där brödet.... det är inte en påse mjöl i mitt skafferi. Det är bekämpningsmedel, olja, kapitalism, förtryck, industri, mekanisering, avsky.
Jag vill se människorna dö för djuren.
lördag 20 juni 2009
Midsommar
Gick upp kvart över sex igår morse, åkte till jobbet kvart över sju. Jobbade till 15.20. Sammanfattning, arbetsdag:
Dumheten är kollektiv.
Jag jobbar i en ganska liten butik, som ligger i ett samhälle vars invånarantal mångdubblas så fort termometern överstiger 15°C och Östermalm har helgdag. Vi har två kassor, och en tredje som vi kan öppna i nödfall, men verkligen bara då, för den är mycket mindre och besvärligare och dummare och jobbigare än de andra.
Igår hade vi alla tre kassor öppna i två-tre timmar i streck, med en konstant kö som i princip började i butikens andra ände hela tiden. Kollektiv dumhet, att tänka att men gud vad bra, vi struntar i att handla tills vi kommer ut till Dalarö, där finns ju en ICA-butik att storhandla i, ingen annan är väl så dum ändå att de handlar sin midsommarmat samma dag som självaste fallosen ska resas!
Det fina! Det fanns där: Folk var glada. En och annan hade iskallt nästan kokande uttryck i ansiktet efter åtskilliga minuters köande, men nästan alla hade sitt leende inkopplat och passade trots den eventuella trängselirritationen på att sötförklara en med kransen jag dagen till ära hade i håret. Det var som det ska vara att jobba, faktiskt. Gick snabbt, var trevligt.
Men det var ju faktiskt midsommar med spanskt tema.
Den kom efter jobbet. Vi hade förberett oss duktigt. Till exempel gjort den här:
Och den här:
Och så hade vi gjort en helt sjuk tapassallad med hela Spaniens godaste ingredienser och med svensk twist av färskpotatis (perfekt kokt, och jag menar verkligen... perf.). Och en vitlökssås from hell, kanske. Spanskt helvete säkert. Vi grillade galna biffar, och sjukast av allt, såna här marinerade, veganska tigerräkor:
På grund av det opålitliga vädret bantades festen kraftigt i sista sekund, så att de ca 50 gästerna blev 15. Sen dök det upp ett gäng till efter några timmar, men kärnan bestod av 15 pers. 15 bra.
Vi tävlade och jag tycker fortfarande det är lite jobbigt att tänka på hur det gick för mitt lag som helhet (haha), men bara så ni vet så var jag absolut sylvassast på luftgevärsskytte med resultaten 9, 10, 9, fatta vad grym jag var!
Vi sjöng ganska crazy allsång. Vi hade tre låtar och dom gjorde vi jävligt bra... Bailando, La bamba och Hasta la vista. Tror vi skulle kunna extraknäcka som spansk trubadur... bara vi har tillgång till bestick och flaskor.
Slutdefilering.
Hattparad + vår traditionsenliga diss av midsommarstång.
Här är Timmys fantastiska hatt, dock ej på Timmys huvud:
Här är Jontes fantastiska hatt på mitt huvud:
Jontes hatt kanske är tydligare på Niklas huvud (fast jag svär olé att den är mycket större än den ser ut):
Majas hatt var som en midsommarlövstorm, ett grönskande yrväder. Jontes huvud, Majas kritiska öga:
Midsommarstångsdissen handlar kanske egentligen mest om en hämmad pyromani, men detta är en fantastisk tradition, inne på sitt tredje år:
BOCKEN HAR BRUNNIT.
Dumheten är kollektiv.
Jag jobbar i en ganska liten butik, som ligger i ett samhälle vars invånarantal mångdubblas så fort termometern överstiger 15°C och Östermalm har helgdag. Vi har två kassor, och en tredje som vi kan öppna i nödfall, men verkligen bara då, för den är mycket mindre och besvärligare och dummare och jobbigare än de andra.
