- Fan vilken sorg om en människa inte förändrades med nya insikter och över tid
- Fan vad lätt det är att tro att en är på ett visst sätt och ge sig själv vissa egenskaper.
- Fan vad allt hamnar på sin spets när en ser på sig själv relativt andra, vilket i någon mening är ointressant men i en annan är hela skillanden.
- dåligt lokalsinne
- engagerad
- lättstressad
- empatisk
- rädd för att pröva nya saker
- avtrubbad emotionellt
- låg initiativförmåga
- dålig fantasi
- läser långsamt
Låt mig gå igenom dem en och en.
- dåligt lokalsinne
Detta är något mina föräldrar talat om för mig att jag har och något som jag jämfört med dem båda och min bror faktiskt har. När jag åker buss på en ny sträcka är jag helt vilsen och måste i förväg kolla upp alla mellanliggande hållplatser till den jag ska av vid för att inte riskera att helt missa gå av på rätt ställe. Jag har mycket svårt för höger och vänster. Men HALLÅ. Jag brukar vara den som så att säga håller i kartan i många sammanhang. Alltså jag menar inte nån form av moralisk eller strategisk karta utan en fysisk karta. I ny stad. Ny stadsdel. Whatevs. Är lokalsinnet en inre kompass (alltså... inte moralisk osv) som bara gills om en känner igen sig och kan hitta utan att kolla gatuskyltar och kartor?
- engagerad
Jag vet inte vad det här betyder. Det här är verkligen nästan bara intressant relativt sett. Att känna och tänka är inte nödvändigtvis att vara engagerad. För mig är engagemang något som måste ta sig uttryck i praktisk handling. Jämfört med många som funnits i min omedelbara närhet från högstadiet och framåt så har jag väl varit engagerad. Jag kan också ofta känna att huuu huuu vad mycket det är hela tiden, jag måste tagga ner yada yada. Men de jag omger mig med just nu i de sammanhang jag engagerar mig i är ofta mer engagerade än jag själv. Jag förvärvsarbetar inte ens på heltid. Visserligen skiftarbetar jag. Men alltså. Jag har lediga dagar då jag är oförmögen att ta mig för något vettigt över huvud taget. Som igår och idag. Jag putsade fönster och spelade gitarr. Som hela denna vecka. Jag ska på ett styrelsemöte och ett årsmöte. Det känns som ingenting. Nu vet jag inte ens vart jag vill komma. Min starka känsla av att ha lite tid beror på att jag har ont om lediga kvällar. Och det beror på skiftarbete. Att jobba är inte att vara engagerad. Men i det här fallet har jag lätt att blanda ihop det.
- lättstressad
Stått och flåsat vid väggen ett par gånger. Men det här handlar ju helt om vart stressgränsen går. Vad det betyder för en person att vara stressad. Och vad är stress och vad är dåligt samvete? För mig är det oftast samma sak. AHA, kände jag precis samtidigt som jag skrev dessa ord. Vilken bra och viktig insikt. Stress och dåligt samvete bor grannar. Aldrig är jag så stressad som när jag inte kommer igång. Jag tror stresströskeln är som smärttröskeln. Den är hopplös att objektivt mäta. Jag har ofta många så kallade bollar i luften. Jag känner mig stressad om bollarna tydligt ska ner i olika korgar. Stressnivån är mycket mer hanterbar om bollarna har sin hemvist i samma korg. Men jag tror min stresströskel är ganska hög. När jag blickar tillbaka så ser jag att jag kunnat hantera ganska rediga mängder att göra samtidigt. Så är det nog. Varför tror jag att jag är lättstressad? Jag vet inte ens. Det är väl en god ursäkt att ta till när jag blir trött.
