Nedslaget i årets sista inför morgondagen som är likadan som alla andra dagar.

Året har varit ett av smärta. Smärta av sorg, smärta av besvikelse, smärta av självkännedom, smärta av smärta, smärta av kärlek. Igår rev katten mig.

Jag har befunnit mig så nära, bara på andra sidan av en glasskiva som gränsat mot ett färgglatt liv med oväntade, vackra former med ej fix baksida, skinande sol, uppfriskande regn, okända stigar ej att rädas. Jag har sett allt detta. Kanske glorifierat det. Som ett ledset barn som står vid glasfönstret och ser sin förälder vinka hejdå. Vi får se om jag kommer och hämtar dig efter jobbet. Kanske.

Jag har känt klistret under fötterna. Kedjorna runt fotlederna. Gummibanden mellan golv och knä. Denna känsla har varit så riktig. Det fascinerar mig att jag har en bildvärld av detta. Jag har känt att jag befunnit mig på en flytdyna, bara vatten runtomkring och under, tunna armar av simmande människor försöker hålla dynan stabil. Men den flyter. Jag måste befinna mig på den.

Året har varit svårt. Det har varit utmanande. Jag har vuxit. Tacksam för det antar jag. Kul att simma i skit som ingen annan ser. Människor har försvunnit. Människor har tillkommit. Sorg. Uppgivenhet. Matthet.

Självömkan. Detta att inte alla har gummiband mellan golv och knä. Att inte alla tar sats och kör och sen inte flyger bakåt och slår i huvudet. Att det finns vassa saxar som kan klippa av gummibanden och att jag inte hittat dem än. Att det får mig att ifrågasätta min egen förmåga. Är jag inkapabel. Fast i självömkan. En järnkula i bakhuvudet hela tiden.

Och ibland kan jag flyga.

Jag klipper ut och gör otillgängligt