Igår hade vi alla tre kassor öppna i två-tre timmar i streck, med en konstant kö som i princip började i butikens andra ände hela tiden. Kollektiv dumhet, att tänka att men gud vad bra, vi struntar i att handla tills vi kommer ut till Dalarö, där finns ju en ICA-butik att storhandla i, ingen annan är väl så dum ändå att de handlar sin midsommarmat samma dag som självaste fallosen ska resas!
Det fina! Det fanns där: Folk var glada. En och annan hade iskallt nästan kokande uttryck i ansiktet efter åtskilliga minuters köande, men nästan alla hade sitt leende inkopplat och passade trots den eventuella trängselirritationen på att sötförklara en med kransen jag dagen till ära hade i håret. Det var som det ska vara att jobba, faktiskt. Gick snabbt, var trevligt.
Men det var ju faktiskt midsommar med spanskt tema.
Den kom efter jobbet. Vi hade förberett oss duktigt. Till exempel gjort den här:
Och den här:
Och så hade vi gjort en helt sjuk tapassallad med hela Spaniens godaste ingredienser och med svensk twist av färskpotatis (perfekt kokt, och jag menar verkligen... perf.). Och en vitlökssås from hell, kanske. Spanskt helvete säkert. Vi grillade galna biffar, och sjukast av allt, såna här marinerade, veganska tigerräkor:
På grund av det opålitliga vädret bantades festen kraftigt i sista sekund, så att de ca 50 gästerna blev 15. Sen dök det upp ett gäng till efter några timmar, men kärnan bestod av 15 pers. 15 bra.
Vi tävlade och jag tycker fortfarande det är lite jobbigt att tänka på hur det gick för mitt lag som helhet (haha), men bara så ni vet så var jag absolut sylvassast på luftgevärsskytte med resultaten 9, 10, 9, fatta vad grym jag var!
Vi sjöng ganska crazy allsång. Vi hade tre låtar och dom gjorde vi jävligt bra... Bailando, La bamba och Hasta la vista. Tror vi skulle kunna extraknäcka som spansk trubadur... bara vi har tillgång till bestick och flaskor.
Slutdefilering.
Hattparad + vår traditionsenliga diss av midsommarstång.
Här är Timmys fantastiska hatt, dock ej på Timmys huvud:
Här är Jontes fantastiska hatt på mitt huvud:
Jontes hatt kanske är tydligare på Niklas huvud (fast jag svär olé att den är mycket större än den ser ut):
Majas hatt var som en midsommarlövstorm, ett grönskande yrväder. Jontes huvud, Majas kritiska öga:
Midsommarstångsdissen handlar kanske egentligen mest om en hämmad pyromani, men detta är en fantastisk tradition, inne på sitt tredje år:
BOCKEN HAR BRUNNIT.
tisdag 16 juni 2009
Bättre uppvaknande
Inget nytt under solen, men TUSEN gånger skillnad i lättare att vakna när man ser solstrålar. Och tio sekunder senare Kurry:
Bra.
Redo att fortsätta nu. Har ätit frukost, kokat bönor och skulle precis gå till centrum och handla, men jag blev tvungen att lyssna klart på låten i radio... den här:
Deportees - Under The Pavement- The Beach
Bäst just nu BÄST BÄST
Bra.Redo att fortsätta nu. Har ätit frukost, kokat bönor och skulle precis gå till centrum och handla, men jag blev tvungen att lyssna klart på låten i radio... den här:
Deportees - Under The Pavement- The Beach
Bäst just nu BÄST BÄST
måndag 15 juni 2009
Jag är så bra
"The organic vegetarian banger mix" gav jag mig på. Lätt som en plätt, slog det mig, när jag kommit så långt att jag hällt olja i stekpannan.
Lyckades bränna alla. Score! :)
Lyckades bränna alla. Score! :)
Siamesiska giraffer
Här och här är mina två första bidrag till min Idiotiske vän Olas projekt One Million Giraffes.
Börja rita! Typ, nu!
Börja rita! Typ, nu!
Eh, okej?