- empatisk
Detta har sin grund i att jag är vegan vilket i någon mening är en direkt konsekvens av min empati. Jag har förvisso en vän som är vegan för att hen hatar djur. Nåväl. Jag brukar hävda att när det gäller min empati för ickemänskliga djur så går min gräns vid silverfiskar. Det betyder för mig att jag inte har några problem att döda dem. När jag ser dem betraktar jag dem som främlingar/fiender som ska dö. Högst speciesistiskt. Men detta med kopplingen mellan empati och veganism. Det är ju bara snicksnack. Att inte döda är inte en empatisk handling. Att inte tycka att andra djur - vare sig de är människor eller ickemänniskor - ska lida i onödan är INTE EMPATI. Wikipedia säger:
Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan.Att inte dö eller att inte döda är negativa rättigheter som har ganska lite med empati att göra. Det är betydligt torrare än så. Ska vi ändå prata empati så tror jag att en människas empatiska förmåga är större till vänner och bekanta för att vi kan relatera till, kanske även veta, hur de funkar. Jag tror också att det är lättare att känna empati med människor som lever i fattigdom eller har sjuka barn än det är att känna empati med en häst eller en gris eller en fisk. Vi kan låtsas att det är empati men det handlar mer om respekt inför en grundläggande negativ rättighet att slippa dödas, lida eller utnyttjas. Vi kan bli ledsna när vi ser brott mot denna negativa rättighet, vi kan rentav bli förbannade och hata den som begår brottet. Men empati? Njeh.
- rädd för att pröva nya saker
Ibland tänker jag att jag upplevt för lite, provat för få saker och tar för få chanser att göra det. Men vad är det jag syftar på när jag tänker så? Jag syftar oftast på platser jag inte besökt, vardagsäventyr jag sällan gör i blåbärsskog, på skridskor eller på vandringsleder i fjällen. Friluftsaktiviteter har aldrig varit en naturlig del av min uppväxt. Jag tänker inte i friluftsbanor och har aldrig lärt mig att göra det. Jag kan lära om men det är inte så konstigt att jag inte får sådana saker att hända. Jag kan önska att de händer. Det kan jag. När det kommer till platser jag inte besökt så är förklaringen till detta betydligt mer komplex. Det är som en avancerad fläta av sådant som klimatångest, pengaångest, klassprivilegier jag värjer mig mot och återigen kamp mot ett tankesätt jag inte lärt mig ha. Men att pröva nya saker kan vara av helt annan karaktär. Till exempel att relativt tveklöst tacka ja till att föreläsa för hundra personer med en dags varsel. Synd att jag inte kom på fler exempel. Den här inbillade rädslan för att pröva nytt får mig att tro om mig själv som en tråkig person. Jag hoppas inte detta stämmer. Det är synd att jag tänker så. Och rädsla egentligen? Hur mycket rädsla finns i min önskan om att någon gång hoppa bungee jump och fallskärm?
- avtrubbad emotionellt
Jag ser fantastiska filmer och hårda dokumentärer, läser nyheter och hör nyheter som chockar. Men jag gråter mycket sällan över detta. Jag grät oftare förut. Jag drar slutsatsen att jag blivit emotionellt avtrubbad. Har jag det? Jag tror det vore mer korrekt att referera till mig själv som ett emotionellt monster. Känner allt och ofta mycket. Knarkar känslostormar och vill alltid känna mer. Har tyvärr lättare för att känna mycket av jobbiga känslor än eufori. Jag tror min gråtlösa avtrubbning är en försvarsmekanism. Jag har redan grottat ner mig i skiten. Jag vet redan hur jävla piss saker och ting förhåller sig. Jag ser på allt otyg som rapporteras som symtom på en sjukdom. Jag skrev nyss sjukdum. Det var ett bra ord. Jag behöver inga fler bevis på att sjukdumen finns där redan.
- låg initiativförmåga
Vad syftar jag på när jag tänker så? Jag syftar på sociala sammanhang. Som att ta ansvar för att träffa min familj. Kanske bakar jag in min svårighet att fatta beslut, oftast enkla beslut typ vill jag ha päron eller äpple. Kanske att jag vet många som är mycket bättre på detta. Många. Men jag har en annan typ av initiativrikedom. Typ att starta ascoola projekt. Typ att ha ibland asbra idéer i ideella sammanhang. Typ att inte knipa käft utan förmedla reaktioner jag har på saker som är som de alltid varit för att de sedan ska kunna förändras. Och det är jag stolt över.
- dålig fantasi
Jag jämför mig med superkreativa och skickliga musiker. Jag är inte det. Jag kommer aldrig bli det. Det är OK. Fantasi och konstnärlig talang är inte samma sak.
- läser långsamt
Läser jag långsamt eller har jag lätt för att fokusera på andra saker när jag egentligen tänkt läsa? Snarare det senare. Verkligen. Och. Att läsa långsamt kan också betyda att läsa noggrant. Jag gillar att läsa nogggrant. Jag gillar att förstå. Reflektera.
Självbilden.
Ett ganska konstigt försvarstal i tusen delar
av Sanna Ekedahl