Vad skådar mitt öga om inte blå himmel och solstrålar... Moget? Vad hände nu, liksom? Måste blivit något fel...
söndag 14 juni 2009
Festivillan
Med spänning.
Först, Gula villan i Handen är kult. Måste ses för att det ska förstås. En av de fina väggarna ser ut så här:
På övervåningen hittade jag den här,
och det var lite jobbigt och lite skrattretande, för jag var där. Minns det som igår... not.
Kvällen i övrigt erbjöd några spännande saker.
Typ den här killen:
Han kallar sig för Maktone men jag kunde inte låta bli att tänka Chip-Jesus. Värsta chipmusiklegenden, tydligen, hörde jag rykten om, som nästan aldrig spelar live... Lät typ, yes, ballt.
Sista bandet som spelade, Creation Sibilis, var sjukt... råa. De hade tyvärr brutalt oflyt med ljudet och hörde inte sig själva ett dugg. Men. Alltså... Jag kan inte låta bli att gilla. Men, det som fascinerande mig mest var faktiskt tanken som slog mig när jag stod och beskådade sångaren ("sångaren", han sjöng inte riktigt). Han var snaggad, hade uniform och var allmänt tysk i sin framtoning. Han rörde sig spasmiskt och galet och rått och hårt. Militäriskt. Tanken som slog mig var hmm, industrisex... En sån kille skulle ju kunna vara... öh, ja, liksom. Rak. Tydlig. Pekahelahanden. Direktiv. In ut in ut. Eins zwei drei. Jag är förvånad själv, över att det var det jag sysselsatte mina hjärnceller med när hela kroppen var bedövad av bas.
Creation Sibilis påminde mig också om den fantastiska Facebook-gruppen Riv Slussen med stil - låt Einstürzende Neubauten spela sönder skiten! Parentes.
Det absolut allra mest minnesvärda och fantastiska från kvällen var ändå den här killen:
Jävla punkare alltså. Han satt så där och sov sig igenom två tokröjiga hardcore-gig, ett högljutt chipblip-gig och ett industrivoff-gig, dvs under hela den tiden jag var där - och han hade suttit så där och sovit mycket längre än så tydligen. Och folk ramlade över honom, puttade honom, you name it. Han sov. Punk.
Först, Gula villan i Handen är kult. Måste ses för att det ska förstås. En av de fina väggarna ser ut så här:
På övervåningen hittade jag den här,
och det var lite jobbigt och lite skrattretande, för jag var där. Minns det som igår... not.
Kvällen i övrigt erbjöd några spännande saker.
Typ den här killen:
Han kallar sig för Maktone men jag kunde inte låta bli att tänka Chip-Jesus. Värsta chipmusiklegenden, tydligen, hörde jag rykten om, som nästan aldrig spelar live... Lät typ, yes, ballt.Sista bandet som spelade, Creation Sibilis, var sjukt... råa. De hade tyvärr brutalt oflyt med ljudet och hörde inte sig själva ett dugg. Men. Alltså... Jag kan inte låta bli att gilla. Men, det som fascinerande mig mest var faktiskt tanken som slog mig när jag stod och beskådade sångaren ("sångaren", han sjöng inte riktigt). Han var snaggad, hade uniform och var allmänt tysk i sin framtoning. Han rörde sig spasmiskt och galet och rått och hårt. Militäriskt. Tanken som slog mig var hmm, industrisex... En sån kille skulle ju kunna vara... öh, ja, liksom. Rak. Tydlig. Pekahelahanden. Direktiv. In ut in ut. Eins zwei drei. Jag är förvånad själv, över att det var det jag sysselsatte mina hjärnceller med när hela kroppen var bedövad av bas.
Creation Sibilis påminde mig också om den fantastiska Facebook-gruppen Riv Slussen med stil - låt Einstürzende Neubauten spela sönder skiten! Parentes.
Det absolut allra mest minnesvärda och fantastiska från kvällen var ändå den här killen:
Jävla punkare alltså. Han satt så där och sov sig igenom två tokröjiga hardcore-gig, ett högljutt chipblip-gig och ett industrivoff-gig, dvs under hela den tiden jag var där - och han hade suttit så där och sovit mycket längre än så tydligen. Och folk ramlade över honom, puttade honom, you name it. Han sov. Punk.
lördag 13 juni 2009
Kan undra, pt 2
Måste allt gå sönder till slut? Kommer allt gå sönder till slut?
Jag sprang ned för backen. Förbi skatan i gräset, barnen i gräset, folket vid busshållplatsen. Jag tänkte på mina knän. Och på mina revben.
Knäna. De är gångjärn. Lita på att kroppen smörjer sig själv, det är allt jag kan göra. Äta fett? Nej. Äta stärkelse? Nej. Massera? Nej.
Lita på.
Jag tänkte på det enda som inte går sönder till slut, kanske. Jag vet inte.
Det skulle kunna vara cirkeln till klotet till elliptiskt klot till klotet till ellips i oändlighet. Det runda.
Mindre, mindre, mindre, men aldrig något annat än ett klot. Allra minst är elektronen, punktenergi. Protoner och neutroner, mätbar massa, alltid organiserade som klot. Om de är klot? Vem fan vet.
Gravitationen.
Klot. Så gott som klot.
När jag kommit ner för backen tänkte jag stanna. Jag hade sprungit ända dit utan att fegstanna. Jag var på väg. Cyklisten skulle bara passera. Det är under min värdighet att stanna så att någon ser det.
Cyklisten var två meter framför mig. Han log brett och lyfte upp tummen. Hallå pepp, inte gick det att stanna då. Jag log tillbaka och fortsatte le. Sprang 20 meter till, in i grönskan och stannade. Han kunde inte se mig där hur mycket han än ansträngde sig. Jag gick. En bit. Sen tänkte jag att jag inte skulle göra honom besviken. Jag skulle göra honom stolt, i smyg, och jag skulle göra min kropp stolt.
Pumpade med armen ("steker") och satte fart på benen igen, precis innan dödspartiet började. Ingen skulle bli besviken. Thomas Öberg hjälpte mig att glömma allt.
Torvalla var proppat med folk. Hoppas de också njöt av det vänliga regnet. Ett genuint sommarregn. Mjukt, ljust, svalkande. Jag levde i det.
Råkade skriva på Facebook att jag inte ville dö. Det var flera som inte ville att jag skulle dö. Deklarerar härmed känslan av förtröstan detta genererade i mig. Tack.
Kan de stoppa mig från att döda också?
Jag levde i regnet,
och sen såg jag ut typ så här. Inte ens typ, förresten. Jag bjuder.
Sjukt snygg tjej. Fräsch tjej. Het tjej.
fredag 12 juni 2009
Bus eller godis?
Timmy och jag var på Kafé 44 igår kväll och kollade på Kristian Anttila. "Antisyrgaskammare" var en mycket träffande beskrivning av 44an som Kristian kläckte. Han och Petter såg ut som blöta hundar. Jag är svag för Anttila. Kort, gott.
Mest cred går, Kristians närvaro till trots, till publiken. Helvete alltså... Kidsen kan röja. Crazy bananas.
Kort, gott. Snart ska jag våldta min mun med kaffe i Idas sällskap.
Hårt godis.
Mest cred går, Kristians närvaro till trots, till publiken. Helvete alltså... Kidsen kan röja. Crazy bananas.
Kort, gott. Snart ska jag våldta min mun med kaffe i Idas sällskap.
Hårt godis.
torsdag 11 juni 2009
Irreversibel, okontrollerbar verklighet
Det hade kunnat vara så mycket enklare. Men sådant är inte livet - det bevisas gång på gång. (Jag vet att jag är klyshig...) Å andra sidan så är det en fråga om inställning, till väldigt stor del. Och jag har valt här och nu, och jag misstänker att mitt omedvetna har valt bortträngning.
Lyckas nästan.
Jag gillar mentala plåster. Igår var H, P och jag på Kokyo och åt sushi. Tamejfan aldrig fel. Eftersom vi av misstag drabbades av ett par timmar att slå ihjäl innan, så tog vi oss till Lakritsroten. En lakritsaffär på Odengatan. Bara lakrits. Alltså... en lakritsaffär.
På Stadsmissionen hittade jag den här boxen, och jag skulle mms:a en bild till F, men det gick inte. Så det här är ett mms till F: TITTA VAD JAG HITTAT! ALLA 26 EPISODER!
Vi köpte vin. Vi köpte chips. Vi tre åkte hem till mig. Vi tände ljus. Vi plåstrade om oss. Vi skrattade. Vi myste. Det blev sent.
Har precis ätit upp det sista av hallon- och mangosmulpajen. Ångesten. It made me do it. Jag känner mig jagad. Jag känner mig som monstret, som den onda. Det är svårt att se klart. Hjärtat säger något, hjärnan säger något, jag vill vara snäll. Jag vill inte göra någon besviken.
Risken är stor,
solen skiner därute,
monstret sitter vid datorn.
Lyckas nästan.
Jag gillar mentala plåster. Igår var H, P och jag på Kokyo och åt sushi. Tamejfan aldrig fel. Eftersom vi av misstag drabbades av ett par timmar att slå ihjäl innan, så tog vi oss till Lakritsroten. En lakritsaffär på Odengatan. Bara lakrits. Alltså... en lakritsaffär.
På Stadsmissionen hittade jag den här boxen, och jag skulle mms:a en bild till F, men det gick inte. Så det här är ett mms till F: TITTA VAD JAG HITTAT! ALLA 26 EPISODER!Vi köpte vin. Vi köpte chips. Vi tre åkte hem till mig. Vi tände ljus. Vi plåstrade om oss. Vi skrattade. Vi myste. Det blev sent.
Har precis ätit upp det sista av hallon- och mangosmulpajen. Ångesten. It made me do it. Jag känner mig jagad. Jag känner mig som monstret, som den onda. Det är svårt att se klart. Hjärtat säger något, hjärnan säger något, jag vill vara snäll. Jag vill inte göra någon besviken.
Risken är stor,
solen skiner därute,
monstret sitter vid datorn.
lördag 6 juni 2009
Köksäventyr
så här på sommarlovets första dag.
Alldeles för många grytor kokande. Funkar inte att späda ut såsen. Dåligt recept. Måste hälla ut. Börja om. Går inte att fuska.
Vissa kryddor har en tendens att bränna fast. Till exempel curry. Och curry är faktiskt inget mindre än en kryddblandning. Svårt att veta vad det egentligen är som bränner fast. Är det bara en krydda, eller är det hybriden?
En vegansk värld och en köttvärld som ska förenas. Två separata verkligheter. Måste skiljas, men de måste vara parallella i afton, filén är redan uppskuren. Blodsprängd, död. Inget kött i veganmaten. Ångor, os, stänk. Blunda eller finna sig?
En verklig historia. Hur många dimensioner?
Alldeles för många grytor kokande. Funkar inte att späda ut såsen. Dåligt recept. Måste hälla ut. Börja om. Går inte att fuska.
Vissa kryddor har en tendens att bränna fast. Till exempel curry. Och curry är faktiskt inget mindre än en kryddblandning. Svårt att veta vad det egentligen är som bränner fast. Är det bara en krydda, eller är det hybriden?
En vegansk värld och en köttvärld som ska förenas. Två separata verkligheter. Måste skiljas, men de måste vara parallella i afton, filén är redan uppskuren. Blodsprängd, död. Inget kött i veganmaten. Ångor, os, stänk. Blunda eller finna sig?
En verklig historia. Hur många dimensioner?
torsdag 4 juni 2009
Du Hjalle, jag har tänkt
Eftersom jag har bamsetenta imorrn så har jag ägnat mig åt andra tankeverksamheter idag. Jag hunnit tänka ganska mycket på tre saker.
1) Jättehemligt men det har med ord, frigörelse och människor att göra.
2) Att stifta ny bekantskap, som blir ny kompis, som eventuellt blir ny vän, har väldigt stora likheter med förälskelse.
3) 750 kronor är ganska korkat att inte använda, om valet står mellan att använda eller inte använda till minnen. Det är snålt, alltså ego-snålt. Om det inte blir Berlin (vilket det lutar åt att det kanske inte blir ändå) så blir det investering.
ps. Nojig tjej = viktigt
1) Jättehemligt men det har med ord, frigörelse och människor att göra.
2) Att stifta ny bekantskap, som blir ny kompis, som eventuellt blir ny vän, har väldigt stora likheter med förälskelse.
3) 750 kronor är ganska korkat att inte använda, om valet står mellan att använda eller inte använda till minnen. Det är snålt, alltså ego-snålt. Om det inte blir Berlin (vilket det lutar åt att det kanske inte blir ändå) så blir det investering.
ps. Nojig tjej = viktigt
Nojig tjej
Nojig tjej söker blickar som dödar
eller
vilar i frid
Spegeln blängde tillbaka
och
det
var väl
inget annat än
ironi
Nojig tjej söker sprickor i marken,
begränsar sin väg
Finns det
nån som
ser till att vi
påminns att
gatan är mest som
luft
nästan fri
eller
vilar i frid
Spegeln blängde tillbaka
och
det
var väl
inget annat än
ironi
Nojig tjej söker sprickor i marken,
begränsar sin väg
Finns det
nån som
ser till att vi
påminns att
gatan är mest som
luft
nästan fri
onsdag 3 juni 2009
tisdag 2 juni 2009
Alltså... SVENNEBANAN!
Vad händer egentligen?!
Inspirerad av den här sjukt fina tjejen spotify:ade jag Promoes senaste album.
Vad händer,
vad händer när Svennebanan, spår fyra, börjar?
Typ... vad ska jag säga. Hur ska jag förklara?
Jag tänker närmast på
vilket på många sätt är irrelevant, med det relevanta undantaget för de dansmoves som stekarna gör, för det var det, kamrater, som hände.
Den där armen. Pump. Fast... intensivt. Och ni skulle sett mitt ansiktsuttryck.
Det var löjligt, givetvis. Men vad som egentligen låg bakom var (konstpaus)
Promoe, han har fixat en låt, Linda och jag har fixat en dans, den är snygg.
Det var
TAGGAD
som hände!
SÅ JÄVLA TAGGAD
ps. Bästa youtubeklippet. Fatta att de fångat en stekar-prototyp på film!!!! Stekar-prototyp.
Inspirerad av den här sjukt fina tjejen spotify:ade jag Promoes senaste album.
Vad händer,
vad händer när Svennebanan, spår fyra, börjar?
Typ... vad ska jag säga. Hur ska jag förklara?
Jag tänker närmast på
vilket på många sätt är irrelevant, med det relevanta undantaget för de dansmoves som stekarna gör, för det var det, kamrater, som hände.
Den där armen. Pump. Fast... intensivt. Och ni skulle sett mitt ansiktsuttryck.
Det var löjligt, givetvis. Men vad som egentligen låg bakom var (konstpaus)
Promoe, han har fixat en låt, Linda och jag har fixat en dans, den är snygg.
Det var
TAGGAD
som hände!
SÅ JÄVLA TAGGAD
ps. Bästa youtubeklippet. Fatta att de fångat en stekar-prototyp på film!!!! Stekar-prototyp.
Sex grejor:
1) Majs.
Jag älskar majs.
2) Gröt som smakar äppelpaj.
Värsta bra tricket. En liten, liten doft kanel och en ännu mindre doft kardemumma tillsammans med havregrynen in i mikron, äta med äppelmos och blå alpro-sojamjölk (som smakar lite vanilj). Alltså... idag smakade det verkligen äppelpaj. Jag älskar äppelpaj.
3) Bra jobbat.
Jag har pluggat duktigt. Jag behövde verkligen känna mig duktig idag för att mildra tentastressen och än så länge känns det som att jag lyckats. Jag har gått igenom nästan alla föreläsningar, powerpoint + anteckningar, och digitaliserat anteckningarna. Känns jävla fint, och det trodde jag inte att jag skulle säga om mitt tentapluggande tisdagen den andra juni tvåtusennio.
4) Mammas mobiltelefoner.
Hon har nån grej med mobiltelefoner, fling. Jag fick just en. Eller, fick låna kanske. Hennes gamla anyhow, som gick sönder, men som uppenbarligen hade garantitid kvar på nacken. Helt nyrenoverad, helt utan kostnad. Roligt. Den är lite mer fancy än min, bara lite, men tillräckligt för att jag ska tycka det är roligt. Roligt.
5) Choklad.
Jag har ätit nästan en halv chokladkaka idag. Det var för gott. Jag mailade ICA och skrev att det var väldigt gott med choklad... och att de förihelvete inte fick ta bort den chokladen ur sortimentet. De svarade att produktutvecklaren blev glad. Jag hade redan hunnit glömma att jag mailat. Roligt.
6) Musiken.
Idag har jag haft Pixies låt "All over the world" i skallen hela dagen, nästan. Nu har det gått över. ABBAS "Lay all your love on me" har ersatt den. Jag är inte helt nöjd.
Jag älskar majs.
2) Gröt som smakar äppelpaj.
Värsta bra tricket. En liten, liten doft kanel och en ännu mindre doft kardemumma tillsammans med havregrynen in i mikron, äta med äppelmos och blå alpro-sojamjölk (som smakar lite vanilj). Alltså... idag smakade det verkligen äppelpaj. Jag älskar äppelpaj.
3) Bra jobbat.
Jag har pluggat duktigt. Jag behövde verkligen känna mig duktig idag för att mildra tentastressen och än så länge känns det som att jag lyckats. Jag har gått igenom nästan alla föreläsningar, powerpoint + anteckningar, och digitaliserat anteckningarna. Känns jävla fint, och det trodde jag inte att jag skulle säga om mitt tentapluggande tisdagen den andra juni tvåtusennio.
4) Mammas mobiltelefoner.
Hon har nån grej med mobiltelefoner, fling. Jag fick just en. Eller, fick låna kanske. Hennes gamla anyhow, som gick sönder, men som uppenbarligen hade garantitid kvar på nacken. Helt nyrenoverad, helt utan kostnad. Roligt. Den är lite mer fancy än min, bara lite, men tillräckligt för att jag ska tycka det är roligt. Roligt.
5) Choklad.
Jag har ätit nästan en halv chokladkaka idag. Det var för gott. Jag mailade ICA och skrev att det var väldigt gott med choklad... och att de förihelvete inte fick ta bort den chokladen ur sortimentet. De svarade att produktutvecklaren blev glad. Jag hade redan hunnit glömma att jag mailat. Roligt.
6) Musiken.
Idag har jag haft Pixies låt "All over the world" i skallen hela dagen, nästan. Nu har det gått över. ABBAS "Lay all your love on me" har ersatt den. Jag är inte helt nöjd.
Det här är min paus.
Jag anar att jag börjar tappa fokus när jag var femte minut tvunget kollar till alla tänkbara eventuellt kanske intressanta och händelserika webplatser där det eventuellt kanske har hänt något nytt, spännande, fräscht, intressant.
Nu blir det här min paus. Eller, det blir snarare en rubrik på min redan påbörjade paus, som jag vägrade inse var en paus.
FUNKAR INTE:
Världens största kopp kaffe
Choklad
Fila naglarna
Tänka på fredag
Lyssna bara en gång på låten
Sorry. Det hjälper inte.
Jag tror jag kommit på varför vi har en navel (mer än för att kunna bli nåt mer än en spermie).
Anders och Måns har sin teori, som är sprungen ur det äckliga faktumet att navelludd existerar: naveln är vägen allt damm och skräp som vi får i oss via luften tar sig ut ur kroppen. Därav navelludd.
Jag tror,
att naveln är en dörr åt andra hållet. Jag tror naveln är portalen för ångest. Utifrån och in. Lägger sig som ett band runt bålen, på insidan. Försöker verka snäll och kramar om. Möter sig själv på andra sidan kroppen, letar sin in i ryggraden, smiter upp i huvudet, försöker verka snäll och kramar om.
Lunch. När jag åt lunch så tänkte jag "uhm, allt det här, och jag som sitter stilla".
Fråga 1: Får jag ångest av att äta?
Svar: Jag fick det en gång.
Fråga 2: Är jag en ångestdrabbad person?
Svar: Ibland tror jag det.
Fråga 3: Är jag en ångestdrabbad person?
Svar: Nej, för jag väljer själv min identitet.
Fråga 4: Är jag en ångestdrabbad person?
Svar: Jag vägrar.
Vem är det som kramar mig runt bålen, på insidan? I detta nu? Hallå?
ps. Jag hatar navelludd.
Nu blir det här min paus. Eller, det blir snarare en rubrik på min redan påbörjade paus, som jag vägrade inse var en paus.
FUNKAR INTE:
Världens största kopp kaffe
Choklad
Fila naglarna
Tänka på fredag
Lyssna bara en gång på låten
Sorry. Det hjälper inte.
Jag tror jag kommit på varför vi har en navel (mer än för att kunna bli nåt mer än en spermie).
Anders och Måns har sin teori, som är sprungen ur det äckliga faktumet att navelludd existerar: naveln är vägen allt damm och skräp som vi får i oss via luften tar sig ut ur kroppen. Därav navelludd.
Jag tror,
att naveln är en dörr åt andra hållet. Jag tror naveln är portalen för ångest. Utifrån och in. Lägger sig som ett band runt bålen, på insidan. Försöker verka snäll och kramar om. Möter sig själv på andra sidan kroppen, letar sin in i ryggraden, smiter upp i huvudet, försöker verka snäll och kramar om.
Lunch. När jag åt lunch så tänkte jag "uhm, allt det här, och jag som sitter stilla".
Fråga 1: Får jag ångest av att äta?
Svar: Jag fick det en gång.
Fråga 2: Är jag en ångestdrabbad person?
Svar: Ibland tror jag det.
Fråga 3: Är jag en ångestdrabbad person?
Svar: Nej, för jag väljer själv min identitet.
Fråga 4: Är jag en ångestdrabbad person?
Svar: Jag vägrar.
Vem är det som kramar mig runt bålen, på insidan? I detta nu? Hallå?
ps. Jag hatar navelludd.
Watch over the sky
Nu slog det mig plötsligt hårt i huvudet att
fast nej. Jag tror jag håller det för mig själv.
En sak som jag inte känner att jag vill hålla för mig själv är att jag sälstyle-klappade händerna nyss när jag såg att Kristian Anttila ska spela på Kafé 44 den 11/6. Berlin eller inte, det är frågan. Demonstration, Anttila, WTAI, bland annat, Berlin. Så många händelser, så två fötter.
Det här inlägget är bara en undanflykt för plugg. Så trött...
fast nej. Jag tror jag håller det för mig själv.
En sak som jag inte känner att jag vill hålla för mig själv är att jag sälstyle-klappade händerna nyss när jag såg att Kristian Anttila ska spela på Kafé 44 den 11/6. Berlin eller inte, det är frågan. Demonstration, Anttila, WTAI, bland annat, Berlin. Så många händelser, så två fötter.
Det här inlägget är bara en undanflykt för plugg. Så trött...
måndag 1 juni 2009
Sånt som händer,
även på en cirkus nära dig.
Vaccinera dig nu. Det håller dig borta från djurcirkusar för all framtid.
Vaccinera dig nu. Det håller dig borta från djurcirkusar för all framtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
